Mot sommaren.

Dagboksblad från en resa.

I.

Den 5 maj. [1913] Egentligen älskar jag inte mycket våren. Den långa kalla vintern för med sig en djup tungsinthet, som trycker ned själen. Det blir ljust och snön smälter, men kölden ligger alltid på lur, och det är, som om man inte riktigt ville orka vänta, tills sommaren kommer. Man vet av en bitter erfarenhet, att den vanligen låter vänta på sig till juli månad.

Under sådana förhållanden är det angenämt att få packa sin kappsäck och bege sig ut för att möta våren. Det var just vad jag gjorde den 5 maj.

Gatorna voro tysta och gyttjiga. Ungdomen försökte gå lätt klädd, oaktat termometern visade blott några få värmegrader. Men det låg en tung stämning i luften, och solen själv såg snett på staden, där Lillqvists nya automobil var det enda föremål som blänkte. Järnvägsstationen såg ledsam ut, och Kovjoki var inte mycket gladare.

[”1903. Lok C5 vid Kovjoki järnvägsstation vid Österbottniska stambanan, bandelen Seinäjoki–Karleby. Stationsbyggnaden är uppenbarligen ritad av Knut Nylander och den stod färdig år 1886. Trafikplatsen grundades 1.11.1886, persontrafiken upphörde 29.5.1983.” Förstoring.

Översättning av texten på Finna.fi, där bilden från Finlands Järnvägsmuseum.

[Nu kommer vi utanför bevakningsområdet, men eftersom resmålet nästan är mina nuvarande hemtrakter och Kurre är vid pennan, får det slinka med.]

Men inne i kupéerna har man redan en fläkt av stora vida världen, av dess ävlan och dess tusende intressen. — Herrarna talte politik. Mina reskamrater hade fördjupat sig i spörsmålet om kriget, som var så verkligt och så obegripligt. Det var nämligen så svårt att säga, varför man egentligen ödslade så med människoliv och pengar, som dock alla sätta värde på. Och de hemska rustningarna ... Människorna lära aldrig att känna sig själva.

Hälften av Kauhava sockens befolkning hade infunnit sig till stationen att följa ungdomen, som for till Amerika. Jag talade med en gosse och två flickor. De voro 17—18 år. Varför de foro till Amerika? — Jo, andra fara och man måste se världen, medan man är ung. De hade inte bekanta där, men bekantas bekanta, och man reder sig nog. Andra ha farit mot det okända, och det har gått dem väl ... Jag invände: utom då det gått dem illa. Men illa kan det gå hemma också.

Detta kan man kalla ungdomens tro, dess starka tro på framtiden. Det var nästan så att jag måste tycka om dem. Vad kan man vänta av en ungdom, som inte tror och inte vågar något? Platt intet. Men roligare vore det, om ungdomen skulle tro på något annat, våga något för hembygden ...

Så kommo vi till Östermyra, och skymningen sänkte sig över den österbottniska slättbygden.

Den 6 maj. Vi nalkades Åbo. Björkarna voro inte så bruna som i Nykarleby. Om man hade god vilja kunde man tycka, att de nästan skiftade i grönt, helt obetydligt. Jag hade glatt mig att få resa med Bore eller Oihonna eller Vellamo. Men jag fick lång näsa. „Uleåborg” låg vid kajen, och den blev överfull med folk. Där fanns en hel mängd svenskar, som spelat fotboll i Petersburg, där fanns tyska handelsresande, norska ingeniörer och blott få landsmän.

Det var spegellugnt, och ångbåten serverade en ypperlig kvällsvard, men det var så genomträngande kyligt, att det inte kunde vara roligt. Man skulle behövt en ordentlig päls.

Den 7 maj. Jag steg upp kl. 6 för att få se den vackra svenska skärgården. Kaffet värmde väl mig, men där låg Furusund och frös bland lövlösa björkar i solskenet, och Vaxholm såg hotfullt ut med sina kanoner. Ju längre vi kommo in i skärgården, dess vänligare såg den ut. Björkarna lyste gröna, och stockholmarna hade börjat plantera kring villorna. En syndig tanke gick genom min hjärna: varför ser det inte ut vid Andra sjön och vid Djupsten såsom här?

Hela Stockholm var på benen, då vi landstego. Hundrade ångbåtar lågo vid kajen, vinscharna rasslade, automobilerna tutade, och luften var fylld av damm, så att man ville storkna.

Då jag väl fått rum och kommit mig i ordning, beslöt jag att åhöra ett plenum i riksdagen. Det var intressant nog. Andra kammaren har starkt demokratiserats, om den ock skiljer sig från vår enkammare. Den har inte mycket vördnadsbjudande över sig. Riksdagsmännen voro illa klädda. Rockarna hängde på dem, och byxorna hade knän, så att de påminde om lektorernas i någon småstad i Finland. Och så gingo nästan alla riksdagsmän med händerna i fickorna! Och de rörde sig obesvärat mitt under diskussionen. Den handlade först om tullen på läder och sedan om tullen på spannmål. Socialisterna ville ha bort tullarna för att få billigare skodon och bröd. En gammal socialist Persson höll ett argsint tal mot lädertullen, som icke blott fördyrar varan utan även gör den sämre. Han hade med sig en bit utländskt fulläder och en bit svenskt. Mitt för näsan på riksdagen rev han i tu det svenska lädret för att visa, huru dåligt det var. Det utländska orkade han ej riva sönder. — Jag misstänkte, att han lite skurit i det svenska lädret, för att rivningen skalle gå bättre. Frih. Palmstjerna, som är socialist, höll en timmes föredrag om spannmålspriser och spannmålstullar. Jag orkade inte följa med, och jag undrade i mitt stilla sinne, om den ädle friherren verkligen var socialist av själ och hjärta. Titulus Persson verkade mera äkta …

Jag besökte också skolor och teatrar, men om dem hinner jag ej nu berätta. Av samtal med enskilda förnam jag, att försvarsfrågan nu högst allvarsamt sysselsätter det svenska folket. Då Finland är så gott som kuvat, tycka svenskarna, att den ryska gränsen kommit så alltför nära dem, ja, inpå livet. Sågfilare genomresa landet, och man tror, att spioner dölja sig ibland dem.

Nykterhetsfrågan dryftas ock högst allvarligt. Det sups mycket i Sverige, och restaurationerna i Stockholm göra sannerligen skäl för namnet guldkrogar — så dyrbara och eleganta äro de, och så uppdrivna äro priserna. Jag nämnde några ord därom för en restaurangdirektör, och han svarade vemodigt: Ja, vi kan inte gå längre i lyx. Så dyrbara restauranger som i Stockholm har man numera blott i Monte Carlo och i Egypten.

Den 10 maj satte jag mig på tåget och kuskade söderut 60 mil, d. v. s. till Malmö. Vilket odlat och bördigt land! Åkrarna just besådda eller pågick sådden. Vitsipporna blommade bredvid banan i hagarna, björkarna hade ganska stora löv liksom lönnarna, men eken sov ännu; 30 mil söderom Stockholm såg jag de första häggblomstren. I södra Sverige blommade äppelträdet och ett annat fruktträd därjämte, som jag ej kände (päron eller krikon?). I Malmö såg jag den första svalan. Men synnerligen varmt har det ej varit, omkr. 10—14 grader Celsius. I dag den 11 maj är det 16 grader i Köpenhamn.