Krönika.

——

Vår stad är egentligen för närvarande ett paradis. Björkarna bära ännu vårens ljusa grönska, och det nyspruckua löfvet doftar. Häggarna äro hvita såsom drifvor, popplarna andas ut en balsam, som rent af lägger sig kring hjärtat, och all marken grönskar . . .

Med juni månad ändrar staden i någon mån sitt utseende. Det är icke blott de förhoppningsfulla ungdomarna, som komma hem med sina vackra betyg till glädje för far och mor, utan det är fastmer de sommargäster, som i växande antal för hvarje sommar söka sig till Nykarleby, hvilka ge åt folkvimlet på gatorna en annan prägel. Öfverallt ser man främmande ansikten och främmande dräkter, hvilkas snitt bär vittne om att de äro förfärdigade på annan ort. Jag vill inte säga, att våra gäster äro snobbiga, långt därifrån; men vi höra ju till de anspråkslösaste hvad det yttre beträffar. Att bära en finare hatt eller en välsittande dräkt skulle vi nästan anse oanständigt. Reformdräkten är visst enkom uppfunnen för oss. Och i valet af färger äro vi hors concours [utom tävlan]. En brunett går naturligtvis i blått och en blondin i gult o. s. v. Om handskarna vill jag icke tala, ty jag vill inte bedröfva mina vänner på handskfabriken. Och så är det ännu en sak, hvarigenom vi tydligt skilja oss från alla andra, nämligen genom gången och hållningen. Skolornas gymnastik biter inte på oss; vi äro för själfständiga. Om det behagar en ung man att gå som en sextioårig, giktbruten gubbe, så går han på det sättet.

En anständig sommargäst fördunklar oss lätt, och äfven det är ju en orsak till att trifvas. Men naturens fägring är den dragande kraften för alla dem, som under den långa vintern fått njuta af dofterna från bullrande maskiner och fägnas af fabriksskorstenarnas rökmassor.

*           *
*

Äfven af det goda kan man få för mycket. I slutet af förra veckan kände jag mig bedöfvad af häggarnas doft och stararnas kvitter, som blef till oväsen sedan de knackat hål på sina ägg och fått „gulnäbbar” i hundratal att föda. Man hade svårt att hålla tankarna tillsammans på byrån, och jag längtade ut till mina vänner på Kubban och Furuskär och till hafvets friskhet.

Jag gaf den och den i hela den nya landtdagsordningen; riksduman i Petersburg blef mig likgiltig, och jordbäfningen i San Francisko, ja, själfva de finska namnförändringarna hade förlorat sitt intresse.

Så är det, då hafvet tar en.

Matkorgen var packad, och jag väntade på det segelväder en söndag gemenligen plägar bjuda på åt sjömän af min sort. Men, o, du milde, så det skvalade ur molnen på pingstdagen! Annandag pingst bjöd väl på mulen himmel; dock hade barometern benägenhet att gå uppåt. Och så har det af genom vår „förstockade” å, sorglig att se på och hemsk att ro i, om man ej har tumstjocka bräder till bordläggning i båten. På afstånd syntes poetiska props trafvar, och Djupstens björkar höjde sina kronor ur den gråulliga dimman. Snart såg jag tullslupens smäckra mast sticka fram ur dimman. Den antog jättelika dimensioner till följd af hägringen. Hvilken skräck för smugglare, måtte den ej vara, där den bevakar sedan fem sex veckor ett farligt pass. Jag hade ju icke onda afsikter, men ändå kände man sig betryckt och liten i närheten af höga kronans stora på lur liggande slup. Jag beklagar den usling, som nu ville smuggla in ett fat konjak eller saccarin eller gevär . . .

[Läs mer om fotot av ”Älven förstockad”.]

Med lugnt samvete rodde jag förbi och kunde hälsa på min läromästare i gäddfiske, hvilken stack hufvudet ur kajutan, där, enligt hvad jag misstänker, morgonfärska abborrar fräste i pannan Något åt höger låg bogserbåten „Fram” som spottade och fräste, men jag styrde rakt ut mot fjärden. Till vänster försvann ett spökskepp i dimman, men rätt förut syntes en lotsbåt med sitt granna rödrandiga segel. Jag följde efter, tills tjockan slöt vår farkost in i sitt mjuka hölje. Lekande vågor smekte vår vackra båt, som kände sig villrådig, tills dimman lättade, då vi voro midt på Torsö-fjärden och märkte, att vi kommit ur kursen.

Snart nådde vi målet. Där ute låg Bottenhafvet lugnt och stilla, och spirkasen på Tornskär stod kvar sedan i fjol, och den bekanta flaggan var hissad i toppen på Kubbans höga flaggstång. Det var friskt där ute. Alarna befunno sig i löfsprickningen, bofinken bjöd på vårlig sång, och granskogen doftade.

Vår gulröda flagga hissades, det fräste i pannorna äfven i vår stuga efter en stund, och det blef en stilla vårfest där, medan solen lyste på sundets vågor och på remmarna, som sakta vaggade sina svarta och röda korgar för dyningen från hafvet.

Bort allt hvad oro gör,
bort allt hvad sinnet kväljer . . .
[Hela sången av Carl Michael Bellman.]

Vid återkomsten på kvällen kändes det tungt att ro i det kaffebruna vattnet utanför Djupsten, stadsluften var tung och tjock, och nu längtar jag åter till klipporna, sunden och det klara, fräsande vattnet där ute.