Krönika.

——

Häromdagen mötte jag min vän Strömgren. Han gick midt på gatan liksom jag, och han bar en stor hvit bindel om sin högra hand. Han hade vrickat sin tumme och fått ett ben afbrutet i mellanhanden, hvarför han klagade och sade:

Det blåste litet en kväll, då jag sökte kryssa förbi handlanden Siegfrids butiktrappa, och så kapsejsade jag på isgatan, hvarvid jag slog hufvudet i gatan, så att jag svimmade af hjärnskakningen. Den alltid vaksamma polisen kom mig emellertid till hjälp och förde mig till doktorn, där jag åter kvicknade till lif. Mitt fulla förstånd får jag aldrig tillbaka efter den betan, och skadan är inte stor, ty ju mindre förstånd man har, des to lyckligare är man, men det ser illa ut med handen . . .

Därpå visade han med den vänstra handen på trottoaren och sade: Se, huru man här i denna stad sköter om trottoarerna! De äro alltid omöjliga att gå på, så snart det blir vinter: än djup snö, än isgata. Skolpojkarna begagna dem ock mycket riktigt som skridskobanor. Efter snöväder låta herrar gårdsägare köra en plog, som gör en fåra i drifvan. I fåran trampa människorna en stig åt sig. Då blidväder sedermera inträffar, sjunker snön på sidorna om fåran, som kvarstår som en isrygg. Sedermera uppstå dessa lifsfarliga „knölar”, som vår polisordning talar om. [Snöröjning i polisordning av 1936.]

Då vännen Strömgren nämnde polisordningen, blef han förskräckt och såg mot poliskammaren, som om han fruktade, att ordningsmakten kunde höra honom. Han ämnade nämligen i förtroende berätta för mig, att stadens tre poliskonstaplar inte göra ens ett försök att hålla efter försumliga gårdsägare, så att de skulle göra sin skyldighet. Polisordningen stadgar, att trottoarerna efter hvarje snöfall böra skottas upp till 3 meters bredd, att „knölar” och andra ojämnheter böra bortskaffas, att trottoarerna böra sandas m. m., m. m. Men intet af allt detta iakttages utom i få undantagsfall. På Norrbro [vägen genom Topeliusparken], som staden låter sköta liksom gångbanorna kring kyrkan, kan man inte promenera utan lifsfara, och aldrig kunna två personer gå bredvid hvarandra, om inte den ena vill vada i djup snö eller vandra på hal is.

Efter detta tysta tal för sig själf sade Strömgren: Jag undrar, om någon enda handelsman utom Axel Herler och A. W. Mattsson låter skotta och sanda sina trottoarer? D. v. s. någon bland de handelsmän, som bo norr om torget Jag vågar nämligen icke beträda det isfält, som kallas torget.

Här tystnade vännen Strömgren, ty vi nalkades stora bron. Han glömde sina lidanden, då han såg anslagstaflorna och såg, med hvilken ängslig försiktighet bönderna körde öfver bron. Hästarna gingo som lamm. Man kan knappast förstå allmogens oerhörda respekt för polisförbudet. Och dock måste man säga, att polisen mycket sällan posterar där. Det tycks vara nog med varningen: Kör inte „i springande”. Vännen Strömgren nämnde ytterligare några ord om hundarnas dans på stadens torg, men detta ämne skall jag spara till en annan gång.

[Samskolans tillbyggnad påbörjad 1937 i januari 1982, om det är presidentkandidater på valaffischerna. Samskolan blev i början på 1970-talet Nykarleby samlyceum, sen Nykarleby gymnasium och flyttade till Seminarieområdet efter att seminariet nerlagts. Bröderna Sjöholm affärshus stod färdigt 1984. Axel Herlers Järnaffär fanns i lågdelen till höger. Förstoring. Ur Lars Pensars samlingar.]

*              *
*

Af det sagda kunde någon kanske dra den slutsatsen, att här i staden är ledsamt. Vintern blir visst lång, ty den begynte redan den 2 oktober i år, men mörkret för människorna tillsammans i syföreningar, läsecirklar och till andra sammankomster för nytta och nöje.

De musikaliska nöjena ha i år varit färre än under flere föregående år. Men i stället ha vi kunnat gläda oss åt besök af teatertrupper, som bragt oss den angenämaste njutning. Jag menar naturligtvis Arppes inhemska svenska.

Och nu sy stadens unga damer och herrar ihop begynnelsen till ett sällskaps- eller societetshus. Det är ett stort företag, och osäkert är naturligtvis, när det kan förverkligas, men väl börjadt är halfgjordt arbete, säger ordspråket. Då man tidigare försökt sig med gemensamma företag, har det visat sig, att enärgin tagit slut i förtid. Jag vill minnas, att vi en gång startade en sångförening och att denna förening nödvändigt behöfde ett pianino. Och vi köpte ett pianino. Men vi blefvo snart hesa, öfningarna torkade in, men pianinot stod kvar obetaldt. Då kom en idérik man på den tanken, att staden nödvändigt behöfde ett pianino. De flesta städer hade ett pianino eller en flygel, ungdomen måste ju få dansa. Och så köptes det präktiga instrumentet för brännvinsmedlen, ehuru man inte var alldeles säker på att ett pianino är ett sådant allmännyttigt ändamål, för hvilket dylika medel böra användas.

Nu får man hoppas, att intresset inte svalnar så fort och att vi i sinom tid verkligen får ett stadshus. Jag, som är anspråkslös, tycker visserligen, att man kan roa sig gudomligt i rådhuset, om man har något att roa sig åt. Tyvärr ha de byggnadsföretag, som tidigare startats, inte bragt oss någon glädje.

*              *
*

Apropå glädje!

Häromdagen var jag ute och reste. På tåget till Kovjoki satt en ung man och en äldre kvinna och talade om dansen. En talare hade hållit föredrag därom i Jeppo ungdomshus, och nu talar hela Jeppo om hvad han sagt om dansen. De unga tro, att det är rätt och godt att dansa, blott man slutar så tidigt, att man inte är trött följande dag. Men för de gamla är dansen en styggelse. Då en gammal gumma länge hört på, upplät hon sin mun och sade: „Om man dansar med ett rent hjärta, så är det ingen synd att dansa.”

„Tja, sade den unga mannen från Jeppo; men hvad vill det säga, att dansa med ett rent hjärta?”

„Att dansa som barnen dansa?” svarade gumman.

„Men de vuxna kunna inte dansa såsom barnen. Pojkarna vilja dansa med flickorna och helst med de vackraste flickorna. Och flickorna vilja dansa med pojkarna, helst med de duktigaste och ståtligaste. Hvarför dansa inte flickorna med hvarandra och pojkarna med hvarandra?”

„Det vet jag inte”, sade gumman. Efter en stund tillade hon: „På en dans blef jag bekant med gubben min, gift blef jag med honom och bra har det varit, men inte vill jag mera dansa och inte tycker jag, att det är roligt, att flickan min går ur famn och i famn på dansen. Vår Herre förstår väl bäst den här saken.”

Med detsamma hvisslade tåget utan att mina medpassagerare kommit till någon klarhet, om dansen var en oskyldig lek eller en köttets syndiga begärelse.