Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Den nya staden


Det nya Nykarleby, som i början av 1860-talet begynte uppbyggas, var av ett helt annat utseende än det gamla.

Gatorna hade, främst för eldfarans skull, gjorts mer än dubbelt så breda och alla hade trottoarer. De skar nu varandra i fullt räta vinklar, så att kvarteren blev kvadratiska, en del rektangulära. Varje kvarter var indelat i 4 eller 6 tomter. Dessa var av två storlekar, 2.000 eller 1.000 m² och av regelbunden form i motsats till mångfalden av tomternas form och storlek före branden. Genom varje kvarter gick en rymlig brandgata, lika bred som de forna huvudgatorna; dess halva bredd inräknades i tomternas areal och fick inte bebyggas.

Redan genom gatornas och tomternas förstorande ökades stadsområdet väsentligt. Därtill kom det stort tilltagna torget samt esplanader och parker. Hela den nya stadsplanen österom älven (inte den nuvarande) blev närmare 4 gånger så stor som den tidigare. Det blev ljus och rymd över staden.

Under de omkring 25 år som förflutit från det den nu nya staden begynt uppbyggas och till den tid på 80-talet, från vilken jag såsom liten pojke började även i detalj minnas den, hade den i huvudsak redan hunnit anta samma utseende, som den hade vid sekelskiftet, och i stort sett samma förhållanden ägde där rum, alltså under hela den tid som dessa minnen omfattar.

Men huru långsamt förändringarna än må ske i ”Nordens Betlehem”, är staden ej nu densamma, som då seklet gick in. Kanske kan de ännu kvarlevande av den generation, vars barndom eller ungdom inföll under 1800-talets sista kvartsekel, ge en igenkännande nick åt efterföljande små skildringar av staden vid den tiden och ett senare släkte möjligen finna något av intresse i de dåtida förhållandena. [Det gör vi absolut! Tack Einar!!]

Ännu i början av 80-talet ledde till staden endast två större infartsvägar, den norra landsvägen österom älven och den södra västerom densamma.

Den norra, från Jakobstad kommande vägen, upptog i sig vid Kampen invid Kuddnäs den sista biten av den från Kovjoki ledande vägen. Denna gemensamma infart begagnades ännu många år efter det att järnvägen och Kovjoki station tillkommit. Först på 90-talet uträtades Kovjokivägen, så att den fick samma infart som nu i stadens östra del. Den omkring halvannan kilometer långa sträckan från vägarnas delningspunkt till Kampen blev därefter kallad ”gamla” Kovjokivägen.

Södra landsvägen förenade i sig två allmänna landsvägar, nämligen den åldriga, från inlandet genom Jeppo kommande vägen och den, som från Vasa ledde genom Munsala. Där de sammanlöpte vid Juthas, fanns gästgiveri. Den fyra kilometer långa sträckan mellan staden och Juthas var sålunda egentligen ett enda skjutshåll, såvida man inte träffade annan överenskommelse med skjutsbönderna. Runeberg hade en gång tagit in där på en resa från Jakobstad, men det berodde på att han själv önskade resa förbi staden för att undvika möjliga hyllningar från stadsbornas sida.

Den nu så livligt trafikerade landsvägen från Jeppo genom byarna på östra sidan om älven är av jämförelsevis sen tid. Ännu i början av 80-talet ledde på denna sträcka en vanlig byväg med djupa kärrspår och mellan dem en av hästarna upptrampad djup fåra; strax invid kärrspåren växte högt gräs. Såsom allmän landsväg byggdes den först efter det järnvägen tillkommit, alltså under senare hälften av 80-talet, men det är ej många år sedan den definitivt övertogs av staten. Vägen löpte till en början via Rajåkern in i staden söderom sockenstuguberget till Storbron, men uträtades sedan genom ”Prostas hagan” så att den fick sin nuvarande infart i stadens sydöstra hörn. Den uträtade vägen kallades ”Prästvägen” emedan församlingens prästmän, pastor Wallin och kyrkoherden Bäck ivrigt hade arbetat för dess tillkomst. Rajåkersvägen upphörde därefter att begagnas, utom i enstaka fall.

Vid varje vägs infart till staden fanns en ”tullgrind”. Benämningen kvarlevde från den tid, då vid stadens gräns verkligen uppbars tull (den s.k. lilla tullen) för varor, som infördes till staden för att säljas. Lilla tullen hade upphört redan i början av 1800-talet, och det var också endast vid de två förstnämnda landsvägarnas infarter som grindarna gjort skäl för j namnet. Vid norra tullen invid nuvarande museigården, som var tullgård, hade tidigare funnits en riktigt ståtlig tullport med valvbåge och prydd med stadens vapen samt målad i granna ränder. Den hade stått kvar ännu under förra hälften av 1800-talet. På 80- och 90-talen fanns i stället en durabel grind av plankor stödjande sig på bastanta grindstolpar, och från grinden utgick ett staket åt båda sidor tvärs över gatan. Den stod kvar något tiotal år inpå 1900-talet. Södra tullgrinden var belägen ett 100-tal meter söderom Storbron. Men benämningen tullgrind övergick även till de enkla grindar som inrättades vid de nya vägarnas infarter, vid den nya Jeppo-vägen och den uträtade Kovjoki-vägen, så att man talade t.ex. om ”Kovjoki-tullen”. Grindarna hade då mera endast uppgiften att hindra de från betet kommande korna, som mot kvällen samlades utanför desamma, att komma in i staden förrän de avhämtades.

Den vackraste anblicken av staden fick den resande, om han nalkades den från Jakobstads- eller Munsala-hållet. Han hade då framför sig endera av stadens två mest tilltalande vyer, antingen Nybroviken med dess ännu då obebyggda strand samt parken och forsen eller också bron över älven med kyrkan på dess höga, björkklädda strand och de tvenne forsarna. Det är känt att Mikael Lybeck, när han första gången förde sin fästmö till orten, tog omvägen genom Jakobstad för ”att för henne kunna presentera sin hemstad från dess fördelaktigaste sida.

Man förbereddes dessutom på det idylliska intrycket av staden på den tiden i högre grad än nu därigenom, att invid eller nära vägarna ända till stadsgränsen fanns rikare trädvegetation. De björkar, aspar och tallar, som flerstädes växte invid dikeskanterna eller på ängarnas kullar, är nu borta, och många ställen har därigenom mist sin forna lummiga karaktär.

Redan innan den resande hunnit till staden, hade han, om han inte hade en alltför tystlåten skjutsbonde, blivit uppmärksamgjord, på vissa åtminstone enligt dennes åsikt anmärkningsvärda platser invid vägen. Söderifrån: ”Den här stenen kallas Gapa-gubbin [kallas numera Gapastein och finns strax innan Bonskogsvägen ansluter till Munsalavägen], och i hans mun skall man lägga någon sten, tändstickor eller dylikt, om man vill ha lycka med sig; från det där klippblocket sprängde man den första stenen till Juthas-stoden [strax innan Bonäsvägen ansluter till Munsalavägen]. Här är stenfoten till Haapakajas stuga, hon som trollade och kunde bota alla möjliga krämpor, eller här är platsen, där man förr brukade straffa brottslingar. Här är Heikelska släktens hemgård (Forsbacka) ”. Norrifrån: ”Den här stenen kallas Kungsstenen (nära Karby). På den satt en gång en svensk kung och åt frukost då han reste genom Österbotten [1752, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp (1710-71).] Här är Nykarleby galgbacke (Åminne), där man förr brukade hänga eller halshugga brottslingar. Här var stadens Gamla hamn. Där mittemot på andra sidan älven är gamla beckbruket, som förr gav staden dess rikedom”.


Bebyggelsens utsträckning på 80-talet
Emedan marken i stadens sydöstra del är sank, var bebyggelsen där gles ännu på 80-talet. Den del av rådhustomten [tomten där Ämbetshuset står i dag] som ej upptogs av den gamla begravningsplatsen var obebyggd.

Vid nuvarande Sollefteågatan var de två sista gårdarna på norra sidan Svanbäcks gård och smeden Karlssons lilla byggning. På södra sidan om gatan var den sista gården Blomströms, tills Häggbloms gård blev färdig i början av 80-talet. Strandéns gård och Granlunds lilla byggnad, på vars plats bönehuset [församlingshemmet] nu står, var de sista gårdarna mot söder. Gårdarna mellan landsvägen [Karleborgsgatan] och järnvägsparken [parken söder om Rummelbacken där det finns bland annat cembratall som om höstarna fäller ”etankåttar”] fanns då ännu ej till. På Rummelbackens södra och östra sluttningar fanns närmare ett tiotal små stugor, vilka bortflyttades i samband med den smalspåriga järnvägens tillkomst. Vid foten av Rummelbacken mellan de två klippblocken på östra sidan om nuvarande Karleborgsgatan låg smeden Karlssons välbekanta smedja. Vid den s.k. Kovjokivägen, dvs. förlängningen av nuvarande Bankgatan från Rummelbacken till Kovjoki tull, var bebyggelsen gles. Vid gatans norra sida var tomterna 18-20 före sjukhuset delvis bebyggda. Bortom sjukhuset fanns endast Karlbergs gård och bastu, nuvarande Hanssons gård, samt en liten koja bortom denna ett stycke från vägen. Mitt emot sjukhuset på södra sidan låg tullvaktmästare Eklunds tomt och gård samt längre uppe på backen tulluppsyningsman Bollströms gård vid nuvarande Bockmöllergatan. Brunnen finns ännu kvar mitt på gatan. När det ibland var ont om vatten i vår lilla stad, gav man sig iväg till ”Bollströms brunn”, och där fanns alltid gott vatten.

Källbackens bebyggelse slutade med nuvarande Mathesiusgatan, vars västra sida var bebyggd mellan Gref Tottgatan och nuvarande Bankgatan. Tomterna bortom Mathesiusgatan, som ju bebyggdes långt senare, var då en tallbevuxen ås.

I ”Prostas hagan” utanför tullgrinden vid Jeppovägen, fanns omkring år 1890 endast en byggnad, den som nu ligger längst till höger uppe på en kulle. Där bodde ”Blommas Jepp” (Jakob Blom) som traktens första bebyggare.

Invid norra tullen på älvstranden låg färgeriet, där Wahlberg och senare Norrlund residerade. På fiskaren Olof Mårtens nuvarande tomt låg Thulins garveri.

Gårdarna kallades allmänt med ägarens namn. Det var icke alltid den dåvarande ägarens, utan namnet kunde ha levat kvar efter en tidigare ägare, som bott där en lång tid och varit en känd person i staden. En gård kunde alltså fortfarande bära ett namn, vars ägare långt tidigare skattat åt förgängelsen. Gårdarna vid nuvarande Sollefteågatan räknat från rådhuset kallades: Axelssons (Kisor) [Lövhyddan; Björks etc.], Hedströms (Jouper) [Esso], Nylunds (Nordling) [Torghallen, Vasa Andelsbank, Florina, Apoteket] o.s.v. Vid Bankgatan hette gårdarna på 80-talet, räknat längs norra sidan: Sundströms (Holmström) [Sandqvist], Bergers (Pensar) [Nylund], ”Petter Augusts” [HAB/Merita] till åtskillnad från Janne Lybecks vid Nybron [De gamlas hem/Florahemmet].

Vid västra Esplanaden var de största gårdarna från torget: Häggbloms (samskolan) [f.d. Sjöholms, nuvarande Lillkungs, Bokhandeln etc.] och Grundfeldts (Läkargården) [Strax söder om Topeliusparken] och vid Östra Esplanaden från torget Lundqvists eller ”Simon Anders” dåvarande Liljeqvists (hotellet) [”Grönhuset”], Ahlqvists (d:r Roos). Lövholms (Froste) och Synnerbergs (samskolans elevhem) [femvåningshuset vid Grev Tottgatan].

Gårdarna var omgärdade med ett tätt plank, bestående av bräder. De genombrutna spjälplanken var av senare datum. Brädplanken hade en huvudport, stor nog för häst och fordon. Porten var ofta krönt med ett högre överstycke, stundom valvformigt. Den kunde stängas och tillbommas från inre sidan. För fotgängare fanns en mindre port vid sidan om den stora inkörsporten.




Einar Hedström (1958) Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad, sid. 42—47.


Fortsättning på kapitlet: Stenhustomten.