Stadsordningsrättens viktigaste uppgift skulle i huvudsak vara handhavandet av byggnadsärenden. Ordförande i rätten skulle vara borgmästaren, som hade kompetens för domartjänst. Borgmästartjänsten, som dittills varit huvudtjänst, skulle nu kunna handhavas som bisyssla. Bisittare i rätten skulle vara två rådmän.

De varje vecka hållna rådstugusammanträdena skulle härigenom bortfalla och respektive rättsärenden i stället tagas upp på tinget i Nykarleby tingslag. Lagfarts-och inteckningshandlingar samt betalningsorder och liknande ärenden skulle förvaras i Pedersöre domsagas arkiv.

På förslag av justitieministern skulle polisväsendet i Nykarleby som en följd av reformen från den 1 jan. 1968 införlivas med Nykarleby länsmansdistrikt.

Den 3 febr. 1967 besöktes staden av landshövding K.G.R. Ahlbäck, länsrådet A. Vihanto och polisinspektör E. Välmä från länsstyrelsen samt rikspolischefen Fjalar Jarva och polisinspektör Veikko Kangas från Helsingfors. Mellan dem och stadens myndigheter, representerade av stadsdir. E. Eklund och stadsfullmäktige ordf., B. Lundqvist samt t.f. borgmästaren L. Johansson, fördes inofficiella och sonderande diskussioner, i vilka även stadsfullmäktige genom viceordf. Sigfrid Bertlin, lantmäteriing. S. Karlsson, polismästare C. Kronqvist och länsman E. Ohls deltog.

Polisstationen i Nykarleby. Foto E. Birck 1962. J.L. Bircks arkiv.

Som motivering för ett slopande av rådhusrätten anfördes från stadens sida dels, att endast ett ringa antal mål handlades vid domstolen, dels att rådhusrätten var ekonomiskt betungande. År 1965 kostade rätten staden 29.300 mk, medan en behållning om 24.000 mk uppkomme, om den slopades.

Mot förslaget hade Nykarleby landskommun reserverat sig. Handläggningen av målen bleve långsammare i Pedersöre domsaga med kansli i Jakobstad än vid magistraten i Nykarleby. Tingslaget sammanträdde endast ett par gånger om året. Bland stadsborna synes man ha varit helt oförberedd på åtgärden. De enkäter, som gjordes från tidningspressens sida visade, att opinionen var emot reformen. Man måste vinna rätt mycket ekonomiskt för att göra sig av med en tradition, som grundats för 350 år sedan. Utan borgmästare och rådsturätt skulle staden förlora sin värdighet, ansågs det.

Från stadsfullmäktiges sida ansåg man nu, att förslaget kunde vila tills man erhållit klarhet i huru storkommunfrågan skulle komma att ordnas. Stadens polisservice skulle visserligen ej försämras, ty polisstyrkan skulle liva densamma som tidigare. Polismästartjänsten i staden skulle dock indragas, vilket ansågs innebära en nackdel för staden. Ärendet bordlades i stadsrådet på stadsfullmäktiges framställning. Som t.f. borgmästare förordnade hovrätten fortsättningsvis vhd Lennart Johansson. Uppgiften sköttes som bisyssla. Rådmän var Wäinö Kivinen och Georg Tarvos och från den 1 juni 1968 efter den sistnämnde bankdir. John Strang. Utmätningsbiträde var polis Teodor Lund, från 1968 Boris Bränn, och allmän åklagare länsman Elof Ohls. Denne gick i pension 1973.

Den 17 mars 1967 avgav stadsfullmäktige utlåtande om sammanslagning av stadens polisväsende med länsmansdistriktet; utlåtandet gick i negativ riktning. I väntan på att den nu aktuella kommunreformsfrågan skulle avgöras bordlades ärendet i statsrådet, emedan frågan nära sammanhängde med den om rådstuvurättens vara eller icke vara. Polisinrättningen bestod sålunda fortfarande av en polismästare, tre poliser och en halvtidsanställd sekreterare. I kostnaderna för avlöningar m.m. deltog staden fortfarande med 1/3. Kostnaderna för 1967 steg till 21.034:34 mk. Härtill kom hyra, värme och lyse.

Tillkomsten av nya lagar förändrade emellertid inom kort situationen helt. I dec. 1974 avvecklades länsmanskontoret i Nykarleby, och Munsala, Jeppo och Nykarleby landskommun överfördes från den 1 jan. 1975 till Nykarleby polisinrättning. Länsmanstjänsten indrogs och arkivet överlämnades till Vasa landsarkiv. Den 26 och 27 nov. s.å. hölls det sista tinget i Nykarleby, då häradsrätten i Nykarleby tingslag sammanträdde med hov rättsauskultant J. Lindberg som ordf. Som t.f. allmän åklagare tjänstgjorde länsman Ohls. Endast obetydliga mål förelåg. Häradsrättens sammanträde avslutades i närvaro av t.f. häradshövding A.O. Vanamo med en anspråkslös ceremoni.

Från den 1 okt. 1977 övertog staten driftsutgifterna för polisen i de gamla städerna, så även i Nykarleby. Då staten även från april 1978 skulle övertaga driftskostnaderna för rättsväsendet i staden, beslöt stadsstyrelsen i maj 1977 att ej anhålla om ombildandet av stadens polisdistrikt till länsmansdistrikt och att återtaga den redan gjorda anhållan om att rådhusrätten och magistraten skulle indragas och det lokala rättsväsendet införlivas med Pedersöre domsaga. Staden skulle alltså fortfarande utgöra ett eget polisdistrikt och behålla sin rådhusrätt och magistrat. Så blev det emellertid icke. Rådstuvurättens uppgifter överfördes på Pedersöre domsaga och magistratens på länsman och häradsskrivare. Stadsfiskalstjänsten indrogs och åklagarsysslan överfördes på länsmannen. T.ex. för lagfarter och inteckningar måste Nykarlebyborna nu resa till Jakobstad. Nykarleby rådstuvurätt, som verkat sedan 1620, stängde den 30 sept. 1982 sina dörrar för gott. För Nykarlebyborna innebar reformen en avgjord försämring i rättsförvaltning och juridisk service. 2)