Krönika.

Det är som om man för närvarande befunne sig i Edens lustgård, ty rönnar och syrener blomma kring stadens alla små röda gårdar, där tysta, vänliga människor röra sig med spade och kratta. Guds härliga sol skiner från kl. 1 på natten till kl. 11 på kvällen, så att man inte kan lägga sig före kl. 12. Och då är det ännu ljusaste dag med en svag rodnad rakt i norr.

På berget i Nystan räknade jag i går tio pojkar, som solade sig, medan de ett ögonblick vilade från sin lek med fotbollen; och på en dikeskant sutto elva flickor, vilka prydde sig med blommor. De voro barbenta och hade endast de nödvändigaste klädesplaggen på sig; ty det är sommar, riktig sommar, med 18—24 graders värme i skuggan och med rönnblomster och syrener och syrener och rönnblomster och en myckenhet vitklädda flickor, som le mot solen och mot den ljusa framtiden.

Lyckliga ungdom!

Sedan man blir äldre, är mid sommaren inte så glad. Man märker, att vårblommorna vissnat, att häggen blommat ut och att rönnblomstren ha bruna fläckar, som beteckna, att den bästa tiden är förbi. Med ett stänk av vemod ser jag mot mina tomma starholkar. Bofinken och rödstjärten ha upphört att sjunga i mina björkar, ty de ha familjebekymmer.

Så fort, ack så fort, passerar man livets middagshöjd, och efter några dagar börja skuggorna förlängas.

Ännu kvittrar dock trädgårdssångaren i lövverket från tidigt på morgonen till sent på kvällen, ännu ha vi att vänta blåklinten och ängens högsommarblommor. Låtom oss därför inte i onödan länka på de kommande skuggorna. Runtomkring staden står gräset redigt och tjockt på lindorna, tack vare värmen och den rikliga nederbörden. Rågen vaggar blågrön och strid på åkern såsom rörvass i viken. I potatislanden sticka blasten upp, och inom kort skola bänkarna svälla av det som växer där nere i mullen.

Det är dock en glädje med sommaren, då den verkligen kommer . . .

*                  *
*

I övrigt råder djup frid över vår grönskande stad just nu.

Forsen brusar, ty vattnet står fortfarande högt, och timmerstockarna glida med lätthet utför strömmen mot sågen vid Ragnörn. På trappan till Nygårds kafé sitta stockflötarna med pipor i munnen, medan andra lagt sig på kyrkogården, där de sova ljuvligt i solskenet utan att känna obehag ens av flugorna, som promenera på deras öppna anleten. — Vad skulle inte en miljonär betala för denna djupa sömn!

Högt över dem alla står Matts Marklund, vilken med järnklor griper omkring den nya ledningsstolpen och spänner trådar, som skola bringa oss ljus under det stundande mörkret.

På torget och i esplanaderna föra några ensamma kvinnor en oavlåtlig kamp mot det spirande ogräset, medan småflickorna springa till Alisvaj för att simma. En och annan bil rusar surrande genom staden och rör upp litet damm, som snart lägger sig.

Sedan är det åter tyst, tills korna komma hem på kvällen. De se med giriga blickar på det höga gräset i esplanaderna och parkerna. Mången kunde tycka, att detta gräs borde avmejas till midsommaren och i senare hälften av juli. Så tyckte jag också förr, men jag gör det inte numera. Nykarleby skulle likna alla andra städer, om den skötte planteringarna; men det är inte meningen, att vi skola vara som alla andra. Och staden skulle kanske inte få samma pris för bärgningsrätten till planteringarna, om arrendatorn skulle nödgas följa estetiska synpunkter vid sitt arbete.

Må därför gräset växa! Vem ser just därpå? Herrskaperna ha fällt ned gardinerna och befinna sig vid Andra sjön eller på Djupsten, där de slåss med miljoner myggor. Människan behöver omväxling, och myggor finnas inte i staden i tillräcklig mängd.

Härom kvällen utsträckte jag min promenad ända till begravningsplatsen. Där var friden om möjligt ännu större än i staden, gravarna voro vårdade och gångarna sopade. Solstrålarna silade sig vänligt genom lövmassorna. De stora lövhoparna och skräphögarna vanpryda emellertid den lugna fristaden, där kära vänner sova den eviga sömnen. Jag mötte på en av gångarna en gammal man. Han sade, att platsen var för honom det käraste stället, att han hade alla de sina där och längtade till dem. Detta vilorum har för mig intet avskräckande, sade han, och jag går hit alla veckor . . .

*                                   *

*

[Här kommer ett stycke om österbottniska riksdagskandidater.]

Ute i bygderna ha riksdagsmannakandidaterna just predikat prov, och i måndags talade hrr Broända och Eklund i normalskolan för en intresserad och talrik åhörarkrets. Vad de sade, läses på annat ställe i bladet.

I morgon gäller det att rösta.

Men på vem skall jag rösta?

Hästbacka har utförligt redogjort i detta blad för sin ståndpunkt. Om du vill ha dyrare bröd och till följd därav knappare levnadsvillkor för arbetare, för de små, för stadsbor och tjänstemän, så skall du rösta på Hästbacka. Socialisterna, som tycka illa om honom, påstå, att han i Österbotten kallas barberare, emedan han i firman Schaumans tjänst liksom rakat bort de österbottniska skogarna, men jag har aldrig hört detta binamn användas här.

I senaste nummer av Ö. P. hade Inborr en mycket svarvad utredning av sina tänkesätt. Han önskar „ett lagbundet samhällsskick och reformer", d. v. s. ännu mera „reformer” än vi redan fått. Han vill bl. a. skilja kyrkan och staten, en viktig fråga, som just nu står på dagordningen. Om du är med om denna skilsmässa, så rösta på Inborr. Han önskar sparsamhet och omtanke i statshushållningen, men reformerna bruka kosta pengar; och det är just de många reformerna, som gjort, att vi nu 1 digna under skattebördorna. Inborr vill ock hålla på äganderättens i helgd, men han behöver väl många ord att förklara sin mening.

Jag värderar Inborr, men han är inte min man, ty jag vill inte för närvarande ha reformer utan mänsklig rättvisa i riksdagen och äganderättens helgd utan krumbukter och kunniga, bildade män. I längden visa de sig bäst.

Angående Broända och Eklund ber jag att få hänvisa till annat ställe i texten. Även på annat sätt kan man få svar på frågan, huru man skall rösta. Hästbacka och Broända ha så goda platser på valsedeln, att de med säkerhet bli valda. Men Miemois, som är en klok bonde, kan lätt falla igenom, ty han har inte numera hela Vörå för sig; vänstermannen M. Forss är även Vöråbo och får helt säkert många röster. Magister A. Eklund har likaså en svag ställning, och den som önskar rösta en bildad och pålitlig karl in i riksdagen, bör giva sin röst åt honom, även om han icke är någon stor reformator. Jag skulle önska även folkskolläraren M. Kulenius all framgång.

Hrr Forss i Vörå och Fritz Ahlskog i Nedervetil äro mig alldeles obekanta, enl. uppgift vänstermän. Folkskollärar A. Strandberg i Wasa är bekant för Ö. P:s läsare.

Alltså: upp till val i morgon och rösta på Svenska folkpartiets listor! Om vi mangrant gå upp, kunna vi få in fem svenska riksdagsmän.

*                                   *

*

Det gör mig nästan ont, att denna gång hålla så hårt på svenska folkpartiet, ty vi ha en riksdagsmannakandidat även i Nykarleby, som vi främst borde tänka på, nämligen arbetaren Joh. Söderlund från Prostas-Hagan. Han är en flitig och duktig karl. Men en Neger i Wasabladet påstår, att han är kommunist, d. v. s. anhängare av det samhällsskick, som nu finnes i Ryssland. Om detta är sant, kan jag inte rösta på Söderlund, fast han är Nykarlebybo. Det rådsryska samhällsskicket är mycket ohygieniskt, såsom Hästbacka skulle uttrycka sig, d. v. s. ohälsosamt. Där blir man hängd för minsta lilla puts eller arkebuserad. Vår demokratiska republik är i detta fall mycket mera human; riksdagen släpper t. o. m. mördare och banditer ut ur fängelserna, för att de skola kunna utöva sina medborgerliga rättigheter. Och då staten hos oss vill bli av med onyttiga medborgare, svälter man ihjäl dem med s. k. dyrtidstillägg, som man ger i form av pension åt änkor, barn och gamla, vilka hela sitt liv tjänat staten. Jag är visserligen inte någon vän av denna metod heller, men den är inte så brutal som hängning och arkebusering. Därför kan jag inte rösta med kommunisterna.