Några Nykarleby-
     minnen i Topelii
     skrifter II.

Beckbrännaren, som alltid kom överst, må vi nu lämna därhän och i Topelii läsning för barn bland de många sagorna söka nå några spår av hemstaden. Det saknas ej heller där dylika. „Kurktuppen“ t. ex. är tydligen skriven med tanke på den ståtliga kyrktuppen här, ehuru sagans kyrktupp är av trä. „Kyrktuppen var mycket stor“ heter det i sagan. „Han hade en hög, röd målad tuppkam ovanför näbben, gröna ögon, stora som tallrikar, och en mycket stor, yvig stjärt. I hans mage rymdes väl tre tunnor råg, så glupsk var han. Också kan man tro att han var något stormodig“. Fattiggubben, som förr hade sin plats vid kanten av kyrkplanen, kom även in i en saga, varvid dock dess plats blev ändrad till Lochteå.

Av stadens Topeliiminnen ha vi vidare Himmelsbacken, där Walter hade ett så märkligt äventyr. I mina barna år och länge därefter kallades med namnet Himmelsbacken den långa backen mellan Lindbohmska (n. v. Björklundska [n. v. Solveig Övergaards]) gården och seminariet. Namnet föreskriver sig nog ända från Topelii tid, vilket även framgår av dagboken för 1873 i januari, där han omtalar Högbacka, Nybrobacken och Himmelsbacken. Nutidens gossar hänföra däremot namnet Himmelsbacken till Högbacka.

I skärgården finnas flera ställen, minnesvärda genom Topelius' sagor. Så är „Den gamla stugan“ en ren Nykarleby saga. Äldre stadsbor känna utan tvivel dess plats på Alörns norra udde. Endast spiselgrunden och spår av stenfoten fanns kvar, när jag på 1860-talet först gjorde stället bekantskap. Topelius skildrar i sagan stället och stugan: „Borta vid norra udden av ön, där högst på kullen, som ser över trädtopparna och de blåa vågorna, stod en mycket gammal stuga, så gammal att ingen kunde säga, när i tiden hon blivit byggd.

Sedan författaren omtalat, huru gammal och förfallen stugan var, beskriver han, huru längst i det mörkaste hörnet av stugan bakom den väggfasta sängen glänste något så vackert; ingen visste, om det var silver, eller guld, pärlor och ädla stenar, eller aftonens klaraste skimmer, som stulit sig in genom en springa. Men det var intet av allt detta, säger han sedan, det var ett stycke av den gamla stocken i väggen, som nu av ålder och fuktighet blivit murken. Författaren har dock sin egen tolkning därom. Han tror, att alla de vackra och glada tankar, allt det skämt, den sällhet och det behag, som fordom trivdes inom den gamla stugans väggar, nu levde upp i stugans mörkaste vrå och lyste där som en lycklig hågkomst av det förflutna. — Han tror, att själva den gamla furan i väggen kände glädje därvid, och det var orsaken varför hon lyste.

Den gamla stugan var en gemensam utfärdsstuga, sådan vi ej numera ha, då var och en gärna ha sitt eget lilla hem eller sin fiskarstuga i skärgården. Den vackra berättelsen bygger i övrigt på en släktsaga, och den sjuttonåriga Marie, som i den förfallna byggnaden finner ringen, som den glada sjömannen en gång för 70 år sedan som ett trohetstecken givit sin ungdomsälskade, har i livet haft sin förebild i skaldens mormor, Anna Sofia Backman, gift i Nykarleby första gången med handlanden Samuel Calamnius och andra gången med kommerserådet Johan Turdin.

Huru anlitad gamla stugan var, finner vi bl. a. därav, att på Kuddnäs-sällskapet en gång på färd till Kubban överraskas av alltför hård vind på Alörns fjärd, de besluta att ligga över natten i Gamla stugan och lägga upp där, oaktat där förut fanns främmande, nämligen vaktmästar Kämpes från staden.

Från Gamla stugan, ja t. o. m. från Majniemi har man god utsikt åt nordväst. Författaren berättar härom: „När jag bodde i skärgården, såg jag från mitt vindskammarfönster det öppna havet genom ett brett sund; Bottniska viken utbredde där ut sin vida, sköna vattenspegel, stundom blank som det jämnaste glas med långa fina silverstrimmor, där Unda Marina med sina leksystrar lekte i skenet av middagens sol. Ibland åter kom den bistra nordan från polen och strödde kring stränderna Lapplands guldsand. Då brast havets vågor i miljoner spillror, dess vågor uppreste sig som rytande bufflar att stångas mot klipporna, och Torsö och Fröjas ö, som fått sin plats ytterst som murar mot fiendens anfall, stodo vita av skum, som stänkts högt upp mot grantopparna“.

Det var i detta blånande fjärran, som man var afton såg „Fjäderholmarnas“ låga skär mellan Hällan och Torsö udde lyftas ur havets djup och var morgon åter sjunka ned under vågornas yta, såsom ofta plägar vara med dylika nära horisonten liggande ställen vid s. k. sjöskull.

På den vidsträckta fjärden synes en ensam klippa, Som kallas Per Matts sten. Förf. berättar, huru han en dag känt en brinnande lust att se denna klippa på nära håll. „Jag kände, säger han, „en gammal fiskare, som varje måndag seglade där förbi till sitt ensliga fiskeläge ute i havet och varje lördag återvände till staden med saltad strömming i sina fjärdingar. En vacker måndagsmorgon, när det blåste en så lagom frisk sydvästlig bris, att man kunde segla fram och tillbaka, ropade jag an min gamle vän och fick följa med honom till klippan. Jag väntade mig att Per Matts sten skulle växa allt större, ju närmare vi kommo honom, ja, jag var övertygad om att han skulle vara ett förskräckligt högt berg. Men så var det icke, han krympte snarare ihop, han blev mindre, och när vi voro honom alldeles nära, såg han knappt större ut än en vanlig hölada. Och för att säga sanningen var han, sedd på nära håll, icke underligare skapad än mången annan klippa vid havsstranden. Norra sidan var alldeles glatt slipad av vågsvallet; på de övriga sidorna kunde man urskilja ränder efter vattnets olika höjd. Jag klättrade upp på den slippriga klippan. Hon var nästan jämn på sin övre yta och stor som ett kammargolv. Vad var detta? En bokstav? Nej, icke en bokstav, men kanhända ett bomärke. Jag lutade mig ner och skrapade mossan av hällen. Icke ett, utan väl tjugo sådana märken tycktes ha varit inhuggna på stenens västra sida och nästan lika många på den östra. Många voro nästan utplånade av regnet, solen och havets svallvåg.

Men lång tid därefter, då jag sökte något i gamla papper från Gustaf Vasas tid, läste jag där om ensliga stenar i havet, där sälarna brukade masa sig i solskenet. Säljägarna fingo sitt bästa byte vid sådana klippor, som därför kallades sälstenar och voro mycket eftersökta. Jägare från skilda byar råkade i träta om sälstenarna, gingo till domaren och begärde, att ingen annan skulle få jaga där. Jag förstod nu, varför Per Matts' sten var märkt med olika bomärken av två fientliga läger.“

Men det var något annat märkligt med denna sten. Om han för 300 år sedan varit en sälsten, så måste han då ha legat så lågt vid havsytan, att sälarne kunde krypa upp. Och nu stod han minst sex alnar högre. Så mycket måste således havets vatten hava minskats sedan den tiden, och lika mycket måste Finlands kust hava höjts över havet på trehundra år. Är icke detta förunderligt? Men så är det. På etthundra år erövrar norra Finland, liksom norra Sverige, ett stort stycke land, som har blivit torrt, eftersom havsvattnet ligger två alnar lägre. Och södra Finland har vunnit en alnshöjd från havet. Så växer landet till och erövrar hela tiden nya provinser från havskonungens rike. Det vet Per Matts sten. Han hade likväl något att säga, så sten han var. Han sade till mig: „Ditt land växer!“

En vacker julinatt på åttiotalet seglade jag på återväg från Flatanabba hemåt. Jag ihågkom Topelii saga, då jag såg Per Matts sten, och lusten föll på mig att undersöka stenen. Vi lade till, vilket gick lätt i den labra brisen; min kamrat lovade hålla fast båten, och så klev jag upp. Jag fann, att stenen nog var rätt skrovlig, men några bomärken voro ej mera synliga där, och även jag märkte, att han sett så stor ut på avstånd, för att han stod så ensam på en vit slät yta, med den blå luften bakom sig och intet i närheten, varmed han kunde jämföras.