XII. NYKARLEBY UNDER OFÄRDSÅREN

Storstrejken


Oron i landet tilltog alltmera under året 1905. Måndagen den 1 juni hölls ett stort medborgarmöte i Vasa dit 4—5000 personer infunnit sig från ett 40-tal kommuner i svenska och finska Österbotten. Mötet hölls trots polismästarens förbud. Bland talarna märktes vhdg Gustaf Ignatius, redaktör Fr. O. Ansas, bondesonen Joh. Storbjörk från Kronoby och handl. M. Klemettilä. Klämmar avfattades av innehåll, att olagligen tillsatta tjänstemän skulle avlägsnas, gendarmeriet avskaffas, poliskåren i stad och på landsbygd rensas från ”dåliga element”, yttrande- och församlingsfrihet återställas o.s.v. Söndagen den 18 juni hölls ett motsvarande medborgarmöte i Gamlakarleby med bl.a. lanthandlaren Oskari Tokoi från Kannus och bonden J.E. Hästbacka från Terjärv som talare. 20)

Även Nykarleby nåddes av orosvågen. Situationen hade redan nu blivit så pressande för stadens två ordinarie ordningskonstaplar, att den äldre av dem, den 65-årige J.F. Grenman anhöll om avsked, vilket även beviljades den 30 juni. Poliskonstapel Birck [författarens farfar], som tjänstgjort sedan 1885, ville ej frivilligt avstå från sitt levebröd, men var nu ensam om att taga stötarna, som kom både uppifrån och nedifrån. Han beskylldes av stadens ”herrar” för att vara ”ryssvänlig” och av ”folket” för att vara alltför laglydig och nitisk samt ”häftig” i tjänsten. I själva verket fullgjorde han endast sin plikt som polisman, varnade värnpliktiga ynglingar för följderna av att vägra infinna sig vid uppbåden, men lät det bero därmed och arresterade ingen rymling under hela denna tid. Det gjorde däremot kronolänsmannen i distriktet Elis O. Söderström (länsman 9.1.1891—4.9.1903) och den ”olagligt” tillsatte t.f. polischefen Fritz Olson, som nitiskt fullgjorde sina skyldigheter som kronolänsman efter Söderström, belönades med en orden och utverkade, att även hans överkonstaplar i länsmansdistriktet J. Björkman, J. Westerlund och M. Ohls, som flitigt deltagit i jakten på de värnpliktiga uppbådsvägrarna, i okt. 1904 tilldelades medalj att bäras i St Anneordens band. 21) Trött på sitt slitsamma och otacksamma, illa avlönade arbete anhöll Birck den 28 nov. hos magistraten om avsked från polissysslan och stämningsmannabefattningen. Slutvitsordet lydde, att han ”en längre följd av år med energi, skicklighet och oförskräckthet handhaft (polistjänsten) till Magistratens fulla belåtenhet.”


Att Birck åtnjöt stadsfullmäktiges förtroende och erkänsla för sitt polisarbete framgår bl.a. av att han den 27 okt. 1905 tilldelades förhöjd lön retroaktivt för månaderna juni-sept., då han ensam som ordinarie konstapel förestått polisinrättningen i staden. 22)

Det bör i detta sammanhang nämnas, att polismyndigheterna ingalunda var ensamma om sin uppfattning, att den lagliga överhetens påbud och förordningar måste följas. Situationen var överhuvudtaget förvirrad: ”Olagliga lagar stodo mot lagliga lagar”. Självaste ärkebiskopen och talmannen i prästeståndet i lantdagen, gammalfinnen Gustaf Johansson, varnade i sitt herdabrev den 24 dec. 1902 för följderna av att uppegga de breda massorna till laglöshet och självsvåld och ansåg, att landets och folkets rättigheter i stället borde försvaras med de medel lagen erbjöd. Självfallet beskylldes ärkebiskopen som följd härav av aktivisterna och deras meningsfränder för att vara ryssvänlig och ofosterländsk. Av samma åsikt som ärkebiskopen var emellertid som bekant senaten, som promulgerat såväl februarimanifestet som manifesten om ryskan som officiellt språk i Finland och den ryska värnpliktslagen, s.g.s. hela prästerskapet, en stor del av ämbetsmannakåren, företrädare för näringslivet och majoriteten av allmogen i synnerhet i östra, sydvästra och södra delarna av landet samt det gammalfinska partiet, som i fosterlandets namn uppmanade de värnpliktiga att efterkomma myndigheternas påbud. De enkla poliskonstaplarna bl.a. i Nykarleby var sålunda i gott sällskap, då de sin plikt likmätigt varnade ungdomarna för de följder, förvisning till straffkompanier i det inre av Rysslands m.m., som de ryska myndigheterna hotade med inför uppbådet 1903. Ärkebiskopens varning för följderna av att undergräva folkets urgamla aktning för lag och rätt kom att besannas på ett ohyggligt sätt såväl 1905—1906 och 1917—1918 som även senare. 23)

Bland myndighets- och ståndpersoner, som mer eller mindre öppet sympatiserade med det passiva motståndets män märkes borgmästaren Oscar Calamnius, rådman C.F. Öhrling, apotekare G. Roos, telegrafchef O. Strengberg och f. kronolänsmannen Elis Oscar Söderström, som enligt gendarmrapporterna ”idkade umgänge med alla politiskt misstänkta personer”. De var samtliga jämte stadsläkaren dr E.V. Knape och en del av seminariets lektorer, främst V.K.E. Wichmann, åren 1902—1903 verksamma som agitatorer för värnpliktsstrejken. Agitationen vid seminariet ledde som bekant till stora tråkigheter för den senare. 24)

En gendarmunderofficer hade stationerats på orten sommaren 1904.

Namnet på detta ”despotismens uniformsklädda kreatur” var Mikael Natjarkin, ”en stillsam, religiös, gift person, på vars privata livsföring ingen torde haft något att anmärka”. Mellan honom och polismyndigheterna på orten etablerades å ämbetets vägnar helt naturligt kontakt. Några, för övrigt obefintliga, ”rikshemligheter” blottades ej och några mera värdefulla upplysningar rörande personer och stämningar på orten fick Natjarkin ej heller. Detta framgår klart av de år 1905 konfiskerade gendarmrapporterna. Den nödtvungna kontakten med gendarmen ökade givetvis ej polisens popularitet, i synnerhet som poliserna sedan 1901 på grund av skärpta bestämmelser var tvungna att bära uniform av ryskt snitt med sabel, medan de tidigare burit endast uniformsmössa. 25)

Splittringen mellan ”grundlagstrogna” konstitutionella och socialister var i och med storstrejken ett faktum. I Nykarleby fanns vid denna tid företrädare för såväl det konstitutionella som det svenska och det socialdemokratiska partiet. Även suometarianerna var representerade, bl.a. av lektor Iivari Koskimies (till 1906 Forsman). Han och folkskolinspektör Kunelius 26) m.fl. bildade den finska föreningen i staden, dit även skräddare Leppänen hörde och som under något år hyrde rum för läsesal och bibliotek hos gårdsägaren Birck.

Den första arbetarföreningen på orten bildades söndagen den 3 sept. 1905. Föreningen skulle ”ställa sig på den moderna arbetarrörelsens ståndpunkt och vara tvåspråkig”. En interimstyrelse, bestående av 3 kvinnliga och 4 manliga medlemmar tillsattes för uppgörande av stadgar. Stadgeförslaget skulle granskas vid ett nytt möte lördagen den 9 sept. i lokalen vid Nybroboulevarden 14.

Redan den 19 okt. fastställde guvernören stadgarna för Uudenkaarlepyyn Työväen yhdistys på ansökan av skräddaren Mikko Leppänen, snickaren Axel Friman m.fl. 27) Till föreningen, vars program angavs vara socialdemokratiskt, hade fram till dec. anslutit sig 62 medlemmar, flertalet svensktalande. Föreningens ”direktion” utgjordes i dec. 1905 av A. Friman, A. Nordlund, M. Leppänen, T. Manninen, Alfr. Höglund, D. Ylönen, S. Ylönen, E. Salminen och Hanna Kangas. Ordförande var snickaren Axel Friman, sekreterare bagaren A. Nordlund och skattmästare skräddaren D. Ylönen. 28)

Friman, som jämte Leppänen kom att spela en ledande roll inom arbetarrörelsen på orten för en tid, var född i Esbo, men tillhörde Frimanska släkten från Purmo. Han var liksom de flesta av de ovannämnda personerna främling på orten. Friman var begiven på starka drycker, men tidvis avhållsam, och var då engagerad som medlem och tillfällig andlig talare (”vittnare”) i friförsamlingen i staden. Han verkade även senare som föredragshållare inom arbetarföreningen. Friman dreven tid eget snickeri på Nygård, där hans hustru, sömmerskan Maria Gunell var bosatt. Företaget gav dock dåliga inkomster, men Friman lyckades i alla fall på skuld få till stånd en stuga för hustrun och två barn, innan han c:a 1907—1908 begav sig till Amerika undan skulder och familjeunderhåll. Hans hustru, en arbetsam och präktig person, slet sedan i årtionden för att betala mannens skulder och försörja sig själv och familjen. Mannen hörde hon knappast av och några pengar fick hon ej från honom.

Friman var s.a.s. predestinerad till politisk talare under storstrejktiden i Nykarleby. Hans stående tema var ”kampen för tillvaron!” Orden blev i Nykarleby en fras, som litet var hade roligt åt. 29)

I ett kåseri i Allas Krönika 30) har en av huvudaktörerna i händelserna på orten, lektor V.K.E. Wichmann, 20 år senare på ett minst sagt fantasifullt sätt skildrat vad som tilldrog sig under storstrejken.

Den ryska strejkrörelsen nådde sin höjdpunkt i okt. med en omfattande järnvägsstrejk. Måndagen den 30 okt. 1905 kunde ortstidningen i en extra bilaga meddela, att trafiken på bandelen Petersburg—Valkeakoski avbrutits. Revolutionen hade därmed nått det tidigare alltid så lugna Finland. Följande dag kom underrättelsen att samtliga bantåg stannat, varför posten uteblivit. ”Det kändes liksom en egendomlig oro i luften”, skriver ortstidningen. 32) Den i sept. bildade arbetarföreningen, som anslutit sig till den i landet pågående strejkrörelsen, anhöll hos magistraten, att ett allmänt medborgerligt möte skulle hållas samma afton den 31 okt. i rådhuslokalen.

Mötet öppnades av dr Ernst V. Knape, som uppläste ett förslag till diskussionsfrågor och krav i åtta punkter:

Den lagliga ordningen skulle återställas, ämbets- och tjäntemän, som medverkat till olagligheter åtalas, olagligt entledigade ämbets- och tjänstemän återinsättas i sina lagliga rättigheter, alla olagligt utnämnda ämbets- och tjänstemän avskedas, gendarmerikåren avlägsnas och ej mera tålas i staden, församlings- och yttrandefrihet införas, lantdagen omedelbart sammankallas och den olagliga poliskammarinstitutionen upphävas. Sedan mötet enats om dessa punkter utsågs häradshövding B. Taucher till ordf. och dr Knape till sekreterare. Målaren August Ekman uppläste härpå en från finskan översatt skrivelse från de organiserade arbetarna, som talrikt var närvarande: ”Vi fordra allmän och lika rösträtt, 8 timmars arbetsdag, afskaffande af rusdrycksförsäljning genom lagstiftning, tryckfrihet, yttrandefrihet, gendarmeriets bortskaffande från Finland, kostnadsfri undervisning för arbetarnas barn, folkskolan såsom bottenskola för alla högre läroverk, poliskårens afväpning.

Efter att ha uppläst detta, fordrade Ekman vidare å partiets vägnar, understödd av en del finsktalande arbetare, att mötet först principiellt skulle uttala sig för införandet av allmän rösträtt, i fall de närvarande önskade, att arbetarna skulle deltaga i mötets förhandlingar.

En långvarig, livlig och delvis häftig diskussion utbröt. Arbetarnas program vann enligt ortstidningen mycket erkännande. Mötet ansåg sig dock icke kunna bifalla till sistnämnda fordran, men uttalade som sin åsikt, att en utvidgad rösträtt vore önskvärd. Mötet enades om följande uttalande:

Mötet fordrar:
1. Den lagliga ordningens återställande i landet,
2. Att alla de högre och lägre tjänstemän, som medverkat till införandet av olag, måtte lagligen åtalas,
3. Att alla olagligt entledigade ämbets- och tjänstemän måtte återinsättas i sina fulla lagliga rättigheter,
4. Att alla olagligt utnämnda ämbets- och tjänstemän måtte avskedas,
5. Gendarmkårens avlägsnande ur landet och att medlemmar av denna kår från och med denna kväll ej vidare skulle tålas i staden,
6. Att lantdag omedelbart skulle sammankallas,
7. Att den olagliga poliskammarinstitutionen skulle upphävas och magistraten laglikmätigt som tillförene övertaga polisvården i staden från och med morgondagen (den 1 nov.), i det att magistraten borde utse nya polisbetjänte i deras ställe, hvilka icke åtnjuta medborgarnes förtroende.”
8. Rusdrycksförsäljningen skulle inskränkas på laglig väg och stadens utskänkningsställen tillsvidare stängas genom magistratens förfogande.
9. Klämmarna skulle publiceras i ortspressen. 33)

 

Man fordrade vidare, att magistraten skulle sammanträda för att vidtaga åtgärder i ovannämnt syfte. Borgmästare Calamnuis var emellertid bortrest, och något lagligt sammanträde kunde därför ej åstadkommas genast. 34) Dr Knape överlämnade emellertid klämmarna till rådman Nylund och denne sammankallade magistraten till den 1 nov.

Arbetarna hade emellertid under skräddare Mikko Leppänens ordförandeskap beslutat om ett demonstrationståg samma dag, onsdagen den 1 nov. De samlades kl 9 på morgonen i sin lokal. Därifrån tågade de under sång med en röd och en blåvit fana i spetsen till torget. Den röda fanan hade en inskrift i vitt: ”Wapaus-Frihet”, som syntes på långt håll.

På torget uppläste Axel Friman i svensk översättning de klämmar, som arbetarna framställt på medborgarrnötet samt underströk kort och kraftigt deras innebörd. Ett telegram från Helsingfors till ”Folket” i Nykarleby upplästes. Därefter tågade arbetarna till gendarmen, som avväpnades, och till poliskammaren samt till Stadshotellet, som på arbetarnas fordran stängdes. Vidare fortsatte de till ölbryggeriet, ”där de till en början rönte motsägelse”. 35)

Efter förrättat värv samlades demonstranterna åter på torget, ”där föredrag och tal och hurrarop hördes i mängd. 36)

Magistraten fann nu situationen kräva, att någonting gjordes trots borgmästarens frånvaro. Särskilt punkt 7 i arbetarnas krav, d.v.s. att den ”olagliga poliskammarinstitutionen” skulle upphävas, magistraten övertaga polisvården och nya poliser utses, krävde ju åtgärder. Vid sammanträdet den 1 nov. närvar utom rådmännen Nylund och Öhrling även apotekare Gustaf Roos som adjungerad. Endast klämmarna 7 och 8 upptogs till behandling. Upplysning erhölls nu om att polismännen Olson och Birck frivilligt avhöll sig från sina tjänster. Till polisbetjänter i den senares ställe antogs tillsvidare två arbetslösa järnvägsarbetare och en målare. Till vaktmästare vid polishäktet antogs skomakaren Anders Granlund. Lönen bestämdes till 3 mk per person för de tre förstnämnda och 2:50 för Granlund. Normalt hade polisen ca 1.50 mk per dag. Fiskal A.M. Gyllenberg förständigades att vidtaga med polisgöromålen i likhet med sin tidigare tjänst. Angående klämmen nr 8 beslöts, att genom stadsfiskalen förständiga utminuteringsbolaget och Herlers ölförsäljning att hålla sina butiker stängda tillsvidare. Med avseende å den som bäst pågående s.k. lösveckan och den därav uppkomna folksamlingen samt den upphetsade stämningen bland allmänheten skulle all utskänkning på gästgiveriet förbjudas tills magistraten annorlunda beslöt. 37)

Följande dag hade borgmästaren återkommit till staden och ett nytt sammanträde ägde rum.

Magistraten beslöt att enligt medborgarrnötets önskemål åter övertaga ledningen av polisvården i staden, ”intill dess annorlunda kan varda lagligen bestämdt. ”

Magistraten konstaterade även, att enligt uttalad fordran vid det allmänna medborgerliga mötet den 31 okt., hade gendarmunderofficeren Mikael Natjarkin samma dag av folkhopen avväpnats och ställts under polisuppsikt. Magistraten fann gott att tillsvidare hålla honom under bevakning.

Under tiden hade strejken utbrett sig till skolor och hantverkerier i staden. Även seminariet inställde på uppmaning från överstyrelsen i Helsingfors sitt arbete för en vecka och flickskolan tog sig lov. Den allmänna oron visade sig i rusning till bankerna tisdagen den 31 okt., då en mängd munsalabor infann sig i staden för att få ut sina pengar. Stadens telefoner var i livligare bruk än någonsin; över 100 samtal expedierades i timmen. 38)

Folk fruktade för sitt liv och sin egendom. Ett rykte spred sig att en större skara socialistiska arbetare i Jakobstad skulle bege sig till Nykarleby för att ”befria” staden. Inför detta rykte påbjöd direktor Hedström, att seminaristerna skulle inkallas till vakttjänstgöring vid och kring seminariet. Inga undantag gjordes för dem, som hade hem i staden och kunde behöva skydda detta och egna anhöriga. ”Vi var beväpnade med gymnastikstavar av järn och vandrade i mindre troppar omkring hela natten utan att något hände varken den natten eller senare, som tydde på invasion från Jakobstad. Far undersökte i alla fall sina revolvrar och sade sig ämna sälja sitt liv så dyrt som möjligt, ifall något anfall skulle riktas mot honom och familjen,” skriver dåvarande seminaristen J.L. Birck. 39) Lika resonerade man i andra hem i staden.

Till grund för ryktena låg bl.a. det beslut som ett arbetarmöte i Jakobstad den 4 nov. fattat att sända agitatorer till Nykarleby för att övertala invånarna där att omfatta kravet på sammankallandet av en nationalförsamling. Försöket gjordes och upprepades någon dag senare utan framgång. Agitationen gällde även lektor Wichmann personligen. Denne var misshaglig som en av socialismens huvudmotståndare i staden och bygden. Överhuvudtaget hade man all anledning, att vid denna tidpunkt hysa berättigade farhågor rörande radikala åtgärder från i synnerhet den finskspråkiga arbetarrörelsen i grannstaden. Där hade på magister M. Hagelstams förslag polisen avsatts och avväpnats liksom även polismästaren J. Silfverberg och de två gendarmerna. Den 3 och 4 nov. hölls massmöten, där tonen var synnerligen hätsk och förslagen långtgående. Förstnämnda dag ”ockuperades” sålunda stadens kyrka för massmöte, trots kapellanen Joh. Arvonens protester. Först onsdagen den 8 nov. avblåstes strejken i Jakobstad. 40) I Nykarleby, där man hade mer än nog av huliganliv på gatorna sommar och höst, väckte ryktena om allt detta berättigad oro. Man visste även att vapen landsatts i sept. s.å. från ångaren John Grafton i Larsmo skärgård, men var de hamnat visste man inte. Det fanns all anledning att tro, att arbetarna i Jakobstad var beväpnade. 41) Inför den tilltagande oron sammankom fredagen den 3 nov. ett allmänt möte på rådhuset, där man beslöt att uppställa en skyddskår med stabskaptenen F.L. Reinius som chef. 42) Kårens uppgift var att upprätthålla den lagliga ordningen och skydda medborgarnas liv och egendom under strejken.

Den borgerliga opinionen tolkades i den för tillfället ocensurerade ortstidningen. I en ledare den 10 nov. karaktäriserade chefredaktören J.W. Nessler generalstrejken i landet som en solidaritetsförklaring med det ryska folket i en kamp för medborgerliga rättigheter och politisk frihet. Folket ville med samlad kraft påyrka att den bobrikoffska regimens alla diktaturförordningar omedelbart skulle upphävas samt folkets grundlagsenliga rättigheter återställas. Socialdemokraternas fordringar hade emellertid gått utanför laglighetens gränser i sina krav på sammankallandet av en nationalförsamling för omreglering av folkrepresentationen. Detta kunde tolkas som ”sträfvan till annat statsskick.”

I en andra ledare i samma tidning vände sig Hagfors mot suometarianerna. Det passiva motståndets män hyllas. ”En ny samfundsmakt hade emellertid vuxit upp i arbetarna vid fabrikerna, utan vars kraftiga medverkan det skedda ej varit möjligt. Våldsamheterna under strejken bådade dock inte gott.”

Dessa åsikter hade kommit till uttryck vid ett nytt allmänt medborgerligt möte i rådhuset den 6 nov. Ordförande var överlärare K.F. Spolander och sekreterare hovrättsauskultanten Bertel Taucher. Dr Knape refererade de olika partiernas fordringar och gav en överblick över ställningen i landet. Mötet beklagade det sätt, på vilket socialdemokraterna trott sig kunna bestämma den politiska situationen i landet, och uttalade sitt oryggliga fasthållande vid grundlagarna och lantdagen såsom Finlands enda, lagliga representanter. 43)

Samma dag, den 6 nov., anmälde stabskapten Reinius för magistraten, att han uppställt den av mötet den 3 nov. beslutna skyddskåren.

Till skyddskåren hörde utom chefen, stabskapten Reinius, 58 medborgare från alla läger. Dess uppgift var såsom tidigare nämnts att bevaka staden under strejken. — Reinius hade nyss anlänt till staden och var anställd som bokförare i Herler och Lönneströms handskfabrik, som grundats i april 1905. Han bortflyttade redan i juni 1906 från staden. 45)

Den 7 nov. antog magistraten även nya polisbetjänten i stället för Rönnlund och Nyberg, som återgått till järnvägen sedan strejken upphört, nämligen vaktmästarna Axel Löfsten, Helge Granlund och fiskaren Jonas Sjölund. Lönen var nu 2 mk om dagen. 46)

Samma dag hade ordf. K.F. Spolander sammankallat stadsfullmäktige, för att besluta ev. åtgärder med anledning av den å orten rådande politiska oron. Med hänsyn till att det kejserliga manifestet angående åtgärder för den lagliga ordningens återställande i landet numera publicerats, ansåg fullmäktige, att jäsningen bland arbetarbefolkningen skulle avstanna och fredliga förhållanden åter inträda. Några andra åtgärder behövde därför ej företagas från fullmäktiges sida än att en skyddsvakt fortsättningsvis uppehölls i staden. Om en frivillig sådan ej vidare kunde åstadkommas skulle magistraten uppmanas att på stadens bekostnad uppställa nödigt antal vakter, som nattetid skulle övervaka ordningen. 47)

Skyddskåren var ej länge i verksamhet. Sedan det Kejserliga manifestet av den 22 okt./ 4 nov. publicerats i ortstidningen den 10 nov. upphörde strejken och lugnet i staden återställdes. Gästgiveriet fick åter tillstånd att servera starka drycker och utminuteringen och ölbutikerna öppnades på nytt. Den 12 nov. upplöstes den frivilliga skyddsvakten. 48) Den avtackades i ortstidningen för ”wälförrättadt wärf.” Även magistraten och stadsfullmäktige uttryckte sitt tack genom Calamnius och Spolander. Reinius själv tackade skyddsvakten för god vakt och vände sig särskilt till herrarna Lönneström, Montin, Otto Nylund, J.W. Jakobsson och Lillqvist, som varit honom till stor hjälp. 49)

Under den följande tiden tillspetsades emellertid motsättningen ute i landet mellan borgerliga och socialister ytterligare. En ledare i ortstidningen den 17 nov. riktade sig mot ”de nya wåldsmännen”, arbetarpartiet, under vars fanor Bobrikoffs hantlangare nu trätt. Det ena politiska mötet avlöste det andra. Samma dag, som skyddskåren upplöstes, den 12 nov., sammanträdde ett större antal svenskt sinnade medborgare i tingslokalen för att diskutera det svenska partiets ställning till representationsreformen och det stundande lantdagsmannavalet. T.f. häradshövd. B. Taucher satt som ordf. och lektor Wichmann refererade frågan om ny lantdagsordning. Tvåkammarsystem förordades för att bevara de konservativa krafternas inflytande. Lika och allmän rösträtt från 25 år även för kvinnor förordades. Lektor Wichmann bemyndigades framföra dessa åsikter vid det svenska partimötet i Helsingfors, dit han avreste samma dag.

Den 16 nov. hölls ett konstitutionellt möte med deltagare från såväl svenskt som finskt håll. Även detta möte uttalade sig för tvåkammarsystem, men med bildnings- och förmögenhetscensur vid val till 1. kammaren.

Under tiden fortsatte trakasserierna mot poliskåren. I Kauhava hölls i mitten av nov. ett stort medborgarmöte, där man från tjänsten avsatte länsman E.W. Berglund och poliskonstaplarna K. Kovanen och K. Autio, vilket av ett antal Kauhavabor ett par dagar senare meddelades guvernören som ett faktum. Denne, överste Th. Knipovitsch, som utsatts för talrika påtryckningar och fruktade för sitt liv, förklarade ungefär samtidigt i en skrivelse till senaten, att han, som utnämnts till sin post på grund av förordningen angående ryska undersåtars utnämnande till finsk statstjänst, icke efter utfärdandet av manifestet av den 4 nov. ansåg sig berättigad att kvarstå. Han förbehöll sig dock 4 månaders tjänstledighet med full lön. Den 27 dec. återvände den tidigare av ryssarna avsatte guvernören F.G. Björnberg till Vasa. 50)

Våldsaktionerna fortsatte emellertid. Länsmannen i Evijärvi och Kortesjärvi, K. Nath. Gyllenbögel, avväpnades av en folkhop i sin bostad. I spetsen för ”upproret” stod pastor E. Arvid Appelberg. 51)

Kyrkoherden i Vindala, K.E. Malmberg, tvangs att lämna sitt hem, kyrkan stängdes och alla kyrkliga förrättningar inställdes. 52) Även i Nykarleby märktes en tilltagande oro och brottslighet. I början av jan. 1906 behandlade rådhusrätten på en dag 6 olika brottmål angående fylleri, oljud, störd hemfrid m.m.

Polisbefattningen sköttes nu provisoriskt av fyra ovana och för yrket helt främmande personer.


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 391—399.


Nästa kapitel: Det fredliga Nykarleby.
(Slutet inf. 2004-06-25, början 2005-02-16 och mitten 2005-10-20.)


Läs mer:
Storstrejken 1905 och 1917 i Uppslagsverket Finland.
Från Nykarleby meddelas att därstädes förklarats allmän strejk. 1905.
Med anledning af strejken. 1905.
Gendarmrapporter. 1905.
Edgar i Liten drömmarpilt reflekterar över s.
Karleborg tillkom efter s.
Storstrejken 1917 i Österbottniska Posten.