Skolan i Nykarleby.
En pennteckning.
     

[Länkar till K. G. Leinbergs synpunkter i Ännu något om och med anledning af ”Skolan i Nykarleby” är märkta [KGL].

I. Trivialskolan (1641—1684).

Då enligt k. senatens förordnande lägre elementarskolan i Nykarleby, hvilken de senaste åren existerat endast på pappret, i och med utgången af detta läseår kommer att indragas, då vidare lägre elementarskolan utgjorde en omedelbar fortsättning af den pädagogi, som för 200 år sedan inrättades härstädes och då slutligen denna pädagogi utgjorde det anspråkslösa surrogatet för den i Nykarleby år 1640 grundlagda trivialskolan, så torde några minnesord vid grafläggandet af denna nära nog 250-åriga skolinrättning intressera en och annan af tidskriftens läsare. Vi beklaga blott att de handskrifna dokument, hvarpå efterföljande uppsats stöder sig och hvilka utgöra en del af skolans arkiv, äro så få och knapphändiga, att skildringen måste bli mer eller mindre fragmentarisk.

Den förra hälften af det 17:de seklet är, hvad Sverges historia beträffar uppfyld af glänsande vapenbragder, och vid första påseendet tycker man att regeringens hela uppmärksamhet skulle varit upptagen endast och allenast af krigsärenden, men så var dock icke fallet, utan snarare tvärtom — åtminstone hvad Finland beträffar. Särskildt Österbotten har anledning att minnas denna tid, under hvilken 9 af dess 10 städer grundlades. Så utfärdades privilegiibrefven för Nykarleby och Gamlakarleby på en och samma dag den 20 sept. 1620 243*). I privilegiibrefvet för Nykarleby finnes bland annat stadgadt, att hälften af saköresmedlen skulle tillfalla staden för att användas till kyrkors, skolors och publika byggnaders befordran och uppehälle”, som det heter i urkunden. Att den summa som härigenom tillföll staden icke kunde vara särdeles stor kan man med tämmelig visshet påstå, och hvad särskildt anslaget till skolors” underhåll beträffar, synes man ända till 1640 användt det till aflönande af en barnalärare af anspråkslösaste slag. Sedan stadens ansökan om statsbidrag för skolbehof gång på gång blifvit afslagen 243**), finna vi regeringen själf taga initiativet till skolväsendets ordnande i Finland. År 1640 anlades Åbo akademi och samma år utfärdades påbud om att tvänne trivialskolor skulle inrättas i Österbotten. Den ena förlades till Uleåborg, den andra till Nykarleby. Hvad skolan på den sistnämda orten beträffar, synes regeringens första åtgärd ha varit att skaffa skolan tak öfver hufvudet, och arbetet härmed bedrefs så raskt, att det nya trivialskolehuset var färdigt redan i början af följande året, då det den 3 februari 1641 högtidligen invegs. På samma gång installerades skolans förste lärare i deras ämbeten. Rektor hette Paulus Marci Bohm, konrektor Nikolaus Ringius, kollegerne Johan Laurentii Essevius och Petrus Erici.

Och nu påbörjade skolan dess stilla och man måste väl antaga det välsignelserika arbete med att inplanta kunskaper och sprida bildning icke blott till ungdomen på skolorten, utan äfven inom hela södra Österbotten. Ehuru inga anteckningar finnas om läroämnena eller de kurser som genomgingös i hvarje ämne lika litet som om lärosättet m. m., måste man väl dock antaga att trivialskolan i Nykarleby arbetade efter samma plan som öfriga trivialskolor i landet. I ett afseende synes den

var alt annat än godt och gaf anledning till berättigade klagomål 245*), torde äfven domkapitlet med biskop Gezelius i spetsen gifvit sitt förord till flyttningen, hvilken anbefaldes genom kongl. brefvet af den 11 januari 1683 och i värkligheten försiggick i januari 1684, då rektor, konrektor (Johan Sarman) och största delen af skolungdomen flyttade till Wasa. Alla böcker och ”musikaliska instrumenter” delade samma öde, så att Nykarleby hade kvar af hela härligheten endast skolhuset, som icke kunde flyttas. Icke under därför, att staden, understödd af de norra grannstäderna, vid riksdagen 1686 petitionerade, ehuru förgäfves, om trivialskolans förflyttning tillbaka till Nykarleby. Trivialskolan var och förblef i Wasa. 200 år hafva förflutit, sedan detta skedde. Förhållandena hafva väsentligen förändrats: Wasa har gått framåt, Nykarleby har stått jämförelsevis stilla och nu skulle väl ingen — ens i Nykarleby — på allvar bestrida det berättigade i trivialskolans (lyceets) placering.

II. Pädagogin 1684—1784.

I lärdomsskolans ställe måste Nykarleby åtnöja sig med den vida mera anspråkslösa pädagogin, som fick rum uti förra trivialskolebyggnaden. Pädagogin hade endast en klass och en lärare. Inträdesfordringarna voro inga. Från hemmen direkte kommo barnen till skolan. Hade de inhämtat några förkunskaper i hemmen, var det bra, men det fordrades icke. Också finna vi ibland de i skolan intagna barnen många sådana, som kunna hvarken skrifva eller läsa. Så heter det uttryckligen uti prostevisitations-protokollet från 1699, att någre skolepiltar voro abcdarier” 245**), uti d:o 1737, att flere voro det 245***) och ännu 1798 afslås pädagogen Toppelii anhållan om att som inträdesfordran uppställa förmågan att stafva och läsa rent i bok”. Endast i följande fall beviljas

slutligen ha vi en som läser grekiska och flere abcdarier! År 1760 ”anföras” några af ”Superioribus” uti ”Cornelii explication, Resolutione verborum Grammaticali, Constructionibus Syntacticis”, i historien och öfvas i ”Componerande” samt jämte ”de andre” i utilskrifning och Capitibus Christianismi m. m. m. m.

Detta är alt annat än en folkskola! Man ser tydligen att pädagogins diktan och traktan var att meddela eleverne sådana kunskaper, som fordrades för inträde till vissa klasser af trivialskolan. Man lyckades äfven med de mera begåfvade: några blefvo till och med konrektorister och rektorister 247*), ja, får man tro skriftliga anteckningar från slutet af förra seklet, sände Nykarleby pädagogi en och annan elev direkte till akademin. Pädagogin var sålunda på engång småbarnsskola, folkskola, elementarskola, gymnasium eller kort om godt alt annat utom akademi — åtminstone för de bäst begåfvade eleverne. En nutida lärare har svårt att fatta, huru en enda persons krafter och förmåga räkte till att undervisa alla dessa flockar af elever, hvilka befunno sig på så vidt skilda stadier, men någon ”undervisning” i nutida bemärkelse torde väl knappast meddelats, utan inskränkte sig läraren till att genom förhör kontrollera de gjorda framstegen, lämnande på sin höjd någon liten handledning, då och där den på egen hand arbetande eleven icke mera kunde komma vidare. Men äfven detta oaktadt måtte pädagogens arbete varit ett riktigt Herkules-arbete, ty till alt hvad vi hittils omnämt kommer ännu att — pädagogin i Nykarleby var en samskola — en riktigt äkta, veritabel samskola, och det från första början och till sista slutet. Man kan undra, hvarmed pädagogen sysselsatte flickorna. Därpå lämna visitations- protokollen svar, och detta svar är ständigt detsamma, nämligen att ”pigebarnen” voro upptagna af läsande, skrifvande, katekesen och spörsmålen (Svebelii). Man kan fråga sig, hvilka de skäl voro, som förmådde pädagogen att åtaga sig detta jättearbete. De förnämsta orsakerna torde ha varit följande. Den allmänna opinionen uti landet satte hufvudsakligt värde endast på de skolor, uti hvilka lästes främmande språk (d. ä. latin, grekiska, hebraiska), och den speciella opinionen i Nykarleby fordrade att pädagogin skulle så vidt möjligt var ersätta den förlorade trivialskolan. Då pädagogens lönevilkor voro knappa och till en del beroende af resp. stadsbors offervillighet, vågade han icke trotsa opinionen, utan sökte efter sin förmåga och sina krafter tillfredsställa densamma. Vidare voro inga lagar eller bestämningar utfärdade om vidden af arbetet uti pädagogierna, hvilket sålunda var öfverlämnadt åt den en-

hemman fördes eljes i början af 1760-talet en process, som föranleddes däraf att staden vid en inträffad vakans i pädagog-sysslan slog hemmanet under sig under förmenande att det vore stadens egendom, hvilken den ägde att disponera efter behag. Staden aftvang äfven den nya pägogen Johannes Freitag en förskrifning, däri han förbinder sig att i årligt arrende för skolhemmanet betala 72 daler kopparmynt. Sedan vederbörande afgifvit sina förklaringar, afgjorde landshöfdingen genom resol. af 6 sept. 1763 saken till pädagogens fördel, så att skolhemmanet fortfor att vara ett slags boställe för pädagogen.

Skolans egendom bestod af skolhuset, skolkassan, ett litet bibliotek och troligtvis också skolmöbler. Skolhuset var ett arf efter trivialskolan. Länge kunde man dock icke begagna sig däraf, ty redan 1699 klagas öfver skolhusets förfall och 1729 kunde det icke mera begagnas, hvarför nytt skolhus uppfördes, antagligen med de medel, som uti stadens fundationsbref voro anslagna till publika byggnader 249*). Skolkassan torde uppstått just genom denna bestämning. Åtminstone gör skolan 1736 anspråk på dessa medel, som då mera kallas ”stamboksmedel”. Likaså erhöll skolkassan tillskott genom elevernes inskrifningspengar å 18 öre k.:mynt och de 2 kollekter, som årligen uppburos i dåvarande Nykarleby stads- och landsförsamling (motsvarar nuvarande Munsala, Jeppo, Nykarleby stads- och landskommuner). Skolkassan steg exempelvis 1760 till 172 daler 30 skilling kopparmynt, 1771 till 264 daler ½ sk. k.:mynt. Kollektmedlen, hvilka bokfördes särskildt 249**), användes till inköp af skol- och andra böcker 249***), till smärre reparationer m. m. På stipendier var pädagogin fattig. Dess enda stipendiifond bildades 1796 genom frivillig insamling vid en konglig namnsdags- eller tronbestigningsfest och steg då till 18 riksdaler 24 skilling. Dock hade medellösa elever rättighet att genom sjungande på landsbygden förskaffa sig bidrag till sitt uppehälle, och tyckes hvarje elev haft sig anvisadt ett visst bestämdt område, inom hvilket han ensam fick uppträda, att döma

af ett domkapitlets bref af 12 maj 1740, som förbjuder djäknarne att beträda de socknar, hvilka tillhöra en annans ”socknegång”.

Innan vi lämna denna period i pädagogins historia, torde det vara skäl att uppteckna namnen på de pädagoger, hvilka af en folkskola kunde åstadkomma någonting, som kunde kallas en mindre trivialskola, samt elevfrekvensen under detta sekel — för så vidt den är känd.

Då trivialskolan flyttades till Wasa 1684, befalde Åbo domkapitel att en af trivialskolans lärare skulle kvarblifva såsom pädagog i Nykarleby. Härtill förklarade sig yngste kollegan, Gustavus Gronovius villig.

Under denna tid räknade skolan följande antal elever — för så vidt det är kändt.

III. Pädagogin och lägre elementarskolan.

Mot slutet af 1700-talet tyckes man småningom kommit till den åsigt, att pädagogins ändamål icke var att preparera elever i och för inträde till den eller den klassen af trivialskolan och naturligtvis ännu mindre att utsända studentkandidater, utan att dess uppgift vore att meddela de första grunderna till allmän medborgerlig bildning. [KGL] Då därför biskop Hartman vid visitationen 1784 (d. 23 febr.) muntligen 251*) afstyrker ”Latinens och öfriga lärda öfningars lärande”, så faller hela den konstgjorda trivialskole-pädagogin tillsammans som ett korthus för en vindpust och det jämt 100 år efter skolans uppkomst. Pädagogin motsvarar härefter apologistklassen vid trivialskolan och sysselsätter sig sålunda med elever, ”som icke ärna framgent hålla vid studierna, men likväl åstunda lära de dem nödiga stycken” 251**). Dessa ”nödiga stycken” anses vara: att skrifva en vacker och läslig stil, att räkna färdigt, att kopiera och sammansätta bref, räkningar, kvittenser m. m., att känna Luthers katekes och Svebelii spörsmål samt uti geografin jordens delar

med de förnämsta riken och landskap däruti” 252*). Lägges härtill historia och det lättfattligaste af fysiken och naturalhistorien, så ha vi pädagogin, sådan den uppträdde under senare hälften af dess tillvaro. Den hade lyckan att vid denna kritiska tidpunkt, då det gamla var förbi och det nya ännu icke stadgadt, erhålla till pädagog en man som förstod pädagogins framtida uppgift och ägde karaktärsfasthet att fasthålla vid och skicklighet att göra det nya tilltalande. Denne man var pädagogen Johan Gabriel Toppelius 252**). Under hans tid går skolan märkbart framåt och elevantalet stiger ända till 67, hvaraf 27 flickor. I den af Toppelius (1791—1802) inslagna riktningen fortgå sedan pädagogerne Nils Mathesius (1802—10), Carl Petter Thodén (1810—15), Gabriel Albeck (1815 —17), E. J. Chydenius (1817—31), J. Holm m. fl. och om ock pädagogins namn 1843 försvinner och ersattes af lägre elementarskola, är dock själfva saken densamma ända till år 1856, då skolan får 2 lärare, hvilka undervisa på 2 klasser, hvarjämte geometrin samt latinet upptagas bland skolans undervisningsämnen. Med dessa nya undervisningsämnen uppstiger det hundraåriga spöket ur sin graf: att preparera elever för inträde till trivialskolans (högre elementarskolans) högre klasser, till gymnasiet, men det sker numera till största delen ”privatim”, om till värkligt gagn för grundliga studier, därom må de ännu lefvande objekterna själfva döma. Då det till Nykarleby placerade seminariets normalskola öppnades hösten 1876, öfvergingo lägre elementarskolans elever till densamma och sedan den 13 okt. 1876 var lägre elementarskolan stängd af brist på elever. Den har numera (1884) äfven upphört att finnas till på pappret, dess egendom är skingrad, utom några gulnade pappersblad, hvilka funnit en fristad i magistratens arkiv och hvilka förtälja om de tider, som gått.

243*) Härvidlag inträffade det egendomliga, att N:by fick sitt privilegiibref några timmar förrän G:lakarlebys underskrefs, hvaraf åter följde att N:bys representant alltid intog försteget i komitéer, vid omröstning m. m.

243**) Kongl. resolutionerna af den 19 juli 1636 o. 22 febr. 1640. Såsom ”barnalärare” från 1635 namnes en Johan Laurentii  Essevius, sedermera kollega vid trivialskolan och sist kapellan i Lappajärvi (1642).

244*) Under tidrymden 1641—1680 förekomma sålunda 8 särskilda petitioner i samma syfte, afgjorda och afslagna genom k. resolutionerna af 25 febr. 1642, 30 okt. 1645, 30 okt. 1645, 31 maj 1649, 8 nov. 1650, 31 juli 1654, 13 mars 1660, 12 dec. 1672 och 27 sept. 1675. I alla dessa resolutioner bekräftas dock skolans rätt till ”inkomst” från vissa närbelägna socknar.

244**) Enligt koll. Gronovii ansökan om löneförhöjning hos domk. af den 2 okt. 1683. Hvilka socknar voro anslagna till lärarenes vid trivialskolan aflöning, är mig obekant, utom att Lappo samt Nykarleby lands- o. stadsförsamling, motsvarande de nuvarande socknarne: Lappo, Kauhava (?), Ylihärmä, Alahärmä, Nykarleby med Jeppo kapell, Munsala o. Nykarleby stad, hörde till dem, hvilket framgår af kongl. resol. af 20 dec. 1723.

244***) K. resol. af 11 nov. 1680.

244****) Det berättas, att borgerskapet i Wasa vunnit landshöfdingen på sin sida genom att skänka honom en mycket vacker häst, hvilken” — sade Nykarlebyboarne —äfven måtte varit ganska stark, eftersom han drog hela trivialskolan 8 mil söderut”.

244†) Rektorer vid trivialskolan hade följande varit: Paulus Marci Bohm (1641—49); Simon Caroli Anglius eller Anglenius (1649—53); Nicolaus Olai Ringius (1653—54); Jacobus Georgii Lythraeus (1655—56); Laurentius Andreae Kempe (1656—57); Ericus Lucander (1657—58); Marcus Pauli Zadelerus (1659—60); Johannes Carlander (1660—75); Johannes Grandelius(1676 —80) och Carolus Ringius (1681— skolans flyttning 1684 o. äfven vidare framåt i Wasa).

245*) Tvänne af kollegerne, näml. Ericus Hammar o. Carolus Hordelius voro så vårdslöse i sina tjänsteåligganden, att magistraten tvänne särskilda gånger anförde klagomål mot dem hos domk. Om Hordelius heter det att han ständigt satt vid ölkannan och om Hammar att han absenterat öfver år och dag, i det han på eget bevåg begifvit sig till Wästerbotten. Båda afskedades ur skolans tjänst.

245**) Proste-visitationsprotokollet af 16 febr. 1699.

245***) D:o d:o 2 1737.

246*) Se domkapitlets bref af 12 sept. 1798.

246**) 16 februari. Dessa prostevisitationer anstäldes alla utan undantag i februari månad.

246***) Man följde Henrik Fougts kopparsticksföreskrift: ”Anvisning till skrifkonsten” à 3 daler k.:mynt. Se domk:s bref af 6 nov. 1754.

247*) Se V. Myrmans anteckning af 23 sept. 1759.

248*) Så vill Brovallius bland annat att pädagogen skulle se, om utaf djäknarne till Academiska societeten kunna finnas skickliga”. Brovallii bref af 175— (sista siffran i årtalet oläslig).

248**) Uti en inlaga till domkapitlet klagar pädagogen Gronovius 1686 öfver sin ringa lön, som han då uppger till ofvannämda summa.

248***) Domk:s bref af 2 nov. 1791.

248****) Se Kongl. Resolution på prästerskapets i Österbotten besvär vid riksdagen 1731, gifven i Stockholm 27 mars 1732.

248†) Se landshöfdingens resolution af 10 april 1708. Det heter 18 sk. k.:mynt af hvar rök i socknen och en vacka säd, men kött, ljus och hö intet, hvilket tyckes häntyda på att pädagogen uppburit också af dessa artiklar — åtminstone till år 1708, då resol. utfärdades.

249*) § 7 i stadens privilegiibref af den 20 sept. 1620 lyder: ”Så hafve Wi ock nådigst undt och efterlåtit, att utaf Saakören, som i Staden faller, skall Staden hafva halfparten till Kyrkors, Scholors, och andra Stadsens Allmänna Byggningars befordran och uppehälle”.

249**) De äldsta i behåll varande räkenskaperna äro från 1743. Redan 1732 påbjudas räkenskapers förande, men uppmaningen måste ofta upprepas, innan tillfredsställande resultat uppnås. Något petig förefaller den 1795 af visitator uppstälda fordran på uppgift öfver de skilda myntsorterne: speciemynt o. banco, riksgälds Contoir sedlar o. skiljemynt.

249***) Så köptes 1732 för kollektmedlen en bibel.


251*) Finnes icke upptaget i visitationsprotokollet. Påståendet stöder sig på anteckningar om skolan af pädagogen Joh. Gabr. Toppelius, som värkade vid samma skola kort därefter eller från år 1791.

251**) Se 1724 års Skolordning kap. VI, § 8, inledningen.


252*) Se 1724 års Skolordning kap. VI, § 8, momenten I—6.

252**) Toppelius har efterlämnat diverse anteckningar om skolan i Nykarleby; han är ock den förste pädagog som upprättat ordentliga elev- och kursförteckningar.