Rullan går ...
—

576.

Fråga: ”Vad består luften av för ämnen?”

Svar: ”Basiller och Damm.”

Frågan ställdes för en tid sedan av en nyfiken läroverksadjunkt i Sverge, och svaret gavs skriftligen av en beväring i Upplands regemente.

Samma två herrar utväxlade också följande skriftliga repliker:

Frågar ”Vad har man för nytta av hjärnan?”

Svar: ”Synen, Hörseln, Luckten, smaken, känseln, rörelsen, förståndet.”

Svaret var ju ganska innehållsrikt, men dock otillfredsställande.

Mindre innehållsrikt men dock minst lika tillfredsställande hade den hårt ansatte beväringen ha kunnat svara t.ex. så här: ”Den 'kan' vara bra att ha, när man skall svara på konstiga frågor.”

*

Men det där om bacillerna och dammet, det var kanske inte så dumt svarat i alla fall. Ehuru det otvivelaktigt var på fel plats. Så jäkligt kan det inte vara i Uppland. Men i Finland!

Här har man en kvävande förnimmelse av, att luften består av bara baciller och damm. Kvävande, skrevs här ja, den ”består” nog av ganska mycket kväve också. Så mycket utrymme kan vi ändå ge åt naturvetenskaparnas synpunkter.

Men syret då? Ja, det är just inte nå't vidare att tala om. Därför har vi också så svårt att andas här ibland.

Men baciller! Såna djur har vi här så tjockt, så tjockt, så man nästan kunde se dem om inte dammet vore ännu tjockare. Bildligt talat.

*

När jag härom sistens for genom Nykarleby i autoomnibus, passade jag på att draga några djupa andedrag förrän vi åter var över på andra sidan. Det är — som bekant — just jämnt och nätt att man hinner andas ut och in ett tag, om man inte gör det forcerat, förrän staden är passerad.

Men det är ändå behagligt, tycker man, att få andas in en smula idyll — en sådan brukar man ju vanligen avnjuta med ögat, men är man fantasibegåvad, såsom man får lov att vara i en sådan här understreckare, så kan man nog göra det med lungorna också!!

Åh, huru fridfullt! Det var söndag, och svartklädda tanter och farbröder i pensionsåldern gick som vanligt från den gula träkyrkan till Missionshuset för att ett par timmar senare fortsätta söndagsfirandet i bönehuset. Där slutar gudstjänsten alldeles lagom för att man ännu skall hinna få en påspädning i Frälsningsarmén. När dom äter? Åh, det behövs inte — har man tron, så klarar man sig nog över söndagarna. Och så äter man i dagarna sex.

Ur minnenas gömslen träder fram bilden av en ung man, som en långfredagsförmiddag för tjugu år sedan utmanade den sedliga opinionen där i stan genom att mitt under kyrktiden promenera i den där vackra björkallén — esplanad kallas den visst ännu. Ingen levande själ såg han på gatorna, t.o.m. kattor och hundar hölls bakom lås denna helgade långfredag. Solen lyste över en död stad, tycktes det.

Nästan lika stilla var det också nu. Men det var dock bara en vanlig söndag, varför seminaristerna vankade fram och tillbaka i esplanaden och på ”stora bron”, såsom de gjort det i flere årtionden. Fram och tillbaka — och gjorde tillvaron så trevligt osäker för de älskliga flickebarnen! Mer eller mindre älskliga visserligen, men i en så liten stad med så många ynglingar blir alla flickor vackra!

En löptävling i mitten på 1940-talet på Storbron.
På förstoringen syns Gråstenskällaren apterad till skyddsrum.

Krister Nordström tillhandahöll.]

Staden verkade den absoluta friden. Men skenet bedrar ofta. Så också nu. En liten polemik i grannstadens tidning har riktat uppmärksamheten på de allt annat än fridfulla förhållandena i den till det yttre så stilla staden.

Först skrev någon färdeman, som gav några interiörer. Han blottade vad här just sagts, att skenet bedrar, och att Nykarleby alls icke nu för tiden är någon fridens stad. I ett par nummer senare ingick ett bemötande, som gav syn för sägen. Av signaturen att döma (V.W.) är det en av den lilla stadens pampar, förre kontraktsprosten och kyrkoherden, filosofie magistern, nuvarande bankdirektören Vald. Westberg, som känt sig uppkallad att skriva ett bemötande. Vad allt de två artiklarna (de har sedan fått efterföljare) innehåller, kan vara detsamma. Det räcker med att nämna, att i stridens centrum en tid tycks ha stått stadens femklassiga samskola, som kunnat ge stadsborna anledning att dela upp sig i två partier. Och sedan man en gång fått partierna, så har också de olika åsikterna i en hel mängd andra frågor än den som samskolan med lätthet inställt sig.

I det avseendet lever Nykarleby fortfarande i ”den gamla goda tiden”, att det moderna partilivet med uppdelning efter sociala grundsatser ännu inte förmått göra sig gällande där, åtminstone ej i så hög grad, att andra politiska partier än svenska folkpartiet skulle ha fått in representanter i stadsfullmäktige.

Men ”partiliv” finns där ändå, den där ”gamla goda tidens” småstads-partiliv. Utmärkande för detta var ju, att ”det personliga” alltid stod högst i den historien; det var ingen kamp mellan olika samhällsåskådningar utan mellan olika klickar bland stadens styrande pampar. Rätt vanligt var ju, att det inte fanns några ”partier” alls. En var den som bestämde i stan. Han och hans goda vänner, förbundna med honom genom släktskap eller borgensförbindelser, formerade stadens ”styrande klick”, och andra hade intet att säga.

Men så kunde det hända, att någon till staden inflyttad ”ny man” eller någon äldre stadsbo utanför klicken, av en eller annan anledning blåste upp till strid mot klickväldet.

Det krävdes stridbart humör och bred rygg för att taga upp en sådan kamp. Och framförallt en oberoende ställning. Men ägde man allt detta, så kunde man vara ganska viss om sympati och understöd hos alla de stadsbor, som icke hörde till klicken. Och i regel var striden mot den härskande klicken en kamp för en god och rättvis sak; under ett klickvälde frodas allsköns fuffens, som inte riktigt tål att dragas fram i dagsljuset. Den som djärves taga upp en kamp mot detta, har därför i regel en moraliskt stark ställning.

Ungefär så där ”idylliskt” är det också i Nykarleby sedan ett par år tillbaka. Den djärve, som trätt upp för att anföra de missnöjdes skaror, är en för helsingforsarne väl känd man, förre föreståndaren för vårt svenska arbetarinstitut, doktor Joh. Qvist, vilken sedan några år är bosatt där i stan. Han torde säkerligen denna tid ha fått känna av, att det kan vara lagom trevligt att stå som oppositionens anförare mot en mäktig klick, låt vara i en stad med bara högst 1,000 invånare. Men så torde han inte heller ha behövt peta alltför länge i de allmänna angelägenheterna, förrän han stött på klickväldets stinkande frukter.

Vårt blad kunde senaste höst meddela, att kyrkofullmäktige i Nykarleby stads- och landsförsamling ingått till landshövdingen i Vasa län med anhållan om verkställande av undersökning rörande vissa kyrkliga affärer för snart tio år sedan. Det gällde redovisningen över de trädavverkningar, som den kyrkliga boställsnämnden lät utföra på holmen Långörn utanför staden år 1922—23 och vilka övervakats av boställsnämndens ordförande, överläraren Hj. Björkvall. Undersökningen är veterligen inte slutförd ännu, men själva faktum att den pågår och vetskapen om att en del skandalösa förhållanden redan kunnat konstateras — allt detta har givetvis tryckt sin prägel på umgängeslivet i den lilla staden.

Färdemannen, som i linjebilen eller autoomnibussen åker genom staden och finner den vara en drömmande idyll, kan knappast ana sig till huru kvalfulla dagar människorna kan bereda varandra också där. Denna luft, som främlingen finner så hög och ren, kan för stadsborna själva te sig tryckande tung, uppfylld såsom Uppsala-beväringens luft av ”baciller och damm”.

Så har varje litet samhälle sin plåga. Och ju mindre samhället är, desto svårare kan man ha där att andas.