Krönika.

——

[Rätt mycket allmänt i början.
Här börjar Kurre skriva om Nykarleby.]

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilje!

Öfver denna text har man under de gångna högtidsdagarna predikat i allt vårt land, ja, öfverallt i kristenheten. Det är en så vacker text, och vi behöfva alla litet hugsvalelse för våra hjärtan. Vi skulle så gärna önska, all världen vore annorlunda och bättre än den är.

Vi kunna dock inte tillsluta ögonen för verkligheten, och blicka vi litet bortom våra hemknutar, skola vi märka, att vår tid inte ärar Gud i höjden. Socialisterna bespotta honom, och andra tala ingenting om honom eller tala om honom som den stora obekanta, hvarom man ingenting vet. Och bland människorna råder inte någon god vilja. De uppbjuda tvärtom all sin förmåga att göra hvarandra ondt, att skada hvarandra, att tala illa om hvarandra och att göra lifvet surt för hvarandra.

Sådant är lifvet, sådant har det alltid varit och — jag höll på att säga — sådant skall det förbli. Men jag tror verkligen på att det kan bli bättre, om ock icke i den allra närmaste framtiden.

*              *
*

Det är nämligen så, att det är litet inveckladt med friden och den goda viljan nu hos oss. Jag tänker på det myckna krigsfolket, på gendarmerna och på vår stränga generalguvernör. Han vill vårt bästa, heter det, men vi förstå det inte.

Hos de ryska tidningarna råder däremot inte ens den goda viljan. De frukta för mord och onda gärningar här, och de ha straffet i beredskap. För hvarje sann ryss, som bringas om lifvet, böra två finnar hängas; för mord på de högsta böra tolf mecheliner — ryssarnas namn på de konstitutionella — hängas och det icke efter dom och rannsakning utan efter lottdragning. Det är i sanning trefliga framtidsutsikter.

Inte för det att man behöfver frukta, att någon af de våra skulle höja hand mot hög eller låg, men mörka makter drifva ju alltjämt sitt spel i hemlighet och resultatet däraf kan man inte beräkna. Se på annat ställe i dagens blad notisen om öfverste Karpoffs förintelse i Petersburg! Och om vi skola hängas efter lottdragning utan dom och rannsakning, så kan det bli ledsamt. Men ryska tidningars alla önskningsmål gå dock inte i fullbordan.

*              *
*

Frid på jorden och människorna en god vilja, tänkte jag, när jag häromdagen läste profnumret af en ny svensk tidning med namnet „Gamlakarleby”. Man har försport, att endräkten och sämjan i den goda staden Gamlakarleby lämnat ett och annat öfrigt att önska, men man har hoppats, att det onda skulle gå öfver. Det har inte varit så väl. Nu skola de båda svenska grupperna i staden ha sina särskilda tidningar.

Naturligtvis blir det nya organet liberalt, ty det yttrar i ledaren, att „Österbottningen” varit „blindt konservativ”.

Det har jag inte vetat. Dess redaktörer äro unga och utgångna ur folkets led; de borde ha vilja att ge uttryck åt folkets tankar och känslor. Och förmåga ha de ej heller saknat.

Hvarje företag, som afser att försvara vår rätt och vår konstitution, bör hälsas med glädje, menar „Gamla karleby.”

Mycket riktigt! Men om det nya företaget bidrar att öka splittringen i kämparnas leder, ställer sig saken annorlunda; och det kan vara farligt på en ort, där en betydande finsk minoritet finnes, hvars välvilja kunde kännas förmånlig för den ena eller andra parten i tvistiga fall. Det är vidare ett dyrt företag att ge ut en tidning. Med ett fåtal prenumeranter och annonsörer kan man icke upprätthålla en god folktidning.

Käbblet mellan två konkurrenter är inte heller synnerligen uppfostrande för allmänhetens goda smak och hyfsning.

Därpå hade vi för icke länge sedan belysande exempel i de båda stora svenska hufvudstadstidningarna, som dock numera lefva i sämja. Tidningarna „Hangö” och „Hangöbladet” ha gifvit färskare exempel på samma sak. Ridderligheten har där understundom fått sitta emellan. Om Vasa-Postens sätt att föra krig mot sina svenska konkurrenter skall jag inte tala. Det är emellertid att hoppas att diskussionen mellan „Österbottningen” och „Gamlakarleby” skall utmärkas af det goda lynne och den humor, som är kännetecknande för ortens befolkning, ehuru början inte ser alldeles lofvande ut. „Gamlakarlebys” program är godt. Dess mål är „att sundt och opartiskt, fritt men sansadt handlägga alla samhällsspörsmål”. Tidningen yrkar äfven på „stark sammanhällighet i kampen för vårt svenska språk och vår svenska kultur.” Man förväntar sig blott ett grand öfver sättet, hvarpå man i Gamlakarleby vill förverkliga denna sans, denna opartiskhet och denna sammanhållighet.

*              *
*

Friden och den goda viljan ha under det gångna året varit glädjande stora på vår lilla ort, där man ofta nog förut kämpat hårda strider. Vid senaste stadsfullmäktigval såg man en tillstymmelse till agitation och kanske äfven något tyst missnöje öfver utgången. Orsaken därtill var tvifvelsutan de stigande stadsutskylderna. Man skulle önska sparsammare män vid styret.

Det kan inte nekas, att det börjar bli något kostsamt att gå på våra gator. Många städer ha jämförelsevis högre utskylder, men de ha motsvarande förmåner, vattenledning, skolor, gas m. m.

Vi ha vår dyra järnväg, som inte blefve billigare, om vi också stoppade trafiken, ty räntan på anläggningskapitalet stall betalas i hvarje fall. Vi ha vår dyra fattigvård, och vi få ett sjukhus, som helt visst stall kräfva uppoffringar. Och så ha vi polisen . . .

Men vi sakna i betänklig grad personer, som kunna och vilja betala. Därför kan stadens ekonomi bli svår nog att sköta, och man unnar hvem som helst äran att sitta och dividera i drätselkammaren och stadsfullmäktige.

Då vi besluta oss för något godt och nyttigt företag, är det ganska ringa motsägelse, i synnerhet som våra beräkningar inte äro skrämmande. Men efteråt visa sig följderna — icke blott så, att de kommunala utskylderna stiga, utan äfven på det sättet, att de taxerade ta till flykten. En del seminarielärare ha benägenhet att bosätta sig på landet för de kommunala utgifternas skull; häradsskrifvaren bor på landet, kronofogden är borta, domaren skall flytta bort. D. v. s. personer, som kunna taxeras.

Snart få vi en ny stadsdel med billiga tomter. Däraf blir följden, att en fattigare befolkning flyttar in, en befolkning, som betalar ringa utskylder, men ställer stora fordringar på fattigvården. Redan gatuplaneringarna skola kosta mycket mera än vederbörande med all sannolikhet kommer att erlägga i kommunalskatt. Att under sådana förhållanden reglera budgeten blir en konst.

[Den nya stadsdelen finns öster om Mathesiusgatan/Rummelbacken och tillkom med stadsplanen påbörjad 1906 och stadfäst 1912.
Karta ur artikeln Nykarleby i Nordisk familjebok.]

Men låtom oss inte sörja för morgondagen, då hvar dag har sin egen plåga.

Jag önskar människorna frid på jorden och en god vilja och ett godt nytt år, ett bättre än det snart förgångna varit.