Ännu något om
och med anledning af
”Skolan i Nykarleby”.

I fjerde häftet af Pedagogiska föreningens tidskrift för innevarande år sidd. 242—252 har Herr Max Strömberg lemnat en pennteckning af den nyss indragna skolans i Nykarleby verksamhet, grundad hufvudsakligen på handskrifna dokumenter, hvilka numera förvaras i stadens magistrats arkiv. Tacksamme också för den bit kulturhistoria, som i denna teckning meddelats, torde dock flere af tidskriftens läsare i likhet med undertecknad önskat, att förf. skulle ur de tillgängliga manuskripterna ha meddelat flere direkta utdrag, än som skett, men tillika rådfrågat tryckta källor, åtminstone allmännare kända, sådana som Strandbergs Herdaminne, professor J. J. Tengströms Gezelii den äldres Minne och biskop J. Tengströms Afhandling om presterliga tjenstgöringen och aflöningen i Åbo erkestift 352*). Derigenom skulle ifrågavarande teckning ha blifvit både trognare och rikhaltigare samt följaktligen äfven värdefullare. Utan att vilja frånkänna herr S:s pennteckning dess ägande värde såsom ett litet bidrag till den finska pedagogikens historia, för så vidt dess uppgifter och antaganden stödja sig på hållbara grunder, ha vi dock i vår skolhistorias intresse aktat nödigt att ännu i samma årgång af tidskriften, hvari förenämnda uppsats ingått, meddela till densamma några kommentarier, rättelser och tillägg.

Till en början kunna vi ej undgå att emot pennteckningens titel anmärka, att denna ej motsvarar uppsatsens innehåll, enär detta, oafsedt den äldsta skolan i Nykarleby, gäller tvenne alldeles skilda läroinrättningar, hvaremot öfverskriften lyder ”Skolan i Nykarleby”. Då hvartdera af dessa läroverk, trivialskolan och pedagogin, hade icke blott sitt egna namn, utan jemväl sin alldeles särskilda uppgift, så måste de äfven betraktas såsom skilda skolor. Trivialskolans i Nykarleby verksamhet, som afslutades med höstterminen 1683, kan derföre ungefär lika litet betraktas efter förfts uppställning såsom en första period af samma stadsskolas tillvaro, som det nuvarande folkskollärareseminariets i Nykarleby och dess normalskolas verksamhet, hvilken senare emellertid redan 1876 ersatt den nu indragna lägre elementarskolan, skulle med rätta kunna anses bilda ”Skolans i Nykarleby” nyaste period. Det riktiga hade följaktligen varit, att förf. skulle skildrat trivialskolans och pedagogins i Nykarleby verksamhet hvar för sig utan att söka inkorporera dem i hvarandra. Men i sådant fall hade väl pennteckningens öfverskrift äfven erhålliten litet annorlunda affattad lydelse.

Hvad sedan vidkommer de notiser, som förf. meddelat rörande Trivialskolan i Nykarleby, så äro de ganska sparsamma och beröra öfverhufvud endast skolans yttre förhållanden. Af en korrespondens, undertecknad N—r, i Åbo Underrättelser för 1876 N:ris 277 och 297 vill det dock synas, som i läroverkets arkiv bort finnas ett tillräckligt material för att skildra äfven vigtigare omständigheter i denna skolas tillvaro. Sålunda hade det varit af intresse icke blott vis à vis Nykarleby trivialskola, utan med afseende på Finlands skolförhållanden i allmänhet, om förf. hade ur sagda skolas gamla arkiv sökt utreda, under hvilka år trivialskolan ägde ett större eller mindre antal lärare och klasser. Det förf. nämner om lärareinstallationen den 3 februari 1641 synes bekräfta Tengströms uppgift (Afhandl. Del. 111 s. 580), att till en början vid skolan anstäldes 4 lärare, hvilken uppgift likväl Ignatius (Finlands Historia under Karl X Gustafs regering, sid. 173, not) trott sig böra bestrida, påstående, att Nykarleby skola ”likasom de andra trivialskolorna hade ursprungligen 5 lärare”. För egen del anslutande oss i detta fall till Tengströms uppgift, hålla vi för, att om det ock redan tidigare låg i regeringens plan att ha 5 lärare anstälda vid trivialskolorna 353*), denna plan likväl icke genast kunde öfverallt genomföras, utan fick man flerestädes till en början nöja sig med ett mindre antal lärare, till dess 1649 års skolordning noggrannare reglerade och fastare organiserade rikets läroverk. Antagligen bestod sig äfven Nykarleby skola ungefär från den tiden 5 lärare, men kort derefter råkade skolan genom förändrade yttre förhållanden i en stor förlägenhet, som för en tid åter inskränkte lärarnes antal, och det från 5 till 3, samt dermed äfven reducerade skolans verksamhet. En litet närmare belysning af detta sakförhållande, som förf. alls icke omnämnt, torde här så mycket hellre försvara sin plats, som den i någon mon kan vara egnad att skingra den af förf. (sid. 244) yttrade och af någon läsare måhända äfven delade ”förvåning öfver att trivialskolan i Nykarleby icke, och det trots särskild petition i ärendet, kom i åtnjutande af de nya förmåner, hvilka genom skolordningen af 1649 tillerkändes rikets skolor” 354*).

Finlands skolhistoria har i förgången tid att uppvisa tvenne fall, der trivialskolor ifrån att ha varit publika, af staten bekostade, läroverk blifvit öfverlåtne till enskilde personers omvårdnad och underhåll. Detta inträffade med Björneborgs trivialskola, då sedermera Riksmarsken Gustaf Horn († 1657) år 1651 upphöjdes i grefligt stånd och erhöll i förläning Björneborg med tillydande socknar såsom grefskap. Horn åtog sig då äfven att af de honom från grefskapet tillfallande hemmansräntor aflöna skolans lärare enligt dessförinnan för dem faststäld kronostat, men sedan det genom riksdagsbeslut af den 25 juni 1655 stadgats, att en del (fjerdeparten) af de adeliga förläningarnas räntor skulle reduceras till kronan, förklarade bemälde grefve sig ej vidare kunna åt skollärarne erlägga deras vanliga aflöning, hvilket föranledde klagomål och besvär af både lärarne och Åbo stifs riksdagsdeputerade, till dess Kongl. Maj:t medelst resolution af den 28 november 1660 väl förklarade sig vilja hafva saken i nådig hågkommelse, men derjemte uttalade det nådiga förtroende till enkegrefvinnan Horn (född Bielke), att hon, som fortfor att innehafva Björneborgs grefskap, än vidare skulle till skolans underhåll medgifva samma förmåner, som denna åtnjöt från grefskapet, ”medan det var under kronan” 355*).

I ett liknande vasallförhållande råkade trivialskolan i Nykarleby, då den vid 22 års ålder från adelsman till grefve af drottning Kristina upphöjde, sedermera Riksrådet och Fältmarskalken, Klas Åkesson Tott genom Kongl. bref af den 20 mars 1652 ”till evärdelig egendom” under namn af ”Karleborgs grefskap” bekom en mängd hemman i Nykarleby, Ilmola, Lappo och Wöro socknar. Såsom belägen inom grefskapet, hemföll äfven Nykarleby skola under grefve Totts omvårdnad. Men i stället för att prestera den till lärarne enligt kronostat utgående aflöningen anslog grefven till skolans underhåll allenast 59 tunnor spannmål. Deraf bekom, sedan grefve Tott år 1657 funnit för godt att alldeles indraga konrektors och den ena kollegatjensten, rektor 40 tunnor, förste kollegan 11 och andre kollegan 8 tunnor. Huru länge skolan sålunda var reducerad till 3 klasser med 3 lärare, ha vi oss icke bekant. År 1660 synes förhållandet varit sådant, men vid årsexamen 1665 var de vid skolan tjenstgörande lärarnes antal åter 5 355**), såsom nedan anförda examensprotokoll utvisar. — Efter att, såsom kändt är, förberedelserna till Karl XI:s reduktion af de adeliga förläningarna redan tidigare vidtagit, existerade grefskapet Karleborg ännu 1675, ehuru betydligt förminskadt, men försvann alldeles 1680 vid den då verkstälda stora reduktionen 355***). Det beroende af enskild person, hvari Nykarleby trivialskola länge nog var försatt genom förenämnda förhållande till Grefven af Karleborg, torde således ganska väl förklara den omständigheten, att denna skolas lärare måste nöja sig med sämre förmåner, än som i allmänhet voro lärarne vid rikets publika skolor tillförsäkrade.

Hade förf. känt till nedan citerade arbete af Ignatius: Bidrag till södra Österbottens Historia, så hade en sådan kännedom varit egnad att skingra icke blott förenämnda förvåning, utan äfven förf:s öppet erkända okunnighet om ”hvilka socknar voro anslagna till lärarnes vid trivialskolan aflöning”. På detta arbetes sista sida ingår nemligen en, sannolikt af biskop Terserus upprättad, förteckning öfver alla de socknar, som 1641 tilldelades Nykarleby trivialskola, jemte uppgift på de af dessa socknar, hvilka senare hade blifvit från Nykarleby skola till andra läroverk eller personer afförde. Enligt denna förteckning utgjordes det betydande, af Grefve Brahe till skolans disposition vid tiden för dess inrättande anvisade område, hvarifrån den ägde att uppbära socknehjelp, af följande församlingar:

Till Nykarleby skolas område hörde i början således alla österbottniska socknar inom nuvarande Wasa län och dessutom af nuvarande Uleåborgs län Kalajoki sockens gamla område. Biskop Rothovius, som mycket intresserade sig för samma skola, sökte dertill ännu öfverföra Limingo och Salo socknar, men detta lärer dock ej ha lyckats. Af sagda Nykarleby trivialskola ursprungligen tilldelade gamla sockneområden voro, då ofvannämnda förteckning upprättades, allaredan öfverförda: Lappfjärd och Nerpes till stadspedagogen i Kristinestad 357*), Wasa, Lillkyro och Storkyro till stadspedagogen i Wasa, Pedersöre till stadspedagogen i Jakobstad, Gamlakarleby till stadspedagogen i Gamlakarleby, Nykarleby och Kalajoki till ”Pastoris söner” 357**). Lohteå hade blifvit öfverförd till samma pastors svåger Josef Jacobsson. I följd häraf tillhörde dåmera Nykarleby skola egentligen endast följande socknar, hvilka voro anslagne:

Wöro och en del af Ilmola åt rektor,
Malaks och Laihela åt konrektor,
Lappo och Kronoby åt förste kollegan samt
Kelviå och en del af Ilmola åt andre kollegan.

Sedermera fann sig Österbottens presterskap, sannolikt vid riksdagen i Upsala 1675, manadt att hos Kongl. Maj:t anhålla, det trivialskolan i Nykarleby måtte återfå de socknar, som frångått densamma, hvartill dock Kongl. Maj:t, hos hvilken samma år för Wasa skolas räkning af stadens magistrat petitionerats om de närbelägna Malaks och Laihela socknar, den 2 Oktober 1675 resolverade,  att ”han ville hafva det anförtrodt åt biskopens försorg och omvårdnad att så skicka och laga, som han det till landets ungdoms upptuktat) afser nyttigast vara”.

Att någon skildring af Nykarleby trivialskolas inre lif och verksamhet icke kunnat af förf. lemnas, får sin förklaring af förf:s uppgift, att ”inga anteckningar finnas om läroämnena eller de kurser, som genomgingos i hvarje ämne lika litet som om lärosättet m. m.” För att åtminstone i någon mon söka fylla denna brist på anteckningar i skolans arkiv tillåta vi oss att från Gezelii den äldres Minne, sidd. 65—66, reproducera följande ganska upplysande utdrag ur det protokoll, som fördes den 1 och 2 juni 1665, då i närvaro af stadens magistrat årsexamen anstäldes i Nykarleby skola:

”Rector Mag. Johan Carlander examinerade i: Luthers mindre Cateches; Haffenrefferi Loci Theologici; Dieterici Logik; Prsecepta Oratoriæ, hvarjemte prof uppvisades af de ”Declamationer”, hvilka eleverna hade öfvat sig att författa och uppläsa; Prosodi, jemte hvilken öfningar att skrifva vers hade blifvit anstälda; Computus Eccleciasticus; Ciceros bref, af hvilka klassens nedra afdelning hade läst den mindre af Sturmius utgifna samlingen, den öfra hade läst Junii större samling. Conrector Johan Grandelius examinerade i: Rhetorik; Grekiska conjugationer och declinationer; Arithmetik, nemligen quatuor species i hela tal och bråk samt Regula Aurea; Cicero de Senectute; Syntaxis. Slutligen aflades stilprof genom en öfversättning från Svenska till Latin. — Collega Superior Samuel Forsander examinerade i: Luthers Mindre Cateches, som klassens öfra afdelning hade läst på latin, den nedra på svenska; Latinska Grammatiken; Corderi Colloquia samt Vestibulum Latinse Linguse. — Collega Interior Carolus Hordelius examinerade i: Etymologin; Luthers Cateches på Svenska; Donatus och Abcböcker på latin och Svenska; Latinska ord, som eleverne dagligen hade läst utantill. — Apologisten (Scribarum Præceptor) Jacobus Jeremiæ examinerade i: Luthers Cateches på Svenska samt Abcböckerna; Arithmetik, nemligen hela tal och bråk samt Regula Aurea och Dupli; och lät eleverna framvisa prof af sin färdighet att skrifva”.
Beträffande åter den i pennteckningen meddelade skildringen af pedagogins i Nykarleby verksamhet, kunna vi ej undgå att främst inlägga en protest mot den af förf. för sagda verksamhet uppgjorda tidsindelning. Vi förmå nemligen alls icke finna biskop Hartmans visitation i skolan den 23 februari 1784 så epokbildande i samma skolas lif, att just från det året och den dagen en helt ny period i detta lif borde antagas ha begynt, så bra det än skulle passa i skolans två sekler långa historia att fördela densamma i tvenne perioder, som hvardera innefattade jemnt 100 år. Vid bemälda inspektion gjordes nemligen blott af visitator ett yrkande till häfvande af ett förhållande, som, ehuru ländande till enskildes båtnad, likväl visat sig för skolans egentliga verksamhet af  medföra en icke ringa olägenhet, hvarföre någon större betydelse så mycket mindre kan tilläggas detta uttalande, som sagda missförhållande i saknad af lagligt stöd hade på skedd anmälan när som helst redan tidigare kunnat häfvas.

En vida vägnar vigtigare och i den lilla skolans tillvaro verkligen epokbildande tilldragelse synes deremot den förändring ha varit, då lärarebeställningen vid Nykarleby pedagogi, efter pedagogen och sockneadjunkten Anders Kickovii afgång till pastor i Uleåborg år 1791, blef skild från sockneadjunktstjensten i Nykarleby pastorat, med hvilken befattning pedagogstjensten alltifrån dess inrättande 1684 varit förbunden. Ty derigenom, att läroverket till sin föreståndare erhöll en person, som hade tid att uteslutande egna sin omsorg åt detsamma, kunde det i en nitisk lärares hand hädanefter vida bättre än förr fylla sin uppgift, och deraf torde äfven till icke ringa del kunna förklaras framgången af den om Nykarleby skola så förtjente pedagogen Johan Gabriel Toppelii bemödanden, hvilka föranledde en ny uppblomstring för samma läroverk.

Angående den större eller mindre vigten för vårt lands lägre elementarläroverk af den tidpunkt, då de förra stadspedagogiernas namn utbyttes mot ”lägre elementarskolor”, kunna helt naturligt skilda åsigter uttalas och följaktligen äfven olika meningar göra sig gällande derom, huruvida denna tidpunkt bildar en afslutning i våra gamla stadspedagogiers lif, eller icke. Visst är emellertid, att de två Kejserliga förordningarna af den 21 juni 1841, den ena angående elementarläroverken i Storfurstendömet Finland, den andra angående elementarläroverken i Wiborgs län, hvilka föranledde icke blott i fråga varande namnförändring, utan jemväl en ganska betydande omgestaltning af Finlands hela skolväsende, måste betraktas såsom uppslaget till de alltsedan fortgående, ännu icke afslutade reformerna af våra elementarläroverk, för hvilka under något mer än 40 år allaredan hunnit utfärdas tre fullständiga skolordningar, förutom flere mindre, men i skolornas organisation och verksamhet delvis ganska ingripande förordningar. I betraktande häraf borde väl ingången af året 1842, från hvilken tidpunkt jemlikt Kejserliga reskriptet till domkapitlen af den 10 november 1841 verkställigheten af bemälda 1841 års förordningar begynte, ingalunda kunna frånkännas berättigade anspråk att få gälla såsom epokbildande äfven i våra stadspedagogiers historia. Men en sådan betydelse har icke blifvit sagde tidpunkt tillerkänd af pennteckningens författare, hvarföre han ock ansett lämpligt att under en och samma tidsföljd med pedagogin sammanföra lägre elementarskolans i Nykarleby lefnadslopp. I motsats härtill anse vi, att det hade varit naturligast att fördela det lägre läroverkets i Nykarleby historia i 3 afdelningar med åren 1791 och 1842 till rålinier, eller ännu bättre att särskildt skildra pedagogin under dess 2 perioder 1684—1791 och 1791—1841 samt att derefter behandla lägre elementarskolan såsom ett för sig bestående läroverk, hvartill den gamla pedagogin ombildades vid början af vårterminen 1842.

Den utläggning och kritik af pedagogins i Nykarleby uppgift och betydelse för tids- och ortsförhållandena, som förf. lemnar på sidd. 245—248, bär tyvärr vittne derom, att förf. ej kunnat göra rätt klart för sig, hvad slags läroinrättning denna pedagogi egentligen var. Han vill likställa densamma med en nutidens folkskola, men finner detta fåfängt, då han dermed ej kan förlika, att en del elever sysselsattes med latin och grekiska. Det förefaller honom, ”en nutida lärare, svårfattligt, huru på den tiden en enda lärares krafter räckte till att undervisa elever på så vidt skilda stadier”, isynnerhet som förf. dertill ännu uppdagat, ”att pedagogin i Nykarleby var en samskola, en riktigt äkta, veritabel samskola”. Ledsamt nog har denna oklarhet i så måtto inverkat störande eller menligt på förf:s raska och lifliga skildring, att han häraf låtit sig förledas till några antaganden och påståenden, hvilka sakna tillräcklig grund, såsom: att pedagogin hade ”en enda klass”, i stället för att den rätteligen hade ingen klass i nutida bemärkelse, utan dess elever bildade blott en hop särskilda lexlag, som handleddes af en och samma lärare, äfvensom att de för allmän bildning afsedda ”grundläggande kunskaper mer eller mindre försummades” och att ”pedagogins diktan och fraktan var att meddela eleverna sådane kunskaper, som fordrades för inträde till vissa klasser af trivialskolan”, hvilka begge senare påståenden långt ifrån bestyrkas dermed, att en del lärjungar sysselsattes med latinsk grammatik och explikation och någon enda elev jemväl med grekiska och Haffenrefferi (icke Hassenresseri!) compendium. Efter att något tvifvelaktigt ha omnämnt, att Nykarleby pedagogi sände en och annan elev direkte till akademin 360*), förklarar förf., att »pedagogin var sålunda (?) på en gång småbarnsskola, folkskola, elementarskola och gymnasium”, följaktligen — ett non plus ultra af elementarläroverk. Då dessa något oklara föreställningar och delvis ohållbara reflexioner synbarligen bero på obekantskap med de gamla stadspedagogiernas betydelse, så tillåta vi oss härmed något närmare redogöra för så benämnda anstalters ändamål och inrättning i vårt land.

För att icke inlåta oss i ett resonnement, som kunde synas alltför longe petilum, vilja vi lemna å sido de bemärkelser, ordet pædagogium haft hos greker och romare, och i stället utgå från de begrepp, man fästat vid samma ord i Tyskland, hemlandet för den nyare tidens pedagogik. Jemlikt kyrko- och skolordningar från 16:de seklet och redan något tidigare användes derstädes ”pædagogium” att beteckna ett högre elementarläroverk, som förberedde till universitetet. Ordet brukades ornvexlande med benämningarne: gymnasium, collegium och lyceum, dock med särskild hänsyftning på en sådan anstalts uppfostrande verksamhet, hvarföre den ock företrädesvis kallades pædagogium, då dermed var förbundet ett pensionat, konvikt eller internat. En senare tid har i Tyskland modifierat ordets betydelse, så att det jemväl kommit att beteckna lärdomsskola af lägre grad än gymnasium och lyceum, fastän icke en så underordnad inrättning, som en af våra gamla pedagogier.

Äfven inom Sveriges och Finlands skolområden har nämnda ord haft en något olika användning. Det är en bekant sak, att i dessa länder Gustaf II Adolf var den förste regent, som inrättade högre elementarläroverk, hvilka benämndes gymnasier eller collegier. Sedan Sverige erhållit 3 sådana: i Westerås (1623), i Strengnäs (1626) och i Linköping (1627), fingo äfven Finland (i Åbo 1630), Liffland (i Dorpat 1630) och Estland (i Reval 1631) hvar sitt gymnasium. Af de tre förstnämnda titulerades från början det i Westerås: gymnasium, medan det i Strengnäs företrädesvis benämndes collegium och det i Linköping kallades pædagogium, med särskild hänsyftning på dess betydelse af en fullständig uppfostringsanstalt. Dock lemnade dessa särskilda benämningar snart rum för det vanligare namnet gymnasium; och någon vidare användning af ordet pædagogium för att efter tyskt mönster beteckna ett högre läroverk, hvarifrån dimission till akademin ägde rum, synes ej ha förekommit i bemälde nordanländer.

Men oberoende häraf har ordet psedagogium haft i skolspråket en mycket vidsträckt användning både i Sverige och Finland. Jemte det att det stundom begagnats i den allmänna bemärkelsen af en mindre uppfostrings- eller läroanstalt 361*), har detta ord här fått sin egentliga häfd, såsom betecknande de lägsta läroverken i förgången tid.

I flere af Sveriges och Finlands mindre städer betjenades ungdomen redan i 16:de och början af 17:de seklet af lägre läroanstalter, men dessa plägade då ännu icke till namnet åtskiljas från läroverk med en vidsträcktare lärokurs, utan benämndes de likaväl som de senare »skolor”, och deras föreståndare kallades »skolmästare” 362*). Det var först genom den organisation, Gustaf II Adolf gaf det svenska skolväsendet, som en väsentlig skilnad uppkom mellan »barnskolor”, der barnen skulle lära sig ”läsa, skrifva, räkna, grammatik, Luthers cateches och initia linguse latinæ”, samt trivialskolor och gymnasier, hvilka till visst antal inrättades i större städer. Under några årtionden derefter var ock den allmänna benämningen på de lägre läroverken »barnskolor”. Så t. ex. uppräknar biskop Rothovius i en skrifvelse till regeringen af den 20 juni 1643 i Åbo stift: 4 trivialskolor och 9 barnskolor 362**). Äfven enligt Kristinas skolordning af 1649 förblef barnskolor den officiella benämningen på dessa läroverk, hvilkas föreståndare i den af drottning Kristina den 24 december 1652 utfärdade »Underhållsstat för gymnasier och skolor” jemte skolmästaretiteln tillegnas benämningen »pädagoger”. Titeln ”pædagogus» blef derefter den mest brukliga för läraren vid en barnskola, så att dermed knappast mera åsyftas något annat slag af præceptores eller docentes. Måhända var det denna benämning på läraren, som närmast föranledde eller åtminstone väsentligen förmedlade uppkomsten och det allmänna införandet af benämningen pædagogia eller pedagogier, mot hvilken barnskolor icke långt senare utbyttes.

Från hvilken tid benämningen pædagogium först blifvit på en sådan lägre skola tillämpad, torde icke lätteligen kunna utredas. Innan ordet i denna bemärkelse fick en allmännare användning, synes det ha blifvit begagnadt i enskilda fall. Sålunda blefvo under namn af »pædagogium” eller lilla skolan år 1631 de två lägsta klasserna afsöndrade från den med Gymnasium Arosiense (Westerås) förbundna trivialskolan och af samma klassers tvenne lärare, elementarius och orthographicus, bestämdes den ena till »rector pædagogii” 362***).

Sådana lägre skolor kallas ännu af Grefve Pehr Brahe i en skrifvelse från Göteborg till biskop N. L. Nycopensis i Wiborg af den 18 maj 1659 för ”småskolor” 363*), men några år senare begagnar biskop Gezelius d. ä. i sitt första circulär eller herdabref till Åbo stifts presterskap, dateradt den 30 mars 1665, om dessa läroanstalter uttrycket ”pædagogia”, hvilket likaså förekommer i ett af honom följande år den 18 mars 1666 utfärdadt circulär 363**). Det vill således synas, som denne den finska folkundervisningens fader, hvilken här först uppgjorde planen till en ändamålsenligt ordnad folkundervisning, en plan som icke blott i Finland utan jemväl i Sverige vann erkännande och tillämpning, jemväl skulle varit den förste, som inom sitt stift införde i fråga varande nya benämning på barnskolorna. Det nya namnet lärer dock vunnit allmännare burskap först genom det reglemente, hufvudsakligen för de lägre läroverken, som Gezelius till kompletterande af 1649 års skolordning enligt Cleri Comitialis uppdrag år 1682 utarbetade och följande år från trycket i Åbo utgaf under namn af ”Methodus informandi”.

Drottning Kristinas skolordning innehöll nemligen ingen vidare bestämning angående barnskolorna eller, såsom de der äfven benämndes, lägre trivialskolorna, än att deras lärokurs skulle vara densamma, som första klassens i högre eller fullständiga trivialskolor.

I Gezelii skolordning är den nya benämningen utan vidare vedertagen och användes både om fasta folk- eller barnskolor på landet och om lägre läroverk i städerna. Såsom kändt är, sönderfaller nemligen Methodus informandi i tre afdelningar, hvilka angå undervisningen: I in pædagogiis ruralibus, II in psedagogiis urbicis och III in scholis trivialibus, de två första afdelningarna affattade oaktadt sin titel på svenska, den tredje på latin. Men om ock Gezelii språkbruk särdeles genom hans skolordning föranledde det allmänna införandet i Finland och Sverige af benämningen pædagogia i stället för den förut brukliga barnskolor, så försiggick likväl icke detta utbyte plötsligt. I de från Finlands hvartdera stift år 1688 till Kongl. Maj:t afgifna berättelser om skolornas tillstånd begagnar Gezelius sig öfverallt af uttrycket pædagogia, medan Wiborgs Consistorium om samma sak använder de af gammalt brukade: skola och barnskola. Åtminstone år 1699 var termen Pædagogie accepterad i en Kongl. M:ts svarsskrifvelse till Åbo domkapitel, men 1675 begagnades högöfverhetligen ”barnskolor” 363***), och i 1693 års skolordning ”små skolor”.

Vi hafva något omständligare uppehållit oss med utredningen af den betydelse och användning ordet pædagogium haft i Sveriges och Finlands skolspråk. Vår afsigt har dermed varit att visa, hurusom våra gamla pedagogier i grunden intet annat voro, än de enligt Gustaf II Adolfs läroplan af 1620 med omnämndt syfte inrättade barnskolorna. Sedan vi ännu litet närmare redogjort för dessa anstalters läroplan, hoppas vi, att det utan vidare utläggning skall för läsaren vara något så när klart, hvad slags skola pedagogin i Nykarleby på sin tid egentligen var.

I barnskolornas ursprungliga, ofvan angifna läroplan kan väl med skäl en missriktning anses ha blifvit inslagen genom den styfmoderliga behandling, som vederfors dessa skolor, då de i 1649 års skollag icke annorledes uppmärksammades, än att de i afseende på lärokursen helt summariskt likstäldes med trivialskolornas första klass. Medan Gustaf II Adolfs plan för sagda skolor synbarligen afsåg att framför allt tillfredsställa äfven innebyggarnes i mindre städer behof af inrättningar för allmän medborgerlig bildning, jemte det i samma anstalter erbjöds tillfälle att lägga grunden också för den lärda bildningen, tyckes vis a vis barnskolorna den förra synpunkten väsentligen ha förlorats ur sigte genom Kristinas annars så förtjenstfulla skolordning, hvilken redan på trivialskolornas första klass, hvarefter barnskolorna borde rätta sig, tilldelade en öfvervägande betydelse åt de latinska språköfningarna.

Det var följaktligen i den ursprungliga läroplanens intresse och till verklig båtnad för barnskolornas egentliga uppgift att betjena den allmänna bildningen, som Gezelius i sin Methodus informandi reducerade den allmänna lärokursen i stadspedagogierna till hufvudsakligen densamma, som han bestämde för pedagogierna i landsförsamlingarna, nemligen: enkel kristendomskunskap (d. ä. abcbok och katekes), ren innanläsning, skrifning och räkning af quattuor species, hvilken lärokurs betingades deraf, att nämnda kunskapsmått på den tiden, såsom ock ännu länge derefter, innefattade grunderna till allmän medborgerlig bildning 364*). Inhemtandet af grunderna till latinsk språkkunskap i stadspedagogier medgifver Gezelius endast åt sådana barn, hvilkas föräldrar det särskildt önska, dock med det uttryckliga vilkor, att pedagogen »icke försummar de senare tillkomna” (= mindre försigkomna) »uti deras nödiga information”. En mera omfattande lärokurs i latinska språket anser han kunna ifrågakomma endast i sådana pedagogier, som hade flere än en, lärare. — Det är således alldeles orätt af i fråga varande penntecknings författare, att tvärt påstå (sid. 247), det ”inga lagar eller bestämningar voro utfärdade om vidden af arbetet uti pädagogierna”, och att detta »var öfverlemnadt åt den enskilda pädagogens uppfattning af saken”, liksom förf. äfven gjort sig skyldig till en betydande anakronism då han (sid. 251) påstått, att man först »mot slutet af 1700-talet småningom kommit till den åsigt, att pädagogins uppgift vore att meddela de första grunderna till allmän medborgerlig bildning”.

Såsom för ändamålet godkänd af Clerus Comitialis vid riksdagen 1682 erhöll Gezelii Methodus Informandi en ganska vidsträckt användning, och var detta måhända äfven orsaken dertill, att hvarken 1693 eller 1724 års skolordningar innehöllo några föreskrifter för de lägre läroverkens eller pedagogiernas verksamhet. Endast i fråga om skolinspektionen uppmärksammas dessa anstalter så till vida af 1693 års förordning, att der föreskrifves, det »Pædagogi i de små Scholarne, när Præpositus eller Pastor dit kommer”, skola i lika måtto till protokolls uppteckna visitators påminnelser, som rektor vid trivialskola och gymnasium bör göra detta vid biskopsvisitation. Om, såsom vi skulle vilja anse, denna föreskrift blott är att betrakta såsom ett nödigt befunnet tillägg till Gezelii skolstadga, enligt hvilken stadspedagogin stod under pastors inspektion, men dessutom borde årligen af resp. kontraktsprost visiteras och examineras, så bär ock denna i 1693 års skolordning ensam stående bestämning rörande pedagogierna tydligen vittne om den öfverhetligt erkända giltighet, som inom riket då allaredan tillkom Gezelii skolstadga.

Då nu sistnämnda reglemente under en mycket lång tid i vårt land blef det egentliga rättesnöret för våra pedagogiers verksamhet, så böra väl ock afvikelser derifrån betraktas såsom undantagsförhållanden, men icke såsom karakteriserande sagda verksamhet; och gäller detta jemväl om den utvidgning af lärokursen, pedagogerne här och hvar med enskilda elever tilläto sig, dertill föranlåtne af särskilda omständigheter. I de allra flesta fall måste nemligen pedagogens sysselsättning med lärjungar, som af honom förbereddes till inträde i någon högre klass af trivialskolan eller till gymnasium och akademin, något så när likställas med privat information, om han än fann lämpligt att låta dessa disciplar öfverläsa sina pensa och jemväl förhöras under de vanliga skoltimmarne; och skulle han för dessa elevers skull låtit komma sig till last försummelse af de mindre för sig komne, som ju utgjorde det öfvervägande antalet, så hade detta vid de årliga visitationerna snart kommit i dagen och han dermed varit utsatt för ganska verksamma tillrättavisningar. Men då det tillika måste anses förtjenstfullt, att pedagogen utom för sin egentliga undervisningsskyldighet fann tid att på orten betjena ungdom, som eftersträfvade ett större kunskapsmått, och att dymedelst bespara resp. föräldrar de med barnens skolgång på annan ort förenade omkostnader och bekymmer, så var det ock naturligt, att han för detta extra arbete skulle vid skolvisitationer städse få skörda erkännande och uppmuntran, hvilket jemväl togs till protokoll, såsom ländande skolan till berömmelse.

Hvad pedagogens i Nykarleby öfverloppsgerningar i förenämndt afseende vidkommer, så vill det synas, att dessa allt efter personerna, som förestodo pedagogin, mycket varierat. På 1730-talet sysselsattes flere bland eleverna med latinstudium, hvaremot enligt Åbo domkapitels till Kongl. Uppfostringskommissionen under den 8 april 1749 afgifna redogörelse för skolornas tillstånd i stiftet funnos blott 5 pedagogier (Kajana, Brahestad, Gamlakarleby, Ekenäs och Lojo), i hvilka latin lärdes. Om alla öfriga, således äfven om den i Nykarleby, heter det i nämnda skrifvelse, att ungdomen undervistes allenast i skrifvande och räknande och kristendomskunskap — hvilket således äfven bestyrker, att det af biskop Hartman 1784 i afseende på lärokursen i Nykarleby pedagogi anmärkta missförhållandet ingalunda dessförinnan varit konstant.

Att pedagogen sålunda under sitt ordinarie och extraordinarie arbete fick sysselsätta sig med elever på ganska olika stadier, är sjelffallet, men synnerligen ansträngande var likväl icke detta arbete på en tid, då skolstudierna till det mesta bedrefvos under form af utanlexor och lärarens uppgift förnämligast bestod i kontrollen öfver att dessa lexor väl återgåfvos. Samtliga elever voro fördelade i flere eller färre lexlag, som hvart i sin tur uppläste sitt pensum och efter omständigheterna fingo lexan tillbaka eller ock ny lexa. Äfven i detta fall intog pedagogen ungefär samma ställning som en förgången tids privatinformatorer och som guvernanter ännu i vår tid, då de vunnit anställning i enskilda hus på landet för att under vissa timmar af dagen i vetandets elementer handleda såväl husets egna, som stundom äfven närboende grannars barn af olika åldrar.

Alldeles icke kunna vi förena oss om förf:s antagande, att pedagogens i Nykarleby arbete »måtte varit ett riktigt Herkules-arbete” till följd deraf, att pedagogin i Nykarleby ännu till allt hvad förut omnämnts var enligt nutidens skolspråk en s. k. samskola. Ty medan den gamla lexförhöringsmetoden var i sitt flor, var det ock temmeligen likgiltigt, om nybörjarne voro gossar eller flickor, lika väl som prestens arbete på läsförhören alls icke kan anses ökadt deraf, att examinanderna äro icke blott masculini, utan äfven feminini generis. I nämnda afseende skulle i äldre tid fordrats herkuliska krafter äfven af andra stadspedagoger i vårt land, än af honom i Nykarleby. Ty utom på denna ort undervisades i äldre tid, liksom denna dag i vårt lands folkskolor, gossar och flickor samfäldt äfven i: Jakobstads, Kajana, Kristinestads, Nystads och Nådendals pedagogier, för hvilken slags undervisning, lämpad efter dessa småstäders behof, något hinder ej heller förefanns i den för pedagogierna gällande författningen.

Att oaktadt denna mångsidiga didaktiska verksamhet stadspedagogernes arbete efter vederbörande skolmyndigheters uppskattning likväl icke ansågs synnerligen betungande, framgår delvis af de grunder, på hvilka domkapitlen i sina utlåtanden hvarje gång afstyrkte upprepade petitioner och förslag till dubbel tjensteårsberäkning för stadspedagogerne 367*),bland hvilka inom Åbo stift undantag gjordes för den om Nykarleby skola så förtjente J. G. Toppelius, hvilken fick sig i nåder genom Kongl. Maj:ts bref till Åbo domkapitel af den 10 mars 1796 tillförsäkrad samma förmån, som lärarne vid rikets trivialskolor i detta afseende åtnjöto.

Men om ock den pedagogiska verksamheten icke befanns särdeles betungande för de gamla stadspedagogerne, så måste dock erkännas, att af flere bland dem kräfdes mer, än som kunde väl stå tillsamman med vanliga menskliga krafter, nemligen i de fall, då deras tjenstgöring togs i anspråk ännu från annat håll, utom skolan. Ty förutom sin skollärarebefattning hade en del af dessa pedagoger sig ombetrodda öfven presterliga förrättningar. Så också pedagogen i Nykarleby, beträffande hvilket hans åliggande den af pennteckningens författare lemnade framställningen likväl icke är fullt sakenlig.

Af denna framställning, sid. 248, vill det nemligen synas, såsom skulle för den klena aflöningens skull ”pedagogen i Nykarleby sett sig tvungen att söka sig biförtjenst” på kyrkans område, hvilken uppgift förf. belyser med följande tillägg: »De fleste pädagoger skötte tillika sockneadjunktstjensten i Nykarleby stads- och landsförsamling. Dessa tjenster voro till och med en tid förenade”.

Med afseende på dessa notiser vilja vi blott kort om godt nämna, att det för ingen del var lemnadt i Nykarleby pedagogs eget skön, huruvida han ville söka sig en biförtjenst inom kyrkans sköte eller icke, ty liksom i flere andra mindre städer var i äldre tid äfven i Nykarleby enligt högvederbörlig anordning pedagogstjensten förenad med en lägre presttjenst på orten. Sålunda voro inom Åbo stift pedagogstjenster förbundna med: sockneadjunktstjensten i Jakobstad (intill 1760) och i Gamlakarleby (intill 1805), samt med: kapellanstjensten i Raumo (till 1678), i Kristinestad (inemot slutet af 17:de seklet) och i Ekenäs (intill 1785). I Brahestad var pedagogstjensten tidigare förenad med kapellanstjensten, men senare (intill 1820) dels med ministerii- eller sockneadjunktstjensten i Brahestad och Salo, dels med en annan prestbefattniug. I Kajana tillhörde undervisningen i stadens pedagogi intill 1786 slottspresten, som tillika var fängelsepredikant, men sedan denne nämnda år erhöll kyrkoherde namn och fullmakt, öfverläts pedagogstjensten åt stadskapellanen, till dess tjensterna åtskildes 1812 och en särskild pedagog tillsattes.

Af förenämnda stadspedagogerne åliggande tjenstgöring jemväl inom kyrkans område tillskyndades resp. skolor icke sällan en ganska stor olägenhet. I hvarje sådan skolas historia måste det derföre anses ha utgjort en betydelsefull tilldragelse och ha medfört en mycket stor vinning icke blott för läraren, utan äfven för läroverket, att, såsom efter hand skedde, prest- och skollärarebefattningarna blefvo åtskilda och tilldelades hvar sin innehafvare.

Såsom mycket upplysande i afseende på pedagogins i Nykarleby verksamhet tillåta vi oss slutligen att äfven rörande denna anstalt, liksom förut beträffande trivialskolan, här i utdrag intaga ett skolprotokoll. Detta, som äfven varit pennteckningens förf. bekant och gäller den i skolan den 15 februari 1699 hållna prostevisitationen, införes här efter en afskrift i Alcenii samlingar VII, fol. 3.

”Disciplarne voro till antalet 24, af hvilka de främste voro anförde uti Donato samt och tillika med någre andre något tillhållne uti Arithmeticis, hvarutinnan de viste sig hafva gjort en god begynnelse, desse sednare skola blifva tillhållne att lära vissa præcepta, jemväl att lära quatuor species, att denna konst ej må allenast bestå af usu, hvilken snart, kan sedan förgätas, när föräldrarne taga sina barn ifrån scholan, utan hafva goda grund af vissa regulis, de der längre tid kunna bibehållas i minnet; de andre läste Catechismum med Spörsmålen, några nyligen komne läste Abcboken. De, som läsa Catechismum, skola ock blifva hållne att läsa Evangelia, att de måge väl lära läsa i bok, äfvensom de öfversta skola vänjas vid att lära läsa latin innantill. (Pædagogus måste ock i tid infinna sig i Scholan, då Disciplarne äro komne tillstädes, att ej må gifvas tillfälle till stim och oskick). Borgmästaren Jakob Bockmöller beklagade deröfver, att Scholebyggningen mycket förfaller och att staden för närvarande tids svårighet kan vara oförmögen henne att vidmakthålla, men som här intet är något annat medel att tillgå, så lofvade välbemälte Herr Borgmästare, när Gud välsignar tiderna, draga försorg derom, att hon efter handen blifver reparerad”.

Några data från läroverkets sista period, hvarunder det fungerat såsom lägre elementarskola, förekomma så godt som alls icke i pennteckningen.

352*) Af detta arbetes Del 111 s. 586 hade förf. kunnat inhemta, det hans antagande, att Uleåborgs trivialskola blifvit inrättad samtidigt med Nykarleby liknämnda skola, ”saknar all grund”.

353*) Jfr fundationsbrefvet af den 15 april 1641 för Trivialskolorna i Åbo, Björneborg och Helsingfors i Tengströms Vita Rothovii, sidd. 31—32, och Akianders Skolverket i fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift, s. 228. Likaledes angifver den från början af 1640-talet sig daterande Scholestaten, hvari för Finland upptagas 4 Trivialskolor, nemligen: i Åbo, Björneborg, Sandö (= nya Helsingfors) och (Ny) Carleby såsom lärarepersonal i hvarje trivialskola: rektor med 150 daler silfvermynts underhåll, subrektor med 100, 2 kolleger, à 39 hvardera, med 78 och 1 prseceptor, som lär barnen skrifva och läsa (= den senare s. k. Apologista), med 50 daler silfvermynts underhåll, hvarjemte subrektor och kollegerne skulle njuta något beneficium af socknegång (se Leinberg, Handl. rörande Finska Skolväsendets Historia, sidd. 7—8). Skollärarnes underhåll var nemligen då ännu i enlighet med den af Gustaf II Adolf år 1620 vidtagna anordning bestämdt att utgå i penningar i stället för spannmål, men icke långt derefter upptog såväl 1649 som 1652 års (reglerade) stat skolans tjenares aflöning i spannmål, hvilken dock icke sällan utbetaltes i penningar, redan förrän skollärarnes löner 1696 ånyo reglerades i fullkomlig öfverensstämmelse med förbemälda på 1640-talet gällande, i daler silfvermynt beräknade aflöning, dock så, att lönen efter omständigheterna äfven utbetaltes in natura, efter kronovärdi af 2¼ daler per tunna.

354*) Enligt 1649 års stat utgjorde lärarepersonalens vid trivialskolorna aflöning: rektor 150 tunnor, konrektor 100 tunnor, hvarje collega 50 tunnor och apologista 50 tunnor. Men då det snart derefter befanns, att statsverket icke mäktade bestrida en så hög aflöning, minskades denna år 1652, så att den från 1653 års början utgick för: rektor med 120 tunnor, konrektor med 70 tunnor, apologista med 30 och collega med 10 tunnor.

Både Akiander (Skolverket &c. sid. 157) och Hollander (Svenska Undervisningsväsendets Historia I, sid. 395) påstå, att kollegerna enligt 1652 års stat alldeles mistade den kronolön, som dem år 1649 tillförsäkrats, och i stället blefvo hänvisade endast till hvad dem kunde tilldelas af socknegången, hvilken, efter att ha blifvit afskaffad af Gustaf II Adolf, sålunda genom drottning Kristinas förordning af den 24 december 1652 lagligen ånyo upplifvades. I Thyselii Handlingar rörande svenska kyrkans och läroverkens Historia 11, s. 269, upptager likväl den ”förkortade Scholae staten 1653” för collega 10 tunnor, jemlikt det från riksarkivets Ecclesiastika Handlingar, 3 Bandet N:o 37, hemtade dokument, hvilket undert. jemväl funnit på ort och ställe i allo så lydande, som Thyselius det anför.

355*) Leinberg, Handlingar rörande Finska Skolväsendets Historia, sid. 35.

355**) Måhända hade denna förändring till det bättre inträdt i följd af och kort efter det Kongl. Maj:t uppå Åbo stifts presterskaps besvär aflät följande resolution, daterad Göteborg den 2 mars 1660: ”Som K. M:t gerna spörjer ungdomens dygdige education och tilltagande i studier; Alltså vill Kongl. M:t gifva sitt Cammar Collegio befallning, att Nykarleby skola, om hvilken conservation anhålles, må blifva befordrad till den lön och underhåll, hvarigenom skolan uti sina förra vilkor må conserverad och dess betjente försörjde blifva, som för detta hafver varit vanligt”. (Stiernman, Alla Riksdagars och Mötens Beslut. Andra delen p. 1322.)

355***) Ignatius, Bidrag till södra Österbottens Historia, sidd. 63 och 74.

357*) Enligt Skogbergs beskrifning öfver Kristinestad i Wasa Tidn. 1884, N:o 18, var dock redan 1664 Nerpes socken åter förlagd under Nykarleby trivialskola.

357**) Sannolikt åsyftas härmed f. d. skolrektorn, sedan 1654 pastor i Nykarleby, Nicolaus Ringii söner Karl och Nils, af hvilka den förre blef 1674 konrektor och 1681 rektor vid Nykarleby skola, med hvilken han äfven flyttade till Wasa 1684.


360*) Skedde detta ”i slutet af förra seklet”, så var det ej mycket bevändt med den af biskop Hartman vid visitationen 1784 lemnade anvisningen.


361*) Så redan i den af drottning Kristina under den 14 mars 1650 utfärdade, af Karl XI under den 16 december 1668 förnyade instruktion för Stockholms pastor primarius och stadsconsistorium, § 12. Se Wilskman, Ecclesiastique Werk p. 150—152. Jfr härmed 2:dra momentet af ”Kongl. M:t s förordning, hvarefter såväl Preceptorer som de, hvilka behöfva deras tjenst, sig hädanefter hafva i underdånighet att rätta, gifven den 13 november 1735”. Wilskman, s. a. p. 458, momm. 3 o. 4.

362*) På obetydligare orter kallade sig dock stundom en sådan skolföreståndare helt anspråkslöst »informator puerorum”, såsom fallet var med »Johannes” i Skenninge och »Sveno” i Westervik, hvilka hvardera med denna titel undertecknat Upsala mötes beslut 1593.

362**) Tigerstedt, Bidrag till Kexholms läns historia, sid. 71, i Åbo Lycei program för läseåret 1879—1880.

362***) Holländer, Svenska Undervisningsväsendets Historia I, sid. 318.

363*) Tigerstedt, Ur Pehr Brahes brefvexling, s. 150.

363**) Lagus, Supplement till Åbo Domkapitels Circulär Bref, ss. 181 o. 188.

363***) Leinberg, Handl:r rörande Finska Skolväsendets Historia, sidd. 197—198 och 203—204.

364*) Sedan anspråken i detta afseende från medlet af förra århundradet något stegrats, blef inom Åbo stift, enligt vederbörande biskops och domkapitels anvisningar, lärokursen vid stadspedagogierna delvis utvidgad med biblisk historia, det väsentligaste af geografin och allmänna historien, proportionsräkning samt öfningar i affärsskrifvelsers uppsättande.

367*) Se t. ex. Leinberg, Handl:r rörande Finska Skolväsendets Historia, sid. 177.