Om att bli gammal.

Jag märker att man börjar bli gammal. Inte för att jag känner av det, men på grund av andra omständigheter. Så t. ex. när det blir tal om gamla nykarlebyminnen. Knappt har man själv stått som den frågande inför gamla tanter och farbröder, innan man plötsligt ser sig av en yngre generation betraktad som urkälla. Och om man visserligen då kan giva någorlunda tillfredsställande svar på frågor, som kan hänföra sig till ens egen ungdomstid, och kanske ännu något längre tillbaka, så ångrar man på samma gång bittert, att man inte kan i högre grad förmedla minen även från äldre tider. Ty man har låtit dem vandra hädan, den ena efter den andra av dem, som suttit inne med den verkliga krönikan, utan att ha tillgodogjort sig deras rika minnesskatt. Huru många gånger har jag ej själv beslutat att tillvarataga och uppteckna dylika minnen, så länge den farbrodern eller den tanten ännu vore kvar i livet. Men nästan alltid har det blivit försent. Och minnena har gått med de hädangångna i graven.
     Men när vi ångrat oss att ej tillvaratagit dylika personliga minnen, tänka vi sällan på, att även det, som vi själv upplevde engång blir historia. Den muntliga eller i anteckningsform gjorda krönikan var visserligen av större betydelse fordom, men den uppväges ej av en nyare tids tidningsnotiser. Det finns områden där dessa ej alls röra sig. Och deras sakliga utläggningar verka förövrigt vid sidan av de personliga minnena som att läsa tabulan i stället för att lyssna till suset i åldriga träd.
     Härmed menar jag icke, att vi alla skall bli memoarförfattare. Men det skadar ej om man då anden faller på, kastade ned på pappret sina personliga minnen av ett och annat sådant, som man misstänker skall sjunka i glömska. Och ej endast minnen, utan erinringar om saker och ting just när man upplever dem.
     Jag studerade häromdagen några anteckningar av båda slagen gjorda av en ortsbo. De äldsta är upptecknade enligt muntliga berättelser av en dåtida affärsman i Nykarleby och skildra, huru man gick tillväga, då man med sina öppna skötbåtar gäckade de engelska krigsfartygens vaksamhet under Krimkriget år 1854 och hämtade varor från Sverige. De andra är av nyare datum och berätta i dagboksform om storstrejken, världskrigets utbrott och ryska revolutionen 1917, — icke om sådant som står att läsa i tidningarna, utan om stämningen bland folket, om allehanda vansinniga rykten som troddes, om en mängd detaljer och personer och om många humoristiska poänger, som bringa en till ett gott skratt.
     Finns det någon som har något att säga, så tar jag gärna emot, muntligt eller skriftligt. Och kommer någon med en typisk historia från smugglartiden, lovar jag högtidligen förvara den i kassaskåp, tills saken är preskriberad.
     I samband härmed ber jag att få efterlysa någon möjligen kvarlevande person, som var med då det sista i Nykarleby byggda fartyget ”Eko” gick av stapeln på Långörn. Finns det ännu någon, som själv farit genom det nu av sanddyner avspärrade Tirskärssund eller eljest genom beskrivningar kan belysa skärgårdens upplandning från äldre tid? Och finns det någon Vexala-bo, som kan säga mig, vad de många mossbelupna stenrösena vid norra ändan av f.d. Skutsund på Vexala-halvön haft för uppgift? Jag har mätt upp dem och kartlagt dem och anlagt alla möjliga synpunkter på dem. De har typisk gravröskonstruktion, och jag har också hittat kol i några, men gravrös kunna de knappast vara, då höjden över havet, vilken jag ej uppmätt, ej är större. Ej heller torde de vara stensamlingar från röjningsarbeten, ty någon odlad mark har väl aldrig funnits just där. Det kunde tänkas, att de varit stöttor för ryssjeställningar den tiden ”Skutsund” ännu var vatten, men därtill hade de inte behövt vara så stora.
     Och finns det bland de personer, som ännu ha att berätta historier om vår vittbekanta och snart legendariska ”Haapa-Kaj” någon, som inte medvetet ljuger alltför mycket?