„Men nu har jag inte tid. Jag måste strax gå . . . har så viktiga affärer att sköta om i dag“, sade Lange. „En växel, ser du. Vet du hvad en växel är? Säg åt gossen, att jag i morgon skall komma . . .“ Tjänarinnan neg omärkligt och gick utan att vänta på fortsättningen af hans mening. Lange såg gossen strax därpå försvinna genom porten. „En falbsdag af första ordningen!“ sade Lange, då han åter var ensam. „Pengar, pengar, och ro hvarken natt eller dag.“ Han steg upp och tog öfverrocken på sig. Hyrkusken väntade utanför pantlåneinrättningen vid Albertsgatan, medan Lange realiserade gulduret. Å, det var vackra pengar han fick. Hans uppsyn ljusnade, då han kände rörelsekapitalet i fickan. Ett bad skulle allt göra en kry, tänkte han, och han kommenderade, då han, satte sig i droskan: „Till Passagen!“ Det uppfriskande badet gjorde underverk. Lange såg med förvåning och tillfredsställelse sin bild i de stora fönsterrutorna. Ingen skulle kunnat märka, att han var tjuguåtta år. I Esplanaden rörde sig en böljande människomassa. På södra sidan vandrade en liten skara gråhårsmän med betänksamma steg. Statsklokhet lyste ur deras kalla, grå ögon. Då de vände om vid generalguvernörens palats, råkade den unge bankdirektören Rothberg skära deras väg, och han gjorde en världsmans artiga, bugning. Han kom öfver till norra gångbanan och nickade vänligt mot Lange, med hvilken han växlade några förbindliga ord. De hade varit skolkamrater, men träffats mycket sällan, sedan de kommit till Helsingfors, där de hörde till olika partier. Nu bar Rothberg portfölj, och hans namn nämndes i de högsta ämbetsmannakretsarna. Men Lange var inte böjd för jämförelser. Han smög sig långs väggen för att inte torna ihop med tvänne affärsmän, hvilka upptogo nästan hela trottoaren. Sol och vår lyste i ungdomens blickar. Människorna sågo lyckliga ut, och sparfvarna kvittrade i de nakna lindarna. Men för Knut Lange var Esplanaden en via dolorosa. Han kastade en blick på Runeberg, där denne stod i sitt klassiska lugn på den fasta graniten. „O tid af guld . . .“ tänkte Lange för sig själf. Huru sant, men hvilken grym ironi! Log han icke, mannen i brons, helt omärkligt där uppe? Ja, just af guld . . . Guld — törstade de efter, dessa patrioter, som grundade banker och drefvo realpolitik. Och man fann så förträffliga benämningar för de nya förvärfskällorna. Förut smög man sig i skymningen till ockraren, men nu annonserar man om låneförmedling mot provision.“ Lange skrattade hånfullt . . . Provision — så lyder termen. — Ha, ha, ha!“ Där borta badade Skatudden i solljuset, och ryska kyrkans gyllene kupol stack i ögonen, men längst till höger syntes de röda murarna af häktet. Det skimrade för Knut Langes ögon. Han vek in på Fabiansgatan och gick beslutsamt upp till vännen Rohde. Denne satt ensam på sin faders kontor. „Det är blankt åt helvete“, sade Lange utan att hälsa. „Igen?“ „Tusen bekymmer . . .“ „Familjebekymmer?“ „Nej, nej — skämta inte. Jag är förtviflad. Två tusen mark före klockan 3!“ Lange pustade, satte sig i soffan och torkade pannan. „Mycket pengar“, sade Rohde. „För den, som inte har dem, ja . . .“ „För huru mycket står jag förut?“ „Å, det är visst för rätt mycket. Jag kan inte nog tacka dig för din hjälpsamhet.“ Rohde slog upp hans konto och räknade: „fem hundra . . . tolf hundra . . . tre hundra . . . tusen . . . fyra hundra . . .“ „Öfver tre tusen mark, utom borgen,“ upplyste Rohde, „Har du alldeles öfvergifvit studierna?“ „Nej, nej, nej! Jag är färdig att tentera, bara jag hade tid . . .“ „Hva' ä klockan?“ „Min är hos urmakaren, men den är nog öfver 2 redan“, menade Lange. Rohde gick till kassaskåpet. „Se här! Men håll ord med examen. Annars tar dig hin håle.“ Lange hörde ej det sista ordet. Han kände sig räddad och var i ett nu nere på gatan. Han såg mot de röda murarna på Skatudden utan att blinka. I nästa hörn mötte han häradshöfding Hallin. „Du glömmer väl ej sångmötet klockan half 6 i kväll“, sade denne. „Nej, nej . . .“ Lange nickade och slank in på banken. Medan han väntade, betraktade han banklokalens solida elegans. Hans blickar gledo förbi kassörskan till sedelbuntarna i kassaskåpet. Lyckliga människor, de där bakom skranket. De rörde sig med en lugn värdighet, utan oro och brådska. De märkte knappt, när direktören, soignerad ända ut i fingerspetsarna, gick genom rummet. Men vaktmästaren bugade djupt, sedan han hjälpt öfverrocken på honom. För första gången i sitt lif kände Lange böjelse för ett bestämdt lefnadskall. Han ville bli bankdirektör. Ändtligen hade Lange växeln i sin hand. Sömnlösa nätter hade namnet på tvären kostat honom. Men ingen skulle numera kunna säga något därom. Han var en hederlig man. Nikolaikyrkans tornur visade tre och en kvart, då Lange kom ut. Sångmöte klockan half 6 . . . nej, det lönade visst icke mödan att vandra den långa vägen hem. Lange åt middag med några vänner på Nybergs kafé. De hade just druckit kaffe och tändt sina cigarrer, då svaga toner från musiksalen påminde dem om sångrepetitionen. De bröto upp. Tonerna brusade emot dem i trapporna: „Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vå-år . . .“ Det stockade sig i halsen på Knut Lange. Cigarren hade visst varit för stark. Den sista maj, sent på kvällen. Dagen dröjde i nordväst, och de gyllene stjärnorna på Nikolai-kyrkans mörka kupol blänkte ännu, men öfver parkerna och längs gatorna mellan stenhusen smög sig vårskymningen, mjuk och hemlighetsfull. Hyrkuskarnas hästar drömde i långa rader utanför Kapellet och Operakällaren. En och annan vaknade och lyfte för ett ögonblick upp det tunga hufvudet, vände helt sakta på öronen och uppfångade ljudet af en droska, som rasslade fram öfver stenläggningen. Men det angick en inte; hufvudet föll åter, och ögonen slöto sig. Knut Lange kom hem, sköt af sig skorna och kastade rocken på soffan. Han satte sig i gungstolen och såg ut genom fönstret, ty det var omöjligt att få sömn. På bordet låg hans betyg. Han sökte läsa det väl för tionde gången. Men nu var det för mörkt, och han lade åter bort det. I morgon skulle det stå i tidningen, att han tagit examen. Tidningen måtte bara inte få hinder . . . Som en mara hade examen legat öfver honom under många år. Andra hade gått förbi honom. Men nu kände han, huru blodet forsade i ådrorna, huru nya krafter spirade. Snart skulle han vara senatskanslist med portfölj under armen . . . I tankarna genomgick han hela raden af titlar, ända till referendariesekreteraren och längre. Men nu ville han hvila, tillbringa sommaren på landet. Han sträckte på sig och gäspade. Det var visst tid att lägga sig. Snart fördes han bort på gungande vågor i en slup med svällande hvita dukar. Det gröna vattnet fräste och stänkte högt upp. Framför sig hade han fyren och bortom kobbarna det blånande hafvet, där sjöjungfrurna trådde dans på den skimrande solvägen . . . Tamburklockan ringde. Lange vaknade med ett lyckligt leende på läpparna. Det var visst framtiden, som visat sig för honom i drömmen. Han steg upp och såg ut genom dörrspringan. Där låg tidningen, fuktig af trycksvärta. Han vecklade varsamt ut bladet och läste rubrikerna: Kronoskogarna. Senatens plenum. Universitetet . . . Ganska riktigt — där stod det: „I går blefvo godkända i allmän rättsexamen . . . Knut Lange, vib.“ Hyggligt att det verkligen stod Knut. Ingen kunde taga miste, ehuru det fanns andra med namnet Lange. Tre långa år vistades Lange på landet, satte upp protokoller, dömde tjufvar och växelförfalskare till fängelse och böter, drack toddy och fick många farbröder, spelade kort med domaren och länsmannen, kurtiserade fröknarna och stod på förtrolig fot med tjänsteflickorna. Då han återvände till Helsingfors var han vicehäradshöfding. Han bar sin portfölj med värdighet, och hans yttre människa var högst chic, från den glänsande cylinderhatten ända ned till de välblankade snörkängorna. Knut Lange blef extra tjänsteman i senaten och skötte samtidigt på förordnande ett vikariat vid länestyrelsen. Redan i början af det följande året tog han jämväl anställning på ett advokatkontor, och det visade sig, att han icke saknade anlag för yrket. „Ett knepigt förstånd, ett knepigt förstånd“, sade chefen på kontoret en dag, då han genomögnat en inlaga i en testamentstvist. „Häradshöfdingen kan gå långt, om det riktigt vill till. Men här förekomma några vändningar, som måste ändras. En advokat får inte ha skrupler, bara hålla sig till lagen. Hör ni det?“ Jo, Lange hörde det, men var ej öfvertygad om riktigheten af de påyrkade ändringarna och sade: „Juridiskt kan det väl låta försvara sig, men moraliskt . . .“ „Nonsens, nonsens“, svarade chefen utan att vänta på fortsättningen. „Folket har i lagen uttryckt sin uppfattning om det rätta. Det som är juridiskt rätt är alltså också moraliskt rätt. Är icke det klart?“ De skarpa, kalla ögonen hvilade på Lange. „Jo, det låter riktigt“, medgaf Lange. „Icke blott låter . . . Därför kunna vi lugnt skrifva såsom jag säger.“ Han räckte pappret tillbaka åt Lange och fortfor: „Intet tvifvel att det ej kan häfvas. Bevakningen har ej skett i laga ordning.“ „Men det uttrycker ovedersägligen den aflidnes sista vilja.“ „Hvad kommer det oss vid. Formerna måste iakttagas.“ „Och den rättmätige ägaren går miste om en kvart miljon?“ „Så mycket kostar honom hans okunnighet eller oförstånd. För resten — skillnaden mellan rätt och orätt är så ytterst ringa, egentligen en tolkningsfråga. Hufvudsaken är motiveringen.“ „Man måste lefva och förtjäna något“, tänkte Lange och gjorde ändringarna i enlighet med chefens anvisningar. Hvarpå han låste sin pulpet och gick ut. Han vandrade längs Alexandersgatan uppåt och tog vägen utmed Henriksgatan mot Nya teatern. Där utanför syntes i skymningen en mörk hop, som väntade, att dörrarna skulle öppnas. Det var gråkallt, och människorna huttrade. Lange stannade i gathörnet och såg ned mot Esplanaden, där gaslågorna tändes, följde sedan med folkströmmen utan bestämdt mål. I skenet af en elektrisk båglampa såg han v. Warren, som kom ut från Passagen i sällskap med några lefnadsglada unga män. Då de möttes, vinkade v. Warren Lange afsiges och sade: „Vi samlas till en liten sits i kväll klockan 8 . . . på det gamla stället.“ Men Lange skakade på hufvudet: „Inte i kväll . . . har varit så mycket ute de sista tiderna.“ „Våga-vinna.“ „Man får äfven lof att tänka på sitt renommé.“ „Då man bär portfölj, ja.“ „Ett godt program i kväll på societetshuset . . . Grieg och andra. Kom hellre på konserten. Jag hade annars tänkt söka upp Rohde eller Hallin.“ „För att stärka krediten? Lycka till!“ Lange tog illa upp insinuationen, men vännen fortfor: „Man måste, förstås, ibland visa sig i städadt sällskap, för prestigens skull . . .“ Warren gick utan att säga adjö, och folkmassan slöt ihop sig efter honom, men Lange fortsatte sin väg mot societetshuset. Ett par dagar senare spred sig ryktet om en spelskandal af mindre vanlig beskaffenhet, och samtidigt läste man i tidningarna, att häradshöfding v. Warren „plötsligt aflidit“ i Petersburg. Man hviskade, att unga män ur de bästa kretsarna helt hastigt lämnat landet. Äfven Knut Langes namn nämndes bland de komprometterades. På ämbetsverket och på advokatbyrån var Lange föremål för en besvärande uppmärksamhet, och han föredrog att tillbringa sin lediga tid hemma. En dag kort därpå blef han kallad till sin chef. Denne var barndomsvän till Langes far och visade sonen mycken välvilja. Då den gamle senatorn trädde ut i mottagningsrummet, där Lange väntade, sade han brådskande: „Jag har ett litet ärende till er.“ Han bad Lange stiga in och fortsatte: „Jag kan skaffa er en tjänst, visserligen en mycket blygsam . . “ Lange bugade. „. . . nämligen en länsmanstjänst i Hausniemi.“ Lange höll god min, ehuru han inte väntade en sådan fortsättning af senatorns andragande. „Länets guvernör, en gammal vän till mig, skrifver, att han på den orten skulle behöfva en man med bildning och omdöme och någon språkkunskap. Förhållandena i östra Finland äro ju alltid i någon mån ömtåliga, men såsom viborgare skall ni visst reda er. Tjänsten ger en inkomst af fem tusen mark, i ekonomiskt afseende således ej att förakta. Och innehafvaren kan bo i staden, som ligger i ett hörn af distriktet.“ „Känner mig tacksam för herr senatorns vänliga åtanke“, stammade Lange. „Där lefver man i lugna förhållanden . . . med enkla lefnadsvanor.“ Senatorn klappade honom vänligt på axeln och fortfor: „Hufvudstaden har sina faror för unga män. Det är sorgliga tilldragelser man talar om.“ Lange spårade en misstanke i senatorns ord och försäkrade energiskt: „Jag har inte varit med.“ „Den gången . . . Det gläder mig. Inom fjorton dagar bör ert beslut vara fattadt. Jag tror mig kunna försäkra, att ni inte behöfver alltför länge stanna på den platsen, om ni sköter er. Det stundar nya tider, och man vet ej hvad de kunna medföra.“ Senatorn såg hemlighetsfull ut och räckte beskyddande sin hand till afsked. Länsman i Hausniemi? Nej, han ville inte . . . Men en statens tjänst . . . med utsikt till befordran . . . och fem tusen, säger fem tusen mark ärligt förtjänta . . . Hade han rätt att låta denna tjänst gå sig ur händerna? Han behöfde, han måste förtjäna. Han fick ej tänka på hvad som kunde vara angenämt. En beroende man fick rätta sig efter omständigheterna. Inom fjorton dagar hade Lange fattat sitt beslut. Det var midsommar. Knut Lange hade sitt förordnande i fickan. Lekfullt skvalpade böljorna kring den lilla ångaren, som förde honom bort till hans nya verksamhet. På däcket rörde sig en blandad publik. Mörka skönheter i granna dräkter förde med skäggiga herrar en liflig konversation, medan några ladies och gentlemen med halfslutna ögon studerade resehandboken, som visade sig vara riktig. De hade rest jorden rundt och voro för blaserade för att låta ett utrop af förundran eller glädje undfalla sig. De intresserade sig egentligen blott för Imatra och Walamo. I det brokiga sällskapet funnos äfven turister från eget land: studenter, skolmagistrar och flickor med rikt, ljust hår, uppnäsa och frisk färg. Ungt, lifskraftigt folk, men inte vackert, tänkte Lange. I fören solade sig en mängd arbetare med nedsmorda rockar. De voro utan mössor för att sommarens första varma sol skulle kunna genomtränga det långa, tjocka håret. Det var svårt att bestämma deras nationalitet — kanske karelare, som mycket varit i Petersburg. Ångaren vek in i sundet. Langes ögon sökte i fjärran staden, hvars kyrktorn aftecknade sig mot himmelen i den lätta solröken. En fjärd öppnade sig. Där borta på stranden låg hans blifvande hem i det gula solljuset! Lange var vid målet. Kring de låga byggnaderna utbredde sig stora trädgårdar. Vinden förde en doft af rönn och syren och ung grönska emot honom, då han genom den långa allén åkte upp till hotellet. På telefontrådarna kvittrade en mängd svalor. En gosse ledde ett koppel stretande jakthundar, och en bondkärra på fyra hjul sträfvade tvärs öfver det stora torget, som mot ett fjärran mål. För öfrigt voro gatorna folktomma, och drömtung ro låg öfver boulevardernas grönska, trädgårdarnas löfverk och de tysta människoboningarna. Societetshuset var ett oansenligt trähus, men rummen voro putsade och fina. Uppasserskan, lång och smärt med mjuka linjer, såg förströdt upp med sina stora ögon, matta af nattvak. „Ett rum, om jag får be?“ „Ja, var så god!“ Hon öppnade dörren till ett rum mot torget, vänster om bufetten. För öfrigt visade hon Knut Lange endast ringa uppmärksamhet, där hon med armbågarna stödda mot disken låg försjunken i vemodiga drömmar öfver Lundegårds Titania. „Intressant lektyr?“ sporde Lange. „Rysligt.“ „Å, från Sverige, hör jag.“ „Från Stockholm, ja.“ „Hur trifs fröken i denna afkrok af världen?“ „Bra.“ „Och längtar icke hem?“ „Nej, inte så värst.“ Paus. „Hur länge har ni vistats på orten?“ „Sex månader.“ Fröken såg inte upp, och det visade sig fåfängt att söka få ett samtal i gång. Knut Lange återvände till sitt rum, betraktade genom fönstret det vida torget och de oansenliga butikerna. Han läste på skyltarna: „Nordiska aktiebanken“, „Juho Lumme“, „Jakob Hallin“, — Ragnar Hallins far, tänkte han. Den gamla byggnaden där borta med det lilla tornet och uret var visst rådhuset, och bortom den syntes kyrkan med sitt smäckra, ljusa torn, som sträckte ett svart kors högt mot himmelen. Följande dag gjorde Knut Lange sin uppvaktning hos kronofogden Holming. En flicka bad honom vänta i salen. Kronofogden spisade frukost. Rummet var inbjudande med sina bekväma sittplatser, och möblerna buro spår af en försvunnen elegans, men de hörde icke tillsammans. Frånvaron af en ordnande kvinnlig hand var alltför märkbar. Om en stund inträdde kronofogden, åtföljd af tullförvaltaren. Herrarna hade föregående kväll varit utsatta för ett litet missöde, hvarför kronofogden bar en bindel om hufvudet och tullförvaltaren en plåsterlapp, som täckte en del af den skalliga hjässan. „Mitt namn är Lange.“ „Å, välkommen, välkommen! Det fägnar mig att göra häradshöfdingens bekantskap . . . såg just i tidningen, att ni förordnats. Jag ber att få presentera vännen Riddelin, stadens tullförvaltare, som med mig delar sommarens glädje och vedermödor.“ „De se ej ut att vara stora“, vågade Lange skämtsamt yttra. „Nej, nej. Men delad glädje är dubbel glädje och delad vedermöda blott half.“ „Förtjusande sommarort för den, som kommer från hufvudstadens asfaltrök.“ „Naturen ler, men staden och människorna lida af tvinsot“, inföll Riddelin. „Affärslifvet går nedåt.“ „. . . sedan järnvägen drogs ett par mil inåt landet“, fortsatte Holming. „Grannstaden blomstrar, tack vare sina kommunikationer, men våra affärsmän ha gjort konkurs, den ena efter den andra. Blott ett fåtal har kunnat hålla sig uppe.“ „Och nu regeras staden af tjänstemännen“, sade Riddelin. Lange hade i statskalendern orienterat sig inom stadens tjänstemannakår och sade: „Såsom stationsort för häradets tjänstemän har ju staden en viss betydelse.“ „Visserligen“, medgaf Holming. „Måtte häradshöfdingen finna sig väl ibland oss!“ Lange bugade lätt. Och Holming kände på bindeln, som lossnat, hvarpå han fortsatte: „Häradshöfdingen bör inte låta skrämma sig af vårt utseende. Vi råkade ut för en fatal olyckshändelse i går kväll.“ „En ångbåtskollision“ tillade Riddelin diplomatiskt. „De ha märkvärdigt branta trappor på de nya ångbåtarna och försåtliga däcksluckor.“ Jo, det var riktigt, medgaf Lange, som icke utan möda kunde hålla sig allvarsam. Men kronofogden önskade inte tala om ångbåtsolyckor. Han reste sig med svårighet för att säga till om kaffe och konjak. „Här behöfvas sannerligen yngre krafter i staden“, återtog Holming det afbrutna samtalet, då han satte sig. „Den saknar ingalunda betingelser att gå framåt, men ett oblidt öde har förföljt den. Affärsmännen ha råkat i obestånd, och borgmästaren, som skulle stå i spetsen, har inte varit vid hälsa de senare åren. „Stenfelt?“ frågade Lange för att yttra något. „Ja. Men tjänsten skötes af vikarie för tillfället. Stenfelt är borta för att sköta sin hälsa.“ „Han lider af en ledsam ögonsjukdom“, tillade Riddelin. „Då han dricker toddy, ser han liksom små lefvande varelser röra sig längs kanten af glaset. Provinsialläkaren har icke lyckats få bukt med åkomman.“ „Den måtte vara allvarsam.“ „Och han ville ej anlita stadsläkaren, Stolpe, som föreskrifver en annan diet.“ „Läkarne ha så olika åsikter“, sade Lange. „Ja, provinsialläkaren dog för en tid sedan af morfin. Så är det med den medicinen!“ Riddelin skrattade. Han trodde inte på medicin. „Gud vare honom nådig“, sade Holming. „Vi få en annan i stället . . . en bättre hoppas jag. Orten har inte visat sig hälsosam för tjänstemännen.“ „Nej, häradsskrifvaren är också borta för att rekreera sig. Det är fasligt hvad behandlingen är långvarig där på Lappviken.“ Riddelin såg frågande på Lange, som just kommit från Helsingfors, men då denne hade intet att svara fortsatte han: „Den svafvelsyrehaltiga konjaken och det ryska brännvinet — det serveras naturligtvis blott på ångbåtar — äro farliga för hälsan.“ Efter en paus: „Häradsskrifvaren var en förträfflig skrufspelare.“ „Häradshöfdingen spelar naturligtvis skruf?“ sporde Holming i förbigående. „Å ja, någon gång . . . till tidsfördrif.“ „Och sjunger kanske tenor?“ „Endast i nödfall. Jag är andra tenor.“ Då kunde Holming inte återhålla sin glädje, utan sade med undertryckt rörelse: „Skål mina vänner! Jag hoppas få se jämväl herr Lange ofta i mitt hus. Man är så ensam här. Och tjänsten förenar oss.“ Herrarna klingade och ställde glasen tillbaka på bordet. „Kanske vi med detsamma kunde lägga bort titlarna . . . Ursäkta min framfusighet, men det är onödigt att uppskjuta till morgondagen hvad som kan göras i dag.“ „Jag ber att få förena mig med den föregående ärade talaren“, sade Riddelin och höjde å nyo sitt glas. „Res severas in crastinum.“ Lange lyfte sitt glas och nickade: „Mycket smickrad.“ „Tres faciunt collegium“, fortsatte Riddelin, som fick böjelse att tala latin, sedan hans tungas band blifvit lossade. „Nu kunna vi få oss ett parti midt i sommaren. Apotekaren spelar också.“ „I sinom tid får du nog lära känna andra, men de bo på landet nu“, sade Holming. „Stadsfiskalen är en angenäm man.“ „En glad garçon“, medgaf Riddelin. „För tillfället åtnjuter han ett par månaders tjänstledighet, för någon oegentlighet. Öfverheten har ju blifvit så kitslig.“ „De öfriga, som äro hemma, kan man knappt räkna med“, sade Holming och blåste askan bort från den slocknande papyrossen. „Telegrafchefen är stendöf“ fortfor Riddelin „och postförvaltaren erotoman, såsom Stolpe uttrycker sig.“ „Sedan ha vi egentligen blott magistrarna vid elementarskolan“, menade Holming. „. . . med sina principer, barn och studieskulder“, tillade Riddelin. „Fattiga satar liksom vi.“ „Ett märkvärdigt sammanträffande af ogynnsamma omständigheter“, tyckte Lange. „Det är som man säger: hit kommer ingen hygglig människa.“ Holming ville mildra dubbelmeningen i Riddelins ord och sade: „Vrak äro vi, blott vrak, vi gamla.“ „Vrak, som tidens ström fört in i viken“, fortfor Riddelin. „Vi hålla oss uppe en tid, medan strömmen för oss omkring i lugnvattnet, men gå sedan till botten.“ Holming höjde sitt glas och klingade med Lange. „Men du är ung . . . med framtiden för dig“, sade han. „Du kan uträtta stora ting. Här finns ett verksamhetsfält för unga krafter. Kommerserådet Hallin har ensam hållit staden uppe i åratal. Men han börjar bli gammal.“ „Han har en fager dotter“, afbröt Riddelin. „Vid hans sida har rådman Lumme stått och doktor Stolpe.“ „Alla de öfriga ha gjort konkurs“, sade Riddelin. „Och Stolpe saknar sinne för det praktiska. Skål för Knut Lange!“ „Staden har haft att kämpa med vidrigheter af alla slag“, fortfor Holming. „Fennomaner och icke-fennomaner, såsom det här heter, ha stundom kifvats om makten. För närvarande äro de senare vid styret. Huru långvarigt deras regemente kan blifva, är svårt att säga. Tysta krafter äro i verksamhet . . . Skolläraren, som redigerar Kansan Torvi, har stått i spetsen för oppositionen och har visst haft ett hemligt stöd i magistrarna. „Men för tillfället är han oskadlig“, sade Riddelin. „En familjetilldragelse har gifvit honom annat att tänka på, och vi åtnjuta ett slags galgenfrist.“ „Banken borde komma i yngre händer. Och så skall staden ha järnväg och en badinrättning. Här finns mycket att göra.“ Holming höjde sitt glas: „Skål!“ „Ille faciet!“ sade Riddelin, tryckte Lange till och tömde sitt glas. „Tullförvalterskan har visst något ärende“, sade tjänsteflickan, som hämtade mera kaffe. Riddelin tackade. Han ville inte ha mera kaffe. Han måste visst gå . . . hade ej varit hemma sedan föregående eftermiddag. Och han skakade hjärtligt hand med vännerna, hvarpå han smög sig tyst bort. „Riddelin vet hvad som väntar honom“, sade Holming. „En så god och ädel natur. Gift dig icke, bror Lange! Frihet är det bästa ting.“ Lange sade farväl och lofvade att snart komma åter. Det var söndag. Tjänsteflickorna sutto sysslolösa på eftermiddagen i doktor Stolpes kök. Solstrålarna silade sig genom rönnens löfverk och dansade ringdans på det hvita köksbordet. Nedanför villan låg fjärden glittrande i solljuset. Doktorn var borta på sjukbesök. Doktorinnan tog sin middagslur och fröknarna läste romaner, som de tagit ut till sommarlektyr. Sy-Manda gäspade. „Det är tyst här“, sade hon till husan. „Ska vi fara till stan i dag?“ „Hva' där å göra? Det är ju söndag. Pojkarna komma visst snart ut med båtar och dragharmonikor. Och så blir det dans på lindorna.“ „Jag ville så rysligt gärna se det nya menageriet.“ „Hvilket menageri?“ „Det där från Helsingfors.“ „Från Helsingfors?“ „Ja, det där med lejon och andra djur. Har inte Båt-Kalle talat om det?“ „Nej, stan är öde och tom“, sa han. „När?“ „I natt, d. v. s. i går kväll.“ „Men där finns ett menageri. Doktorinnan sa i går åt doktorn, att ett hufvudstadslejon“ kommit till staden. Jag hörde det med egna öron, då jag satt inne och sydde. Hade inte Kalle sett tältet och hört positivet på torget?“ „Nej, det hade han inte.“ „Hm — han hade naturligtvis annat att tala om. Han går i sina egna tankar . . . Men akta dig bara! Båt-Kalle ä en skojare med flickor.“ „Hur vet du det?“ „Jag vet, hvad jag vet . . .“ Sy-Manda såg hemlighetsfull ut. Paus. „Fröknarna ska ju resa upp i morgon.“ „Ja, det blir fest, velocipedklubbens årsdag . . . och på kvällen bal hos kommerserådet Hallins ute på Amalienborg.“ „De ha ju rekvirerat fyrverkeripjeser ända från Petersburg och ett musikkapell från Viborg.“ „Bara jag nu får fröken Ebbas velocipeddräkt färdig i tid. Hon får visst ingen sömn i natt af bara oro.“ „Märtas klänning blef då alltför vacker!“ „Märta har en sådan figur, så smärt, men dock fyllig. Det är ett nöje att sy åt sådana.“ „Att hon inte redan ä gift!“ „Ja, det må du säga. Men här finns ju inte riktiga herrar — bara bodpojkar, som sedan sitta på kontoret ett år . . . och så blir de handelsmän.“ „Det är inte friare för Märta.“ „Nej, nej. Om lyckan är god hålla de sig till oss.“ „Ville de inte ha dig till Hallins?“ „Å nej, bättre upp skall det vara i den gården. Fröken Tyras klänningar sys i Paris och Petersburg. Du skulle se dem! Jag har ändrat ett par. Hennes nya velocipeddräkt är från Petersburg, alldeles extra, extra.“ „Där lär ju vara ett fejande och putsande utan all ända på Amalienborg.“ „Kommerserådet fyller sjuttio år.“ „Och så är det annat med . . . vackra fiskar i farvattnet.“ „Fiskar i farvattnet?“ „Ja, den nya häradshöfdingen, som alla talar om. Kommerserådinnan Amalia har visst krokarna ute.“ „Nå, nå! En länsman blir allt knäsvag i de trapporna. Bättre upp, bättre upp!“ „Länsman? Häradshöfding, vet jag. Så sade Lisen på societetshuset. Och stilig . . . mustascherna borra en rakt genom hjärtat. Ebba hade sett en skymt af honom i stan, och Märta vill förgås af nyfikenhet.“ „Ja, det lär nog vara flere, som ha hjärtklappning.“ Efter en paus fortsatte Sy-Manda: „Han skall ju vara med i morgon . . . en af arrangörerna, sade fröken Märta. Det blir middag på Koivula gästgifveri. Och mycket folk, äfven Georg Rohde, som är på Hallins kontor i Petersburg.“ „Har han kommit till födelsedagen?“ „Ja, han skulle komma. De rika, de roa sig.“ Flickorna tystna plötsligt. „Nu komma de . . . harmonikorna . . . hör! Å, vi ha ändå mycket roligare! Och kavaljerer . . . en för hvarje finger! Ha, ha, ha. Och så behöfver man inte bara snegla på dem.“ Sy-Manda var likgiltig för dragharmonikorna. Hon var öfver trettio år och hade kommit ett litet steg högre upp än husan. Det var en smula kyligare redan i hennes samhällsklass, ty dit hörde inte Båt-Kalle och drängarna. „Hemma redan!“ sade Holming, då han på kvällen inträdde i Knut Langes rum. „En tjänsteman skall vara på minuten . . . Klockan är ju 7. Du har väl trilla?“ „Bevars! Till Amalienborg far man inte i skottkärra.“ Holming satte sig, och Lange kastade en mönstrande blick i spegeln. Benkläderna voro väl prässade, och fracken satt oklanderligt. Kragen hade kunnat vara af modernare fason, men den nyaste modellen var ej bekväm nog. Ledig framför allt. Mot den hvita rosetten var intet att anmärka, och mustascherna voro högst comme il faut — icke alltför snobbiskt uppvridna. Lange ville inte se ut som en bodbetjänt. „Högst presentabel!“ utbrast Holming. „Man måste vara mån om det första intrycket. Jag känner ju inte kommerserådinnan ännu.“ „Mycket rätt, mycket rätt. Du kan visst räkna på ett välvilligt mottagande. Fru Amalia ser gärna unga män i huset, presentabla män. Gubben fäster sig mindre vid det yttre.“ „Än vid det inre, d. v. s. vid fyrkarna?“ „Å, något hushållsaktig kanske, men då det skall vara knusslar han inte. En hedersman för resten. Och dottern . . .“ „Första klass med stjärna,“ fortsatte Lange. „Hennes blick är solen, hennes ande ungdom och hennes gång musik, såsom det heter i romanerna, idén förverkligad. En gammal syndare känner lust att omvända sig och göra bättring.“ „Ha-ha, ha-ha, gosse lilla! Mogen frukt, mogen frukt! Mången har velat plocka den, men brutit benen af sig. Förste mannen på gubbens kontor i Petersburg anses ha utsikter. Emellertid — låt inte modet falla!“ „Georg Rohde?“ ,Ja. Lofvande affärsman med utseende och umgängesgåfvor.“ „Har förmånen att känna honom af gammalt. Han var dessutom med i dag.“ „Stadens ungherrar äro inte farliga rivaler . . . knoddar och provisorer.“ . . . Du glömmer unga Lumme, snart medicine kandidat . . . Han har ju ock en syster, äfven hon vacker. Och Märta Stolpe! Hon är den blomstrande våren.“ „Å ja, det täcka könet är inte illa representeradt i staden. Och flickorna ha fått sin uppfostran i Helsingfors.“ „Och nu blomma de här i skuggan och vissna om några år?“ „Ja. Så är drömmen slut.“ Holmings blickar gingo ut genom fönstret, bort till ett dammoln på Tvärgatan. „Det var visst doktor Stolpe eller rådman Lumme“, sade Lange. „Eller fru Riddelin med man.“ Holming och Lange stego upp. På trappan af sin nybyggda villa i moderniserad fornfinsk stil välkomnade kommerserådet och kommerserådinnan Hallin gästerna. Värdinnan önskade Lange välkommen till orten. Hon hade redan hört ungdomen tala om honom och gladdes å de ungas vägnar. Det behöfdes så väl förstärkning. Knut Lange var smickrad och tackade på det förbindligaste. Efter ömsesidiga hälsningar och lyckönskningar togo herrarna plats i en berså. Kvällen var härlig. Flaggorna på Amalienborgs tornspiror fläktade svagt för den mojnande aftonvinden, som förde med sig blomdoft från rabatterna. Borta på dansgolfvet i parken ljödo redan tonerna af en strausser vals. Gamla assessor Lindenstam representerade en förgången tids sirliga manér, rörde sig från grupp till grupp och sade damerna artigheter. Han kom just från dansgolfvet, där man väntade häradshöfding Lange . . . Assessorn log med skalken i sitt öga. Holming repeterade sina ungkarlshistorier, och rådman Lumme lyckades framtvinga en och annan vits. Riddelin hällde litet mera konjak i sitt glas, sedan frun gått — brygden ville ej få den riktiga färgen. Men Lange sällade sig till de unga både af böjelse och plikt. Han hade fatalier att bevaka. Då kommerserådet aflägsnat sig för att sköta en värds plikter, drogo sig Riddelin och Holming jämte ett par andra herrar tillbaka i ett inre rum till en stilla aftonbetraktelse vid det gröna bordet. „Å, häradshöfding Lange dansar vals gudomligt!“ hviskade Aino Lumme helt varm till Märta Stolpe. Men Märta, som blott sett på, var inte af Ainos åsikt. Hon sade: „Tyra är visst af din mening. Se, se — hon bjuder riktigt ut sig.“ Med detsamma tystnade musiken. Då Knut Lange kort därpå anhöll om att få dansa fransäsen med Märta Stolpe, ändrade hon i någon mån sin tanke om hans skicklighet i danskonsten. Skymningen föll på och bredde sig som ett mörkt, lätt flor öfver parkens gräsmattor, träd och buskar, då Lange efter fransäsens slut förde sin dam till supén. Märta Stolpe stödde sig vid hans fasta arm, men ingen kunde märka glansen i ögat och rodnaden på kinderna. Det var så varmt, tyckte Märta. „Ja“, svarade Lange, „men en så behaglig skymning. Det har varit min roligaste dag på flere år.“ „Smickrare, smickrare! Herrarna bruka inte trifvas på denna ort.“ „Det måtte inte vara ortens fel.“ „Klimatet passar icke“, säger pappa. „Holming ser inte rask ut och inte heller . . .“ „Nej, nej. Inte någon är frisk. Här gå smygande sjukdomar. Akta er, akta er!“ Märta log. „För hjärtlidande, ja“, tillade Lange. „I detta sällskap af ungdom och skönhet kan det vara farligt nog.“ Märta Stolpe rodnade. Innan damerna ännu hunnit till desserten, voro de ense om att häradshöfding Lange var artig och belefvad. Han kunde mäta sig med själfva Georg Rohde . . . Med så fin beräkning hade han visat alla uppmärksamhet. Knut Lange fick ej sömn, då han sent på natten lade sig. Ljusa bilder svarvade för honom, och vänliga anleten logo mot honom, hur han än vände sig. Han sökte i tankarna repetera doktor Stolpes tal till sjuttioåringen: hedrande verksamhet . . . medborgerligt förtroende . . . familjelycka . . . ungdomens möda, ålderdomens ro . . . Nej, han mindes inte, huru orden fallit — han hörde blott den vibrerande stämman, som tolkade kommunens tacksamhet och talarens varma känslor. Och tankarna återvände till honom själf. Det förflutna var mörkt och tungt; det låg som en svart molnvägg vid horisonten, men det hotade icke mer — det sjönk allt djupare. Ett nytt lif skulle börja, ett lif med nya tankar och intressen. Och tankarna gingo vidare, från den smidiga Aino Lumme till den rosiga Märta Stolpe, och de stannade hos Tyra Hallin . . . de djupa, beslöjade ögonen . . . den yppiga växten . . . faderns sociala anseende . . . ekonomiskt oberoende . . . kanske föreståndare för Nordiska aktiebankens kontor, då den gamla direktören snart skulle taga afsked . . . Aino Lange . . . Märta Lange — det skulle låta bra. Men Tyra Lange — hvilken behaglig klang mellan vokalerna och konsonanterna . . . Tyra Lange — det var musik. Dagens hjälte somnade med ett leende på läpparna. På hösten öppnade Lange en juridisk byrå. Den svarta skylten af glas med stora gyllene bokstäfver syntes ända till torget. Hela staden talade om den, och de yngre gingo där gärna förbi för att betrakta den. De tyckte, att den påminde om hufvudstaden. Men de äldre skakade på hufvudet. Och i Kristliga föreningen för unga kvinnor klagade man bittert öfver den tilltagande världsligheten bland stadens damer. „Det är märkvärdigt, hvad dagarna blifvit långa“, sade Riddelin till sin fru, som just kommit hem från Kristliga föreningens möte. „Den ljusa tiden är inne; vi ha ju maj redan“, svarade frun. Riddelin såg på sitt ur, ty han väntade kvällen. Han hade inte på flere aftnar druckit toddy eller spelat kort, och så var han laddad med nyheter. Då klockan blef 7, tog han sin öfverrock, gick ut och knackade på hos kronofogden Holming. „Jag stör väl inte dina aftonbetraktelser?“ sade han, då han såg korten på bordet. „Nej, nej, välkommen!“ Sedan ögonen blifvit svagare och sinnets spänstighet förslappats, fördref kronofogden eftermiddagen och kvällen med att lägga patience. „Det kostar på att dagen i ända sitta vid skrifbordet“, sade Holming. „Jag känner mig ej rätt kry.“ „Du sitter för mycket inne. Man får aldrig se dig mera.“ „Luften är rå och obehaglig så här vid islossningstiden, och min välsignade strupkatarr är envis. Å, dessa gamla synder, som man skall dras med . . .“ „Gamla synder, ja. Apropos! Häradsskrifvaren har ju gått till en bättre värld. Hilda hade hört det på Kristliga föreningen.“ Holming kände sig pinsamt berörd af Riddelins tankegång, men sade: „Alla skola vi den vägen vandra!“ „Hm ja . . . Genom dårhuset eller fängelset går vår väg mot grafven.“ Riddelin suckade. „Häradsskrifvaren var blott 37 år.“ „Pinan var lång nog.“ Holming såg på sina fingrar. Bror Riddelin hade då alltid hjärtat på tungan, tänkte han. Och så frågade han plötsligt: „Hvad säger du om en spader?“ „Inte mig emot, bara du kan åstadkomma besättning.“ Kronofogden telefonerade till borgmästar Stenfelt och häradshöfding Lange. Den senare lofvade komma först om en timme. „Det skall bli angenämt att träffa Stenfelt. Jag har ej sett honom, sedan han kom hem från . . .“ Riddelin hostade. „Den nya provinsialläkaren sade, att dieten bekommit honom väl.“ „Hm! Toddy lär inte höra till dietkuren på bysis . . . och inte gåslefverpastej. Men barbariska lagar ha vi, då en tjänsteman, en borgmästare, kan sättas in för skuld . . .“ Jo, Holming var ock af den åsikten. „Tänk, om vi sutte där alla!“ fortsatte Riddelin. „Likheten inför lagen är visst en god sak, men tjänstemännen borde dock vara befriade från sådana straff. Hvilken tanke skall den stora allmänheten få . . .“ „Har du inte något roligare att tala om?“ frågade Holming. „Ja, Hilda hade visst hört något om postförvaltaren också.“ „Någonting pikant?“ „Jo, han blef i måndags dömd att betala underhåll . . . Lange förde oskuldens talan.“ „Han är allt svag för könet.“ „Lange?“ „Hvarför icke. Men jag menade postförvaltaren. Elden brinner i hans hjärta, ehuru lockarna hvitna. Han lär väl nog ha flere . . .“ „Inte på denna ort, mig veterligt?“ Riddelin såg spörjande på Holming. „Nå, Schwamm drüber! För älskog hans ingen man må sin like lasta.“ „Ursäkta, mina herrar, att ni fått vänta!“ sade Stenfelt, som klef in på sviktande ben. „Postförvaltaren lär vara med i Kristliga föreningen, vet bror Riddelin berätta.“ „Hm ja. Hvarför skulle han ej trifvas bland „unga kvinnor“ — såsom det heter. Det är väl barnets underhåll, som nu tuggas?“ Stenfelt log. „Ditåt lutar det.“ Langes steg hördes i trapporna. Och Stenfelt sade till honom, då han kom in: „Du har väl något intressant mål till måndagen?“ „Jag hade just besök af en tjänsteflicka . . .“ Herrarna spetsade sina öron i glad förväntan. „Nej, nej . . . ingen amourette“, fortfor Lange, bara en tarflig historia om misshandel och dålig mat.“ „Ja, det är då ett evinnerligt bråk med tjänstefolket här“, sade Riddelin. Bildningen, som det så vackert heter, gör'et. Den för folket på afvägar. Alla äro de för goda att tjäna . . . Inte pigor — sömmerskor eller strykerskor, di ä fina . . . Eller till en 'större stad', hm, eller in på fabrikerna.“ Holming kastade en blick mot matsalens dörr. Jo, den var stängd, lyckligtvis. Den Riddelin hade då aldrig tand för tunga. Holming hade delat korten, och man öfvergick till programmet. Sedan man mot lampskenet förvissat sig om att toddyn hade den riktiga färgen, begynte spelet. Man hörde blott den monotona skrufningen: „En spader . . .“ „Pass . . .“ „Grandissimo . . .“ „Pass . . .“ „Två grandissimo . . .“ „Pass . . .“ „Fyra spader . . .“ „Fyra klöfver . . .“ „Fyra hjärter . . .“ „Fem klöfver . . .“ „Liten slam i spader.“ Holming och Lange öfvertaga spelet. Men Riddelin, som satt med otur, beslöt att trampa Lange på liktorna. Medan han ordnade korten, hviskade han till Stenfelt: „Det går ju rykten igen om bankdirektörens afsked . . . Och kan du tänka dig, hvem som skall bli hans efterträdare?“ Det klack i Lange. „Nå-å?“ sporde Stenfelt. „Jo, Georg Rohde. Här göras stora planer i tysthet.“ „Stor slam i spader“, sade Holming. Det uppstod en andlös tystnad under drabbningen, och man hörde endast kortens klatschande. „Två betar!“ utropade Holming och for med händerna genom det yfviga, gråsprängda håret. „Du spelar då som en åsna . . . Hvar har du dina tankar?“ Lange kände sig olycklig, men han ville inte säga, hvar han hade sina tankar. „Jag begick en faute“, medgaf han. „Två fauter“, rättade Holming, som gärna gormade i kortspel. Då han såg Langes likbjudarmin, ljusnade hans röda anlete och han fortsatte: „Jo, jo, min bror, du har inte ännu spelat med guvernören och ministerstatssekreteraren.“ Det var Holmings största bedrift i lifvet, att han under en resa spelat skruf med guvernören och ministerstatssekreteraren — det hade inte många kronofogdar i landet gjort — och då han kom till denna punkt, visste man, att vreden lagt sig. Han steg upp, klappade Lange vänligt på axeln och sade: „Du är så tankspridd i kväll, bror Lange. Fatta mod, fatta mod! En pyrrhos-seger var det för dem . . .“ Holming såg på Riddelin, som smålog åt den lyckade kuppen. „Ja så — Georg Rohde skulle bli bankdirektör“, återtog Stenfelt det afbrutna samtalet. „En vaksam och driftig man . . .“ „Sofvande man ej vinner kvinnogunst och gods“, sade Holming och såg på Lange. Men Lange bjöd till att se oberörd ut och blaskade korten. Han vände sig till Riddelin, som skulle lyfta. „Lofva de lena lemmarnas fägring, så får du, giljare [älskare], ja.“ Riddelin knep ihop ena ögat, plirade och smålog. „Ja, Rohde syftar väl högre upp“, menade Stenfelt. „Och det är bra att vara inom håll“, sade Holming, „det är farliga tider . . .“ „Ja visst . . . om vederbörande riktigt förstode sin sak. Den kvinna, som man är osäker på, måste tagas genom öfverrumpling.“ Lange vred mustascherna, sedan han delat korten. Det var som om luften varit mättad med elektricitet, och hjärtat slog oregelbundet. „Hjärter är trumf“, upplyste Lange, innan spelet åter begynte. „God färg“, svarade Holming. „I detta tecken skola vi segra.“ Då robberten var slut, steg Lange upp. Han var inte disponerad, hade vakat de föregående nätterna. När Lange gått, sade Holming till Riddelin: „Man bör inte tala om rep i hängd mans hus. Det där om Georg Rohde bekom Lange illa.“ „Tja, ja . . . Man kan väl få känna honom litet på pulsen. Han har umgåtts snart ett år i det Hallinska huset, och ställningen borde vara klar. Förresten — man har ju redan länge glunkat om Georg Rohde som blifvande bankdirektör.“ Följande kväll var Knut Langes ställning i det Hallinska huset klar. Nederlaget var förkrossande. Slaget träffade visserligen icke hjärtat — det hade tidigare fått lära att rätta sig efter omständigheterna — men de fina beräkningarna, som uppgjorts af dagens hjälte, de voro tillintetgjorda. Ingen skulle väl få veta af det, om man blott kunde hålla sig lugn . . . Lange fällde ned rullgardinen och lade sig sent. Han slöt ögonen, men sömnen kom icke. Det var som om någon stirrat på honom. Björkarna i trädgården förde ett sådant oväsen just den kvällen. Det hade visst börjat blåsa. Morgonen därpå vaknade Lange af att en skata skrattade i den stora aspen på gården. Annars var det märkvärdigt tyst, såsom om någon väntat på honom. Han steg upp och klädde sig, men det var som om han skulle gjort det i sömnen. En talgoxe satt på fönsterkarmen. Den vände på hufvudet, såg in först med det vänstra ögat och sedan med det högra, men lät ej höra det minsta ljud. Och gråsparfvarna, som spisade middag på gatan, de vände också på hufvudet . . . Så hade de inte gjort förut. Kvistarna i telefonstolpen grinade, och det hvisslade i trådarna, helt sakta, hvisslade . . . Två veckor senare var Knut Lange eklat förlofvad med Aino Lumme. Hon togs genom öfverrumpling. De visa och förnumstiga stodo slagna med häpnad. Äldre fruar och fröknar vände ut och in på Lange, och de skakade sina sorgtyngda hufvuden. Nej, nej — honom kunde man inte begripa. [Inf. 2006-09-13.] |
Langes hushållerska Gustava var god vän med rådman Lummes köksa. Då de en söndag på eftermiddagen kommo från pastorns bibelförklaring i bönehuset, sade köksan till Gustava: „Vi få väl snart börja tänka på bröllopet?“ „Har du hört något?“ „Nej, inte det, men hvarför skulle det uppskjutas.“ Gustava var af samma åsikt och sade blott: „När järnet är varmt, bör det smidas.“ „Om det nu må vara så varmt . . . Mari förstår sig inte på herrskap.“ Gustava spände upp sina små ögon och såg på köksan: „Hvad säger du?“ „Ja, hvad vet jag“, svarade köksan, „men jag har mina egna tankar.“ Hon såg sorgset menande ut. Hon var gammal i gården och deltog i husets sorg och glädje. „Men det kan ej vara möjligt?“ trodde Gustava. „Mycket är möjligt bland herrskapsfolk. Utseende, rikedom, ålder, släktskap — allt måste tagas i betraktande.“ „Ja, Gud sammanfogar visst icke alla dessa äktenskap, då så många bli olyckliga.“ „Han gör det väl ändå, eftersom det står i skriften, men han gör det för att straffa och varna . . .“ „Så länge nådatiden varar“, fortsatte Gustava. „Människan är hård, och Herren söker henne på många sätt.“ „Fröken Aino är sig inte lik — hon är alldeles förvandlad.“ „Huru förvandlad?“ „Hon skrattar aldrig mera, men läser Guds ord halfva dagen.“ „Och det har hon inte gjort förr?“ „Nej, nej. Ett världens barn har hon varit, spelat och sjungit och dansat och klädt sig. Skratt och glam och fåfänglighet — sådant har hennes lif varit.“ „Herrens vägar äro outransakliga! Han böjer våra hjärtan som vattubäckar.“ Köksan satte handen för munnen och hviskade: „Och så gråter hon om nätterna. Hela kudden är våt om morgonen . . .“ „Herren är vår tillflykt, då vi komma i nöd, och han låter oss ej komma på skam. Han ser i nåd till oss alla . . . till synderskan i fariséns hus. Det är svårt att lämna världens lustar, ögonens begärelse och ett högfärdigt lefverne.“ De suckade båda. De hade vandrat den törnbeströdda vägen. „Fröken Aino har väl drömt om ett lif i ljus och glädje“, sade köksan. „Vore häradshöfdingen gammal och ful, kunde man bättre förstå, men han är en vacker man och snäll. Rik skall han ju vara . . .“ „Å nej, skulder, stora skulder . . . Så tror man hos oss. Men det är inte det — köksan sänkte rösten till hviskning — fröken Aino har fäst sig vid en annan.“ „Vid en annan?“ „Ja, vid Ragnar Hallin. Jag har länge varit i huset och har ögon och öron.“ „Stackars fröken Aino! Kunde hon inte vänta?“ „En fågel i handen är bättre än tio i skogen. Och hon är redan öfver tjugufem.“ „Ja, ja. Häradshöfding Hallin är ju nästan aldrig hemma. Han lefver i stora världen.“ De gingo båda tysta en stund, men sedan sade Gustava, ty hon var fastare i tron: „Gud har väl sin mening med allt.“ De skildes åt i hörnet af torget i godt samförstånd, ty de visste mera än de flesta om stadens viktigaste samtalsämne. Men ingendera visste något om bröllopet. Det skulle visst firas på hösten. Samma eftermiddag satt Aino Lumme vid det öppna fönstret i sin kammare. Hon lutar hufvudet mot handen och tänker samma tankar om igen, och hon märker icke, att tiden går. Hon märker blott, hur hon alltid kommer till utgångspunkten. Som en dröm hade åren gått, som en ljuf dröm. Nu hade hon vaknat till verkligheten. Och hon hade bara ett lif och i lifvet bara en ungdom. Det hade visst stått i någon bok så. Och nu var ungdomen slut och lifvet hade alls inte blifvit, såsom hon väntat . . . Tomas à Kempis bok om Kristi efterföljelse, ett minne från konfirmationen, låg uppslagen på hennes bord. Hon hade läst ett kapitel, och så hade tankarna igen kommit i de gamla hjulspåren, men hon fortsätter: „Väl den, som icke låter hänföra sig af tomma bilder eller af klingande ordsvall . . . Ganska ofta är det misstag i våra meningar; våra sinnen bedraga oss . . . Hvartill tjänar allt grubbel öfver dunkla, förborgade ting? Det ligger ju föga vikt på deras kännedom; och om vi också aldrig få erfara dem, så försvåra vi ej heller med dem den tillkommande räkenskapen. Stor dårskap vore det, om någon tillbakasatte det enda nödvändiga, det som hörer till hans frid, för att eftertrakta det, som blott retar nyfikenheten . . .“ Den mannen kände människohjärtat! Aino lade bort boken och såg på sin smala, hvita hand med de blåa ådrorna under huden. Sedan fortsatte hon åter: „— — — Var icke stolt öfver din kropps skönhet . . . Stor frid är de ödmjukas arfvedel då i de högmodiges hjärtan missmod och afund bo. Var lydig! Det är lugnare att lyda. Du måste bryta din egen vilja, om du vill lefva i frid. De frommaste människor hålla sig gärna från sällskapens buller. Lyckliga de öron, som få höra Herren tala, som fatta den gudomliga rösten, sedan de tillslutit sig för världens buller, de, som icke höra stämmor, som skälla från den yttre världen . . .“ Så göt den gamle munken frid i hennes själ. Hon slöt boken och lät blicken glida genom det öppna fönstret ut i trädgården, där rödstjärten satt tyst på en kvist i eftermiddagsvärmen, och på gården, där två dufvor kurrade bakom krusverket öfver drängkammarens fönster, och hennes blickar gingo vidare ut i rymden, långt förbi tornsvalorna, som kretsade uppe i himmelens blå . . . Men tanken vände åter till jorden, till henne själf . . . Nej, nej, inte mera i den gamla kretsgången! Hon såg mot torget, där människorna, som kommo från bönehuset, rörde sig. De gingo böjda alla, som om de burit på tunga bördor, osynliga bördor. Det var kvinnor i mörka dräkter, mest kvinnor mellan trettiofem och sextio år. De sågo bekymrade ut. Hon var inte ensam. Det är bara de lyckliga, som se glada ut, de, som inte ha tunga bördor att bära. Där kom kyrkoherden tillsammans med en gammal gumma. Hvilken frid öfver anletet! Aino mindes honom från konfirmationstiden. Han var mycket yngre då. Å, hvilken tro han hade! Hon hade väl inte tron, inte kärleken, d. v. s. den rätta. Men hvad är tro, hvad är kärlek? Att förtrösta på det man hoppas — ja, så var det visst kyrkoherden hade sagt — och att icke tvifla på det man inte ser . . . Den tiden var det så enkelt, lifvet hade så rika möjligheter. Men hvad skall man förtrösta på, då man inte mera hoppas? Och då man ser och känner olyckan, måste man inte då tvifla på lyckan, som man icke ser? Hon förstod kanske inte riktigt meningen. Hon hade föreställt sig lyckan annorlunda, såsom en person, hvilken man älskar mycket. Men hon visste väl icke, hvad lyckan var . . . Och visste de, som önskade henne lycka, hvad den var? Ainos mor gläntade på dörren. „Är du hemma, Aino?“ frågade hon förvånad. „Ja, hvar då?“ „Skulle ni inte gå till Lindenstams? Det är ju assessorns födelsedag.“ „Knut ville inte . . . och inte jag heller.“ „Hvad tror du att man säger, då ni aldrig visar er?“ „Hvem säger?“ „Folket . . Allting kan tydas på så många sätt.“ „Men då man inte vill?“ „Kära barn, det är mycket som man inte vill, men som man ändock måste . . . för andras skull.“ Ainos ögon fyllde sig. Hon gömde ansiktet i händerna och snyftade. „Min lilla flicka är inte frisk“, sade modern med vek stämma. „Å jo, jag är frisk, men det är så svårt . . .“ „Så svårt?“ Modern slätade hennes ljusa hår, och handen var så mjuk. „Ja, det där, som man inte vill, men som man måste för andras skull. Det förstör all lifvets glädje.“ „Stackars min lilla flicka! Det är alltför sant, men världen är sådan, och vi kunna inte omskapa den.“ „Då vi inte vilja, inte våga . . . Det är inte passande?“ „Vi äro svaga . . .“ „Fega, fega äro vi. Å, det är så mycket, så mycket som vi göra, och som vi inte borde göra.“ „Till exempel?“ Det låg ett ömt deltagande i moderns röst. „Förlofva sig.“ „Du skrämmer mig, kära barn.“ „Ja, jag menar, då man inte säkert vet, om man älskar, älskar mycket, såsom det står i böckerna, så att man lika gärna går mot armod och nöd som mot all världens prakt och ära, mottager hån och smälek lika väl som människors ynnest och hyllning.“ „Det står så mycket i böckerna, i de böcker, som unga män och kvinnor skrifvit. Lifvet följer inte deras anvisningar.“ „Skall man då förlofva sig med hvem som helst?“ „Inte med hvem som helst.“ „Men med en ung man, som ser bra ut och har ett oklanderligt rykte?“ „Ja, med en sådan som Knut.“ „Men om han inte är den rätta?“ „Då man är tjugusju år, är en sådan den rätta.“ „Men om man inte älskar mycket?“ „Man skall älska. Sedan växer kärleken, då man får sköta det egna hemmet, och då barnen komma.“ Aino rodnar. „Och Knut är en man med framtid, har ett fint umgängessätt . . .“ Modern ser frågande på dottern, som nervöst fingrerar ett bokmärke. Aino drar en djup suck och stirrar envist på golfmattans ränder. „Ja, ja, det skall väl så vara.“ „Huru vara?“ frågar modern bekymrad. „Å, jag kan inte säga.“ „Åt mamma kan du säga allt.“ „Men mamma förstår inte.“ „Mamma förstår mycket, har själf trampat vägen.“ „Jag är ju gammal redan, men inte ännu så där . . . förståndig, eller hur jag skall säga. Det är så dumt.“ „Dumt?“ „Ja, jag vill inte smeka honom, inte kyssa . . . Det är motbjudande, då han . . . Nej, nej, jag kan inte säga . . .“ Aino rifver med tänderna näsdukssnibben och ser envist i golfvet. Slutligen bryter modern den pinsamma tystnaden: „Det är inte något godt tecken. Men så har månget lyckligt äktenskap begynt.“ „Jag börjar förstå, hvarför så få fruar äro glada.“ „Men de ogifta kvinnorna?“ „Ja, ja, de äro inte de heller glada — utom då de äro unga och ha mycket att hoppas . . . Sedan gå de i bönehuset.“ „Där få brännande kinder svalka, oroliga hjärtan lugn. Ordet ger ljus och klarhet, ser du, ger svar på alla frågor. Du har ju läst om det lefvande vattnet . . . Andelifvets källor porla inte vid allfarvägen.“ „Det är att resignera.“ „Ja, det kallas väl så . . . i böckerna. Vi kalla denna brytning med världen omvändelse.“ Det var nyårsdag, och herrskapet Lange åt middag hos svärföräldrarna. Stämningen var tryckt, och man log matt åt småflickornas samtal om sina lyckobådande drömmar under den förflutna natten. Rådman Lumme drog sig tillbaka, medan de öfriga drucko kaffe i salen, och Lange träffade honom på kontoret, då han gick för att säga farväl. „Svärfar mår inte bra i dag, ser jag“, yttrade Lange. „Nej, jag har haft ledsamma underrättelser från England. Priset på trävarorna har fallit, och jag ligger med ansenliga partier.“ Lange sväljde, men sökte förgäfves att finna ett uppmuntrande ord. Han hade väntat hjälp af svärfadern, och nu behöfde denne själf kanhända hjälp. Jag har äfven förlorat på ett par konkurser“, fortfor svärfadern, „betydande summor. Men kommer dag, så kommer råd.“ Han räckte handen till afsked, och Lange gick. Aino hade redan tagit på sig och väntade i tamburen. De gingo tysta. Under de tre månader de varit gifta hade de hunnit säga hvarandra allt hvad de haft att meddela. Snön knarrade under fötterna, och stjärnorna lyste. Kommerserådet Hallins våning strålade i rik eklärering och kastade ljus öfver trottoaren. „Det är främmande hos Hallins“, sade Aino slutligen för att yttra något. „Ragnar — protokollssekreteraren ville jag säga — är visst hemma.“ Ja, Aino hade hört, att han kommit, men hon snubblade, då hon skulle taga näsduken ur muffen för att snyta sig. „Och så väntar man, att Tyras och Georg Rohdes förlofning skall eklateras i dag“, sade hon efter en paus. Det kunde man visst vänta, medgaf Knut. Och han öppnade en knapp i öfverrocken, som stramade öfver bröstet. De fortsatte tysta sin väg vid hvarandras sida, men båda voro med sina tankar i den ljusa våningen. Aino tänkte på Ragnar, som varit hennes barndomsvän, en så god vän . . . Knut såg envist mot lyktan i torghörnet. Den kastade ett svagt sken på de svarta bokstäfverna ofvanom Nordiska aktiebankens stängda dörr, och i skenet af nästa lykta såg han sitt eget namn i guld. Då de kommit hem, tände Aino den stora taklampan i salen och ljusen i kandelabrarna ofvanför flygeln och den röda ampeln i sängkammaren. Hon ville ha ljus öfverallt. Det var ju den första nyårsdagen i deras hem. Och glädjen trifdes ej i mörkret. Hon satte sig i gungstolen och betraktade det fina möblemanget. Soffan och länstolarna med den brunröda schaggen sågo varma ut, draperierna föllo ledigt i rika veck, och brysselmattans mjuka färger framträdde till sin fördel vid eldsljus. Vackert var det. Där lågo skalder i praktband på bordet, och tonerna drömde i flygeln af Westermayer. Jo, jo — hon var ju lycklig . . . Hon gick ut för att säga till om kvällsvarden. I matsalen hade tjänarinnan just tändt lampan. Teköket af nysilfver stod på den nya skänken. Hon flyttade det litet, öppnade en dörr och såg på servisen, vände sig om och slätade bordlöparen, som hon fått af Märta. Med detsamma slog klockan — lugna, välljudande slag, som om fjädern haft sordin. Ett nytt hem var det, ett ideal . . . Hon skyndade ut i tamburen för att skrufva ned lampetten, som fått för hög låga. På bordet framför spegeln låg kammen. Med några lätta tag öfver hufvudet fick hon det ljusa håret burrigare och såg sig sedan i spegeln. Så skulle visst en ung fru se ut, en lycklig fru . . . Linjerna vid munnen hade kunnat vara böjda på ett annat sätt, till ett leende, och blicken gladare. Hon försökte le. Men djupt inne i den svarta pupillen låg vemodet på lur. Hon slöt ögonen, for med fingrarna öfver ögonlocken och klämde ihjäl en tår, som trängt sig fram. Dörren till Knuts rum var till hälften öppen, och Aino kastade en skygg blick dit in. Men hon såg honom inte, där han satt vid skrifbordet. Lange skulle lägga sista handen vid en inlaga, som bort vara färdig för en vecka tillbaka. Men pennan ville inte löpa, ty tankarna gingo sina egna vägar. Han såg Nordiska aktiebankens stängda dörr och Hallins våning, där glada skratt visst klingade, han såg svärfadern med den bekymrade minen framför kontorspulpeten. Tomt sken hade kanske dennes soliditet varit . . . Lange kände sig illa till mods. Giftermålet hade medfört blott bekymmer. Hade han ens en dag känt sig lycklig på dessa tre månader? Aino var nog snäll, men de förstodo inte hvarandra. Hon saknade sinne för det praktiska, hade svårt att finna sig i verkligheten. Nu visste han det, men det var för sent. Ja, en likhet hade de: de voro fattiga båda två, fattiga äfven på förhoppningar, som ge själen vingar. En svår konst var det att lefva. Ett litet missgrepp framkallade dissonanser, som skorrade lifvet igenom. Somliga hade emellertid en sådan tur. Georg Rohde och Ragnar Hallin — de behöfde blott sträcka ut händerna . . . Langes blickar föllo på ett memorandum från sparbanken. Han satte det i bordslådan, där snickarens räkningar lågo. Han ville inte tänka på slikt. Det kändes kallt i rummet. Han steg upp, gned händerna mot hvarandra och ställde sig sedan med ryggen mot kakelugnen. Kinderna glödde, och tankarna utförde en häxdans i hans hjärna. Aino anslog på flygeln några muntra arpeggier; de öfvergingo till lugna modulationer, som slutade med klagande ackorder i moll. Sedan följde ett par af hennes älsklingsstycken, „Hälsning till Alperna“ med en hänförd hyllning till storheten, och „Vid Vierwaldstättersjön“ med sol och lekande vågor, dit fantasin förde henne på bröllopsresa . . . Löpningarna blifva lugnare, svagare, och tonerna dö bort i ett pianissimo. Helt sakta pröfva fingrarna åter nya tongångar. Hon kan dem utantill, dessa sorgsna visor, hon vill inte störa Knut, bara för sig själf vill hon sjunga:
Men hon förglömmer sig. Tonerna bli innerligare i ett dolce:
som repeteras forte e diminuendo. Höstens första snö föll i tunga våta flingor, som klibbade fast vid telefontrådarna, och himlen var grå. Mörkret tätnade ute på viken, och småskogens taggiga våglinje hade gömt sig bakom dimman i väster. Det var eftermiddag. I det stora rummet bakom kontoret satt kommerserådet Hallin, försjunken i djupa tankar. Kommerserådinnan hade inslumrat i gungstolen, och stickstrumpan hade fallit ur hennes hand. Djup tystnad härskade i den stora våningen. Flygeln var stängd, och ingen tände lamporna, fast det blef mörkt. Lampljuset generade . . . „Det är kulet“, sade kommerserådet. Kommerserådinnan bragte gungstolen i vaggning och svarade: „Ja, det är höst.“ Och så blef det paus igen. Bådas tankar gingo långt söderut till det soliga Italien. „De borde väl snart vara i Rom“, sade kommerserådinnan. „Ja visst. Telegrammet var från Florens. De reste därifrån i går.“ Tyra Hallin och Georg Rohde vore ute på bröllopsresa, och de gamla följde med sina tankar de unga ute i världen. De hade telegram från hvarje stad, där ett längre uppehåll gjordes. Kommerserådinnan lätt tända lampan och fälla ned rullgardinerna. Kommerserådet reste sig med någon möda och gick ett par slag öfver golfvet. Han for med handen öfver hjässan och sade: „Jag har låtit kalla på Stolpe.“ „Hvarför det?“ „Jag är visst sjuk, d. v. s. jag är så trött. Det kväljer mig och svindlar så märkvärdigt för ögonen. Men han dröjer så.“ „Du har visst för länge stirrat ut i mörkret“, sade kommerserådinnan, som icke ansåg sjukdomen farlig. „Du borde lägga dig.“ Hon lade hvilsoffans kuddar i ordning och jämkade den gröna lampskärmen, så att ljuset föll dämpadt öfver de tunga möblerna vid bordet, men bokhyllan och kassaskåpet stodo i mörkret borta vid väggen. „Hur står det till?“ frågade doktor Stolpe, då han vänligt hälsande trädde in. Kommerserådet reste sig och svarade med tung röst: „Det börjar visst lida mot aftonen.“ „Ja, klockan är snart sex“, skämtade doktorn. „Jag känner mig så trött och så olustig . . . har ej heller sofvit de sista nätterna.“ „Hm! När ungarna flyga ur boet, så följer en bit af föräldrarnas hjärta med.“ Kommerserådet satte sig bekvämt, och doktorn undersökte pulsen. „Litet svag kanske“, sade doktorn, „men illamåendet går visst öfver till i morgon. Vi ska se till, att natten ger sömn.“ „Sömn, ja. Men här är så tyst och tomt, att man ej kan sofva.“ „Så tomt?“ Doktorn log menande. „Om en månad är hon tillbaka, och efter ett år är det inte så tyst mera. Apropos! Jag kan hälsa från Langes. Pojken skriker af bara f—n. Och morfar ser nöjd ut. Den som väntar på något godt . . .“ „Jag unnar bror Lumme gärna glädjen. Den är icke hvardagsgäst i huset.“ „Ja, man har ju hviskat om affärsbekymmer, men slika rykten äro lyckligtvis icke alltid grundade.“ „De äro tyvärr i detta fall alltför väl grundade. Sedan Georg kom till banken, har ett och hvarje blifvit uppdagadt.“ „Aj, aj!“ „Ett större parti kaffe, hvilket banken haft som hypotek, saknades.“ „Å!“ „Dito salt. Och utminuteringsbolagets medel torde ibland blifvit använda . . . på kortare tid förstås.“ „Men hur är allt detta möjligt?“ „Det går så underliga kanaler genom affärsvärlden.“ „Är det klart med banken nu?“ „Ja, det är klart. Och det öfriga med, hoppas jag. Lumme har emellertid äfven allmänna kassor om hand, och först vid revisionen kommer man att få se deras ställning.“ „Dåliga tecken!“ „Tja . . . Hans affärer ha ej gått på senare tider. Och barnens uppfostran har dragit stora summor.“ „Svärfaderns förlägenhet kommer att bli en stor missräkning för Lange.“ „Helt visst, om giftermålet varit något slags spekulation.“ „Jag misstänker, att Lange nog haft sina beräkningar. Karlar af den sorten låta ej förföra sig af älskogs mäktiga åtrå. Och Lange är, oss emellan sagdt, en filur. Se honom i ögonen! Blicken ljuger sällan. En läkare får uppöfva sina ögon för att ställa diagnosen.“ „Han har ju emellertid hittills uppfört sig oklanderligt. Jag hörde visst af Ragnar, att Lange skall hafva ett och annat på sitt kapitel. Men sådana äro ju de flesta af våra unga män . . . Man får lof att ha öfverseende med små ungdomsförvillelser.“ Kommerserådets blickar vände sig liksom inåt, och det uppstod en paus. Doktorn gick nervöst öfver golfvet. Hans tankar togo en ny riktning. „Ungdomsförvillelser!“ utbrast han efter en stund. Man uttalar det ordet i en så mild ton, men det är just dessa ungdomsförvillelser, som orsaka själfmorden bland våra tjänstemän och balanserna . . .“ Ögonen blixtrade bakom doktorns pince-nez. „Ja, det var då alltför bedröfligt med allas vår vän Riddelin“, sade kommerserådet. „Ja ja. Ett godt hufvud och ett godt hjärta, men ungdomsförvillelser! Och sedan en kula, då man låtit linan löpa ut. Die alte geschichte.“ Doktorn ryckte på axlarna och fortfor efter en stund: „Men den enes död är den andres bröd. Lange lär ju förtjäna plumpt på advokatyr numera. Det är reklam att försvara fähundar . . . Skada blott att revolvern kom att bestyrka ett brott, för hvilket rättvisan sannolikt funnit förmildrande omständigheter“, ja, kanhända reducerat till en „oegentlighet.“ Den ena korpen hugger inte ut ögat på den andra.“ Doktorn skrattade ironiskt. „Tvifvelsutan hade balansen kunnat betackas med hjälp af vänner och väns vänner.“ „Helt säkert, helt säkert. Hvem skulle vägra att räcka en nödställd nästa och vän en hjälpsam hand. Men Riddelin var för hederlig att inlåta sig i flere vidlyftigheter. Han föredrog att försona sitt brott med döden — en dramatisk sortie.“ Doktorns blod kom i svallning hvar gång han tyckte sig märka, att man ville försvara ungdomens lättsinne. Han mätte rummet från hörn till hörn för att lugna sig, men hans steg hördes icke på den mjuka mattan. „Svår och ond att lefva i är världen“, citerade kommerserådet för att bryta tystnaden. „För hederligt folk, ja“, genmälde doktorn med någon hetta. „Och till alla inre vedervärdigheter komma yttre. Och sådana försvarare vi ha! Af ungdomsförvillelser knäckta män, män med försvagad ryggrad.“ „Ett folk har just sådana offentliga män, som det förtjänar, har en filosof sagt. Låtom oss bedöma mildt våra egna. Det är ett starkt korsdrag där uppe på höjderna, ser du . . . Jag hoppas, att vi ridit stormen ut. Det ljusnar i öster. En ny tid randas, en bättre.“ „Gud gifve! Men hyllas må dag om kvällen.“ „Och näringslifvet visar en oanad liflighet. Alla tecken tyda på bättre tider . . .“ „Några år af relativt lugn ha bragt partistriden att flamma upp i full låga. Det är sannerligen med hjärtklappning man motser landtdagen nästa år. Men Gud vet, hvad dessförinnan kan inträffa.“ „Den, som nått sjuttio år, vågar inte tänka så långt framåt.“ Kommerserådet hade under samtalet nästan glömt bort sin sjukdom, och han reste sig helt ungdomligt, när doktorn räckte honom sin hand och önskade god sömn. „Ett gement före!“ puttrade rådman Lumme, då han stampade snöslasket af sig på Knut Langes trappa. Jungfrun öppnade dörren, och rådmannen trädde butter in i tamburen, där han hängde upp den våta öfverrocken. Lange kom ut med lille Arvid på sin arm. Morfar ljusnade, klappade gossen och sade: „Stora karlen, stora karlen!“ Men hans blick mulnade åter, och han satte sig tungt i gungstolen, innan Lange hann be honom taga plats. „Är det något?“ sporde Lange. „Jo, något.“ „Räkenskaperna?“ „Ja.“ En liflig rodnad färgade Langes kinder, ty det hade gått hvarjehanda rykten om dessa räkenskaper, och han sade med hetta: „Nya kvastar, nya kvastar! Men vänta — Georg Rohdes tid kommer väl än . . .“ Lange vred sina mustascher och hånlog. „Jag har något otaldt med den mannen“, fortfor han. „Min tillvaro blef ett helvete, sedan han kom till banken“, pustade Lumme. „Förtroende är ett ord, som Rohde rakt inte känner till. Allt skall synas och besiktigas, som om det gällde minst miljonaffärer.“ „Och hans uppträdande sedan! Huru myndig i all sin höflighet är icke den juden . . . På knä för kassakistan! Han är mig vämjelig. Och en olycka var det, att han blef vald till revisor för rådhusbyggnadens räkenskaper.“ „Ja, det måste jag medgifva“, stönade svärfadern. „Det är alltför ofta slumpen får åtgöra våra val . . . I många år har jag haft stadens medel om hand och uträttat ett och hvarje för orten, men maken till revisor har jag aldrig sett. Förut har man summerat en och annan kolumn, tagit reda på, hurudan ställningen varit af de framlagda tablåerna . . .“ „Men nu?“ „Nu förefaller det, som om man minst vore en skälm och icke en förtroendeman.“ Lange ryckte på axlarna. Men svärfadern fortfor: „Verifikationerna, verifikationerna! Ropar Rohde vid hvarje post. Byggnadsmaterial har jag tagit från min egen butik till vanliga pris, ja, ofta till underpris, men då han finner summor på 100, 150 à 200 mark „för byggnadsmaterial“ tycker han, att det är för allmänt! För hvarje spik borde priset vara angifvet.“ „Liksom om man velat sko sig på stadens bekostnad . . .“ „Naturligtvis ligger den tanken bakom, och det vete vår Herre, hur den revisionen slutar.“ Rådmannen föll i djupa tankar, och hans blickar gledo ut genom fönstret bort till de smältande drifvorna vid liderväggen, där ett måladt bräde stack upp ur snön. Efter en paus fortfor han: „Jo, anno -96 blir visst ett bemärkelseår i vår goda stads historia, ty då begynte Georg Rohde föra spiran.“ „Här måste bildas ett oppositionsparti“, sade Lange energiskt. „Jag kommer aldrig att underkasta mig någons spira . . . Man har redan alltför länge krupit för Hallin.“ „Hm, hm!“ „Jag vill ingalunda förringa hans verkliga förtjänster — de äro stora nog — men ingen är tapprast af alla, heter det.“ „Men han är rikast af alla“, genmälde rådmannen. „Hans namn har klang, och hans företag lyckas.“ „Han har hvad man kallar tur — det är saken.“ „Gud skall veta, att otur förföljt mig under de senaste åren. Men att man skulle börja tvifla på min . . .“ „Ja, det riktigt . . .“ Langes röst blef hes och dog bort i en hväsning. Det uppstod en pinsam tystnad. Och mörka tankar hvälfde sig i Langes hufvud. Efter en stund sade han med fast stämma: „Vi måste få till orten en ny bank. Det är ändock på pengar det kommer an.“ „Och på män med affärsblick och företagsamhet. Naturliga betingelser saknar orten icke — men kommunikationer! Några mil järnväg, och rikedomar skulle strömma in öfver oss . . .“ „Ja, just öfver oss, såsom de nu strömma öfver Hallin“, menade Lange. „Du är icke den första, som uttalar tanken om en ny bank.“ „Den tanken är en framtidstanke, så vidt jag begriper saken.“ „Ja ja . . .“ „Och den bör förverkligas snart, inom detta år. Vi måste bryta med de gamla traditionerna.“ „Det är lättare sagdt än gjordt. Staden regeras af ämbetsmännen och Hallin.“ Rådmannen suckade. „Vi måste rycka med oss de små“, menade Lange; „ställa oss på den nationella sidan.“ Han såg spörjande på svärfadern, som glömt sina räkenskaper för de nya utsikter, som tycktes öppna sig. „Yksi kieli, yksi mieli var min ungdoms valspråk, men under ett långt lif har man fått kompromissa och rätta sig efter förhållandena.“ „Och buga för Hallin“, inföll Lange. „Visserligen. Men jag har i honom haft ett ovärderligt stöd.“ „Ja ja — något för något.“ „Så är lifvet. En affärsman får inte hålla så strängt på andra principer än dem, af hvilka affären är beroende.“ Lumme föll i begrundanden, medan Lange hvässte sina naglar. „Maamiehen pankki?“ frågade Lumme efter en paus. „Just min tanke!“ svarade Lange. „Den rena flaggan ger mod och förtroende. Efter ett år har Georg Rohde tomt hus.“ Lange klippte med ögonen. Han var ej partiman, lutade kanhända något åt den svenska sidan genom sina umgängesvänner. Därför fortsatte han: „Man måste offra något för en stor sak . . . i nödfall bränna sina skepp. Hvad betyder det, om vederbörande känna sig öfverraskade.“ „Vi måste låta Eero undersöka terrängen i Helsingfors.“ „Jag är öfvertygad om att förslaget mottages med entusiasm. Ett nationellt uppvaknande på denna ort . . . Å, de skola gnugga händerna! Jag känner Rothberg.“ Efter en paus fortfor Lange: „För en stund sedan nämnde Aino, att Eero kommit hem till påsken, mot vanligheten?“ „Det är hemligheter, men passar bra i stycket . . .“ Lumme sänkte rösten: „Ingen är väl i salen?“ „Nej nej.“ Lange stängde dörren. „Stora planer äro å bane“, fortsatte rådmannen. „Eero är budbärare, förstår du. Man vågar tills vidare ej anförtro något åt pappret och posten.“ „Men hvad gäller det?“ „Landtdagen nästa år.“ „Redan?“ „De gamla och kloka ha sammanträdt i Helsingfors, hemligen förstås, och gjort upp ett slags program för det arbete, som skall utföras. Hvarje post skall besättas med pålitligt folk, absolut pålitligt . . . De finskt sinnade hoppas med full tillförsikt kunna öfvertaga ledningen. De vilja äfven bära ansvaret för fosterlandets framtid . . .“ „Hör, hör!“ „Man vill nu söka utröna, huruvida icke denna stad kunde sända en finsk representant, en som vore säker vid omröstningarna.“ „Man lofvar väl något? Järnväg?“ „Ja, understöd i någon form, beroende på huru motpartiet efter sin vana kan förbinda frågorna med hvarandra. Men för öfrigt vill man inte binda sina händer.“ „Det låter försiktigt. Hvad beträffar järnvägsfrågorna har man sett en och annan blankare i Nya Pressen.“ „Man vill sondera terrängen, bana väg för opinionen, men Suometar har iakttagit en hemlighetsfull tystnad.“ Lange såg betänksam ut. „Hallin har under en följd af år representerat staden och äger inflytande“, sade han. „Och i järnvägsfrågan skulle hans ord väga mycket.“ „Ja visst. Det kan bli svårt nog att ersätta honom. Enskildt har han väl sagt, att han inte längre önskar komma i åtanke.“ „En sjuttioåring må väl förunnas ro“, medgaf Lange. „Men värre är, att Hallin betecknat Stolpe som sin man, och du vet, hvad Hallins vilja betyder.“ „I all synnerhet då mågen sitter som bankdirektör . . . En säker röst till.“ Det ryckte i Langes ansiktsmuskler. Efter en paus fortfor han. „Och Stolpe landtdagsmannakandidat!“ „Ja, han är visst farlig: rättrådig och envis som synden . . . och oberoende.“ . . . Oberoende, ja. Märkvärdigt hvad det ordet fått för en klang på senare tider, såsom om blott de förmögna vore själf ständiga!“ Lange gick med långsamma steg öfver golfvet. Han gläntade på dörren till salen, då han hörde slammer af glas och skedar. „Men allt detta bör stanna oss emellan“, tillade rådmannen. Lange nickade. „Jag menar . . . icke ens våra närmaste . . .“ „Nej nej.“ Aino följde med jungfrun, som bar tebrickan. „Herrarna se så begrundande och hemlighetsfulla ut“, sade Aino. „Affärer, förstår du“, svarade Knut. „Affärer, viktiga affärer“, biträdde fadern. Aino förstod, men hon intresserade sig icke för affärer. Kontrollör Bygdén var en man på några och fyratio år. Vår Herre hade visst haft några särskilda afsikter med honom, ty han hade gifvit honom ett godt hjärta och ett redigt förstånd. Men dessa försynens afsikter blefvo icke förverkligade. Bygdén hade råkat halka ett grand på ett af ämbetsmannabanans lägre trappsteg, och så återvände han till hemstaden, där han förde en föga bemärkt tillvaro. Efter, en tid blef han jordbrukare i närheten, utnämndes sedan till prässombudsman och brännvinskontrollör och fick sålunda sin titel. Han kallades nämligen „kontrollörn“ af hela staden. Jordbruket bar sig icke riktigt, men dessa binäringar gåfvo honom ett torftigt bröd, som han dagligen sköljde ned på societetshuset — med litet öl på förmiddagen och med några tutingar på kvällen. Kontrollörens närmaste man var Rundell, Henry Rundell, kallad „agenten“. Ingen kände närmare hans härkomst och antecedentia. Senast hade han kommit från Amerika. Han klädde sig nästan som en herreman, ansågs förmögen, dref hvarjehanda affärer och annonserade flitigt, aldrig försummande att kalla sig „agent“, där så lämpligt var, och fick sålunda af arbetareefolkningen sin titel, hvilken sedan vann burskap inom det lilla samhällets öfriga folklager. Rundell hade affärshufvud, och småningom blef han den största aktieägaren i bränneriet och bryggeriet, men han klagade bittert öfver de dåliga tiderna. Kontrollören och agenten bildade ett slags „medelklass“ inom den manliga societeten i staden. Vid kappkörningar och brandkårsfester höllo de sig till herrarna, men de deltogo icke i middagarna för guvernören, ej heller i skrufpartierna, och då det var jul och nyårsbal på rådhuset, höllo de sig blott i buffettrummet. Agenten var „bror“ med stadens förnämsta skräddare och snickare, och äfven Bygdén duade dem, men de kallade honom alltid kontrollör. Det lät högtidligare, och de kände sig vara i förnämare sällskap, då de tömde ett glas öl tillsammans med honom. Knut Lange, agenten och kontrollör Bygdén sutto på verandan af paviljongen i stadsparken. Det var på kvällen efter en het julidag, och solen gick blodröd ned i nordväst bakom ängarnas alar. Herrarna inandades med välbehag aftonens svalka, och på deras kinder lyste kvällens purpur, blandad med rodnaden inifrån. Agenten lutade sig bekvämt emot soffans ryggstöd, satte upp ena benet på en stol och sade. „Skönt att få känna sig litet som herre hemma! För mig må de ligga alla i ro på sina villor. Jag föraktar småstadsnoblessen. Annat är det i Amerika . . .“ „Vi kunde nog vara herrar hemma, om vi ville“, sade Lange. „Vi lida af öfverklassens tryck. I den fria västern frågar man inte, hvad en människa är, utan om hon duger till något.“ „Våra tjänstemän med högre bildning lägga onekligen band på samhället“, medgaf Lange. „De individuella krafterna och viljorna kunna, ej utveckla sig.“ „Ja ja. Ämbetsmännen förkväfva all rörelse. Den frie mannen får snart svälta ihjäl“, pustade Rundell. Han såg sig omkring och ville taga rocken af sig. „Inte här på verandan . . . Någon kunde komma.“ Rundell afstod från sin föresats, men brummade något om tvång och hänsyn. Bygdén satt försjunken i egna tankar, kisade öfver glasögonen på ett annonsplakat på väggen: „B. Royon & C:ie. Cognac“ med femuddig stjärna. „Skål, Rundell!“ sade han, då de andra tystnat. „Snart får man väl inte ens öl utan recept. Det är icke blott öfverklassen, som trycker, utan samhällsinstitutionerna.“ Bygdén hade ett ondt öga till doktor Stolpe och alla de öfriga nykterhetsvännerna bland stadsfullmäktige. „Hvarför bära vi dessa bojor?“ sporde Lange och såg frågande på Bygdén och Rundell. Men Bygdén hade intet att svara, och Rundell ryckte blott på axlarna. „Jo, vi äro stackare“, svarade Lange på sin egen fråga, och han betonade det sista ordet. „Stackare, ja — du sade det“, medgaf Rundell, och Bygdén instämde. „Och dock kunde vi små uträtta mycket, om vi riktigt ville“, fortfor Lange. „Å ja. Här kunde göras affärer . . . förtjänas pengar, mycket pengar“, tyckte Rundell. „Och den, som har pengar, har makten“, sade Lange. „Ett sant ord!“ medgaf Bygdén. „Hur ha vi inte fått dansa efter Hallins pipa.“ „Bara han rycker på snörena, få vi sprattla med benen och dansa.“ Bygdén och Rundell skrattade åt denna rolighet, och Lange fortfor: „Men vi kunde själfva rycka och låta andra dansa.“ „Mycket riktigt!“ Rundell och Bygdén nickade belåtet, ehuru de inte hade klart för sig, huru det skulle gå till. „Vi måste blott vakna upp och ställa oss i spetsen för de många, de små . . .“ „De förtryckta“, ifyllde Rundell. „På det sättet, ja . . . Göra oss fria, oberoende af alla band“, fullföljde Bygdén tankegången. „Och göra näringarna fria . . . Jag har en idé.“ Lange och Bygdén sågo spörjande på Rundell. „Här om dagen, då jag kom från en resa, var jag på Koivula gästgifveri. Hvad tror ni den hungrande och törstande allmänheten får där? — Smör och bröd, torrt bröd, och mjölk, såsom om man befunne sig i djupa ödemarken. Och dock ligger det alldeles invid järnvägen, vid en station, där man stiger af till en stad.“ „Ja, och där det är tingsställe och värnepliktsuppbåd“, afbröt Bygdén. „Hvad sägs om en fullständig restauration på det stället?“ „En syperb idé!“ medgaf Lange. „Koifvula ligger ju inom mitt distrikt.“ „Det är egentligen en brist, att den saken ej tidigare blifvit ordnad“, menade Rundell. „Medges, medges“, sade Lange. „Den gamla gästgifvaren var en sådan tjurskalle. Men nu kan det gå som en dans.“ Lange gladdes högeligen åt Rundells tanke, ty han stod själf närmare detta gästgifveri än tillbörligt var. Man hviskade i staden ett och hvarje därom, som inte var så alldeles smickrande för Lange, ty rättigheten hade, på Langes förord, gifvits åt en f. d. landthandlare, som hörde till Langes klienter, ehuru andra anbud varit fördelaktigare. Lange sade: „Jag har en säker landtpolis i byn. Han skall förbereda saken.“ „Och jag ger fullmakt att användas vid kommunalstämman“, sade Bygdén. „Den affären är så godt som åtgjord alltså.“ Rundell höjde sitt glas, och de drucko alla i godt samförstånd. „Men jag har en annan idé, som kan göra rumor i hela staden“, sade Lange. Rundell och Bygdén spetsade öronen af idel förväntan. „En ny bank i staden! Den skall göra susen.“ Lange såg hänförd ut. „Storslaget, storslaget, säger jag.“ Bygdén såg på Rundell, hvars ögon lyste af glädje. „Och då rycka vi på snörena . . .“ Alla skrattade. „Det är tills vidare en hemlighet“ — Lange såg försiktigt omkring sig för att vara säker om att ej obehöriga funnos i närheten, och han sänkte rösten — „men saken är den, att vi kunna få hit ett afdelningskontor af Maamiehen pankki, om vi sköta grejerna väl.“ „Maamiehen pankki?“ „Ja, just den.“ Rundell, som varit i Amerika och hade starka västerländska sympatier, rynkade ögonbrynen och sade: „Kunde man inte få någon af de äldre bankerna att inrätta kontor här?“ „Möjligen. Men hvilken nytta hade vi däraf? Vi finge då ej mycket att säga . . . Och hela idén ginge förlorad. De äldre bankerna arbeta för vinst, ej för de små, de förtryckta.“ „Det har väl sin riktighet . . .“ „Och de kunna ej draga till staden den finska befolkningen från landsorten, arbetarna och bönderna. Hvad blir det för omsättning dem förutan?“ „Det är just de, som skola dricka vårt öl och vårt brännvin“, skämtade Bygdén. Rundell låtsade ej förstå piken, utan sade glad i sinnet: „Affär är affär. Utan rörelse ingen omsättning. Och utan omsättning ingen vinst. Tvinsoten måste förjagas.“ De voro alla glada, och Bygdén tyckte sig redan se den nya banken, där han skulle gå in och ut, kanhända som en förtroendeman. Sedan skulle Georg Rohde vara bara luft. Man behöfde hvarken hälsa förbindligt eller få back på summor så små, att man skämdes att ta emot dem. „Men vi måste naturligtvis göra något för en sådan sak“, sade Lange. „Förstås, förstås“, instämde Bygdén. „Ja-ja, ja-ja“, tillade Rundell och nickade. „Vi ha stadens största affärsman emot oss“, sade Lange för att profva deras tro. „Ja, det vill något säga.“ Bygdén talade af långvarig och bitter erfarenhet. „Och Lumme är på sitt sätt beroende af Hallin“, sade Rundell. „För svärfar skall jag svara“, försäkrade Lange. „Men om vi använda rätt vårt ingenium, skola vi lyckas, just vi, trots allt. Vi ha ock våra förbindelser . . . Maamiehen pankki uppställer som villkor, att vi välja — Lange såg sig omkring och sänkte rösten — en finskt sinnad landtdagsman. D. v. s. vi måste på något sätt ådagalägga, att det nationella lifvet ej dött fullständigt ut. Banken bär inte sitt namn som en tom skylt.“ Bomben hade kreverat, och tusen tankar korsade sig i Rundells och Bygdéns omtöcknade hjärnor. Det blef tyst som i grafven. „På den saken äta vi en smörgås. Det är jag som bjuder.“ Lange steg upp och bugade sig, hvarpå
herrarna trädde in i matsalen till det fint dukade kvällsvardsbordet.
|
Det var en lördag på kvällen. I det lilla rummet till vänster om tamburen i societetshuset satt agenten Henry Rundell leende och nöjd vid sin aftontoddy. „Min hedersbror!“ utropade Lange, då han inträdde. Herrarna skakade förtroligt hvarandras händer. „Det gick som en dans“, sade Rundell. „Var det icke det jag sade! Jag känner mina pappenheimare“, skrattade Lange. „Väl arrangeradt, ha, ha! Brådskande skördetid, och gubbarna kunde inte mangrant infinna sig . . .“ „Men de som kommit?“ „De röstade med, förstås.“ „Det visste jag.“ Lange plirade med ögonen. Och landtpolisen?“ „En för bålt hygglig karl. Och högst belefvad.“ „En bildad man i sitt stånd“, medgaf Lange. „Ja, en talare. Du skulle ha hört bara.“ „Så, så.“ „Och en nykterhets vän.“ „Verkligen?“ „Ja, men en förnuftig, en som anser nykterheten som en följd af upplysning. Genom högre bildning skall människan lära att behärska sina böjelser . . . Hvad är en påtvungen nykterhet värd? Platt intet, bara skenhelighet.“ „Sade han allt detta?“ „Ja, och mycket mera därtill. Befolkningen i Koivula by var redan så upplyst, menade han, att man ingalunda behöfde frukta för några menliga följder af utskänkningen på gästgifveriet. Koivulabon har redan nått den bildningsgrad . . .“ „Präktigt, ha, ha! Han tog väl inte som exempel de bildade herremännen i staden?“ „Nej. Men ett par gubbar muckade.“ „De ansågos väl gammalmodiga?“ „Just det. De hade inte följt med sin tid. Men hur kunde du veta det?“ „Å, bara en gissning. Jag känner denna befolkning redan. Mycket högmod jäser under bondens vadmalsjacka.“ „Det skall Gud veta.“ „Och förstår man att begagna sig däraf, får man bukt med bonden. Annars är han envis som den lede.“ „Å, du ä' slipad, ha, ha! Skål! Och heder och tack! En god gärning är gjord, och din belöning . . .“ „. . . blir stor om ock sen“, afbröt Lange skrattande. Och de klingade, och Rundell drack sitt glas i botten. „På ärligt svenskt maner“, sade han. Men Lange fördjupade sig i ett anslag på väggen och lät orden halka förbi. Bygdén hostade i dörren. „Jaha, jaha — stig på!“ Lange och Rundell beredde honom plats. „Vi ä' i blade'“, sade Bygdén och såg menande ut. „Hva?“ „Ja ja. Jag har det här.“ Och han vecklade upp „länets mest spridda“ tidning. „Läs!“ Rundell tog bladet, och lampskenet föll på notisen, som Bygdén företecknat med röd penna. Men bokstäfverna dansade för agentens ögon, och han räckte tidningen åt Lange, som försökte se oberörd ut. „Liberalt“, läste Lange. „Står det så?“ Bygdén nickade. „Liberalt — hvad vill det riktigt säga? Fähunderi?“ Bygdén kände sig stött af denna förmodan och sade: „Vänta, så får du höra.“ Lange läste: „Liberalt. På kommunalstämman i Hausniemi senaste torsdag förekom, frågan om ölutskänkning på Koivula gästgifveri, och beslöt stämman med öfvervägande pluralitet, att den nuvarande gästgifvaren, Mikko Raussi, skulle få rätt att utskänka öl och till måltiderna äfven brännvin. Som bekant har den förre innehafvaren hvarken begärt eller önskat denna rätt, men ansågs det nu tidsenligt att på en så betydande plats bättre sörja för den resande allmänhetens behof. För detta framsteg har man främst att tacka det liberala tänkesättet hos några af ortens herremän.“ „Jaså, det står framsteg . . . tacka . . . — herremän“ afbröt Rundell, som tyckte att notisen var mycket väl affattad. „Ja, så står det“, sade Lange och fortsatte : „Agenten Henry Rundell (aktieägare i ortens bryggeri) företrädde vid stämman brännvinskontrollören Bygdén, som innehar Kuivakangas hemman i Hausniemi, och poliskonstapeln Yli-Nikkola företrädde kronolänsmannen Knut Lange. Tack vare dessa herrars välvilja för den hungrande och törstande allmänheten har Koivula by numera en välordnad restaurationsrörelse. Lefve nykterheten!“ „Hvad sägs?“ sporde Bygdén efter en paus. Men Rundell var tyst, och Lange sade heller ingenting. Bygdén såg under glasögonen på cigarrens hvita aska. „Företrädde kronolänsmannen . . . Hvad är det för galenskaper?“ frågade Lange och såg på Rundell. „Poliskonstapeln lär visst nämnt ditt namn, d. v. s. att du ansåg anordningen lämplig, en bättre restauration behöflig“, svarade Rundell. „Men det har jag inte sagt åt honom.“ „Nej, men han frågade af mig, och jag sade som sanningen var.“ „Det var ingalunda min mening . . .“ „. . . att det skulle sägas offentligt“, afbröt Rundell. „Inte min heller. Men han måtte ha missförstått.“ „Han trodde väl, att det skulle gagna saken“, inföll Bygdén. „Otvifvelaktigt“, medgaf Rundell. „Det var i all välmening.“ „Men det här kan bli en förbannadt ledsam historia för mig“, sade Lange bekymrad. „Den nya guvernören, som är nykterist och sekterist och allt på -ist, kan ge mig en skrapa.“ „Jag kan inte förstå, huru prässombudsmannen låtit denna notis inflyta. Vi äro strängeligen förbjudna att låta notiser, som skada eller nedsätta tjänstemännen, gå in“, menade Bygdén. „Kära bror, alla ha inte ditt jugement. Notisen tadlar inte, utan berömmer.“ Rundell sade: „Vi låta stämma tidningen för ärekränkning. Dessa tidningar äro då en förbannelse, och allt intresserar dem. Prässlagen borde skärpas, skärpas. De finaste affärshemligheter blottas skoningslöst, och oberäknelig skada åstadkommes . . . Och prässombudsmännen äro . . .“ „Nå-nå, nå-nå! Du kränker ock mig med de orden.“ „Ja, ett helvete är det.“ „Men i Amerika är det väl ändå värre“, menade Bygdén, som kände sig förolämpad. „Där känner man inte sin nästa, gud ske lof, men här bliga alla på den, som kommer i bladet.“ „Kunde man inte införa ett beriktigande, i hofsamma ordalag?“ föreslog Bygdén. „Visserligen; men då ingenting egentligen är orätt, utom hånet.“ Lange såg rådvill ut. Notisen kom mycket olägligt, just när han begynte tänka på att ingripa i det allmänna. Men Rundell knöt näfven och bet ihop tänderna: „Finge jag den notisjägaren i nacken, så . . .“ „Ja, så kunde du komma en gång till i bladet“, ifyllde Bygdén meningen. „För detta ha vi visst att tacka dessa helnykterister, som . . .“ Rundell slog näfven i bordet, så att glasen hoppade, men Bygdén sökte lugna hans upprörda känslor. Egentligen var det hedrande att blifva uppmärksammad, menade han. Lange föreslog, att man skulle tiga ihjäl hela notisen, låtsa som om man inte fäst sig vid den. Bygdén och Rundell godkände detta förslag så mycket hellre, som alla stadsbor ännu voro ute på sina villor, där de inte så noggrant läste tidningarna. „Och i vårt blad kommer den notisen inte, så länge jag har något att säga“, yttrade Bygdén med en blygsam värdighet. Rundell betalade supén. Och det vardt efter aftonen en ny dag, då de förbundna vännerna gingo hem, tänkande med vemod på, huru blandad all glädje är. Det var i början af september. Borgmästaren stretade uppför de branta trapporna till Nordiska aktiebankens kontor. „Det var då ena helvetiska trappor“, pustade han, då han väl var inne. „Ja ja. Vägen till saligheten skall också vara brant och besvärlig“, skämtade Rohde. „Bror är god och stiger in. Här finnas ej nog bekväma sittplatser.“ „Å, jag tackar . . . har ej så mycket att uträtta, men det brådskar ju inte.“ „Landtdagsmannavalet är utsatt, såg jag i tidningen“, sade bankdirektören, då borgmästaren satt sig. „Ja, till den 17 oktober. Det är visst något att tänka på . . . Undanber sig Hallin bestämdt förtroendet?“ „Ja, bestämdt. Han känner sig för gammal. Däröfver må man inte förundra sig?“ Georg Rohde såg frågande på Stenfelt. „Nej nej. Men hvem skall befinnas värdig att taga upp hans fallna mantel?“ „Det är den stora frågan.“ „Vi sakna inte, gud ske lof, vederhäftiga patrioter, men de äro inte representativa.“ „Skrufspelet har gjort dem trumpna och inåtvända“, menade Rohde. „En folkrepresentant bör äfven ha umgängesgåfvor.“ „Mycket riktigt“, medgaf Stenfelt. „Den viktigaste dryftningen af frågorna försiggår utom ståndet, i utskotten . . .“ „Ja, och i klubbarna och vid middagarna . . .“ Stenfelt skrattade. Georg Rohde fortfor: „Hallin såge nog helst, att Stolpe blefve hedrad med förtroendet. Han har ordet i sin makt och inger med sitt vinnande sätt förtroende. Vår järnvägsfråga kunde ej läggas i bättre händer.“ Man hörde på tonvikten, att Georg Rohde uttalade äfven sin egen åsikt. „Visst icke, visst icke“, medgaf borgmästaren. „Och så är han en oberoende man.“ „Det har stor betydelse, i all synnerhet i dessa tider, då den, som önskar vinna befordran, måste stå mer än vanligt rätt på klackarna.“ „Emellertid lär man nog tänka äfven på en annan“, sade Stenfelt efter en kort paus. „Jag har visserligen hört ett rykte, men det kan inte vara möjligt . . .“ „Allting är möjligt nu för tiden. Hvem frågar efter anseende och förtjänst, då viktiga intressen skola befordras.“ Georg Rohde såg tviflande ut, men Stenfelt fortsatte: „Fina trådar äro redan spunna rundtomkring staden, osynliga trådar. De gå inte in i de stora husen vid torget och Boulevarden, men de snärja in handtverkarena och allt småfolket.“ „Och magistrarna? —“ „Man kan inte lita på dem heller. De ha sina principer och sin stora chef.“ „Som jag sade: den som vill vinna befordran får gifva akt på tidens tecken. Kanske centrum finnes hos en viss af dem?“ Rohde såg spörjande på borgmästaren. „Det tror jag inte. De gå nog alla ut från en viss advokatbyrå.“ „Det är fast otroligt. Men visserligen har han bytt om umgänge på ett oväntadt sätt.“ „Å, Lange är ingen pålitlig karl. Släktskapsförbindelser och annat, som bror har bättre reda på än jag, göra mycket. Och hämnden är ljuf.“ „Det har sin lockelse att spela en roll.“ „En hufvudroll . . . Hvar och en har sin lilla äregirighet. Och Lange tycker visst, att man ej hittills riktigt uppskattat hans förmåga.“ „Tillfället är icke illa valdt.“ „Visst icke. Tullförvaltaren och apotekaren ha ej ännu rösträtt, och postförvaltaren har — gjort konkurs, hvilket allt utgör minus för oss.“ „Men det är väl dock omöjligt för Lange att uppställa sig som landtdagsmannakandidat? I Helsingfors betraktas han som en svenskt sinnad ämbetsman, ifall man ej glömt bort honom.“ „Alltid kommer någon ihåg den, som har ett långt och delvis brokigt studentlif bakom ryggen. Vårt land är så litet och universitetskretsarna så trånga, att äfven den obetydligaste kan göra sig bemärkt . . ., genom utseende och klädedräkt om ej på annat sätt. — Någon politisk roll önskar väl Lange icke spela.“ „Men ännu mindre kan man väl tänka på någon af magistrarna eller handtverkarena? De senare höra ju numera älven till Langes umgängesvänner.“ „Ne] nej. De äro inte landtdagsmannakandidater. Men goda bundsförvanter, som sköta de löpande affärerna — för äran att få räknas med.“ „Och för några flaskor öl, hm! Flere kunna väl inte ens nämnas?“ Rohde såg frågande på borgmästaren. „Jo, en ännu: råd- och handelsmannen Lumme.“ „Så, så“. „Den gubben går inte“, fortfor Rohde efter en paus. „Han står i så många förbindelser till Hallin, han riskerar inte . . .“ „Du menar, att Hallin kunde tvinga honom att stänga butikdörren samma dag.“ „Kunde, ja.“ „Men Hallin skulle ej göra det?“ „Nej, det gjorde han väl inte, men Lumme finge dock frukta. Hvem är så oberoende här i världen, att han ej får taga vissa hänsyn?“ „Hm, hm. Det skall bli intressant att se . . .“ Stenfelt steg upp och fortsatte i annan ton: „Här skulle vara ett litet papper.“ Georg Rohde såg knappt därpå. Namnen hörde icke till de solidaste, men man fick iakttaga vissa hänsyn. Stenfelt var en bundsförvant, en pålitlig karl och fosterlandsvän. Borgmästaren tackade och stoppade sedlarna i fickan. Georg Rohde hade gjort honom en väntjänst, som inte skulle glömmas. „Det är bistra tider“, sade han. Och hans matta blickar gledo ut genom det stora fönstret, ut på torget, där vinden lekte med en hötapp, som fördes från madam Anderssons kaffestånd till ölbutiken och från ölbutiken till våghuset, där den lyftes upp och försvann bortom societetshuset och tryckeriet. Längs Tvärgatan kom agenten Rundell i sällskap med snickarmästaren och hofslagaren. De styrde sina steg mot ölbutiken och samtalade lifligt. „Agitationen för landtdagsmannavalet har börjat“, sade borgmästaren och visade mot ölbutiken. „Mycket spirituell“, genmälde Rohde. „Stundom skall arbetaren vinnas med nykterhet, stundom med annan stimulus.“ Borgmästaren strök med rockärmen cylinderhatten, som blifvit lurfvig i kanten, bugade lätt, och stödande sig på käppen stapplade han utför trapporna. Lange, Bygdén och Rundell studerade ifrigt vallängden. „Det kommer att hänga på ett hår“, sade Bygdén och rätade på sig. „Alltid sviker någon i sista ögonblicket.“ „Det är ett helvete, att banken skall vara just vid torget och så nära rådhuset. Många frukta för de hvassa ögonen i direktionsrummets fönster. Det har jag märkt de sista tiderna.“ Rundell såg missmodig upp. „Ja, Rohde kommer visst att hålla stramt i tyglarna. De stackare, som ha växlar, Gud signe dem!“ Bygdén tänkte närmast på sig själf. „Men de få ju snart hjälp af oss“ . . . tillade han. „Om vi segra, ja. Men om vi lida nederlag?“ Lange såg forskande på Bygdén. „Vi få inte lida nederlag“, sade denne. „Rätt, så skall en man tala! Vi få inte lida nederlag, och därför måste du ut i morgon, från gård till gård. Då det gäller att främja det allmänna, staden och fosterlandet, får man inte spara sig. Hvarje man måste personligen uppvaktas af dig eller annan välkänd man.“ Lange såg bestämd ut. Bygdén såg, att det var allvar, och han nickade: „Jag förstår.“ „I kväll klockan 9 kunna agitatorerna samlas på gamla stället, där det vankas öl. Det är agenten, som bjuder.“ Rundell skrattade slugt. „Litet öl, ja, må du bjuda, litet, sa' jag.“ Lange blinkade med ögonen. Sedan sade han: „Segra vi, skola arbetslönerna stiga, och alla de små gårdsägarena komma att blifva förmögna, ty tomterna stiga i pris. Jo, här kommer att bli lif och rörelse, ett nytt lif . . . Därför med Guds hjälp till verket!“ Bygdén och Rundell togo öfverrockarna på sig. Lange hörde deras steg i trappan. Dessa steg hade allt kunnat vara fastare. Rådhussalen med sina båda väntrum var till trängsel fylld af valmännen, som tysta bidde sin tid i skilda grupper. Ur sina gyllene ramar blickade kejsar Alexander I, Nikolai I och Alexander II ned på de vakna medborgare, som här skulle kämpa för fosterlandet. Bankdirektör Rohde och kronofogden Holming sökte förgäfves Knut Lange i människomassan. Han föredrog att låta sig representeras af ombud. Men Bygdén och Rundell sågo obesvärade ut, och bakom dem stodo snickarmästaren och hofslagaren, dirigerande valmännen, som i tur och ordning gingo fram till urnan. Då den siste aflämnat sin valsedel, rätade borgmästaren på sig och sade: „Om alla aflämnat sina valsedlar, får jag förklara valet afslutadt.“ Och menigheten drog sig tillbaka i väntrummen, i tamburen och trapporna, medan rösterna räknades. Slutligen ljöd borgmästarens klocka. Stenfelt såg ned på sina siffror, under det publiken samlades, och rådman Lumme var kopparröd. Efter en stund yttrade borgmästaren med monoton stämma: „Resultatet af valet kan först i morgon exakt angifvas, men, om ej något räknefel insmugit sig, är rådman Lumme vald — med aderton rösters majoritet.“ Under tystnad utrymdes småningom rådhuset. Vaktmästaren släckte lamporna och riglade dörrarna. Ute låg höstmörkret såsom svart ull öfver staden, och lamporna i de sotiga gatlyktorna spredo sitt röda sken öfver en liten cirkel kring stolpen. Men mellan dessa cirklar rufvade natten svart öfver gyttjan och smutsen. Rådman Lumme fick icke en blund i sina ögon den natten. Han hade så gärna unnat Stolpe förtroendet. Och om han hade tagit den andra af de två valsedlarna, som han hade i fickan, skulle doktorn blifvit vald. Men han kom att taga sedeln med sitt eget namn — af misstag var det visst och under den starka spänningen. Man visste inte hvad man gjorde . . . Och hvarför anses det icke passande att rösta på sig själf, ehuru man gärna ser, att andra göra det? En besynnerlig inkonsekvens. Knut Lange satt på sitt kontor och såg ut i den skumma höstdagen. Det var tyst i staden och tomt på gatorna. Vänner och fiender visste ej riktigt, om de skulle hälsa på hvarandra. De besegrade kände inom sig ett doft raseri: nästa gång skulle de hämnas. Och segrarne fruktade, fruktade för de mäktigas vrede. Handtverkarna smögo sig längs väggarna och slunko förbi knutarna. De ville göra sig så små och oansenliga som möjligt. Kontrollör Bygdén hade en ryslig katarr, naturligtvis. Och agenten Rundell fruktade för döden. Lunginflammation . . . Och doktorn var hans fiende, dödsfiende. Så man var beroende af hvarandra! Lange var bekymrad. Det var trångt i en småstad, och det kommunala lifvet tog på nerverna. En månads tjänstledighet hade allt varit bra. Men stadsfiskalen var hans fiende. Hvarifrån få vikarie nu? Lange kände på sig, att han var dagens hjälte, men en hjälte, som måste fly efter en vunnen seger. Hans namn dugde ej i banken, och konkurs stod för svärfaderns dörr. Han slet sig i håret, ty belägenheten var förtviflad. Pengar och åter pengar! Det nya bankkontoret . . . Ansökningen om rätt att öppna det låg oerhördt länge i senaten. Man hade visst där också så mycket att tänka på. Motgångar, motgångar! Och medan gräset växer . . . Det knackade på dörren. „Det är bara jag“, sade svärfadern och trädde in. Rådman Lumme kastade sig i soffan och satte händerna för ögonen. Han gret inte, han stönade tungt: „Det är slut. Det går inte längre. Nej, nej. Allt är förpantadt, t. o. m. slupen, Eeros sommarglädje. Varor finnas i butiken, men ingen kommer och köper. Det är som om människornas behof plötsligt blifvit fyllda. Tomt i staden och tomt i kassan.“ „Butiken måste stängas. Det kan bli farligt att dröja“, sade Lange. „Jag har i det längsta hoppats på Guds hjälp, jag har ju ett långt lif af redligt arbete bakom mig, men . . .“ „Vår Herre hjälper endast dem, som hjälpa sig själfva. Han tecknar aldrig på växlar. Och Georg Rohde känner visst honom endast par renommé.“ „Häda inte! Vi måste böja oss, ödmjuka oss. Jag går till kommerserådet?“ „Låtom oss böja knä för Hallin: Förlåt oss våra skulder. Gif oss i dag vårt dagliga bröd. Helgadt varde ditt namn!“ Langes röst lät bittert hånfull. „Till Canossa alltså!“ Han räckte svärfadern sin kalla, fuktiga hand. Och rådmannen gick med tunga, osäkra steg, såsom om han gått i sömnen. Samma dag steg rådman Lumme uppför de gamla, välbekanta trapporna till Hallins kontor. De knakade, tyckte han, och aldrig hade de förefallit så höga; riktigt obekväma voro de. Och han sviktade i knävecken. Hallin satt ensam på kontoret. Han flyttade några böcker ur soffan och bad Lumme sitta, medan han stängde kassaskåpet. „Vi bli gamla“, sade han och såg på Lumme. „Ja. Aldrig har jag känt det riktigt förrän i höst.“ Han talade långsamt och lågmäldt. Rösten liksom dog bort. „Det är allt bekymmersamma tider“, menade Hallin. „Ja, det är så.“ Lumme såg ned. „I synnerhet för den, som skall föra folkets talan inför tronen och eftervärlden. Jag borde gratulera. Vi ha inte träffats mycket dessa tider.“ Rådman Lumme hörde endast den sista meningen och sade: „Nej, tiderna ha så förändrats. Men jag måste komma i dag . . .“ Hallin såg frågande på den nedböjde mannen och väntade på fortsättningen. „Det är ute med mig, ser du . . . Du vill väl inte hjälpa efter allt hvad som försiggått?“ „Vill? Visst vill jag, om jag kan, d. v. s. om jag verkligen gagnar.“ „Å jo. Jag stupar för en småsak, riktigt för en bagatell. Jag kunde reda mig för en lång tid framåt, om jag blott . . .“ „Det är droppen, som kommer bägaren att rinna öfver. Jag känner till det där.“ „. . . om jag blott finge femhundra mark. Jag har ett större parti varor på nederlag, och jag kunde med förtjänst afyttra dem.“ Hallin såg betänksam ut och frågade efter en paus: „Du har väl läst brefvet i Nya Pressen?“ „Om landtdagsmannavalet ? “ „Ja, just det. Hur hänger det ihop med röstsedeln?“ „Brefskrifvarens antagande är dess värre riktigt . . . Man hade stoppat i min ficka en valsedel med mitt eget namn, mig ovetande, och jag satte in den af misstag.“ „Ett fatalt misstag . . . Men det kunde rättas.“ „Rättas?“ Lumme såg förvånad upp. „Du kunde besvära dig. Dina röster voro åtgörande, och då det var af misstag?“ „Det är en bitter kalk att tömma, uppriktigt sagdt. Inte för det att jag så gärna ville bli landtdagsman, men för det uppseende det skulle väcka.“ „Konkurs väcker ock uppseende.“ „Ja, ja. Därför ber jag om hjälp.“ „Vänner och bundsförvanter hjälper man gärna.“ „Du uppställer det sålunda som ett villkor, att jag besvärar mig?“ „Ja, d. v. s. att du rättar ett misstag . . . Något för något.“ Jultiden blef rådman Lummes besvär godkändt, och så kom det sig, att doktor Stolpe blef landtdagsman. 14. En solig dag i början af september följande år öppnades den nya banken. Det var en högtidsdag för Lange och hans vänner. Efter en hård kamp och efter förödmjukelser af alla slag stodo de vid målet. En stor flagga i de nationella färgerna svajade för vinden, som öfver viken förde sjöluften in i staden. Knut Lange stod i bankkontorets öppna fönster och inandades med välbehag svalkan, och han tyckte sig höra liksom harpor i luften. Jo, jo — han var den store byggmästaren. Hans hjärta vidgade sig, då han såg det prydliga kassaskåpet och den solida inredningen: wienerstolarna, de nätta borden med skriftillbehör och läskpapper, och den blanka förnicklade stången längs disken — allt var hans verk, t. o. m. den nya direktören med de kolsvarta mustascherna, morskt uppvridna à la Kaiser Wilhelm. Man har i alla fall skaffat nytt folk till staden, tänkte Knut Lange. Hvad ha andra gjort för orten? Platt intet. Och han såg ut genom fönstret. På torget stod en karl med ett lass bleckkärl, som glänste i solen; längre bort syntes ett lass spannmål. En kvinna hade en korg fisk på en handkärra, och våghusets dörr var öppen. En frodig bondvärdinna stannade nedanför trappan och såg upp mot bagarbutikens smala dörr. Jo, mycket riktigt: hon rymdes in . . . „En märkvärdigt liflig trafik i dag för att vara en fredag!“ sade Lange till Rundell. „Alldeles som vi förutsagt! Det går riktigt efter noter.“ Rundell såg med förnöjelse, huru bleckslagaren slank in i ölbutiken, där han i dörren mötte en lots och en fiskare. „Hvem skulle dock vågat tro på en så omedelbar verkan!“ „Kom ihåg, att vi annonserat. Tidningspressen är en makt, ehuru man ännu inte förstår reklamen hos oss.“ „Stundom kan den gagna.“ „Man bör taga den i sin tjänst. Så gör man i Amerika.“ „Tidningarna sälja sig icke hos oss.“ „Inte på samma sätt som i Amerika, men genom lämplig behandling kunna de dock gagna i stället för att skada. Hvart komme en bankinrättning t. ex. eller ett annat stort affärsföretag utan vapendragare inom pressen.“ „Hm, hm. Exempla sunt odiosa . . .“ Langes blickar vände sig inåt. „Alla se på vår skylt“, sade Rundell. „Skulle tro, att namnet klingar.“ Lange smålog. „Och en sådan skylt har man inte sett här förr.“ Direktören, som just profvade kassaskåpets nycklar och undersökte den sinnrika mekanismen, yttrade: „Vår bank bär ett namn, som bringar själens finaste strängar i dallring.“ Och han vred nyckeln om, så att det klang i skåpet. „Hittills har det finska partiet på denna ort varit blott ett slags resonemangsparti, om jag så får uttrycka mig, men nu skall här drifvas realpolitik.“ „Nu rycka vi på snörena . . .“ menade Lange. „Och så sprattla de med benen — ända uppe på backen och i utkanterna, ja, ute på landet.“ Alla skrattade, och Rundell tyckte, att han sagt en kvickhet. Men Bygdén var icke närvarande. Han kände sig tillbakasatt, då man kallat honom blott till suppleant, medan Lange och Rundell blifvit diskontledamöter och kallades direktörer. Boktryckaren, som utgaf stadens tidning, kom in med en annonsräkning. En skugga gled öfver direktörens ansikte, då han såg beloppet, men han öppnade kassaskåpet och betalade utan att yttra ett ord. „Vi få i alla fall spara på annonserna härefter“, sade han till Rundell och Lange, sedan boktryckaren gått, „och börja i all blygsamhet. Man klagar på hufvudkontoret öfver de dyra annonserna i landsorten.“ „Det kan visst vara nödvändigt“, medgaf Lange. Men Rundell sade ingenting, ty han hade nyligen blifvit delägare i tryckeriet. „Finge vi blott depositioner, ymnigt depositioner, skulle affären komma att gå med glans“, sade direktören och såg på Lange och Rundell. „Ni, som känner befolkningen på orten, måste framför allt söka att skaffa oss depositioner, d. v. s. rörelsekapital. Hufvudkontoret kan nog placera sina pengar i Helsingfors. Vi kunna ej påräkna stora summor därifrån. Det vore t. o. m. önskligt, att vi kunde sända härifrån ett eller ett par hundra tusen.“ „Alldeles riktigt! Banken är ju så ung ännu. Hyggligt i alla fall att här inrätta filial“, menade Lange. „Den, som arbetar för en idé, får inte i främsta rummet se på förtjänsten“, sade direktören och fortfor efter en paus: „Om något år skall visst detta kontor ge god vinst.“ „Och man skall icke längre behöfva besvära sig öfver ett landtdagsmannaval, som försiggått i laga ordning.“ Lange blåste ut cigarröken i blå ringar och tänkte på tider, som gått. „Nej nej — inte för pengarnas skull“, medgaf direktören. „Det var en skandal, en skam för partiet. Sådant får ej upprepas.“ Och de drogo sig tillbaka i direktionsrummet, till det gröna bordet, där kaffe och punsch väntade dem. „Bekväma stolar, du“ sade Rundell, som blifvit bror äfven med den nya direktören, „riktigt bekväma.“ Han flyttade sig fram och åter och njöt af sin värdighet. Han var numera verkligen herre med en viss position i samhället. „Förträffliga stolar, verkligen utmärkta“, tyckte direktören, som lutade sig mot det behagligt mjuka ryggstödet. „Och solidt arbete“, tillade Lange, medan han med fingrarna pröfvade armhvilarens fasta stoppning. Efter en paus fortfor han: „Gudi vare lof! Man känner sig liksom vid målet.“ Och ett drag af lycklig belåtenhet återspeglade sig i hans drag. „Vid målet? Vi befinna ju oss vid början“, invände direktören. „Huru man tar det . . . Det värsta arbetet är dock nu till ända, grundläggningsarbetet.“ „Det har kostat på hjärtat och njurarna“, intygade Rundell. Och de drucko för det nya företagets framgång. Kronofogden Holming hade återkommit från en badort i början af september. Han var blek och tärd. Den omsorgsfullaste skötsel hade ingenting kunnat uträtta. „Det är ute med honom“, sade vännerna, som hälsat på i det tysta huset inne på gården. Stolpes förutsägelse skulle besannas: njurlidande för till en säker död. Och nu var visst stunden kommen. Den frodiga gestalten smalt småningom ihop mellan de hvita lakanen. Från sin bädd såg kronofogden, huru de gulnade löfven föllo ett och ett till marken, huru dagarna blefvo kortare, himlen gråare. En morgon betäckte hvit snö häggens svarta grenar. Den morgonen dog kronofogden Holming. Ensam dog han, såsom han lefvat. Blott doktor Stolpe och hushållerskan voro närvarande. Då vikarien var borta, förseglade kronolänsman Lange enligt telegrafisk order skrifbordets lådor och kassakistan samt tog hand om kvarlåtenskapen, tills bouppteckningen kunde äga rum. Några dagar efteråt kom borgmästar Stenfelt in på Hallins kontor, där äfven doktor Stolpe tillfälligtvis befann sig. „Å, här blir en tråkig historia igen“, sade borgmästaren. „Hvilken historia?“ „Det har just i dag konstaterats, att en balans på sju tusen mark förefinnes i kronofogdens kassa.“ „Balans?“ „Ja. Det var visst några mark och penni därutöfver, men jag kan inte erinra mig huru mycket.“ „Hur är det möjligt? Holming var ju den petigaste räkenskapskarl i hela länet. Trots ett och annat, som i öfrigt kunde läggas honom till last“ Kommerserådet Hallin var mäkta förvånad och skakade betänksamt sitt hufvud. Och han fortfor, vänd till Stolpe: „Du var ju närvarande vid hans död?“ Doktorn nickade. „Och vid förseglingen af kassakistan?“ „Nej nej. Därmed har jag intet haft att skaffa. Lange har å tjänstens vägnar tagit hand om kvarlåtenskapen.“ Herrarna sutto tysta en stund, och Stenfelt blickade likgiltigt med sina röda ögon på ett porträtt af borgareståndet, som prydde väggen ofvanom soffan. Sedan sade han: „Det märkvärdiga är, att en af hans länsmän haft att under de senaste två månaderna drifva in ungefär den summa, som nu saknas. — Det beror naturligtvis på en slump, ty hans papper äro klara“, tillade borgmästaren. På eftermiddagen kände hela staden historien om kronofogden Holmings balans. Men ingen talade om den i början. Man hade fått den i förtroende. Och först länge efteråt innehöllo tidningarna en kort notis därom. Nyheten var för gammal . . . Och så vanlig. Men kommerserådet Hallin trodde, att det ej hängde rätt ihop med balansen. Andra talade därom med dämpad röst. Och Lange blef slutligen medelpunkten i en historia, som hviskades från man till man. Ingen kände början däraf och ingen slutet. Ryktet lade ena gången litet till, glömde andra gången bort något. Småningom tystnade talet, och historien glömdes. Men kring Langes person väfdes från denna tid en hemlighetsfull slöja, som ingen ville söka att lyfta. Han var gåtan, som man icke kunde tyda. Människor, som voro vidskepliga, gingo långt ur vägen, då de mötte honom, eller togo de af på en annan gata. Kyrkklockorna hade tystnat. Sedan doktor Stolpe återvändt från begrafningsplatsen, satt han i sitt arbetsrum. Hans ögon stirrade envist mot den röda liderväggen, men tankarna rörde sig kring Holming. Doktorn mindes honom från studenttiden — de hade hört till samma afdelning. Holming var då känd som en glad sällskapsman och som den skickligaste biljardspelaren inom studentkåren. Och doktorn gick genom raden af sina jämnåriga bekanta, tänkte på huru de börjat sin bana vid universitetet, avancerat eller snuddat vid fängelsets portar, lidit och dött . . . De flesta hade dött. Ute i bygderna lefde deras minne, och vid glasens klang nämndes deras namn af någon gammal vän, men blott läkaren kände deras historia . . . Brokiga bilder. Och tankarna förde honom till hufvudstadens guldkrogar, där tobaksröken var tjock och musikkapellets damer lätt klädda, där officerare sutto bakom champagneflaskorna och vicehäradshöfdingar vid sitt kaffe med munk . . . Dessa herrar, som drogo växlar på en osäker framtid, skulle i morgon bekläda viktiga ämbeten i den finska staten — om den fanns dåmera . . . Det blef skumt för ögonen på doktorn. Och då han tände lampan, hade han glömt utgångspunkten, — tankarna sysselsatte sig med tjänstemännen, „våra oförvitliga tjänstemän“, såsom det hette i tidningarna. Kontrollör Bygdén glömde snart sin missräkning, och han gick dagligen in och ut i den nya banken, dit han snart öfverflyttade sina affärer. Det var nytt och fängslande för honom att vara såsom hemma i ett penningeinstitut. Handen gled så behagligt längs den förnicklade ledstången vid skranket. Kassaskåpets handtag blänkte såsom silfver, plåten med firmanamnet lyste som guld, och de starka kolfvarna stucko som klor ut ur den hemlighetsfulla, tjocka dörren. „Ett präktigt skåp, verkligen durabelt“, sade han och pröfvade nyckeln. Och direktören var själfva älskvärdheten, belefvad, artig och frikostig. Kaffe och punsch hvarje förmiddag i det inre rummet. Det märks allt, att han är från en annan ort än denna välsignade skråköping med dess snålvargar, tänkte Bygdén vid sig själf. Och han önskade, att detta lyckliga lif måtte räcka i all evighet. Bakom bordet i direktionsrummet myste Knut Lange, och Rundell stod vid fönstret och såg ut öfver torget. Rörelsen hade visst blifvit lifligare. Och småfolket och de finska handtverkarne sågo modigare ut. Själf känslan hade vaknat. Rundell smålog. Han visste, hur det kändes att ha luft under vingarna. „Man känner snart icke igen sig i vår goda stad“, sade han. „Det blåser andra vindar“, medgaf Bygdén. „Det är tomt på Nordiska bankens kontor. Fröknarna få bara sitta och läsa romaner.“ Alla skrattade hjärtligt och godt. Man kände ingen skadeglädje. „Och Georg Rohde svär“, fortfor Bygdén. „Lyckans hjul rullar“, menade Lange djupsinnigt. Och tankarna gingo från ett ämne till ett annat. Bygdéns begynte slutligen kretsa kring kronofogden Holmings balans, och han sade skämtsamt till Lange: „Vet du, att man egentligen anser dig för en skälm?“ „Hvasa?“ „Ja, för en filur, menar jag.“ „Mig?“ „Ja.“ „Nej — det vet jag inte. Men det förvånar mig icke mycket. Afunden följer framgången liksom skuggan ljuset.“ „Du har slagit dem till marken, så att de kvida, de mäktiga.“ „Kvida, ja — då deras egoistiska syften blottas. Men det enskilda måste vika för det allmänna. I dessa tider får man minst se på sina egna fördelar. Men naturligtvis talar man illa om den, som gör något för det allmänna, för staden. Sådant sätter man sig öfver, sa käringen.“ „De mäktiga ä allt illa däran nu. Och Holmings frånfälle med balans och skam!“ „Och konkurs i perspektiv för borgmästaren“, tillade Rundell. Men Lange bläddrade med likgiltig min i växelportföljen. „Jaha, jaha“, sade han, „vacker början.“ „Depositioner, depositioner!“ suckade direktören, som just kommit in. „Kassan krymper betänkligt.“ „Att man just räknat på depositioner?“ yttrade Lange spörjande. „På denna ort, ja.“ Rundell var också förvånad. Men Lange fortfor: "Rothberg på hufvudkontoret borde dock känna till, att våra finnar icke samla ägodelar, som mal och rost fördärfva — dessa Herrens utvalda . . .“ „Vårt folk är icke något egendomsfolk i egentlig mening“, menade Rundell. „Penningebristen tycks vara permanent — på denna ort“, sade direktören. Rundell nickade jakande och tillade: „Det är visst konkurserna, som gjort det — denna rad af konkurser, som fört våra driftigaste affärsmän i landsflykt, må jag säga.“ „Eller i fängelset“, inföll Bygdén. „Gudi vare lof — de flesta ha genom klok omtänksamhet lyckats i tid rädda sig. Värre har det varit med tjänstemännen.“ „Di ä så opraktiska“, medgaf Bygdén. Men direktören, önskade ge samtalet en annan vändning, och han sade: „Staden har väl pengar?“ „Jo visst“, svarade Lange, „mycket pengar, ett par hundra tusen mark, donerade medel och andra fonder.“ „Så, så. Kunde de inte öfverflyttas till oss?“ Det var ett nytt uppslag, och alla blefvo glada. Lange svarade; „Jo, de kunde, om icke stadsfullmäktige vore.“ „D. v. s, tjänstemännen,“ tillade Bygdén. „De ha makten . . .“ „Men de ha väl inte sina befattningar — på lifstid, vet jag?“ „Jo, så godt som. Det anses som en skam att inte bli återvald. Man jämkar hällre litet på kappan.“ „Godt, godt! Vi måste se till då, att kapporna flyttas litet — åt vår sida, menar jag.“ Det var trassliga härfvor att röra vid. Lange satt tyst, och Bygdén betraktade stämpeln på direktörens cigarrlåda. Men Rundell lade pannan i veck och såg djupsinnig ut. Sedan sade han: „Affärslifvet dör bort, om dess intressen icke bevakas inom stadsstyrelsen. Där sitta nu elementarskolans magistrar. Praktiska karlar — ha, ha, ha!“ „Och skaffa sig biförtjänster, som andra bättre skulle behöfva“, menade Bygdén. „Den fattige suges ut. Vi måste ha in mera handtverkare och affärsmän.“ „Vi få uppgöra en fälttågsplan igen“, medgaf Lange. „Vårt verk är halffärdigt, så länge fienderna sitta vid makten.“ Men de gingo icke med gladt mod till det nya arbetet. Bygdén mindes den envisa katarren efter landtdagsmannavalet, och Rundell kom ihåg lunginflammationen och Lange svärfaderns trångmål. Efter en stund sade Lange: „Alla rena partimän måste uteslutas.“ „Du menar väl inte de nationella?“ inföll direktören. „Nej, de andra naturligtvis.“ „Och sedan alla oberoende“, föreslog Bygdén, „di ä förstockade.“ „Ja, alla ultra“, tyckte Rundell. „Vattumän och helnykterister . . .“ „För så vidt de inte äro nationellt sinnade“, tillade bankdirektören. „Förstås, förstås“, instämde Lange. Men Rundell var tyst, ty han hade menat alla utan undantag. „I främsta rummet borde bankens förtroendemän komma i fråga vid valet“, återtog direktören efter en paus. Då han själf så nyligen inflyttat, att han inte ännu kunde komma i fråga, kände sig de öfriga mycket smickrade. Men de läto icke märka det, utan nämnde garfvaren och hofslagaren och handelsmannen vid Långgatan. „Alla spirituella män“, bekräftade Lange, „ehuru icke i egentlig mening representativa.“ Men sådana behöfdes icke, ty Lange skulle bli ordförande. Bankdirektör och ordförande för stadsfullmäktige! Bygden hade rätt, tänkte Lange, en ny vind hade begynt blåsa. Direktören fyllde punschglasen, och herrarna skålade och kommo öfverens om att träffas följande kväll på societetshuset i lilla rummet till vänster om tamburen. „Det duger att lefva, bara man tänker om sig“, sade Lange. Och han i andanom depositionerna, två hundra tusen mark . . .
|
K. J.
Hagfors (1901) Dagens hjälte. |