Innan någon bro ännu ledde över älven, förmedlades trafiken antagligen av en färja. Olika antaganden, på vilka jag har inte skall ingå, har framställts om var denna färja egentligen gick, men för min del har jag inte övertygats om riktigheten av något av dessa, och jag förmodar, att man knappast numera kommer att med säkra bevis kunna fastställa platsen.

Storbron har, som väl de flesta stadsbor vet, tidigare legat på ett annat ställe än nu. Spår efter forna landfästen synes ännu på stranden vid vattenbrynet ett 50-tal meter söder om bron. Alla vet också, att stadens bro uppbrändes av ryssarna under 1808 års krig. Men av dessa två fakta har allmänheten dragit den slutsatsen, att det var bron på det förra stället ryssarna uppbrände, och att bron, då den återuppbyggdes, flyttades till dess nuvarande plats. Detta är ett misstag. Det framgår bl.a. av de anteckningar, som en bonde (Johan Blåman f. 1773, död 1816) från Munsala kyrkoby förde varje dag under tiden 1794—1816 och som ännu finns i behåll. Det heter där bl.a: ”1804 i september lades grunden till Storbron på det nya stället”. Och ”år 1805 den 6 april körde jag för första gången över den nya Storbron”.

Bron var alltså redan flyttad till den nuvarande platsen, då ryssarna midsommaren 1808 uppbrände den. Den var då endast tre år gammal.

[”Dessin till Bro-Byggnad öfver Ny Carleby Elf i Wasa Län.” Daterad 22 febr. 1803. Underskriften oläslig. I mittspannet vid de streckade linjerna står: ”Högsta w och Lägsta watten.” Förstoring.

Notera att locket lutar upp mot mittspannet. Den vänstra delen visar elevation och plan och den högra sektion och plan genom brokistorna. Brokistorna är timrade och fyllda med  stenar medan landfästena är rena stenkonstruktioner.

Bildtext: Plan för träbro i Nykarleby från 1806 [fel], men brändes av ryssarna sommaren 1808. Museiverket, [?] på Byggnadsstyrelsen, Stockholm.

Lars Pensar tillhandahöll. (Inf. 2019-03-18.)]

Under sju år var staden utan ”storbro”, men i stället för den uppbrända bron byggde man en bro på bockar vid stadens kvarn och likaså en tillfällig bro vid Ragnörn. Nedfarten till den sistnämnda gick strax söderom den nuvarande gravgårdsmuren. Den nya Storbron på den nuvarande platsen byggdes år 1815 under överinseende av baron Carl von Rosenkampf. Under arbetet fäste han sig så vid arbetsledaren nykarlebybon Josef Wervings både duglighet och karaktärsegenskaper, att han tog båda hans söner till sig i huvudstaden och lät dem studera till ingenjörer. Josef Werving [skall vara Carl von Rosenkampff] var senare högsta ledare vid byggandet av Saima kanal.

Stora bron med den smalspåriga järnvägen.

För att nu blanda litet kärlek också i en brobyggnadsfråga kan nämnas, att baron Rosenkampf här förälskade sig sig i och sedermera gifte sig med Augusta Turdin, dotter till det enda kommerseråd staden haft. Hon var halvsyster till Z. Topelius mor.

”Lilla tåget”

Storbron hade ett något annat utseende då än nu. Underlaget mellan de två stenkistorna var av trä. Den mellersta järnkonstruktionen är ett minne från den på den norra gångbanan anlagda järnvägsbron under den smalspåriga järnvägens tid. Bron hade som nu tre trafikleder, i mitten körbanan och på vardera sidan en gångbana. Vid brons västra ända avskildes ingången till dessa banor av trästolpar. Broräckena på båda sidor var likaså av trä med en svagt rundad överkant. Där företog stadens pojkar balansövningar redan vid tidiga år. De uppnådde i synnerhet barfota en aktningsvärd skicklighet i att på åtta meters höjd över vattnet taga sig fram över ån. Blev man rädd att förlora balansen, försökte man återställa den genom att öka farten, vilket såg ganska farligt ut. Det återstod ju alltid som sista möjlighet att hoppa ned från räcket, och det lyckades man gudskelov göra till rätt sida. Jag har aldrig hört att någon olycka skulle inträffat vid detta oförsiktiga sportande, vilket lätt kunnat ske, i synnerhet vid den chock man fick, då någon förbigående farbror plötsligt röt: ”Ner med dej, pojkrackare!”.

Storbron 1946 ur ett lite ovanligt perspektiv. Notera hur mycket björkar det växte vid västra landfästet! Förstoring.
Foto: Nils-Ole Nordström.
Krister Nordström tillhandahöll.
(Inf. 2024-02-11.)

Räckenas övre sida var till brons hela längd fullskrivna med namn och andra inskrifter både på vers och prosa. Där fanns svärmiska utgjutelser såsom: ”På denna bro jag mången gång har stått och skådat ner och hört på forsens vilda sång o.s v. — eller hjärtesuckar: ”På dig Emilia, jag sorgsen tänker, när jag ser månen, som i vattnet blänker”. Eller: ”Bro-Pell springer fram och åter hela dan och förtjänar kopparmynt åt stan”. Eller helt enkelt: ”Laka-Fi me lakona och Trubbo-Mina me kakona.”

Broräckena var vitmålade, den övre kanten senare täckt med galvaniserad plåt.