[Mellan alla dessa uppgifter om kWh, mark och procent finns en hel del läsvärt.]

Elverket var nu sedan länge ryggraden i stadens ekonomiska liv och ställde allt större krav på effektiv och kunnig ledning. År 1953 anställdes Nykarlebybon ing. Anders Nordström som ansvarig ledare för kraftverket. Samtidigt skötte han stadsdirektörstjänsten, som då ännu var en bisyssla. År 1957 befriades han från denna och kunde helt ägna sig åt de tekniska verken, vars ansvariga tekniska ledare eller chef han blev. El.verket genomgick under hans ledning en kraftig expansion. Då byggandet av vatten- och avloppsledningarna började 1954 ökade el.verkets distribution så att den från Jakobstad inköpta energin ej förslog.

Vattenkraftverket moderniserades och utbyggdes till dubbla effekten 1956—1957. Sistnämnda år genererades 3.427.670 kWh och inköptes 577.920 kWh. Den försålda el.mängden utgjorde 1958 2.920.290 kWh och bruttoinkomsten var 30.658.588 mk. År 1959 bildades Katternö Transformatorstation AB, i vilket Nykarleby kraftverk hade 10 % delägarskap. Kraftverket övertog 1961 20 kV-linjen mellan Nykarleby Kraftverk och Karnäs i Kantlax. Med Kimo bruk uppgjordes kontrakt om strömleverans. Under året uppgjordes även köpekontrakt med Jouper Ab om forsrättigheterna i Nykarleby älv.

[Nykarleby kraftverk 1956. Förstoring.
Foto: Bo Nyström. Från Finna.fi/SLS. (Inf. 2023-12-17.)]


Följande år [1960] erhölls koncession på dämningsrätten — 15.30 i stället för den tidigare 14,25. Dammens påbyggnad blev klar 1962 med 105 cm förhöjning enligt ritningar av den ovannämnda Ingenjörsbyrån Consulting. En ny stockränna byggdes (borttogs 1970 [En stump på några meter lämnades dock kvar]) och en gångbro över vattenintaget till kraftverket.

[Formsättning för dammhöjningen 1962. Förstoring. Kolorering Peter Gullback.

Detta är antingen den gamla stockrännan som revs eller den 1962 nybyggda som blivit gammal. Men det var en överloppsgärning att bygga rännan, för sista stockflottningen utförde samma år. Förstoring. Kolorering Peter Gullback.

Dammluckorna och bron över vattenintaget.
De tre ovanstående bilderna: Foto: John Fors. Anders Fors tillhandahöll. Kolorering Peter Gullback.
(Inf. 2012-05-30.)]

[Lilla bron eller Lillbrons västra landfäste. Bildningskansliet skymtar mellan träden. Det var inte så enkelt under vårfloden så länge den gamla dammen fanns – varken för ”kraftverksgubbarna” eller för stadens befolkning. De förra plockade med fara för sina egna liv upp nålarna (d.v.s. träsparrarna som användes för att dämma upp vattnet) och travade upp dem intill gallerräcket. Ett enkelt träräcke monterades därefter. En tid innan bron revs monterades dock infästningsrör för säkerhetsselar. De laglydiga stadsborna fick så lov att ta omvägen via Storbron eftersom bron var avstängd. De lagolydiga struntade i avspärrningen och klättrade över trägrindarna. Nålarna som syns på bild var dock permanenta.
Foto: Lars Pensar 1981. Fler broar. En skymt av bron vid kraftverksbygget 1984. Dammen 1963.
(Inf. 2005-08-17.)]

[Även vid andra arbetsmoment i islossningstider levde ”kraftverksgubbarna” farligt. Arbetarskyddet vid 1960-talets början var inte så utvecklat. Här balanserar min far Nils Liljeström, enligt identifiering av Kari Söderlund m.fl., på kanten av dammpelaren närmast regleringsluckorna. ”Säkerhetsanordningen” är en än så länge oidentifierad kollega som grenslat en avspärrning av läkt och har ett slappt enhandsgrepp i bakfickan! Förstoring.
     För att underlätta islossning närmast dammen delades isen upp i rektangulära flak med motorsåg. När flaken började röra på sig kunde de behöva styras in mellan dammpelarna. Ibland krävdes sprängning för att få flaken i rörelse.
Smalfilm: Holger Haglund, ur vilken Elisabet Sund extraherat en bild och publicerat facebookgruppen Nykarleby. (Inf. 2017-05-02.)]

[De sista nålarna återmonteras efter att vårfloden är över. Smalfilm: Holger Haglund, ur vilken Helena Haglund extraherat en bild och publicerat facebookgruppen Nykarleby. (Inf. 2018-04-23.)]

[Lilla bron eller Lillbrons västra landfäste från öster i mitten på 1970-talet. När man skulle fånga nejonögon eller bara annars ta en promenad på kistorna, tog man sig förbi räcket till vänster och längs en smal stig i branten. Alternativ väg var att klättra över räcket och backa ner för de lutande dammpelarna. Klättringen förenklades av infällda träluckor. Antar att luckorna täckte förtagningshål för ev. framtida dammhöjning.
Foto: Tom Åström, från facebookgruppen Nykarleby.
(Inf. 2014-03-19.)]

[Kraftverket med omgivning. Notera sirenen på taket, flaggstången och inga antenner på vattentornets tak! Förstoring.
Foto: Carl-Erik Backlund från facebookgruppen Nykarleby.
(Inf. 2015-12-13.)]

[Generatorhallen blomsterprydd med anledning av 80-årsjubileumet i augusti 2006. Den 1957 ibruktagna turbinen i förgrunden.
Foto: Folke Holmström 2006.
(Inf. 2006-09-04.)]

Linjebygget till Karnäs slutfördes. En stamlinjestation byggdes 1963 i Katternö. Till denna utbyggdes en linje för 45 kV och den 5 dec. 1963 kl. 13.00 kunde kraftverket inkopplas till Katternö Transformatorstation, som anslutits till riksnätet. Härmed var krafttillgången säkrad för många år framåt för Nykarleby Kraftverk.

I febr. s.å. beslöt stadsfullmäktige att av mantalsägarföreningen inköpa det samfällda vattenområde i älven med tillhörande strömfall, som tillhörde skifteslaget för ett pris av 1500 mk per mantal. Staden ägde nu alla forsrättigheter från älvmynningen till Jeppogränsen.

Ett ytvattenreningsverk byggdes 1959 [på norra sidan av tvättinrättningen] och förstorades 1966. I juli 1964 avsynades och igångsattes vattentornet, rymmande 600 m³ vatten, såsom på annat ställe nämnts. I juli 1974 var 16,7 km vatten- och 11,8 km avloppsledningar utbyggda. Hösten 1973 började man bygga stadens avloppsreningsverk, som togs i drift under år 1974.

Beslut fattades att övertaga Hirvlax och Soklots el.anläggningar liksom man 1965 gjort med Munsala el.andelslags ledningar och transformatorstationer. Priset på lågspänning var nu 2,8 p/kWh och för högspänning 2,5 pi kWh. Prevex, Jeppo Kraftandelslag och kyrkan beviljades nattströmstariff.

Linje- och transformatorstationsarbeten pågick hela året, bl.a. i Brännan, Sundby, Karby, Karnäs, Soklot, Vexala, Monäs, Larsmo, Eugmo och Sorvist samt inom staden bl.a. en matarkabel från vattentornet till en parktransformatorstation på sjukhusområdet, en 20 kV-linje till Älvbranten och Joupers på grund av sportplanens utvidgning samt lågspänningskablar och matarkablar längs flera gator, Idrottsgården, Brännan och Forsby. Västra Esplanadgatans gatubelysning förnyades helt och fördelningsnätet kablades liksom vid ett flertal andra gator. Förstärkningar av ledningsnäten, utbyte av stolpar, ledningar för gårdsanslutningar samt kabelarbeten hörde till dagsrutinen. Hela el.anläggningen i det nya vattenverket utfördes av kraftverket liksom el.installationen i barnträdgården, den första elektriskt uppvärmda gården i Nykarleby [Elkaminer hade funnits tidigare i Brostugan.]. Den försålda energimängden utgjorde inalles 8.847.685 kWh och bruttoinkomsterna 1.048.137 mk. Omsättningens markbelopp steg med c:a 14 % från föregående år. Detta trots att vårvintern 1966 utmärktes av sträng köld, varigenom vattentillförseln i älven var mindre än vanligt. Hela den utvunna el.energin utgjorde därför endast 3.714.002 kWh, vilket låg under det normala. Den lägsta kWh-mängden 94.404 erhölls under febr. månad. Den minsta energimängden per dygn eller 2.892 kWh utvanns den 19 febr., vilket kan jämföras med den största eller 18.304 kWh den 8 okt.

[Kraftverket 1961. Ur Vasabladet. Notera båten!
Stig Haglund tillhandahöll.]

Elverket expanderade således kraftigt under 1966 och flera distributionsområden knöts direkt till detsamma. Konsumtionen ökade med c:a 9 % per år. Kraftverkets intresseområde sträckte sig nu från Larsmo och Öja i norr till Oravais i söder. Kraftverkets kapacitet var för låg för att tillfredsställa denna väldiga efterfrågan. Det köpte därför mera kraft än det producerade. Den stora leverantören var Pohjolan Voima. Älvens vattenstånd bestämde, huru mycket man måste köpa. Underhandlingar pågick därför om ett nytt kraftverk med större kapacitet och koncessionshandlingarna med ansökan om 9,5 m fallhöjd mot 5,3 m nu och om vattenrätten väntade på att bli godkända i vattendomstolen. Då detta skett kunde vattennivån höjas och det nya kraftverket byggas. Om älvdammen kunde höjas med 4,2 m skulle man kunna utvinna tre gånger mera el.ström eller c:a 2500 KW mot 800 vid överbelastning, då turbinerna var konstruerade för endast 680 KW.

Stadens ekonomi var vid denna tid helt beroende av kraftverket. I budgeten för 1967 upptog kraftverket hälften, över 1 milj. mk. Kraftverkets på grund av den kraftiga expansionen något ansträngda finanser väckte oro och diskuterades ofta i stadsfullmäktige i samband med boksluten. Revisorerna efterlyste långtidsprognos och noggranna beräkningar av lönsamheten. Ing. Nordström förklarade, att det var svårt att nedbringa kostnaderna. Trots att lagerhållningen föreföll dyr, nära 5 milj. mk 1964, var lagret dock otillräckligt och material måste ibland lånas från Jeppo och Munsala. I kostnaderna ingick även amorteringar på lån. Nordström ställde i utsikt för fullmäktige att det i fortsättningen skulle bli billigare ju mera man anlitade Katternö.

På grund av att Kimo bruk bortkopplades den 1 jan. 1967 minskade den totala distribuerade el.energin detta år med 4,5 % jämfört med föregående år trots en förbrukningsökning med 8 % i det övriga nätet. Den inköpta energin utgjorde 52 % av den totala energin och resten erhölls från egna aggregat.

Under år 1968 övertogs lågspänningsandelslagen i Kantlax, Kovjoki, Sorvist och Munsala kyrkoby samt Hirvlax kvarns ledningsnät. Tekniska förbättringar och reparationer genomfördes vid själva kraftverket. Bl.a. uppmonterades ett nytt fördelningsställverk av kapslad typ för 400 V. Linjedragningen fortsatte, bl.a. drogs en 20 kV-linje om 400 m till Kovjoki vattenreningsstation, och nya transformatorstationer byggdes. Jordkabelarbete utfördes i den mån den pågående permanentbeläggningen av gatorna fordrade och matarkablar drogs till de nya våningshusen. Kabelfördelningsskåp monterades, liksom 19 st nya metallrörsstolpar och 11 st gamla med lysrörsarmaturer och 24 st metallrörsstolpar med kvicksilverånglampor.

Nykarleby Kraftverk hade vid denna tid över 240 km högspännings- och 336 km lågspänningsledningar utom en del kablar.

På grund av den kraftiga elförbrukningen de senaste åren uppgjorde ing. Nordström ett förslag om byggandet av en 110 kV-station i Nykarleby att tagas i drift år 1973. Läget skulle bli helt ohållbart inom hela distributionsområdet, om inte denna station byggdes, ansåg han. 45 kV-linjen till Katternö hade utnyttjats maximalt sedan 1969, vilket betydde stora överföringsförluster, upptill 70.000 mk per år. Man räknade med att ökningen från 1969 skulle hålla i sig så att den 1970 blev 25, 1971 20 och 1972 17—18 % för att därefter nedgå till 10 % år 1980. Den preliminära kostnadsberäkningen för stationen utgjorde 600.000 mk. Pohjolan Voima hade lovat bekosta en 110 KW-linje från staden till Kovjoki. Stadsfullmäktige godkände enhälligt förslaget den 29 nov.

[Kraftverket 1972. En bild av den typ som väcker barndomsminnen. Notera klappbryggan nedanför Topeliusparken! Förstoring.
Foto: Cia Slättengren, från facebook-gruppen Nykarleby.
(Inf. 2014-06-08.)]


Den nya transformatorstationen [på Kampen], som inkopplades natten till den 30 sept. (enl. stadens årsberättelse 5 sept. kl. 5.10) 1973 var direkt ansluten till Pohjolan Voimas 110 kV-linje. Stationen hade en effekt om 10 MVA och ansågs garantera, att el.försörjningen var tryggad för lång tid framåt i hela distributionsnätet, Nykarleby stad och landskommun, Munsala, Jeppo, Larsmo och delvis Pedersöre. Enligt ing. Nordström skulle ingen motsvarande utbyggnad behövas inom stadens område på ett tiotal år. Följande utbyggnader skulle bli en 110 kV-anslutning i Munsala 1978 och i Jeppo 1980. Där byggdes stationer på 6,3 MVA. Sedan återstod Larsmo, där nedtag skulle ordnas så snart utvecklingen inom distributionsområdet tillät. Då Jeppostationen var klar skulle transformatorstationen i Nykarleby betjäna el.distributionen enbart inom staden och landskommunen, trodde ing. Nordström. Distributionsnätet omfattade 1973 165 transformatorstationer.

Kostnaden för den nya stationen var beräknad först till 600.000 och senare till 700.000 mk. Häri ingick ej linjen till Kovjoki, som kostade 180.000 mk, men såsom nämnts helt bekostades av Pohjolan Voima. På Nykarleby kraftverks del kom transformatorn och ställverket med 8 celler, ställverksbyggnaden, de utgående linjerna och manövercentralen. Kraftverket skulle nu få samma storbrukartariff T2 som Katternöbolaget och Pohjolan Voima träffat avtal om. Överföringsförlusterna skulle betalas av sistnämnda bolag.

Vissa tilläggsarbeten och den allmänna pris- och lönestegringen gjorde, att den ovannämnda kostnadskalkylen kom att överskridas. I finansieringsplanen ingick 25 % lån från Folkpensionsanstalten, 25 % från Postbanken och 20 % övriga banklån. I stadsbudgeten för 1972 upptogs för ändamålet 230.000 mk och resten upptogs i budgeten för 1973.

Den totala energimängden för året var 27.152.786 kWh, vilket innebar en höjning med 17 % jämfört med föregående år. Ur egna generatorer erhölls totalt 3.666.876 kWh eller 14 %, vilket var lägre än normalt på grund av den låga vattenmängden. Genom Katternö Ab uttogs 23.485.910 kWh, varav 5.586.910 kWh genom den nya huvudstationen i Nykarleby. Inköpsökningen utgjorde 23 % jämfört med 1972. Den största självgenererade månadsenergin nåddes i april med 556.858 kWh, den minsta i aug. med 47.640 kWh. Den största dygnsproduktionen erhöll man den 15 april med 19.164 kWh och den minsta den 2 aug. med endast 708 kWh ur egna aggregat.

Den försålda energimängden utgjorde 24.270.073 kWh. Överföringsförlusterna var sålunda 2.888.713 kWh eller 10,6 % (i verkligheten under 9 %) mot 9,5 % föregående år. Bruttoinkomsterna för kraftverket steg till 2.809.527 mk, d.v.s. 19 % högre än 1972.

Framtidsutsikterna tedde sig således ljusa vid 1973 års slut. Den nya transformatorstationen och överenskommelsen med Pohjolan Voima skulle kraftigt minska strömförlusterna och förmånliga villkor rörande tariffer m.m. hade ernåtts. Under följande år inträffade emellertid den internationella energikrisen. Oljepriserna steg mångfaldigt och inflationen blev rekordartad med kraftiga kostnadsstegringar som följd. Justeringar i de prisreglementerade el.tarifferna fick enligt statsrådets beslut ske först långt efter att partipriset stigit, varför el.verket under året råkade i stora betalningssvårigheter, vilket påverkade stadens ekonomi i sin helhet. El.försäljningen understeg med c:a 10 % prognoserna. Från Katternö inköptes 22.086.760 kWh, en minskning med 2,9 % jämfört med 1973. Från det egna vattenverket erhölls 5.779.100 kWh, en ökning från sistnämnda år med 57,6 %. Totalanskaffningen ökade med 5,4 % och utgjorde 27.865.860 kWh.

Vattenföringen i älven var d.å. riklig, vilket emellertid hade den nackdelen, att underhålls- och reparationsarbetena på aggregat och dammkonstruktioner ökade. Den nya fördelningsstationen medförde även en större kortslutningseffekt i nätet, varför vissa högspänningsledningar måste förstärkas. Nya hög- och lågspänningskablar och ledningar drogs och 14 nya transformatorstationer togs i bruk, varjämte 6 förstorades. Totalantalet utgjorde vid årsskiftet 163 st. Gatubelysningen utökades och omfattade nu 440 armaturer.

Resultaträkningen för året visade trots att inkomsterna ökade från budgeterat värde med 209.980 mk som en följd av tariffhöjningarna under året, ett underskott i el. verkets driftshushållning om 105.445 mk, medan kapitalhushållningen gett en behållning om 12.032 mk. Det bokförda underskottet var sålunda 93.913 mk. Utgifterna hade ökat totalt med 669.925 mk utöver budgeten. Största delen utgjorde stegrade el.inköpskostnader på grund av energikrisen. Till detta kom en kostnadsöverskridning om 37.822 mk för andra oförutsedda kostnader.

Kostnadsöverskridningen i fråga om kapitalbudgeten var 52.968 mk, varav 48.000 mk utgjorde låneamorteringar.

Den 15 juli avgick ing. Anders Nordström med pension efter 21 år som chef för Tekniska Verken. Under hans tid som ansvarig ledare för Nykarleby kraftverk hade detta utvecklats på ett målmedvetet och effektivt sätt. Omsättningen hade ökat från 122.000 mk 1953, då Nordström tillträdde tjänsten till budgeterade 3,5 milj. mk 1974. Han hade även stått i spetsen för stadens modernisering på många områden, som av det föregående framgått.

Till Nordströms efterträdare utsågs ing. Max Nilsson, på vars lott det föll att reda ut en hel del besvärliga problem. Ett av dem var, som den nye el.verkschefen framhöll i en intervju, att el.verket mer och mer från att ha varit en lokalt sett stor el.producent förvandlats till ett eldistributionsföretag. Ännu 1964 producerade verket hälften av den ström, som förbrukades i staden och landskommunen, medan det nu stod för endast 13—15 %. Detta betydde, att kraftverket ej längre var den inkomstkälla för staden, som det varit tidigare. Då producerades mera el.kraft inom regionen än vad som förbrukades, vilket innebar, att pengar ända in på 1960-talet strömmade in till staden utifrån. Då inemot 90 % av el.kraften numera köptes från riksnätet betydde detta, att c:a 60 % av el.verkets totala omsättning (c:a 3 milj. mk) oavkortat gick till utomstående leverantörer. Prissättningen på el.strömmen var numera centralt kontrollerad genom näringsstyrelsen och inköpspriset hade stigit kraftigt. Om el.verken i landet redovisade vinst fick de ej höja priserna o.s.v. Kraftverket hade nu c:a 4.000 el.konsumenter och 25—26 anställda. Från årsskiftet 1974—75 kontrollerades tekniska verken av en särskild el.verksnämnd. Nilsson ansåg, att den viktigaste investeringen för kraftverkets del borde vara byggandet av ett centrallager, något som Nordström tidigare förgäves föreslagit. Kraftverket hade nu en hel del material liggande under bar himmel så att man fick leta fram det under snön om vintrarna. [Normens vedlider blev det första lagret.] Kostnadsökningen var exceptionellt stor, särskilt under år 1974, då el.anskaffningskostnaderna ökade med 90 % och löner och förnödenheter med 40 %. Driftsbudgeten hade ökat från 3,5 milj. 1974 till 5 milj. för 1975. Stadens fordringar på kraftverket hade ökat från 4.831 mk 1971, 27.7151972 och 32.035 1973 till 640.220 mk 1974. Kraftverkets försämrade ekonomi gjorde, att strömpriset upprepade gånger måste höjas under år 1974—1975.


[Kraftverket utbygges]

På den nye kraftchefens lott föll även den krävande uppgiften att lösa två av de viktigaste problem, som kraftverket och staden ställts inför, nämligen planerna på att inköpa forsarna i Jeppo och att bygga ett nytt kraftverk. Redan 1959 hade de länge planerade regleringsarbetena i Lappo å påbörjats och bl.a. en konstgjord vattenreservoar eller sjö byggts i Hirvijärvi, som skulle innehålla en vattenvolym om 40 milj. kubikmeter. Vid Hirvijärvi byggdes en damm och en 5 km lång tunnel till Nurmojoki. Det nya kraftverk, som byggdes i Hirvikoski av Lapuan Sähkö hade en fallhöjd om 50 m och kunde leverera 20 milj. kWh per år. Regleringen innebar jämnare tillförsel av vatten bl.a. till Nykarleby kraftverk, där de kraftiga vårflödena och de torra perioderna under sommaren nu kunde undvikas med förbättrad energiutvinning som följd. Hirvijärviprojektet skulle vara färdigbyggt 1976.

[Kraftverket målat 1983 av Reguel (Lindén). Ägaren, min fadder Camilla Heikius, berättade att hennes far Verner Sundell hade fått den som minne av sitt mångåriga arbetsliv som maskinvakt vid kraftverket. Förstoring.
Foto: F.L., juli 2022.
(Inf. 2022-08-30.)]

I samband härmed hade Vattenstyrelsen kontaktat Jeppo Kraft andelslag 1973 och föreslagit vissa nödvändiga vattenregleringsåtgärder i Jeppo å, främst en regleringsdamm, men för lönsamhetens skull även byggandet av ett kraftverk i samband med denna regleringsdamm ovanför forsen, vars fallhöjd beräknades bli 13 m. Detta innebar en dämningshöjd om maximalt 23,5 m över havet. Det hela skulle kosta minst 15—20 milj. mk. Det gällde sammanlagt sex forsar på en sträcka om 5,5 km, nämligen nedifrån räknat Silvast, Grötas, Jungar, Mietala, Gunnars och Tollikka. Jeppo Kraft, som haft planer på att bygga ett kraftverk redan 1962, ansåg sig emellertid ej ha råd med en satsning av denna storlek och erbjöd 1974 Nykarleby att köpa forsarna för 200.000 mk under förutsättning att man fick ett fördelaktigt el.leveransavtal. Den 8 juli 1975 avslog stadsfullmäktige emellertid erbjudandet, emedan man ej ansåg sig kunna godkänna det nämnda avtalet. Utomstående el.bolag började nu intressera sig för utbyggnaden, och då frågan nästa gång togs upp, d.v.s. 1979, hade priset höjts till 500.000 mk med rätt för Jeppo Kraft att fortsätta som självständigt el.distributionsbolag och erhålla samma tariffer för sina kunder som Nykarleby kraftverk.

[”T.p.lá. 1/20” Träsnitt ca 15 x 10 cm av Peter Bergström 1983. Följande år inleddes kraftverksbygget. Förstoring. Fick kännedom om trycket tack vare att Leif Strengell, lärare vid konstskolan, lade ut på facebook. Den 7 februari gjorde jag ett försök att spåra ägare. (Inf. 2020-02-04.)

Vattenstyrelsens beräkningar rörande exploateringen av Jeppoforsarna ingick såsom nämnts i regleringsplanerna för hela Lappo å. Projektet i Jeppo byggde på att Nykarleby kraftverk skulle höja vattennivån i centrum till 9,5 m, vilket i praktiken innebar, att man skulle bygga en ny damm och ett nytt kraftverk samt att älven ovanför den nya dammen skulle förvandlas till en sjö, storbron höjas, den gamla stadskvarnen hamna under vattnet eller rivas och stränderna ovanför kraftverket på östra sidan fram till bron förses med höga skyddsvallar. C:a 30 ha mark skulle beröras av regleringen, varav 11 ha skulle komma under vatten på en sträcka av 5 km från dammen. Forsarna skulle försvinna och därmed de ibland våldsamma islossningarna och vårfloden. Dygnsregleringen av vattenströmningen skulle bli 0—50 m³/s. Denna kraftiga strömvariation skulle försämra älvvattnets kvalitet, så att exempelvis användningen av ytvattnet till råvatten avsevärt skulle försvåras, fisken och nejonögonen definitivt försvinna o.s.v. Även havsvattnet i utrinningsområdet skulle kraftigt påverkas långt utanför Torsön och Sandön.

[Kraftverksbygget sommaren 1984. Förstoring.
Foto: Lars Pensar. (Inf. 2018-11-25.)[

De långtidskalkyler som uppgjordes byggde på antagandet, att kraftverksbygget i centrum påbörjades 1983—84 och i Jeppo 1985—86. Planerna väckte en häftig kritik från miljövårdshåll, Museiverket, Regionplaneförbundet, Vasa länsstyrelse, markägarna, Nykarleby fiskelag och Fiskarförbundet, kyrkofullmäktige, institutioner och föreningar samt enskilda personer inom och utom staden. Däremot hade Karleby och Vasa vatten distrikt samt Väg- och vattenstyrelsen inga invändningar att göra mot utbyggnaden. En del ekonomer ansåg att staden ej hade någon beredskap för ett projekt av denna storlek och att de ekonomiska beräkningarna var tvivelaktiga. Den väldiga investeringen, vars storlek ej ännu kunde överblickas, skulle bromsa stadens utveckling på andra områden och medföra höjt skattöre och höjda el.priser. Då projektet genomfördes i kommunal regi, skulle kraftverkets driftsutgifter enligt kommunallagen täckas med skattemedel. De totala ekonomiska effekterna av dammhöjningen skulle m.a.o. bli negativa för staden. Häremot invände man från el.verkshåll, att även ett kommunalt drivet el.verk kunde finansiera utbyggnaden via minskade el.inköp från riksnätet med hjälp av den ökade egenproduktionen av el.energi, som kraftverksprojektet skulle medföra, d.v.s. en höjning av den egna andelen från 10 % till c:a 25 % och om Jeppoprojektet förverkligades 60 %. Driftskostnaderna i ett modernt kraftverk var mycket små. Kraftverket skulle ha betalat sig självt efter 10 års drift. Staden skulle då på 1990-talet kunna erbjuda invånarna antingen ett kraftigt sänkt skattöre eller ett mycket lågt energipris.

Arbetet på att fullfölja denna Nykarleby stads största satsning genom tiderna fortsatte med full kraft och okuvlig optimism i övertygelsen om att kraftverksbygget med tiden skulle visa sig vara ett vinstgivande företag. 51)