Självstyrelsen inom byalagen
i Nykarleby och Munsala
efter 1742.

Av

Filosofiemagister Alfred Huldén.

—————

Övertryck från Österbottniska Posten.

[Detta är den typ av material som brukar publiceras som följetong, men eftersom det redan pågår två, så publicerades allt på en gång.]

Självstyrelsens innebörd.

Självstyrelse har urgammal hävd i svenska samhällen. En nutida rättslärd, R. F. Hermansson, har givit följande definition på självstyrelse i ett modernt samhälle. Självstyrelse består däruti, att staten överlämnat vissa i dess makt liggande befogenheter åt inom staten existerande samfund. Medlemmarna i samfundet få utöva en åt dem överlåten makt för att efter sin egen prövning tillgodose de intressen, som staten erkänt vara berättigade.

I sin bok »De Norske Communers Retsforfatning» betonar T. H. Aschehoug, att grundtanken för en verklig självstyrelse är, att denna skall tillförsäkra samfundet avgöranden, som svara mot dess särskilda behov och dess ekonomiska förmåga. På samma gång påpekar Aschehoug, att självstyrelsen, även då den är allra mest fullständig, icke sträcker sig längre än lagstiftningen bestämt.

I fråga om den självstyrelse, som här skall skildras, bör dock anmärkas, att den åtminstone delvis leder sitt ursprung från så uråldrig tid, att någon stat i nutida mening icke i början kunnat avgränsa dess verksamhetsområde. Denna självstyrelse har även i senare tid låtit sina åtgärder gå utöver gränserna för vad som i allmänna lagen varit direkt medgivet. Detta har så mycket lättare låtit sig göra, som självstyrelseåtgärderna för det mesta grundat sig på enhälliga beslut av alla intresserade, i vilket fall invändningar mot åtgärderna icke behövt befaras.

Den omfattande självstyrelse, som sedan urminnes tid givit prägel åt svenskt samhällsliv, har varit underkastad en fortsatt utveckling. Historiskt sett har den gamla självstyrelsen under olika tidevarv förnämligast uppburits av de skilda samfund, som vi beteckna som härader, socknar och byalag. I denna framställning skall därför en översikt givas också av självstyrelsen i härader och socknar.

I. ÖVERSIKT AV SJÄLVSTYRELSEN I HÄRADER OCH SOCKNAR.

A) Svensk häradssjälvstyrelse.

I »Svenska folkets historia» framhåller Schück vid skildringen av äldre svenska samhällsförhållanden, att ätten utgjorde grundvalen för den äldsta indelningen av landet. Då en dylik ättindelning i längden icke kunde upprätthållas, när ätter utdogo, utvidgades o. s. v., uppkommo indelningar av varaktigare beskaffenhet.

De större samhällen, som utgjorde självständiga statsområden, nämligen fylken eller landskap, befinnas sedermera vara indelade i ett antal mindre självstyrelse- och rättskipningsområden. I Götaland kallas de härad, i Svealand hundari. Häradet och hundaret torde ursprungligen ha betecknat en sammanslutning av en mängd personer till landsfridens bevarande. Schück framhåller, att mellan häradet och hundaret fanns en karaktäristisk skillnad. Vid rättskipningen på häradstinget var häradshövdingen domare. Han valdes av folket utan något ingripande från konungamaktens sida. I Svealand hade hundaret icke samma självständiga ställning som häradet i Götaland. Tolv av konungen utsedda hundaresmän valde två domare, varpå konungen »satte dem dom i händer». Genom Magnus Erikssons landslag undanträngdes benämningen hundari av uttrycket härad. Först omkring år 1400 indelades även Finland i härad. I vårt land erhöll häradet dock aldrig samma betydelse som i Sverge. R. F. Hermansson betonar, att det, som i svenska lagar och författningar stadgas om häradet, hos oss tillämpades på tingslaget.

Självstyrelsen i häraderna utövades huvudsakligast vid tingen, i vilka alla fria män, odalmän, hade rätt att deltaga.

Häradstingen sysslade nämligen icke allenast med rättskipning i vår tids mening. Tingsmenigheten sörjde även för domars verkställighet, i den mån detta icke räknades som målsägandens åliggande. Härtill kom en omfattande förvaltning, som gällde häradsbornas gemensamma angelägenheter. Denna förvaltning uppfattades såsom en del av rättsvården och besluten hade formen av domar, som fälldes vid tinget. På detta förhållande synes det ha berott, att häradsförvaltningen erhöll styrka och auktoritet; ty enligt germansk åskådning var ett ingrepp i den enskildes frihet rättmätigt, blott då det skedde l lagens namn.

Häradssjälvstyrelsen uppvisar olika utvecklingsskeden. Nils Herlitz, som utgivit undersökningar om självstyrelsens betydelse i svensk förvaltningshistoria, betonar, att häradssjälvstyrelsen redan vid tiden för landskapslagarnas upptecknande begynt lida intrång genom en kunglig förvaltning med allt myndigare anspråk. De kungliga tingen, som utgjorde organ för den nya riksstyrelsen, voro ägnade att kringskära de folkliga häradstingens myndighet.

Från aristokratins sida utsattes häradssjälvstyrelsen jämväl för faror genom den begynnande feodalismen under 1300- och 1400-talen. Genom aristokratins makttillväxt inställde sig faran, att den gamla självstyrelsen skulle undanträngas av en ny form av decentralisation på feodal grund.

Under 1500- och 1600-talen gör strävandet att utvidga statsmakten sig kraftigt gällande i den svenska staten. Två vägar voro då valbara för kronan. Antingen kunde de på självstyrelsens grund uppvuxna inrättningarna tagas i konungadömets tjänst, eller också borde de skjutas åt sidan för att lämna plats för konungens tjänstemän. Vad häradstingen beträffar så ledo dessa i början icke något intrång genom konungadömets ökade myndighet. De erhöllo till och med ökad betydelse. Den föreställningen var nämligen djupt rotad, att tinget var rätt forum för offentliga ärendens handläggning. Den auktoritet, som tingen skänkte, kunde därför icke gärna vinnas annorstädes. Fördenskull infunno sig de kungliga fogdarna och ombudsmännen till häradstingen eller anordnade särskilda ting, då de hade något att förhandla om å konungens vägnar. Så stadgar sig den åsikten, att häradstinget, förutom att det besörjer häradets egen förvaltning, är det lokala organ, som riksstyrelsen bör betjäna sig av. Såsom ett led i 1500- och 1600-talets riksstyrelse erhöll häradsförvaltningen av nämnda orsaker en sista blomstringstid med delvis administrativa funktioner.

*                     *
*

Skall föremålen för häradssjälvstyrelsen angivas, finner man en mångfald angelägenheter, som häradsmenigheterna enligt lag, sedvänja eller frivillig överenskommelse hade att ombesörja. De ärenden, som sammanhängde med kommunikationsväsendet, kunna räknas bland häradsmenigheternas viktigaste angelägenheter. Sedan medeltiden var allmogen förpliktigad att hålla vägar och broar vid makt och att draga försorg om skjuts och härbärge åt resande. Sådana ärenden handlades vid häradstingen. Där tillsattes gästgivare, verkställdes fördelning av skjutsbördan och ordnades underhållet av vägar och broar. Då kommunikationsväsendet var statt i jämn utveckling, så ökades alltjämt häradsmenigheternas börda och bestyr, men dessa omsorger lände även till självstyrelsens utveckling.

Vissa former av ekonomisk förvaltning ålåg häradet. Detta ägde av ålder vissa så kallade häradsallmänningar. Häradet vakade över nyanläggning av torp på allmänningarna samt uppbar därifrån inflytande utskylder. Rättighet att svedja på allmänningarna söktes vid häradstinget, där tillsyningsmän utsågos för att övervaka svedjandet. Jakt och djurfångst reglerades jämväl vid häradstinget.

Då häradet även uppbar andel i sakören [gammalt ord för böter], ofta utgörande rätt stora belopp, så blevo häradets förvaltningsuppgifter ganska omfattande. Saköresmedlen förvarades i häradskistan och skulle användas till häradets gemensamma nytta. En del användes för underhåll åt häradshövdingen. Stundom gavs även understöd av häradets medel åt fattiga hemman i deras byggnadsskyldighet. Under benämningen »herredagspengar» utgingo ur häradskistan medel för riksdagsböndernas vistelse vid riksdagarna.

Såsom åtgärder för motande av olyckor kunna flera åligganden sammanfattas, vilka sköttes av häradsmenigheterna. Lagen förpliktade häradsborna att bekämpa skadedjur. Angående vargskall, synbarligen häradsskall, stadgade t. ex. Östgötalagen, att var bonde skulle vara försedd med ett tre famnars vargnät. Före skallet skulle tvenne män från varje socken utsända budkavel. Enligt 1734 års lag påbjöds, att en man från vart matlag skulle infinna sig vid häradsskall. För häradet gällde det likaledes att ingripa, om någon råkat i olycka genom eldsvåda. Lagen tillerkände ett visst understöd, s. k. brandstod, åt den, som drabbats av eldsvådan. Skadan konstaterades på häradstinget, varefter ett fastställt belopp utdebiterades av häradsborna. Häradet kunde också taga sig talan i rena hushållningsärenden. Det övervakade att stängselskyldigheten iakttogs, att åkrarna blevo dikade och att svinen höllos ringade.

Under äldre tid, då den svenska statsförvaltningen var föga utbildad, skötte häraderna jämväl en hel mängd offentliga angelägenheter, vilka icke voro av kommunal natur. Kronan underhandlade ofta i bevillningsfrågor med häradsallmogen, tills den åskådningen trängde igenom, att de förpliktelser, som häradets riksdagsombud förbundit sig till å sina medbröders vägnar, voro lika giltiga som menighetens egna beslut. Men också när förpliktelsen mot kronan var klar, så att ny bevillning icke behövdes, kunde kronan hava skäl att förhandla med häradsallmogen. Herlitz omtalar t. ex. med stöd av uppgifter i Frötuna dombok, att kronan år 1618 hade vänt sig till några uppländska härader med begäran, att kronoräntan skulle erläggas i kol och ved till Ortala bruk. På denna begäran gav häradsallmogen ett svar, som i domboken bär den knappa formuleringen: »Vartill de samteligen nekade.»

Om något hemman inom häradet blivit öde, var det häradsrätten, som verkställde undersökning och intygade förhållandet. Likaså vitsordade den i andra fall oförmögenhet att betala skatt. Över huvud taget var det vanligt, att allmogens förpliktelser mot kronan reglerades under allmogens medverkan vid tinget.

Av flera orsaker gick det utför med häradssjälvstyrelsen under senare delen av 1600-talet. Den var byggd på grundvalen av samarbete mellan olika folklager. Men adeln, som tidigare på ett verksamt sätt tagit del i självstyrelsen, både sedermera, segerkrönt i Gustaf Adolfs och Karl Gustavs stora krig, efter de stora brytningarna i samhället gått sina egna vägar. Sedan bönderna blivit ensamma om självstyrelsen, kändes dess uppgifter för betungande. Därtill kom, att allmogens förpliktelser gentemot kronan genom Karl XI:s lagstiftning erhöll karaktären av bestämda rättsförhållanden, som icke lämnade mycket utrymme åt menighetens självverksamhet. Därför började häradssjälvstyrelsen förlora sin betydelse, och häradstingens åtgärder fingo småningom en alltmer formell karaktär. Medan häradssjälvstyrelsen på anförda grunder under en tidig period av vår historia blev tämligen betydelselös, hade däremot självstyrelsen inom socknarna under prästerskapets ledning begynt allt rikare utvecklas. Samtiden betraktade numera de så kallade sockenstämmorna såsom en naturligare form för lokal självstyrelse än häradstingen.

B) SVENSK SOCKENSJÄLVSTYRELSE FÖRE 1660-TALET.

a) Uppkomsten av socknar.

I sin bok »Den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600-talet» uppvisar Gullstrand, att sockenbildningen i Europas länder sammanföll med och utgick ur kristendomens erövring av landsbygden. Efter hand växte socknarna fram med de första landsbygdskyrkorna. Redan vid slutet av det 6:te århundradet funnos färdigbildade socknar i Centraleuropa.

I England lades under Alfred den stores tid de underordnade lokala enheterna av shires eller grevskapen till grund för den kyrkliga sockenindelningen. För Tysklands vidkommande uppger Lamprecht i »Deutsches Virtschaftsleben im Mittelalter», att storsocknarna stundom voro lokalt identiska med Hundertschaften. Även i Norge sammanföll socknen ofta med häradet och gamla norska lagar omtala häradskyrkor, som blivit uppförda av häradets inbyggare.

I Sverge kännetecknas kristendomens första tid av ett ivrigt kyrkobyggande. Många kyrkor uppfördes av enskilda personer. Kring kyrkorna bildades snart de första församlingarna och socknarna. Socknen, av ordet söka, var ursprungligen benämning på det område, vars invånare »sökte» till samma landskyrka. Detta framgår av följande uppgift i Yngre västgötalagen: »Boor bonde i ödemarkum, söke thijt til kirkyu hanom pykker naest vaera». En naturlig bygdeindelning ligger utan tvivel till grund för sockenindelningen. Ofta torde bygden själv ha uppfört kyrka åt sig, och då bör socknens gräns ha sammanfallit med gränsen för en tidigare avgränsad bygd.

Vid 1100-talets slut anses socknarna i Sverge ha varit färdigbildade, om ock gränserna stundom voro obestämda. I Finland, där kristendomen sent blev hemmastadd, skedde sockenbildningen långsamt. Sålunda var socknarnas antal i det vidsträckta Österbotten ännu på 1530-talet blott nio, nämligen Kemi, Ijo, Limingo, Salo, Karleby, Pedersöre, Vörå, Mustasaari och Kyro. Till år 1595 räknades Närpes tillhöra Satakunta. År 1608 [1607 brukar anges i vanliga fall] bildades Nykarleby socken, dels av byar, som tidigare hört till Pedersöre, dels av Mono, Hirvlax, Kantlax och Monäs, vilka byar tidigare tillhört Vörå. Både i Sverge och Finland undergick den ursprungliga sockenindelningen genom biskoparnas ingripande flera förändringar. Även begynte socknarna tidigt, särskilt i Finland, tjäna såsom uppbördsdistrikt för allmänna skatter, vilka för Österbottens vidkommande huvudsakligast utgjordes av smör, lax, strömming, gäddor, sältran, sälhudar, »koskinn» och korn. Domböckerna från 1500-talet visa, att socknarna i Finland och norra Sverge även utgjorde världsliga tingsdistrikt.*)

*) En märklig avvikelse inträffade 1555, då på vintern den 30 januari ett ting hölls också i Oravais, varvid nämnden representerades av bl. a. Anders Ögerson i »Monis», Anders Oluffsson i »Hervlax» och Michel Joenson i »Cantelax».

b) Sockensjälvstyrelsens uppkomst.

Sedan socknar bildats, inlämnades de i den kyrkliga organisationen. Den kyrkliga indelningen av den svenska landsbygden i socknar med kyrkan såsom centrum erhöll betydelse även för den borgerliga styrelsen. En egenartad självstyrelse, som under århundradenas lopp alltmer utformades, uppkom inom socknarna. l kyrkligt ekonomiskt hänseende synes sockenmenigheten allt ifrån början ha haft sig lagligen tillerkänd och även utövat en ganska omfattande självstyrelse. Av landskapslagarna framgår, huru sockensjälvstyrelsen fått början. Den äldsta lagen, Västgötalagen, förutsätter, att kyrkorna redan äro byggda. De yngre lagarna, såsom Upplandslagen, föra oss in i en tid, då kyrkor i de senare kristnade landsdelarna nybyggas av de redan färdigbildade socknarna. De senare kyrkorna byggdes av sten och dyrbarare än de äldre. Då är det naturligt, att ättlingarna till de enskilda, vilka i de tidigare kristnade Göta-landskapen byggt kyrkor, gärna avstodo åt socknen skyldigheten att bekosta nya kyrkobyggnader, sedan de första kyrkorna blivit obrukbara. Sålunda kommer sockensjälvstyrelsen enligt landskapslagarna att från början grunda sig på sockenmännens skyldighet att bygga och underhålla kyrkan samt avlöna pastor. Lagarna synas förutsatt, att hela den kyrkliga förmögenheten, nämligen kyrkan och dess inventarier och prästbolet kommit till genom sockenmännens sammanskott och samfällda arbete.

c) Sockensjälvstyrelsen organiseras.

Från en ringa början i de nyorganiserade socknarna växte sockensjälvstyrelsen sig stark under följande tidsskeden. Detta försiggick dels under strid mot den katolska kyrkan, dels under skydd av denna, emedan den var mån om att hävda sin auktoritet vid sidan av statens. Redan under medeltiden synes sockensjälvstyrelsen ha blivit rätt väl organiserad. I landskapslagarna omnämnes, att en mängd handlingar: stämningar o. s. v., vilka för att ha laglig verkan krävde offentlighet, skulle försiggå inför de vid kyrkan församlade sockenmännen. I medeltida urkunder, säger Gullstrand, begagnas namnet »sockenstämma» för sådana sammankomster. Andra benämningar voro sockenting och kyrkostämma. I nyare tid uppvisa kyrkoarkivens protokollböcker benämningarna sockenstämma och kyrkostämma utan någon egentlig åtskillnad. Den ursprungliga samlingsplatsen för sockenstämman var utanför kyrkdörren, där man stod under bar himmel. Senare begynte man sammanträda i s. k. sockenstugor. Sådana omtalas mot medeltidens slut både i Sverge och Finland. Sedan landslagen utfärdats, begynte borgerliga ärenden alltmer förläggas till häradstingen. Sockenstämma blev ett sammanträde, där under prästens ledning huvudsakligast sådana ärenden avgjordes vilka rörde kyrkans ekonomi. Oaktat denna inskränkning i omfattningen av de ärenden, som behandlades av sockenstämman, återstodo flerfaldiga uppgifter. Under 1500-talet, reformationsårhundradet, hotades sockensjälvstyrelsen emellertid med undergång. Gustav Vasas reduktion lämnade ej mycket kvar av den kyrkliga förmögenheten åt sockenmyndigheterna att förvalta. Slitningar uppstodo även på grund av motsättningen mellan å ena sidan centralisationen i förvaltningen under denna tid, å andra sidan menighetens fria självbestämningsrätt i socknarna. Gullstrand uppger att man från denna, tid börjar finna kortfattade sockenstämmoprotokoll i en del kyrkoarkiv. Det framgår av sådana sockenstämmoprotokoll, att sockensjälvstyrelsen befann sig i en nedgångsperiod. Stämmorna sammanträdde högst oregelbundet.

Den lagliga grundvalen för sockensjälvstyrelsen var numera också synnerligen svag. Denna hade tidigare haft stöd för sig av gamla katolska biskopsstatuter och av landskapslagarnas kyrkobalkar. Men genom reformationen förföllo de gamla biskopsstatuterna, och slutligen blev kyrkobalken av Karl IX uttryckligen undantagen vid landslagens stadfästelse den 20 dec. 1608.

Under denna sockensjälvstyrelsens nedgångsperiod begynte regeringen även visa benägenhet att för verkställandet av sina uppdrag anlita socknens kyrkliga tjänstemän. Dessa voro: präst, klockare, kyrkovärdar och sexmän; någon världslig sockentjänsteman fanns icke. Sedan tiondet blivit en ny inkomstkälla för kronan, begynte sockenrepresentanterna anlitas för uppbörden. Den närmaste uppsikten tillkom präst och kyrkovärdar. Johan III begynte anlita sexmännen. Genom Karl IX:s instruktion av år 1603 få sexmännen noggrannare föreskrifter beträffande tiondet.

Då säden var skuren, skulle sexmännen, var i sitt bygdelag, gå ut på åkern och räkna skylarna. Därefter företogs provtröskning, och sexmännen gav besked om dess resultat. Då sådana nya uppgifter genom kunglig befallning ålades sexmännen, syntes fara föreligga, att dessa sockenfullmäktige skulle förvandlas till konungens underfogdar.

Så blev dock icke fallet. Uppsala möte hade stärkt prästerskapets självmedvetande. Under församlingsherdarnas ledning erhöll sockensjälvstyrelsen en ny uppblomstring på 1600-talet. Därvid erhöllo sockenrepresentanterna såsom prästerskapets medhjälpare inom socknarna nya uppgifter.

Vid Uppsala möte hade krav framställts på skärpt kyrkotukt. Sockenmännen erhöllo därefter utvidgade befogenheter, sedan vid ingången av 1600-talet en väsentlig andel i kyrkotukten tillerkändes dem. Med stöd av sockensjälvstyrelsen ville prästerna tillsammans med församlingen och under dess medansvar genomföra den sedliga reformationen. Kyrkodisciplinen blev dock övervägande kyrkorådets sak. Kyrkliga böter kommo i bruk efter riksdagen i Örebro 1617.

Genom det handlingskraftiga prästerskapets initiativ utvecklades självstyrelsen inom socknarna. Rent kommunala angelägenheter blevo, såsom längre fram skall uppvisas, mera än förut föremål för handläggning. Det uppspirande kommunala livet erhöll slutligen en lagenlig sanktion från statsmaktens sida, då prästerskapets privilegier av drottning Kristina stadfästes den 28 nov. 1650. Enligt 23 § av dessa privilegier hade prästerskapet rätt att hålla sockenstämmor, vid vilka under kyrkoherdens ordförandeskap skulle förehavas både kyrkans ekonomiska angelägenheter och kyrkotuktsfrågan. Privilegierna bekräftades sedermera, visserligen efter motstånd, av Karl Gustav den 29 juni 1655. Av Karl XI bekräftades prästprivilegierna ytterligare den 1 okt. 1675, varvid ett viktigt tillägg intogs i desamma. Landshövdingeämbetet ålades att genom sina betjänten låta verkställa det, som sockenstämman eller fullmäktige beslutit. Detta kunde tillgå sålunda, att den brottslige antingen ställdes i förbättringsrum eller på annat sätt straffades.

Sedan staten sålunda auktoriserat den kyrkliga förvaltningen samt den rättsskipning, som utformat sig i socknarna, inträdde det märkligaste tidsskedet av sockensjälvstyrelsens utvecklingslopp. Med stöd av sina privilegier strävade prästerskapet att allt målmedvetnare utbilda sockensjälvstyrelsen och att utdana likartade arbetsformer. Den huvudsakligaste verksamheten förlades till sockenstämman, vilken i det följande skall utförligare behandlas i ett sammanhang.

d) Sockenstämmor.

Sockenstämma skulle hållas i sockenstugan, som enligt § 23 i prästprivilegierna var förklarad för privilegierat rum. Då sockenstuga icke fanns, sammanträdde sockenmännen antingen i själva kyrkan, i prästgården eller i någon bondstuga i närheten av kyrkan. Kyrkoherden var självskriven ordförande. Med stöd av rikssvenska källuppgifter uppger Gullstrand, att om kyrkoherden av sjukdom eller annan orsak blev förhindrad att hålla stämma, så blev denna uppskjuten; i nödfall måste någon annan prästman träda i stället. I Österbotten har man emellertid på 1800-talet hållit sockenstämmor oberoende av om kyrkoherden varit närvarande eller ej. Vid kyrkoherdens bortavaro har sockenskrivaren, stundom länsmannen, lett överläggningarna. Enligt punkt 23 av prästprivilegierna skulle åtminstone en allmän sockenstämma hållas årligen, för att kyrkovärdarna skulle kunna göra sin räkenskap. I Österbotten synas sockenstämmor ha hållits mycket ofta under senare tid: 7 eller 8 gånger årligen i Nykarleby socken under förra delen av 1800-talet. Gullstrand uppger, att prästerskapet i främsta rummet ville, att de byggnadsskyldiga jordägarna skulle besöka stämmorna. Men då man gärna såg, att även torparna, inhysesfolket och andra kunde förmås att deltaga i besvären, kallades även de till stämman. Sockenstämmoprotokollen från Nykarleby och Munsala utvisa, att stämman i dessa socknar i allmänhet besöktes blott av de jordägande husbönderna.

Redan tidigt synes det ha blivit rådande sed, att böter skulle erläggas för bortavaro från sockenstämma samt för »otidigt bortgående». I en sockenstadga av år 1554 säges: »När socknastemma hålss, skall hwar wara tillstädes ved 4 öre straf». I en stadga från Rinna av år 1630 är bötesbeloppet bestämt till 1 mark, om man ej varit närvarande vid sockenstämma, samt till 4 öre, om man avlägsnat sig före stämmans slut.

I äldre tid rörde de viktigaste ärendena, som handlades av stämman, »kyrkobyggning» och socknens laga hus. Beträffande en senare tid visar sockenstämmoprotokollen från Nykarleby och Munsala, att de rent kommunala ärendena voro helt och hållet övervägande vid stämmorna, om man frånser de år, då »kyrkobyggnad» pågick. När kyrkligt ekonomiska ärenden behandlades av stämman, hade denna en viktig uppgift uti att fördela leveranser och dagsverken på sockenborna, vilket framgår t. ex. ur protokollen i Nykarleby kyrkoarkiv.

Ordnings- och kyrkotuktsmål behandlades ofta vid sockenstämma. Gullstrand anför, att i Västerås stift hölls sockenstämma i en del socknar varje månad, varvid undersökningar beträffande folkets leverne förekom. Vid sådana tillfällen ville man ha hela församlingen tillstädes. Mycken stränghet kunde ådagaläggas, då stöldmål handlades. Sockenmännen kunde helt enkelt driva tjuven ut ur socknen. Frågor om inflyttning i socknen behandlades även med stor noggrannhet. Tillstånd till inflyttning gavs vanligen »med hela församlingens vetskap och beviljan». Ett märkligt sockenbeslut, som är riktat mot inflyttande oroligt folk, finnes i behåll från Herrestad, där sockenmännen 1677 bestämde, att inga backestuver skulle (få) byggas på bysens ägor med mindre alla uthi byn boandes gifva sitt samtycke der till.» — År 1822 företogo sockenmännen i Nykarleby sig att vid sockenstämma ordna frågan om tjänstefolkets avlöning. Vid samma tillfälle uppsattes noggranna bestämmelser med syftemål att spara på skogarna. Vid hägnaders uppförande och reparerande skulle icke grantelningar nyttjas till bindor, utan grankvistar. Den, som försålde olovliga skogsprodukter, skulle förutom laga bot vara förfallen till 10 rubel silvers böter. Bekant är, att frågan om klädedräkten år 1793 behandlades vid sockenstämmor i hela riket.

Även humanitära frågor ägnade sockenstämman uppmärksamhet. Genom 1642 års tiggareordning var socknen skyldig att vid kyrkan bygga fattigstuga och underhålla de fattiga med allmosor. På stämmorna bestämdes, vilka som skulle anses för rätta allmosehjon. I sin bok »Svenska fattiglagstiftningens historia» uppger Dalberg, att i Johannis Gezelii »parbreves commonitionis» föreskrives, att det »måste slutas i sockenstämman, om någon (i fattighuset) antagas skall, att hela församlingen må vitna om dess tillstånd».

Även folkundervisningen hade blivit en sockenangelägenhet, sedan kyrkan börjat framställa kravet på läskunnighet. Sålunda begynte sockenstämmorna redan på 1600-talet fatta beslut om »barnaskolors» uppförande.

e) Socknens förtroendemän.

Sockensjälvstyrelsen hade utdanat ett bestämt system med valda förtroendemän i socknarna. Prästen erhöll socknens anseddaste män till sina medhjälpare, då kyrkovärdar och sexmän av sockenstämman tillsattes för särskilda uppdrag. Kyrkovärdar omtalas redan under medeltiden. I den äldre Västgötalagen omnämnes »kirkiudroten», vilket ord av Schlyter översättes med kyrkovärd. Den yngre Västgötalagen bestämmer, att två skola vara kyrkovärdar, varjämte även prästen med hänsyn till den kyrkliga ekonomin skulle anses såsom den tredje kyrkovärden. Montan omnämner, att kyrkovärdarna tidigt kallades »kirkiuvaeriande», vilket av honom likställes med kyrkans försvarare. Gullstrand framhåller, att kykovärdarna tidigare alltid voro två och att de stundom utsågos för tre år i sänder, medan de stundom sutto vid ämbetet i årtionden. I Österbotten har det åtminstone i senare tid varit vanligt, att kyrkovärden valdes för en längre tid: på livstid eller tills han själv avsade sig ämbetet. Därför påträffas här och där i socknarna någon gård, som kallas »kyrkvärdens» efter någon hädangången kyrkovärd. Stundom bär även en hel släkt benämningen »kyrkvärdas folket».

Kyrkvärdarnas äldsta och viktigaste uppdrag var att uppbära kyrkans inkomster. Dem ålåg vidare att mottaga och förvara de materialier, som beviljats på stämma för kyrkas uppförande eller reparation, samt att tillse, att de kommo till riktig användning. Då kyrka skulle byggas eller repareras, tillkom det kyrkovärdarna att leda arbetet. De fingo även draga försorg om vad som behövdes för gudstjänsten, varför de t. ex. inköpte och förvarade nattvardsvinet. Gullstrand uppger beträffande Linköpings stift, att om kyrkan för kyrkovärdarnas skull led någon skada eller om något fattades vid gudstjänsten, så fingo kyrkovärdarna först svara för skadan med sitt gods och sedan plikta. I kyrkans räkenskapsbok läto kyrkovärdarna kyrkoherden uppskriva all uppbörd och utgift, varefter redovisning skulle ske årligen vid sockenstämma. Kyrkovärdarna åtnjöto i allmänhet icke någon direkt lön av sockenmännen, men erhöllo en viss av kvantiteten beroende det av kyrkofonden. I en resolution av den 2 mars 1660 på prästerskapets besvär heter det:

»Kyrkiowerderna skole efter gammal plägsed här efter som bär till njuta vanligt måhl eller dambspan, att dhe sitt embete desto troligare mage förätta». I ett kyrkostämmoprotokoll av den 4 juni 1769 från Munsala nämnes: »Kyrkovärden skall få 8 skilling om dagen, då han såsom uppsyningsman vid kyrkans reparation nödvändigt behöves». I samma protokoll har intagits den bestämmelsen, att kyrkovärden skall åtnjuta 3 riksdalers årlig lön av kyrkan. Senare än kyrkovärdarna begynna sexmän omtalas.

Gullstrand anser, att sexmannainstitutionen arbetat sig fram under medeltidens sista århundrade. Han ställer detta i samband med att söndagssammankomsterna vid kyrkan allt mer kommit ur bruk. Under 1600-talet blevo sexmännen fästade vid rotarna såsom tionderäknare. Sexmännen voro stundom sex till antalet i var socken och utsågos på sockenstämman till ett slags polismyndighet för kyrkotukt och ordning i socknen. De voro väktare över sederna inom sina distrikt, vilket säkerligen var en svår och otacksam uppgift. Genom resolution på prästerskapets besvär 1719 blevo sexmännen »tagne uti konungens besynnerlige hägn och försvar», varjämte de personer, som med ord eller gärning angrepo dessa, förklarades förfallna till dubbla böter. Ärenden som skulle behandlas av sockenstämman, förbereddes av sexmännen. Rörande obetydligare ärenden, såsom mindre reparationer och dyl., fattade de beslut på egen hand. Såsom socknens förtroendemän skulle sexmännen hålla vård om kyrkans och socknens byggnader.

Sedan kyrkoråd inrättats, blevo både kyrkovärdar och sexmän självskrivna kyrkorådsmedlemmar. År 1642 organiserades det första kyrkorådet i Uppsala ärkestift. Detta uppslag föranledde, att kyrkoråd efterhand allt allmännare inrättades. Jämte kyrkovärdar och sexmän hörde även »andra socknens äldste» till kyrkorådet, där de skulle med sitt anseende stöda pastorn i hans gärning. I Nykarleby socken synes kyrkorådet ha haft vana att sammanträda fyra gånger årligen. Måhända får man anse som typiskt för kyrkorådets verksamhet under 1600-talet, att kyrkorådet i Nykarleby socken år 1698 beslöt, att skarprättarens barn och folk icke skulle tillåtas gå fram »till duuken vid H:s nattvard med annat ährligt folk», utan först när alla andra erhållit nattvarden. Då kyrkorådet huvudsakligast sysselsatte sig med den kyrkliga disciplinen, kan dess verksamhet här lämnas tämligen å sido.

f) 1686 års kyrkolag och sockensjälvstyrelsens senare utveckling.

Efter föregående skildring av sockensjälvstyrelsens organisationsformer skall framställningen av dess vidare utveckling här fullföljas. — Under 1600-talets förra hälft hade sockensjälvstyrelsen allt rikare utbildats. Vid århundradets mitt kännetecknades den av en ovanlig livaktighet och uppslagsrikedom. Enhetliga arbetsformer skulle sockensjälvstyrelsen erhålla genom ett särskilt sockenkapitel i den kyrkolag, som förbereddes. Löften i denna riktning erhöllos genom resolution på prästerskapets besvär 1664, vari säges; »Så ärnar H. K. M:t och låta upsättia en viss ordning om Sochnestämmor, på hvad sätt dhe hållas skole — hvilket och uthi dhen oftaberörde nya Kyrkio-Ordningen altsammans skal infördt blifwa». I de förslag till kyrkolag, vilka av olika kommittéer utarbetades under 1600-talet, hade även ingått bestämmelser, som utgjorde början till en sockenlag. Sedermera blev tiden ogynnsam ur synpunkten av sockensjälvstyrelsens utveckling. Envåldshärskaren på 1680-talet var icke böjd för självstyrelse i socknarna. År 1686 utfärdade Karl XI den nya kyrkolagen utan att något sockenkapitel intagits. Då var tiden försutten för sockensjälvstyrelsens anhängare, och det var för sent att tala om kyrkans frihet. Kyrkolagen underordnade kyrkan fullständigt under konungen. Sockenförvaltningen ställdes under kontroll av de administrativa organen. Endast få, spridda och liksom kvarglömda stadganden om sockenstyrelsen kvarstodo, varför professor S. J. Boéthius säger, att vissa delar av 1686 års kyrkolag dock böra anses vara av kommunallagsnatur. Någon egentlig ledning för sockenstyrelsens organisation gav kyrkolagen icke. Gammal praxis fick fortfarande bestämma de arbetsformer, som behövdes, och § 23 i prästprivilegierna fick utgöra den lagliga grundvalen för sockenstämmorna.

Den livaktiga sockenlagstiftning, som kännetecknat 1600-talet, fortgick endast i ringa utsträckning under 1700-talet. Några nya bestämmelser rörande sockenstyrelsen tillkommo Genom riksrådets resolution den 25 mars 1714 och medelst resolution på prästerskapets besvär 1719 erhöll prästerskapet laglig rätt att upptaga till behandling i sockenstugan sådana förseelser, som icke voro i allmän lag med något utsatt straff angivna och icke så grova, att de borde lämnas åt domares utslag. Såsom yttersta varningsgrad kunde den brottslige ådömas en eller två söndagars stockstraff. »Dessa nyheter», säger Gullstrand, »betecknade ett säreget drag i sockensjälvstyrelsen».

Då »stocken» flitigt användes, var denna ägnad att göra den senare tidens sockensjälvstyrelse föga omtyckt. År 1723 förnyades prästprivilegierna med vissa modifikationer och tillägg. Stämmans verksamhet inskränktes till ekonomiska angelägenheter, varemot kyrkotukten övergick till kyrkoherden med sextmännen och de förnämsta i församlingen. I anspråkslösare former än tidigare fortlevde sockensjälvstyrelsen 1700-talet igenom och under förra hälften av 1800-talet. I Österbotten synes sockensjälvstyrelsen, att döma av sockenstämmoprotokollen i Nykarleby, ha bibehållit full livskraft även på 1800-talet.

Efter mitten av 1800-talet kommo ändrade samhällsförhållanden att framtvinga nya former för den kommunala självstyrelsen. Sedan liberalismens inflytande hunnit göra sig tillräckligt gillande, erhöll Sverge sin kommunallag år 1862. I Finland utkom en förordning angående kommunalförvaltningen på landet den 6 febr. 1865. Märklig var då den utveckling, som hade danat grundvalen för de nya kommunallagarna.

Märkligt är också det faktum, att den tid, som betecknat sockensjälvstyrelsen avmattning, den senare delen av 1700-talet och förra delen, av 1800-talet, i Norrland och Österbotten hade frambragt och utvecklat en ny egenartad form av självstyrelse inom mindre områden än kyrkosocknarna, nämligen bysamhällena. Organisationerna i bysamhällena hade numera delvis begynt övertaga samma uppgifter, som tidigare genom sockensjälvstyrelsen tagits i vård.

II. SJÄLVSTYRELSE INOM BYALAGEN I
NYKARLEBY OCH MUNSALA EFTER 1742.

1) BYSJÄLVSTYRELSE VID MITTEN AV 1700-talet.

a) Förutsättningarna för en utvecklad
självstyrelse inom österbottniska byalag.

Byalagen i svenska Österbotten ha att uppvisa en utvecklad självstyrelse, vartill någon motsvarighet icke finnes annorstädes på finlandssvenskt område. Uppkomsten av denna självstyrelse synes delvis ha berott på särskilda österbottniska förhållanden. Byalagen i landskapet utgöra på grund av Österbottens geografiska beskaffenhet jämförelsevis stora samhällen, i vilka något slags organisation av styrelsen, särskilt i äldre tid, var påkallad av samhällets egenartade beskaffenhet. Även det österbottniska folklynnet, som framträder i människornas böjelse för sammanhållning och i starka samhällsinstinkter, tyckes ha varit en bidragande orsak till självstyrelsens utveckling i landsdelens bysamhällen.

Redan tidigt spåras i Österbotten, såsom G. Nikander uppvisat, ansatser av bönderna själva att i samförstånd med de lagliga myndigheterna grunda en självstyrelse inom byalagen. Vid tinget i Vörå den 7 april 1629 gjordes överenskommelse om att 22 utsedda bönder skulle övervaka dikesgrävningen och hålla uppsikt över »åker- och Engesgårdar». År 1723 vid tinget i samma socken ledde sockenmännens uppträdande till att Häradsrätten tillsatte en bonde i var by för att hålla uppsikt över hela byns »giärdes gårdar» och för att på våren stämma grannarna till syn. Denna »upsyningsbestälning» skulle ombytas vart år samt gå byamännen emellan »efter hwarf». Vid samma tillfälle fastställdes föreskrifter för reglering av vissa mellanhavanden hos grannarna, föreskrifter, som årligen skulle uppläsas i »Sochne stugan».

En kraftigare utveckling nådde självstyrelsen i de österbottniska byalagen genom lagstiftningsåtgärderna på 1740-talet, som meddelade direkta förslag rörande byväsendets organiserande.

b) Byordningar enligt Kongl. Maj:ts brev av år 1742.

De gamla lagarna förutsatte, att grannarna själva skulle ordna en mängd angelägenheter, som på grund av grannelagsförhållanden och den rådande jordäganderätten krävde reglering. Sålunda stadgades t. ex. i Äldre västgötalagen förnämes balk 5, följande: »Köper man kreatur från farsotsby, driver det hem utan grannars lov, då skall den det nedhugga, som det påträffar».

1734 års lag ägnar överhuvud byalagens förhållanden ringa intresse. Vissa stadganden i byggningabalken förutsätta dock, att grannarna i ett byalag skola i särskilda fall fatta beslut i gemensamma angelägenheter. Emellertid lämnade lagen frågan om formerna vid beslutens fattande alldeles öppen. Mot denna bakgrund bör man se de strävanden till byväsendets ordnande, som framträdde i förslagen vid 1740—41 års riksdag om byordningars införande. Dessa förslag synas grunda sig på förebilder från Danmark samt från Skåne och Blekinge. I Danmark, där byväsendet av ålder var rikt utvecklat, hade byordningar tidigt kommit i bruk. I Skåne och Blekinge antogos tidigt liknande överenskommelse i byalagen. Även från Mellersta Sverge, nämligen Hargsby i Uppland, finnes en gammal byaordning, »Orde Vicinalis», av år 1653 bevarad.

I mars 1741 kom frågan om byordningar till behandling i riksdagen. Tvenne initiativ i sådan riktning togos, dels genom kapten Roxendorff i ekonomieutskottet, dels på grund av § 43 i Bondeståndets allmänna besvär, vari spåras de sydsvenska riksdagsböndernas sakkunskap.

Frågan ledde till att Ekonomieutskottet författade ett projekt till byordning. Detta genomgicks av Ekonomiedeputationen, som kom fram med anmärkningar och gjorde ändringar i förslaget. På grundvalen av ett sålunda tillkommet betänkande behandlades frågan om byordningar av de olika stånden. I bondeståndet var frågan uppe den 25 och 27 juni samt den 13 augusti, då projektet till byordning av detta stånd godkändes. Så hade tidigare skett i de övriga stånden. Riksdagens byordningsprojekt var ett utförligt förslag till byordning och var utarbetat i 37 paragrafer. Det är delvis en sammanfattning av vissa lagbestämmelser i den nya lagbokens byggningabalk. Vissa stadganden tyckas grunda sig på den gamla landslagens föreskrifter. Typiskt för »Nyttans tidevarv» år att ständernas förslag till byordning också vill vara ett rättesnöre för böndernas hushållning samt meddelar jordbrukstekniska föreskrifter. Rörande byordningarna utfärdades redan den 1 sept. 1741 en kunglig förordning, ur vilken följande märkliga ord må anföras: »Kongl. Maj:t samtycker, det ey allenast de på åtskilliga orter redan författade Byordningar, utan ock de, hwilka hädanefter inrättas kunna, måga av wederbörande domare stadfästas, samt för lag uti Bye skrån wara gällande: Låtandes Kongl. Maj:t igenom trycket nu utfärda en allmän Byordning, hwaraf hwarje Sokn et Exemplar skal tilställas, hwilken Byordning dock, efter orternes särskilte beskaffenhet, förbättras må».

Ett brev från konungen, benämnt »Kongl. Maj:ts Nådige Bref till Samtelige Landshöfdingarne Angående Lands-Culturens uphjälpande och förbättrande» utgick den 20 februari 1742 och åtföljdes av den genom Ständerna författade byordningen. Genom detta brev ålades landshövdingarna att »draga behörig och skyndsam försorg» därom, att den nya byordningen, lämpad efter lokala förhållanden, skulle komma till användning i byalagen. I Österbotten, där av ovanberörda skäl förutsättningarna för en utvecklad bysjälvstyrelse voro gynnsamma, lyckades landshövdingen i Korsholms län Piper leda det därhän, att byordningar allmänt blevo antagna i byalagen.

c) Byordningar antagas i Nykarleby och Munsala.

År 1750 antogos byordningar i flertalet byalag i Nykarleby socken och dåvarande Munsala kapell. Därom berättar domboken för höstetinget nämnda år. Kantlax byordning, antagen den 25 sept. av samtliga byamän och företedd av »theras i detta år utvalda ålderman» stadfästes, enligt uppgift i dombokens 22 §, med häradsrättens dom, »då de närvarande bysborna ej hade något att erinra». Karby byordning — byn är numera överförd till Pedersöre socken — hade antagits den 25 oktober, den stadfästes, vilket i dombokens 23 § uppgives. Byordning för Överjeppo by, vilken by numera tillhör Jeppo socken, inlämnades av åldermanen. Den hade antagits den 3 juli av samtliga byamän och stadfästes av häradsrätten, vilket uppgives i dombokens 33 §. Kovjoki byordning hade antagits av »samtelige Bysboerne», varefter desse, såsom domboken förmäler, »låtit sina namn underskrivas samt självhändigt underristadt sina bomärken». I dombokens 34 § angives, att byordningen blev med »Härads Rättens dom fastställd». När Kovjoki byordning antagits, är icke uppgivet i domboken, ej heller lämnar själva byordningen, nu förvarad å Kovjoki folkskola, upplysning därom. Ett tillägg i byordningen är emellertid daterat den 2 dec. 1747, varav framgår, att Kovjoki byordning är den äldsta kända byordningen från Nykarleby förra storsocken. En tryckt finskspråkig översättning (Kylän-Asetus) är vidhäftad Kovjoki byordning samt försedd med anteckningen: »Ankom den 16 april 1757. Monäs byordning, antagen den 22 sept., stadfästes, vilket uppgives i dombokens 38 §. I dombokens 36 § nämnes, att Hirflax byordning stadfästes. Dombokens 35 § omtalar, att Vexala byordning, »som samtel: Wexala boer antagit» erhöll häradsrättens stadfästelse. Den finska byn Wuoskoski, som tidigare tilhörde Nykarleby storsocken, men numera överförts till Alahärmä socken, hade antagit byordning den 23 juli. Byordnings stadfästelse är intagen såsom § 37 i domboken.

Två år senare fastställde häradsrätten Mono byordning 1752, vilket framgår av domboken för nämnda år. I domstolsutslaget ingår den märkliga uppgiften, att fastställelsen skedde på grund av att »the flästa» i byn samtyckt till vad i byordningen är utsatt. Den 13 nov. 1818 fastställde häradsrätten Soklot byordning, som enhälligt antagits av byamännen den 4 nov. samma år. Kyrkobyn i Nykarleby socken erhöll den 28 nov. 1821, enligt uppgift i dombokens 213 §, stadfästelse å den byordning, som byamännen antagit den 28 juni 1817 och den 10 nov. 1821. Tidigare hade Kyrkoby en äldre byordning, av vars innehåll något är bekant genom uppgifter i ett bystämmoprotokoll från Kyrkoby av den 6 maj 1801.

Sedan byamännen antagit byordningar och dessa blivit »gillade och fastställda med Härads Rättens dom», erhölls en fast grundval för självstyrelsen i byalagen. Att byamännen själva fattade saken på detta sätt framgår av några uttalanden i det protokoll, som fördes, då Vexala byamän antogo byordning. Det uppgives, att de antogo byordningen, tillökt och försedd med utsatta bötesbelopp, »på thet att egennytia och sielfswåld måtte tymedelst uhr wägen rödjas; god ordning i Byalaget hållas, samt Byamännen iginnom wåhl grundad ord(ning) och sieltagen Lag, måtte kunna handledas till thet, hwad till Landets ophielpande, thes Hemmans förbättring och egen fördehlachtigheet kan vara ländande.»

I sammanhang med skildringen av ovannämnda byordningars antagande förtjänar även att omnämnas, att byamännen i Ytterjeppo by i Nykarleby socken år 1865 gjorde ett fåfängt försök att införa byordning i sitt byalag. Den 3 mars hade byamännen vid allmän bystämma antagit ett förslag till byordning. Men vid sökt stadfästelse hos »Guvernörs Embetet» förklarades nämnda förslag vara inblandat med stadganden, »som hörde icke till en stadga om ordning i by, utan till den allmänna lagstiftningen», varför den sökta stadfistelsen avslogs. Förfaringssättet att söka stadfästelse hos guvernörsämbetet i stället för hos häradsrätten blev genom 19 mom. 28 § i instruktionen av 29 december 1894 påbjudet i Finland.

De antagna byordningarna ha i flertalet fall kunnat igenfinnas, antingen i byarkiven eller på annat håll. Huvudparten av byordningarnas innehåll utgöres av den tryckta normaltexten. Bötesbelopp äro utsatta på därför avsedda ställen. Böterna för samma brott äro i de särskilda byordningarna bestämda till rätt så olika belopp. Vexala by, ett samhälle, som än i dag är känt för sin fridsamhet, har bestämt låga böter. Kovjoki byamän ha utsatt höga bötesbelopp. I Kyrkoby yngre byordning, som bestämmer böterna i rubel och kopek, finnas några alldeles obilliga bötesbelopp utsatta. De tilläggsparagrafer, varmed byamännen utökat det ursprungliga projektet till byordning, äro ur vår synpunkt särdeles värdefulla, emedan de äro lokalt betonade och ge en bild å ena sidan av byamännens rättsuppfattning och samhällsanda, å den andra sidan av det dåtida näringslivet.

Flera uppgifter i protokoll från byamännens sammanträden i skilda byalag visa, att byordningarna tid efter annan upplästes för de församlade byamännen, synbarligen för att innehållet ständigt skulle hållas i friskt minne.

Vid sidan av byordningarna både inom en del byalag antagits även andra stadgar och överenskommelser, som blivit stadfästa av häradsrätten. Ofta äro sådana i och för sig av intresse.

Med ledning av ett häradssyneprotokoll av den 3 juli 1817 samt på grundvalen av anteckningar i byordningarna meddelas några äldre uppgifter om byalagens storlek.

• Kyrkoby jämte Forsby: 16 1/24 mantal; år 1817: 24 hemman, 69 rökar, 41 torpare och inhyseshjon; inalles 350 personer, år 1821: 23 bönder.
• Soklot by: 8 1/3 mantal; år 1817: 20 hemman, 80 rökar, 20 torpare och inh.; inalles 404 personer.
• Kovjoki och Strömmens by: 10 3/4 mantal; år 1817: 15 hemman, 55 rökar, 16 torpare och inh; inalles 350 personer.
• År 1747 hade Kovjoki by 11 bönder.
  Ytterjeppo by: 15 1/24 mantal; år 1817; 26 hemman, 45 rökar, 22 torpare och inh.; inalles 612 personer.
• Kantlax by: 5 5/24 mantal; år 1817: 31 hemmansrökar, 7 torpare och inh.; inalles 214 personer.
• Mono by: enligt byns tidigare omfattning 7 5/6 mantal; år 1817: 56 hemmansrökar, 14 torpare och inh.; inalles 421 personer.
• Monäs by: 4 23/24 mantal; år 1817: 26 hemmansrökar, 5 torpare och inh.; inalles 210 personer.
• Vexala by: 9 7/24 mantal; år 1817: 45 hemmansrökar, 29 torpare och inh.; inalles 286 personer. — År 1750 hade byn 20 bönder.

2) Organisationsformer.

Antagandet av byordningar i byalagen i Nykarleby och Munsala var av stor betydelse med avseende å utvecklingen av byväsendets organisationsformer. En jämförelse mellan dessa österbottniska byordningar och motsvarande stadganden i Sverge och Danmark visar, att förhållandena inom vitt skilda byalag i många avseenden voro ensartade. Då hithörande förhållanden, särskilt i Sverige, ännu icke blivit tillräckligt undersökta, är det svårt att avgöra, om sådana likheter i byordningarnas föreskrifter bero på gemensam härstamning från fornnordisk tid eller om likartade förhållanden på skilda orter gett upphov till likadana åskådningar.

Vissa paralleller i Sverge och Danmark till företeelser inom byalagen i Nykarleby och Munsala skall i den följande framställningen dock uppvisas, emedan de i detaljer låta likheter i rättsuppfattning framträda.

a) Åldermän och bisittare.

Genom den 1 paragrafen i 1742 års byordning åläggas byamännen att utse en s. k. ålderman i byalaget. Därom stadgas följande: »På thet så mycket bättre ordning må uti Byelag kunna hållas, så skal i hvar By en Ålderman tillsättas, på et eller flere År, alt som Byemännen sig therom förena, och bör then, som the flästa rösterne fallit på, sig therifrån icke undandraga.»

I större byar skulle åldermannen utse tvenne bisittare till sina medhjälpare. Vid tillämpningen av stadgandena om ålderman och bisittare har man i de särskilda byalagen förfarit något olika. I allmänhet ha byamännen i tur och ordning förestått åldermanssysslan, emedan denna uppfattats såsom en skyldighet. Stundom har dock val i enlighet med byordningens föreskrift förekommit. — Även på danskt håll har samma princip gjort sig gällande. I Graested Sogneskråe eller bye vedtegt stadgas: »Årligen settis enaldermand, som byens gavn og beste kand lade sig värre angelegen, och skal samme bestilling gåe årligen omkring fra dend ene naboe till dend andre.

I vissa byalag i Nykarleby och Munsala ha dock några anmärkningsvärda avvikelser från denna omgångsprincip förekommit. I Mono by har åldermanssysslan erbjudits åt alla bönder i tur och ordning. Den, som av någon anledning undanbett sig sysslan, har dock erhållit befrielse. I Kyrkoby synas alla, som besuttit jord, ha ansetts skyldiga att i tur och ordning taga försorg om åldermanssysslans handhavande.

Uppgifter från Hirvlax by samt från Kyrkoby visa, att ställföreträdare stundom utsetts, då det ålegat en kvinna att i egenskap av hemmansinnehavare handhava åldermanstjänsten.

I allmänhet ha byamännen utsett ålderman för ett år i sänder. Protokollen från Kyrkoby visa dock, att det vissa tider varit sed i detta byalag, att en formell avsägelse från den avgående åldermannens sida skulle föregå ett nyval. I undantagsfall har samma person varit ålderman flera år i följd. I Monäs by ha åldermanssysslan under de senaste åren handhafts av samma person, en betrodd bonde. I Hirvlax by har det en tid varit på samma sätt.

Tiden för åldermansskifte har varit olika i skilda byalag. I Kyrkoby sker ombyte den 1 maj, i Kovjoki på jultredjedagen, i Mono vid allhelgonatid o. s. v. I byalagen i Nykarleby och Munsala ha olika förfaringssätt använts även vid tillsättandet av bisittare, i det att bisittarena stundom vederbörligen utsetts av åldermannen, stundom valts av byamännen.

Om åldermannens förnämsta värv gives besked i 1742 års byordningen. Därom stadgas följande: »Åldermannen äger makt, när han antingen själv prövar nödigt eller warder af någon annan tillsagd och påmint, at sammankalla Grannarna och Byemännen til at gemensamt med hwarandra öfwerlägga om thet arbete, the tå wilja företsga, eller såwad hälst thet wara må, som til hemmanens bättre bruk, häfdande och förmån lända kan».

I allmänhet ha åldermannens åligganden i byalagen i Nykarleby och Munsala varit vida mer omfattande, än vad man av blott detta stadgande skulle vänta. I flere avseenden bar åldermannen åtminstone tidigare intagit också en uppsyningsmans ställning i sitt byalag, vilket längre fram närmare belyses. Åldermannen har även varit förvaltare av bykassan. I Vexala byordning, § 46, stadgas, att byns andel i böter bör ligga under åldermannens »förwahr». I undantagsfall har en särskild bykassör antagits, såsom i Mono, där kassaförvaltningen under ett mannaminne icke åtföljt åldermanssysslan. Bisittarenas viktigaste uppdrag har varit att uppbära böter. För övrigt skulle bisittarena vara åldermannen till hjälp i dennes olika värv.

I sina byordningar ha byamännen vanligen formulerat stränga krav på sina åldermän. I Kovjoki byordning ägnas åldermannen en särskild paragraf med följande formulering: »Skulle åldermannen wara lat och försummelig och icke fullgiöra hwadh således slutit och öwerenskommit är, bote för hwarje gång som sin skyldigheet eftersätter 1 daler.» I Mono byordning nämnes, att om åldermannen för egennytta eller för vänskap eller släktskap skulle se »med någon gienom fingren», så skall han »plickta En Dahler Smt andra gången dubbelt». Fortsättningen lyder: »Skulle han än thermed tredie gången beträdas, ware owärdig till åhrets slut åldermans sysslan förestå». — Samma bötesbelopp och ovärdighetsförklaring stadgar Vexala byordning för det fall, att åldermannen skulle »eftersätta sin skyldighet». I samma anda stadga både Mono och Vexala byordning, att bisittarena under motsvarande förhållande skola »plickta helften mindre». Därtill fogas ytterligare i Mono byordning: »Och ware äfven sin syssla förlustige». I Kyrkoby yngre byordning föreskrevs, att åldermannen och bisittarena vid försummelse att »fullgöra sina skyldigheter» skulle »hwar för sig» erlägga såsom böter 10 rubel silver. Protokollen från de bystämmor, vid vilka val av ålderman och bisittare försiggått, innehålla ofta följande eller liknande uttryck såsom förmaningsord för de nytillträdande förtroendemännen: »Och åligger det dem att ställa sig byordningen till noggrann Efterrättelse».

Å andra sidan erhöllo åldermännen skydd genom särskilda stadganden i byordningarna. Formulärbyordningen av år 1742 bestämde, att böter efter byamännens överenskommelse skulle utsättas för övergrepp på åldermannen. Bystämmoprotokollen utvisa även, att böter blivit ådömda för förseelser av denna art.

Det ligger i sakens natur, att åldermannen i sin egenskap av vald förtroendeman i byalaget icke skulle åtnjuta lön eller arvode. Avvikelser från en sådan princip ha dock i vissa fall förekommit. Den 2 maj 1825 bestämde Kyrkoby byamän, att åldermannen skulle erhålla 1 rubel per dag av de försumlige, när han i uppbördssyfte nödgades göra besök hos personer, som vid uppbörd i byalaget uraktlåtit sin betalningsskyldighet. I Forsby bestämde »samteliga byamän» är 1848, att åldermannen skulle få såsom arvode 2 kopek för varje kungörelse samt 1 kopek för varje lapp, som åtföljde »åldermans Staken».

Seden att tillsätta ålderman har hittills bibehållit sig i byalagen i Nykarleby och Munsala. I vissa byalag tillsättas däremot inga bisittare numera. Från Kyrkoby och Forsby, där bisittare fortfarande väljas, meddelas, att dessa numera icke ha andra åligganden än att åtföljt åldermannen, när denne två gånger i året förrättar brandsyn i byalaget.

Byväsendet i Kyrkoby har från äldre tid lämnat mycket tydliga spår efter sig. Detta står kanske i samband med att byn tidigare utgjorde centrum för sockensjälvstyrelsen i Nykarleby förra storsocken. Dessutom bör anmärkas, att även ståndspersoner i egenskap av åldermän och bisittare varit byfunktionärer i detta byalag.

b) Bystämmor.

Redan våra gamla lagar förutsatte, såsom tidigare anförts, att byamännen under givna förhållanden skulle sammanträda för att överlägga och fatta beslut. I 1742 års byordningsformulär föreskrives i ordalag, som tyckas erinra om prästprivilegiernas tal om sockenstämman, att åldermannen skall sammankalla byamännen till deras sammanträden. Sådana sammanträden kallas vanligen bystämmor, i Österbotten vanligen byråd. Bystämman hade å härads- och sockensjälvstyrelsens område sin motsvarighet i häradstinget och sockenstämman. I byalagen har bystämman utgjort organ för bysjälvstyrelsen. Åldermannens gård har i allmänhet utgjort samlingsplatsen.

I enlighet med formulärbyordningens alternativa föreskrift har byamännens sammankallande i byalagen i Nykarleby och Munsala verkställts medels budkavle. I några byalag finnas ålderdomliga budkavlar bevarade från 1700-talet. I äldre tid fördes en sådan budkavel omkring från gård till gård i byn såsom tecken på att byamännen borde samlas. Troligen uppgavs undan för undan av budkavlens överbringare, på vilken tid bystämman skulle vidtaga, vilka ärenden den skulle behandla samt huruvida penningetaxering skulle förekomma eller icke. Sedan förmågan att »läsa skrivet» blev allmännare, begynte man fästa ett skriftligt meddelande om stämman vid budkavlen. I Harjux avsides belägna by i Munsala hålles en gammaldags budkavel ännu i verklig tjänstgöring. I övriga byalag nyttjas numera efter lämplighet ett takspån eller dylikt i stället för de gamla budkavlarna, som antingen lagts åsido eller hamnat i museer.

Av ifrågavarande byar är Kyrkoby den enda, från vilken något försports om svårigheten att få budkaveln kringförd i byalaget. Detta torde stå i samband med att byns läge är säreget och vidsträckt, då både Nykarleby stad och Nykarleby älv förorsaka, att olika delar av byn skiljas från varandra. År 1799 antecknades i ett protokoll från Kyrkoby, att byamännen gjort överenskommelse om att budkaveln skulle kringsändas tre dagar före sammanträdet, därest icke något angeläget fordrade byamännens skyndsamma sammankallande. År 1818 utsatte Kyrkoby byamän ett vite av 1 rubel silver för den, som förorsakade uppehåll med budkaveln. År 1823 höjdes vitesbeloppet till 2 rubel silver.

I Mono by, som är tämligen vidsträckt, ha åldermannen haft för sed att samtidigt utsända tvenne budkavlar, som föras olika vägar. I Kyrkoby och jämväl i Forsby händer det numera, att bystämmor sammankallas genom kungörelse i tidningen Österbottniska Posten.

Formulärbyordningen av år 1742 fölutsatte, att alla husbönder skulle vara tillstädes vid bystämmorna.Byordningarna i Nykarleby och Munsala stadga viten för bortavaro från byamännens sammankomster. Protokollen från bystämmorna utvisa, att byamännen tidigare använde både förmaningar och kraftåtgärder för att få samtliga vederbörande samlade till överläggningarna. Den 9 maj 1816 bestämde Kyrkoby byamän ett vite av 12 skilling riksgälds mynt för den, som icke bevistade bystämma. Den, som icke deltagit i bystämma, fick nöja sig med de närvarandes beslut. Denna princip är tydligen fastslagen genom § 9 i formulärbyordningen.

Formen för överläggningarna vid bystämmorna har varit mycket fri. Protokollen, som vanligen uppta blott byamännens beslut, lämna dock föga uppgifter om själva rådplägningen. Åldermannen har icke utfört någon betydande roll såsom ledare. Uttalanden av byalagets anseddaste män ha betytt mest. Överläggningarna ha icke heller varit fria från personliga tillmälen. »Du är så dum, så du är dummare än grisen» var ett omtyckt diskussionsinlägg vid bystämmorna i Mono under senare delen av 1800-talet. Vid vite har det dock varit förbjudet att svära eller begå våldsamhet vid bystämmorna.

Beslut fattades på grundvalen av flertalets åsikt. Att den, som var ensam om sin åsikt, måste foga sig, även då hans sakliga skäl voro väl grundade, framgår av några uppgifter i ett protokoll från Kyrkoby av den 21 oktober 1818. Byamännen hade utsett en person att dela gärdesgården vid Sorvist måsan. Gärdesgården skulle delas sålunda, att var lott skulle motsvara avkastningen i hö, vilken skulle utrönas genom granskning av ladorna. Så nämnes, att Henrik Hjelt protesterade och ville, att delningen skulle grunda sig på mantalet. Därefter fortsätter protokollet: »Som ingen af Byamännerna förenade sig om nämnda Hjelts invändning, så fastställdes överenskommelsen». Det lagstadgande, som i detta fall bort giva utslag till ovannämnda Hjelts förmån lyder: »Grannar, som ligga i byalag med hvar andra, böra stänga och hägna om the ägor, som the tilsammans hafva, hvar efter sin ägodel». — Även danska byordningar förmäla, att flertalet av byamännen utövat bestämmanderätten. I en byordning från Odense Amt har den rådande principen tagit sig uttryck i följande formulering: »Hvad allermannen mot de flesta pålägger till byssens nytte och gavn, det må icke en eller to förhindra».

Protokoll från bystämmorna i Kyrkoby finnas bevarade i obruten följd från 1799 till 1853. Av särskilda orsaker hade man i detta byalag tillgång på skrivkunnigt folk vid bystämmorna. Stundom synes även avlönad protokollförare ha varit anställd. Den 24 februari 1842 erhöll John Sjöberg av åldermannen i Kyrkoby »En rubel B:co för skrivet Byastämmo Protokoll». I övriga byalag här man, då man frånser den senaste tiden, fört protokoll, blott då särdeles viktiga beslut fattats. Ovanligare protokoll äro undertecknade med bomärken.

c) Byrätten.

Särdeles märklig såsom en av byväsendets organisationsformer är den s. k. byrätten. Den omnämnes ofta i äldre protokoll, som beröra byalagen i Nykarleby och Munsala. Huru den varit sammansatt framgår dock icke ur dessa källor. I Nordisk familjebok ger däremot P. G. E. Paignant upplysning om att ålderman och bisittare tillsammans utgjorde byrätten. Enligt Kongl. M:ts resolution av den 17 mars 1757 kunde byrättens beslut klandras genom stämning till häradsrätt, därest icke byamännen vid byordningens antagande uttryckligen förklarat, att de ville med sådana beslut åtnöjas. Emedan några förbindelser av antydd art icke hade avgivits, när byordningarna antogos av byalagen i Nykarleby och Munsala, så voro byamännen oförhindrade, att i häradsrätten söka rättelse i byrätternas utslag.

De förhållanden, genom vars granskning svar kunde lämnas på frågan om byrätternas äldre förebilder och historiska ursprung, äro svåra att överblicka och föga undersökta av rättshistoriker. Några intressanta synpunkter beträffande hithörande frågor har professor K. G. Westman emellertid framställt i sin bok »Den svenska nämnden». Han framhåller, att grannarna i byalagen på landskapslagarnas tid i vissa fall uppträda såsom medlemmar av ett rättssamfund. Under rådande förhållanden hade grannarna nödgats taga om hand en processledande verksamhet och utöva domarmakt. Under hänvisning bl. a. till Västmannalagen anför samma författare, att ett syneförfarande inom byn kunde verkställas, då gärdesgård låg nere. Tre synemän skulle utses, och om dessa fällde en hägnadsskyldig, så måste denna erlägga böter. Enligt Södermannalagen voro böterna i dylika mål byamännens ensak, och byamännen själva kunde utpanta böterna. Ovannämnda åldriga förhållanden förete likhet med byamännens sätt att i senare tid avgöra sina grannelagstvister inom byalaget.

Inom byalagen i Nykarleby och Munsala ha byamännen, enligt särskilda dokuments vittnesbörd, genom sina byrätter fällt domar och låtit verkställa sådana. Den lagliga grundvalen för byrätternas verksamhet synes dock ha varit osäker, så snart denna verksamhet ledde till konflikt med den allmänna lagens föreskrifter. Att byrätterna i alla fall kunde spela en viktig roll vid självstyrelseverksamheten inom byalagen, synes i främsta rummet ha berott därpå, att de personer, som blevo föremål för byrättens åtgärder, i allmänhet självmant underkastade sig dessa åtgärder. Å andra sidan torde även den överhetliga domarmyndigheten haft så mycket större skäl att godtaga byrätternas domar, som den därigenom slapp ifrån att behandla en mängd obetydligare ärenden.

d) Bykistan.

Bystämmoprotokollen tala ofta om bykistan; i byalagen i Munsala kallas den vanligen åldermanslåda. Bykistan utgör förvaringsrum för byns viktigaste handlingar, såsom byordning, protokollböcker och kassabok. I bykistan förvarades även byns för byväsendet säregna tillhörigheter, såsom skrivpapper, bysigillet, krut och dylikt.

Då man granskar bykistornas innehåll nuförtiden, fäster man sig vid torftighet och oreda. I vissa fall kan bykistans fattigdom bero av särskilda omständigheter. I Karby, som förut hörde till Nykarleby socken, fanns av ålder ett rikt byarkiv. Men dess handlingar bortfördes, enligt vad traditionen förmäler, av ryssarna under forna krigstider för att nyttjas till förladdning i bössorna. I Markby höll »kvinnfolket» en gång storstädning, när åldermannen var borta. Därvid uppbrändes största delen av byarkivet. Emellertid är det flerstädes synnerligen svårt för obehöriga att få tillträde till bykistorna, emedan de med trohet vaktas. Vexala bykista t. ex. är försedd med dubbla lås, och de skilda nycklarna förvaras av olika personer. För att bykistan skall öppnas, fordras särskilt medgivande av bystämman, varefter tvenne personer skola för kontroll vara tillstädes vid öppnandet.*)

*) Enligt meddelande av direktor V. K. E. Wichmann förvägrades honom tillträde till Vexala bykista, då han av historiskt intresse en gång ville taga kännedom om bykistans innehåll.

Utom den egentliga bykistan kunde byalaget för särskilt ändamål hålla även en annan gemensam kista. Exempel därpå gives i ett protokoll från Kyrkoby av den 14 juni 1818 genom följande uppgift: »Bya Chartan förvaras hos Isacas med tvenne lås, nycklarna den ena hos åldermannen och den andra, där Kistan är».

e) Bykassan.

Bykassan brukar handhavas av åldermannen. På senare tid ha byalagen stundom valt någon betrodd person till bykassör för en längre tid. År 1886 utvalde Mono byamän åt sig en särskild kassaförvaltare med 1 marks årlig lön. Samma person innehade tjänsten 29 år. Byalagens inkomster utgjordes tidigare delvis av böter. I Vexala byordning, § 46, uppgives, att av »alla fallande böter tilkommer byn hälften». Andra hälften skulle tillfalla åldermannen och bisittarena. Enligt Mono byordning tillerkändes byn blott 1/4 av de böter, som enligt byordningen komme att utgå. Åldermannen erhöll 1/4, bisittarena tillsammans 1/4; även angivaren erhöll 1/4, »therest han med fog klagat».

Bykassans säkraste inkomster ha erhållits genom utarrendering av byns samfällda mark. Kyrkoby kassabok anger bykassans inkomster under vissa år på följande sätt:

• 1818: 253 daler, 16 skilling, 9 rundstycken;
• 1820: 100 daler, 9 skilling, 5 rundstycken;
• 1868: 52 mark, 16 penni; 1875: 863 mark, 5 pi;
• 1909: 369 mk, 14 pi;
• 1915: 1178 mk, 27 pi;
• 1924: 3342 mk, 85 pi.

Vissa år har Mono bykassa haft följande inkomster:

• 1886: 16 mk, 70 pi; 1887: 55 mk;
• 1899: 30 mk; 1900: 100 mk;
• 1912: 84 mk;
• 1918: 1131 mk, 50 pi;
• 1919: 1721 mk, 50 pi;
• 1922: 2000 mk;
• 1923: 3053 mk.

Bykassans medel användas till bestridande av byns särskilda utgifter: stundom för inköp av brandspruta, likvagn, snöplog, gemensamma kalaskärl o. s. v. Upprätthållandet av småskolan medförde länge de största utgifterna ur byalagens kassor. Räkenskaperna uppta stundom även arvode åt lantmätare, omkostnader för processer m. m. År 1907 erlade Kantlax, Hirvlax, Monäs och Mono byar ur sina bykassör tillsammans 155 mk, 30 pi såsom omkostnad för process angående Nyvägen. I undantagsfall har även någon del av bykassan utskiftats på byamännen, då utgifterna någon tid understigit inkomsterna. Utgifternas arter belysas fullständigare i den senare framställningen.

3) Föremålen för bysjälvstyrelsen.

Självstyrelseåtgärderna inom byalagen ha berört angelägenheter, som ligga på vitt skilda områden. Kravet på överskådlighet föranleder därför en indelning i framställningen.

A) Ekonomiska uppgifter.

Då man genomläser de bevarade byordningarna, finner man, att dessa ägna den största uppmärksamheten åt ärenden, som beröra lanthushållningen.

Under tiden före storskiftets genomförande förekom en ofantlig ägosplittring. Därtill kom, att en stor del av jordarealen, främst skog och betesmark, nyttjades gemensamt. Genom storskiftet, som efter 1700-talets mitt förrättades i Nykarleby och Munsala, blevo ägorna visserligen samlade, och samfällda marker utskiftades delvis. Förändringen har dock icke blivit så stor, som man kunde vänta. De ägor, som fäderna uppbrutit ur vildmarken och odlat i lång tid, ville man icke i större utsträckning utbyta, varför storskiftet icke blev fullt effektivt. Efteråt blev mångskiftet av sig självt ånyo infört genom fortgående klyvningar av de ursprungligen hela hemmanen.

a) Åkrarnas bebrukning.

Då grannarnas tegar lågo om varandra, så måste samma arbete, vare sig det var plöjning, gödsling, sådd eller skörd, förrättas samtidigt av alla grannarna. Därför krävdes mycken reglering och mångfaldigt ingripande, varom urkunderna lämna vittnesbörd.

Mono byamän hade i sin byordning såsom § 46 antagit följande stadgande beträffande plöjningen: »Ei skall någon tillåtit wara vid uppkiörandet låta thes dragare grannens åker uppå trampa vid vändningen, hwarigenom then utsådda säden förhindras att opkomma». För överträdelse skulle böter erläggas. Om sättet att avskaffa oseder vid plöjningen ger Mono byordning en framställning i § 47. Byamännen hade för vana »vid ärjandet» att börja mitt på sina åkerstycken, varvid mullen stjälptes mot mitten av åkerstycket. Härvid bildades vid rårna djupa dälder utan matjord, där ingen växt erhölls. Detta förfaringssätt förbjöds i byordningen vid vite av 16 öre för vart åkerstycke, som på sådant sätt plöjdes. Vid upprepning skulle böterna fördubblas. Tillika påbjöds, att man vid den andra plöjningen skulle köra tvärs över »then första ärgningen».

I svenska Österbotten odlades jorden i allmänhet i treskifte med så beskaffad växtföljd: 1) träde, 2) råg, 3) korn. I allmänhet voro byamännen tvungna att i samma skifte så samma slags säd. Undantag kunde dock förekomma, då byamännen kommo överens om saken. Domboken för höstetinget i Nykarleby 1756 berättar om en sådan händelse. På Hummelholmen i Monäs hade bönderna Flygar och Näs åker och äng. Vid ett byråd begärde Flygar lov, att så råg hösten 1754 på några nyss upptagna åkerstycken, ehuru han om våren samma år bort så korn där liksom de övriga grannarna. Några av grannarna voro icke tillfreds med förslaget, men ville inte vägra bifall, då Näs, som hade sina ägor invid, samtyckte.

b) Dikning.

Rörande åkrarnas dikning krävdes flerfaldiga föreskrifter på grund av det antydda förhållandet, att grannarnas åkertegar lågo spridda om varandra. I Mono byordning, § 43, uppgives, att »diken och Renar med thet mera» skulle efter åldermans och bisittarenas anvisning »omlagas», då åkrarna lågo i träde.

Även bystämmoprotokollen omtala ibland dikningsärenden; ofta beröra de samfällda marker. Den 8 juni 1841 överenskommo Kyrkoby och Forsby byamän, att »Sorvist måsan» samt »Soklot måsan», skulle uppdikas inom bestämd termin. Om någon försummade att dika, skulle åldermannen draga försorg om dikningens verkställande »på den tredskandes bekostnad». Den 17 juni 1801 beslöts vid bystämma i Kyrkoby, att dikning skulle verkställas en angiven dag »uti Stennäs träsk och Juthträsket». Om någon av byamännen försummade att tillstädeskomma, skulle han böta 1 riksdaler. Den 7 juli 1840 beslöto Kyrkoby byamän, att bäcken vid Sorvist måsan den 9 juli skulle uppdikas till »6 qvarters [90 cm] bredd». Varje andel skulle utmärkas med en påle, försedd med bomärke, och om någon försummade att dika sin andel på utsatt dag, så skulle åldermannen låta verkställa arbetet genom lega på den försumliges bekostnad.

c) Hägnader.

I den allmänna lagen voro grunderna för hägnadsskyldigheten fastställda. Tilläggsstadgar angående hägnaderna utöver den allmänna lagens föreskrift ha intagits i byordningarna. Därpå beror det, att t. ex. Kyrkoby byamän funno skäligt att i ett bystämmoprotokoll av år 1803 tala om »böter efter den lag, byordningen ålägger».

Bystämmoprotokollen ge goda upplysningar om byamännens åtgärder för hägnaders upprätthållande. Den 13 juni 1817 beslöto byamännen i Kyrkoby att utsätta ett vite av 3 rubel för den, som ej höll laglig hägnad i byns samfälligheter. Från våren 1818 skulle de böter, som utföllo på grund av nämnda stadgande, enbart tillfalla åldermannen och bisittarna. Den 14 juni 1818 upprättade byamännen i Kyrkoby en utförlig stadga om hägnaderna. Då någon gärdesgård var bristfällig, skulle därom anmälas hos åldermannen. Denna skulle sedan tillsäga den hägnadsskyldige, att han till bestämd dag borde iståndsätta sin gärdesgård. Efter denna termins utgång var åldermannen skyldig att låta stänga på den försumliges bekostnad. Vid denna åtgärd kunde man stöda sig på följande stadgande i 1734 års lag, Byggn. balken 5 § 4: »Nödgas byamän stänga för den, som har bristfälligt, njute därför vedergällning till fullo». Åldermannen skulle genast utmäta kostnaden, om godvillig betalning uteblev. Därjämte skulle den försumlige erlägga 5 rubel i böter.

Vid bystämma den 19 juni 1837 antogo Kyrkoby byamän ett tillägg till ovannämnda stadga. Den tredskande skulle också nödgas erlägga dagspenning åt ålderman och bisittare.

I Mono byordning, § 53, finnes bevarat ett stadgande om förpliktelser i sådana fall, där någon av byamännen för erhållande av en tillfällig väg nödgades »oprifwa thes grannes gierdesgård». Vid 16 öres bot, om »theröfwer Klagat warder,» förpliktades den, som tagit väg genom annans gärdesgård, att »samma gierdesgårdh om wåhren sielfmant opsättja». Ett protokoll från Kyrkoby av den 13 juni 1817 omtalar en särskild och för det äldre byväsendet typisk åtgärd för hägnadernas iståndsättande. Byamännen beslöto, att en karl från varje hemmansrök på en utsatt dag skulle sändas till en angiven plats för att stänga samfällt.

En viktig åtgärd angående hägnaderna var att hålla gärdsgårdssyn. Formulärbyordningen föreskrev, att gärdsgårdssyn vissa tider på året skulle förrättas av »samtelige grannarne». Tillämpningen var av följande beskaffenhet. Vid, bystämman utsattes en viss dag för syneförrättningen. Vid synen följdes byamännen åt och granskade under åldermannens ledning de gärdsgårdar, som synen gällde. Därvid bestämdes, vilka gärdesgårdsdelar, som skulle repareras. De hägnader, som måste stängas ånyo, nedhöggos, varvid man bestämde tiden för stängningens verkställande. Såsom prov på, huru det kunde gå med en försumlig gärdsgårdshållare, anföres följande anteckning i Kovjoki byordning: »År 1763 i augusti blev Johan Jacobsson fälld till 3 dahler silvermynts böter, för det han inte satt giärdsgården i stånd, sedan han av åldermannen thertill fått befallning wid giärdsgårdssynen». För jämförelse härmed anföres följande stadgande från Graesteds Sogn i Danmark: »Vilken mands gierde, det bliver faeldet, og han icke lucker det inden den föresatte dag, böde derfore till byn — foruden skaden og gierdet uden ophold at luoke — otte skilling».

d) Kreatursvaktande och bete.

Även om gärdesgårdarna voro i lagligt stånd, kunde de vara otillräckliga för att utestänga s. k. okynnesfän. Liksom redan de gamla lagarna ägnat denna sak uppmärksamhet, så är densamma ihågkommen i byordningarna. Mono byamän hade i § 44 i sin byordning föreskrivit särskilda åtgärder mot okynnesfän. Om någon ägde häst, som hoppade över laggild gärdesgård; eller nötkreatur, som nedbröt hägnaderna samt visade sig ilskefullt, så skulle ägaren, på åldermannens åtvarning, »ett sådant kreatur genast bortskaffa, fängsla eller döda låta». Vid tredska skulle 16 öre erläggas i plikt, andra gången dubbelt. — Härmed kan jämföras ett motsvarande stadgande i Sveriges Äldsta kända byordning, Hargsby Ordo Vicinalis av år 1653. I § 15 av nämnda byordning föreskrivas, att om någon äger så »okyndige hästar, att them ingen stängsle uthe håller», så måste ägarena fängsla sådana djur. Om denna åtgärd försummades, så kunde hästen borttagas, och ägaren skulle plikta 1 riksdaler till kyrkan. Vid upprepad försummelse skulle hästen givas åt hospitalet [som mat?].

I Mono byordning, § 54, hade intagits ett stadgande angående vallgång med kreaturen. På våren skulle man göra överenskommelse om, huru vallgången skulle anordnas. Den, som sedan försummade sin tur, skulle bota 5 daler silvermynt. — Kyrkoby byamän synas årligen ha behandlat ett ärende om vakthållning vid den s. k. Bådan. Än ha byamännen anställt en särskild vaktkarl, än ha de vaktat själva i tur och ordning.

Flera överenskommelser om kreatursbete ha varit gällande inom byalagen i Nykarleby och Munsala. Av sådana överenskommelser ha några erhållit häradsrättens fastställelse. Domboken ifrån höstetinget 1838, § 191, förmäler att till häradsrätten hade inlämnats en vid byråd i Mono den 29 pkt. 1838 ingången överenskommelse om häst bete på Mono lötet. Domboken uppger, att byamännens överenskommelse blev i protokollet intagen »till den kraft och verkan lag förmår». Denna Mono byamäns överenskommelse upprätthölls länge. Genom uppodlingsivern under de senaste krigsåren förvandlade byamännen slutligen efter Jakob Gästgivars föredöme, hela det vidsträckta Mono lötet till åker och äng. Överenskommelser av samma art som den nämnda överenskommelsen mellan Mono byamän ägde, enligt en förordning av den 19 dec. 1864, kraft av lag, om den godkändes av flertalet lägenhetsinnehavare, efter beräkning av deras mantal samt icke befanns stridande mot grunderna i allmän lag, då de inför domstol uppvisades för stadfästelse.

I ett häradsrättens protokoll av år 1806 gives upplysning om en överenskommelse mellan Hirvlax byamän rörande skogsbetet, d. v. s. betet å gräsrika träsk och mossar i skogen. Sådant bete skulle enligt deras överenskommelse nyttjas gemensamt, förutom i ett angivet undantagsfall, som berörde Stubb hemmans innehavare. — År 1818 inlämnade Harjux byamän till häradsrätten i och för stadfästelse, en överenskommelse rörande »samfälld uppodling» av ett namngivet område, vilket skulle användas till betesmark för hästar i enlighet med i detalj uppgjorda ordningsregler.

År 1755 antogs av byamännen i Mono, Monäs och Hirvlax en överenskommelse angående bete, vilken åsyftade skydd såväl åt själva marken som åt grödan, tills inbärgning försiggått. Sagda år hade häradsrätten på begäran av byamännen i nämnda byar stadfäst den överenskommelsen, att utom de böter, som stadgades i 7 § av IX kap., B. B., skulle tillkomma ett vite av 10 daler s. m. för den, som under vårtiden, när grunden var lös, insläppte några kreatur uti Stranden benämnda äng, som ägdes av dessa byar gemensamt. Tillika skulle vid samma vite vara förbjudet även höstetiden att insläppa boskap i samma äng, innan »åldermännerne i byalagen funnit inbärgningen vara fulländad.» Denna skulle dock vara verkställd senast 3 veckor före Mickelsmässa.

Den 1 maj 1851 gjorde byamännen i Kyrkoby en enhällig överenskommelse om betandet på deras samfällda ängar och holmar. Höbärgningen på dessa ställen skulle verkställas före den 24 augusti. Om väderleken förorsakade dröjsmål med inbärgningen utöver nämnda dag, skulle åldermännen både i Kyrkoby och Forsby om saken bevisligen underrättas. I övriga fall, såsom då vårdslöshet föranledde dröjsmål, skulle kreaturen vid den bestämda tiden få släppas i bete på nämnda samfälligheter, oberoende av om bärgningen var verkställd eller icke.

En sådan samfälld tillhörighet som betesmarken kunde också ägnas en viss omvårdnad. I § 49 uti Mono byordning berättas härom. Nämnda paragraf ålade alla bysbor, som ägde kreatur, att årligen använda trenne dagsverken på rödjande och uppdikande av den betesmark, som var »skoggångit och med sanka Måsar inbegripit», Den, som uteblev från sådant arbete, bötfälldes. »The, som för honom dagsverket förrättat,» skulle därjämte gottgöras med 16 öre, vilket belopp synes ha utgjort en dåtida dagspenning.

e) Skogsvård.

Under tiden före storskiftet var såsom tidigare nämnts, skogen ännu samfällighet. Det var därför naturligt, att stadgar angående skogens användning skulle antagas inom byalagen. I § 38 både i Vexala och Mono byordning förbjudes envar att utan byamännens lov sälja till utbys man vare sig timmer, tiljor eller näver. Likaså förbjudes att utan tillstånd av byamännen barka »törfwedh», nedfälla »kålhwedh» eller svedja. Vid överträdelse skulle ersättning för hela värdet erläggas till byalaget. Därtill kommo böter. I Mono gällde ett vite av 16 öre för varje träd, »thet ware stort eller litet». Vexala byordning stadgade ett vite av 8 öre för var timmerstock eller vart lass ved.

Mono byordning, § 40, lämnade föreskrift om, huru näver skulle tagas. Det tilläts icke, att träden för sådant ändamål nedfälldes, »på thet ei skogen utödes gienom slikt överdådigt framfarande». I stället skulle stege användas vid nävrets löstagande. Flera byordningar innehålla stadganden om lövtagning. Topparna av unga lövträd skulle ej få avbrytas. Om träd nedfälldes för lövtagning, fingo träden icke lämnas att ruttna, utan måste huggas till ved. För varje träd, som lämnades liggande i skogen, skulle böter erläggas: i Vexala 2 öre, i Mono 10 öre, i Kovjoki 16 öre.

Såsom naturligt är, har flertalet av ovananförda stadganden blivit föråldrade, varför förutsättningar för deras praktiska tillämpning numera saknas. I Kyrkoby yngre byordning ingår däremot ett stadgande, vilket riktar sig mot ett ännu förekommande sätt att missbruka skog. Nämnda byordning föreskriver i en tilläggsparagraf, att ingen, ho det vara må, får hugga »stölingar» [kluvna små granplantor] eller stänga gärdesgården med sådana som bindor. I stället borde grankvistar användas för överträdelse skulle i plikt erläggas 25 kopek för varje »stöling».

Bland dessa exempel på åtgärder inom byalagen för åstadkommande av förnuftiga förfaringssätt vid skogens nyttjande, kan även omnämnas ett förbud angående skog, vilket måste upphävas. På grundvalen av en överenskommelse vid bystämma den 10 april 1819 hade Kyrkoby byamän hos »Landshöfdinge Embetet» sökts förbud på att hugga ned träd på byns och stadens samfällda holmar. Den 8 april 1821 bestämde byamännen, att åldermannen jämte »2:ne främmande män» skulle på bekostnad av bykassan sändas till »skärgården för att se efter våldhygge» Den 16 mars 1824 bestämde byamännen slutligen, att det gällande förbudet skulle försättas ur kraft, så att var och en skulle utan tilltal och ansvar få hugga i skogen på skärgårdsholmarna.

f) Fisk.

Enligt vad traditionen förmäler, var fisket i äldre tid en viktig näring i flera byalag Enligt urkundernas vittnesbörd bedrevs fisket ännu under 1700-talet i stor utsträckning samfällt. Fiskeriärenden påkallade därför reglering och åtgärder av byamännen.

Vexala byamän hade i byordningens 41 § intagit ett stadgande om notfiske i Söderfjärden. Om våren, då strömmingsfisket inföll, skulle »2:ne samfälte nötter» hållas. Till dem skulle »en hwar» bidraga genom att »försvarligen god noot insättja samt dugligt arbetshion». Enligt den 42 § i Vexala byordning tillät byamännen envar att höst och vår efter eget behag fiska med s. k. dämpa, dock icke »på the ordinerie nootwarpen». Domboken från vintertinget 1791, § 82, upplyser om några regler, gällande notfisket i Kantlax. Byamännen hade vid bystämma den 15 maj 1790 överenskommit om att de fyra inom byalaget befintliga notlagen vid notdragningen vårtiderna skulle för vart dygn tura om på de angivna varpställena. Den, som vid dragningen överträdde den bestämda ordningen, skulle erlägga 1 riksdaler i plikt.

Åtgärder för att skydda fiskevattnen mot intrång av personer, som ej tillhörde byalaget, omtalas även i urkunderna. Enligt protokollet från bystämman i Kyrkoby den 3 maj 1836 hade byamännen fastställt, att inga »utbysmän» skulle tillåtas bedriva notfiske vid »Granskär Liden». — Ett annat ärende gäller Vexala by. Enligt vad domboken för höstetinget i Nykarleby 1848, § 62, förmäler, hade Vexala byamän antagit bondesonen Pehr Eliaeson till »skärvakt» över Vexala bys fiskevatten. Villkor för tjänstens erhållande var, att han »till byssens nytta» med »all tro och redlighet» skulle idka det fiskeri, som byamännen komme att överlåta åt honom. På 1700-talet synas även Kovjoki byamän ha idkat fiske, ehuru byn är belägen långt ifrån havet. I sin byordning hade byamännen intagit en särskild stadga angående fiske. Byamännen skulle »läggia lag samman, utan att taga någon utbys man». Vid överträdelse av denna föreskrift skulle 6 daler erläggas i böter.

B) Allmänna åligganden.

Vissa allmänna åligganden ha stundom föranlett byamännen att utfärda särskilda föreskrifter eller att fatta beslut om gemensamma åtgärder för åliggandenas fullgörande.

Den 21 oktober 1818 beslöto Nykarleby byamän, att byns vägar vid vite av 2 rubel genast vid åldermannens eller bisittarenas tillsägelse skulle repareras, annars skulle förfaras efter byordningens föreskrift, d. v. s. arbetet utföras genom lega. Den 1 maj 1821 överenskommo Kyrkoby byamän, att byvägen på östra sidan om älven skulle repareras under tvenne angivna dagar. Om någon icke beaktade åldermannens tillsägelse, så skulle sådan person vara förfallen till 2 rubel och 50 kopeks böter, varjämte legoförfarande skulle tillgripas för vägens iståndsättande. Kostnaden och böterna skulle uttagas genom utmätning. Den 4 december 1770 lämnade Kovjoki byamän åt sin ålderman i uppdrag att övervaka arbetet vid iståndsättandet av byvägen mellan staden och Kovjoki by. För ohörsamhet vid åldermannens tillsägelse stadgades ett vite av 1 daler. Den 18 maj 1873 fattade Vexala byamän beslut angående byvägens underhåll. En angiven del av vägen, nämligen från Österåkern till Rågrinden skulle framdeles underhållas gemensamt av byalaget på sådant sätt, att ett »karldagsverke och ett ökedagsverke» skulle utgå årligen från varje hemmansdel av 1/6 mantals storlek.

Några bystämmoprotokoll från Kyrkoby lämna upplysning om huru byamännen dragit försorg om vägarnas underhåll på vintern. Vid bystämma den 27 december 1823 utarrenderades byns landsvägsplogning på ett års tid för 30 riksdaler. Därvid förbundo byamännen sig att bispringa arrendeform med 4 dagsverken av varje mantal, i händelse särskild snöskottning skulle erfordras om våren. Från senare år föreligga uppgifter om vinterunderhållet på byvägarna. Vid bystämma den 1 maj 1920 beslöts, att byamännen själva under följande vinter i tur och ordning skulle verkställa skottning och plogning De båda följande åren förnyades samma överenskommelse. År 1922 åvälvdes åldermannen därjämte ansvaret för att byns plog skulle hållas i brukbart skick.

Åtgärder mot skadedjur omtalas i bystämmoprotokoll från Kyrkoby. År 1801 är antecknat, att Kyrkoby byamän den 14 juli höllo »byaråd om vargskall». Därvid beslöts, att en man från vart matlag om morgonen på en angiven dag skulle vid vite av 1 riksdaler befinna sig på Frill hemman för att deltaga i skallet. Allmänna lagens föreskrifter om dylika skall har följande lydelse i 1734 års lag, B. B. 23 K. 3 §: »Tå skall sker inom socknen, får ingen sig therifrån undandraga, som något boskapskreatur hafver.» Den 19 juni 1837 höllo Kyrkoby byamän rådplägning om ett vargskall, som befallningsman M. C. Nordqvist utlyst till påföljande dag. Till uppsyningsmån under skallgången utvaldes 6 namngivna personer. Beslut fattades att skallet skulle börja vid Jeppo rå kl. 7 på morgonen, då det skulle åligga var och en vid laga ansvar och vid hot om särskilda böter till bykassan att vara på sin plats i linjen.

C) Ordningsmål och rättskipning.

I sådana stora samfund, som byalagen i Nykarleby och Munsala ha utgjort, måste framträda behov av åtgärder för vidmakthållande av ordning och rättvisa. I föregående skildring av byväsendets organisationsformar har tillvägagångssättet vid dylika ärendens handläggning blivit belyst.

Arten av de ärenden på detta område, vilka plägat handläggas av byamännen, skall härefter utförligare skildras. Åtgärderna i ordningssyfte ha i många fall fått formen av direkta förbud, som i vissa fall synbarligen vänt sig mot rotfästade oseder. I Mono byordning, § 51, stadgas vite av 8 öre för den, som vid nedfällande av träd på »thes grannes äng» lämnade »ther skator [inte fåglar utan toppar] och qwistar efter sig», vilka vid slåttertiden kunde tillfoga ägaren stort men och hinder. Paragraf 50 i Mono by ordning förbjuder olovligt inläggande av hö i annans lada. Om sådan överträdelse skedde, skulle den skyldige erlägga i plikt 1 daler samt höet »äntå bortskaffa», om ladans ägare yrkade därpå. Beträffande samma sak hade Kyrkoby byamän den 3 maj 1828 antagit ett betydligt strängare stadgande. Inlades hö eller löv i annans lada skulle äganderätten övergå till ladans ägare; borttogs sådant hö eller löv av annan person än laduägaren, skulle sådan person böta 7 rubel 20 kopek.

Paragraf 44 i Vexala byordning och § 55 i Mono byordning ävensom punkt 1 i Soklot byordning förbjödo vid högt vite att nyttja annans båt utan ägarens lov. Paragraf 52 i Mono byordning förbjöd olovligt inbärgande av hö på byns utmarker; vitet var 1 daler för varje börda. I paragraf 42 i Mono byordning förbjudes vid 1 dalers vite nyttjandet av olovliga »bywägar igienom åkrarna, sedan the sådde äro.» Genom detta stadgande ville Mono byamän i sin by avskaffa den mångenstädes i Österbotten ännu rådande seden, att man inte följer vägen, där den går i krok, utan för mera bekvämlighet gör sig raka gångstigar t. o. m. genom sädesfälten. — Typiska motsvarigheter till Mono byamäns förbud mot självtagna genvägar över besådda marker påträffas i danska byordningar av äldre datum. I en byordning av år 1601 från Odense amt stadgades t. ex., att den, som red eller gjorde stigar »ofver nogens eng eller korn», skulle giva en halv tunna öl till böter.

l Soklot byordning ha byamännen beaktat vådorna av att lössläppa vanartig hund. Om sommaren skulle sådan hund, enligt punkt 2 i byordningen, icke få utsläppas, sedan grannarna nekat ägaren. Kom hunden ändå lös, kunde den saklöst skjutas. Skada, som hunden åstadkommit, skulle av dess ägare ersättas. Kyrkoby byordning innehåller ett märkligt stadgande angående tjänstefolkets aftonliv. Punkt 1 bland tilläggsstadgandena föreskriver, att tjänstefolket — om sommaren efter klockan 9 — icke utan särskillt lov skulle »få springa i byn».

Även positiva föreskrifter rörande ordningsväsendet inom byalagen påträffas i byhandlingarna. Vid bystämma den 6 november 1826 upprättade Kyrkoby byamän: en berömvärd överenskommelse med syfte att avvärja eldsvåda. Före utgången av januari månad skulle vid varje gård finnas en stor stege till hufvudbyggnaden, för de övriga husen minst en mindre stege. Dessutom skulle på varje hemmansnummer finnas en brandhake med järnkätting och minst 4 famnars [7,2 m] skaft. Ett vite av 4 rubel 80 kopek ålades i vardera fallet för uraktlåtenhet.

Andra ordningsärenden visa, huru byamännen direkt ingrepo, än för att ställa till rätta, än för att bekämpa oseder. Ett protokoll från Kyrkoby av den 21 oktober 1818 omtalar, att Henrik Hjelt anmält vid bystämman, att »Mickelsbackas Enka» honom till men stängt en gärdesgård inpå hans väg. Protokollet fortsätter: »Beslöts, det Mickelsbacka mor skall flytta sin gärdesgård i Laglig ställning, så att Hjelten kan dika upp det dike, som nu är igen grott». I Kovjoki byordning finnes antecknat, att Anders Marken vid bystämma den 4 december 1770 blev bötfälld till 1 daler silvermynt »för drängens svordomar vid samfälte arbete».

Några ordningsmål av större bärvidd äro särskilt ägnade att väcka intresse. I Kovjoki byordning är antecknat, att byamännen den 12 april 1828 belöto utvisa ur byn en namngiven kvinna, som levat oordentligt. Enligt ett protokoll från Soklot by beslöto byamännen därstädes vid bystämman den 27 maj 1845 att Simon Fredriksson Wiik icke skulle få bo på Soklot bys område. Motivering för åtgärden saknas i protokollet. Enligt muntliga meddelanden ha även i rätt sen tid utvisningsåtgärder företagits mot vrångvisa personer eller sådana, som varit fallna för tjuvnad. — För jämförelse må omnämnas, att Hargsby Ordo Vicinalis av år 1653 stadgade, att om tjuvnad skedde, skulle tjuven drivas ur byn.

Inflyttning till byalaget synes i särskilda fall ha förvägrats av byamännen. I början av 1800-talet beslöts vid bystämma i Kyrkoby, att H:r Magister Elenius icke skulle få antaga »den nya torparen Henrik Lävelä, emedan denne befarades bliva byn eller socknen till »förfång». I Mono beslöto byamännen vid bystämma den 12 januari 1909, att lösa kvinnan Maria Lovisa Skeppar ifrån Oravais, vilken inköpt en stuga i Mono by, icke skulle få bosätta sig inom byalaget, emedan hon befarades bliva »byn till last».

Bystämmoprotokollen meddela även uppgifter om att tadelfria personer erhållit byamännens tillstånd till inflyttning. Vid bystämma i Kyrkoby den 1 maj 1826 anhöll sjömannen Jakob Cristoffersson om att få uppbygga en stuga på byn tillhörig mark. Under förklaringen, att sökanden var väl känd, biföllo byamännen denna begäran, på villkor att nämnde Cristoffersson icke skulle få hålla, någon häst. — Vid samma tillfälle gåvo Kyrkoby byamän bifall till torparen Lars Vörlins anhållan att på 10 år mot tre dagsverken årligen få övertaga ett jordområde i byn. Men samtidigt förbehöllo byamännen sig framtida yttrande därom, huruvida änkan skulle få behålla samma ställe under återstoden av den överenskomna terminen, om mannen skulle avlida.

Byamännens åtgärder innebära stundom ett rättsförfarande inom byalaget. I ett rättegångsprotokoll av år 1755 omtalas, att åldermannen i Mono by nämnda år efter hållen bystämma låtit verkställa husransakning för att igenfinna »20 famnar hamplärft». — Enligt personliga meddelanden ha byamännen i Mono även i senare tid hållit husransakning, då ved, hö och dyl. förkommit genom stöld. Då sådana husransakningar hållits, ha byamännen i samlad skara gjort besök hos misstänkta personer och sökt igenfinna stulen, egendom. — Att byamännen av ålder voro skyldiga att medverka vid husransakning framgår av de äldsta svenska rättskällorna. I Äldre Västgötalagen, Tj. b. 5 [Tjuvnadsbalken], — Nat. Beckmans översättning — läses följande: »Blir någon bestulen, följer tjuvens spår och förlorar det —, då skall man först genomsöka byn. Man skall tillkalla bymännen, de skola gå med. Leder icke spår ur by, då skall husransakan företagas. Bymännen få icke vägra husransakan. Bymännen skola gå in först till den, som närmast är misstänkt —». K. G. Westman uppger, att ursprunget till förfaringssättet vid husransakning ledes av den jämförande rättshistorien tillbaka ända till den indogermanska tiden.

Genom de tidigare berörda byrätterna har rättsskipning verkställts inom byalagen. I domboken från hösttinget i Nykarleby 1757 ingå i § 39 följande uppgifter. På anhållan av byamännen i Mono, Hirvlax och Monäs hade häradsrätten år 1755 fastställt en överenskommelse om betande på Strand äng, i vilken överenskommelse utsatts viten utöver vad »Allmänna Lagen» stadgade. För brott mot nämnda överenskommelse hade bonden Erik Pet från Hirvlaks by kallats att svara inför byrätten, i vilken åldermännen i Monäs, Mono och Hirvlaks hade säte. Svaranden företräddes vid byrätten av sin hustru Susanna Nilsdotter och blev bötfälld. Därefter berättas, att byåldermannen i Monäs Anders Näs och dess bisittare Erik Näs »14 dagar före Mickelsmässa» skulle hos Erik Pet utmäta de ådömda böterna. Därvid berövade Pet utmätningsmännen den för böterna utpantade bössan och slog åldermannen Näs med en smedjehammare 2 slag över armen. Genom denna händelse avstannade byrättens åtgärder, och ärendet drogs under häradsrättens dom.

Att byamännen själva i särskilda fall uppfattat rättsåtgärderna inom byalaget såsom likvärdiga med ett laga förfarande inför domstol, synes framgå av följande uppgifter. I ett hägnadsärende, som förehades vid bystämma i Kyrkoby den 5 oktober 1822, åberopade kapten Kärrman ett stadgande i byordningens 2 § och yrkade, att några namngivna personer skulle bötfällas. Emellertid blev även åldermannen på grund av en tjänsteförsummelse indragen såsom skyldig part i detta mål, varför, såsom protokollet från bystämman uppgiver, något utslag i »åldermans Rådet» icke kunde utfalla. Av sådan anledning lät kapten Kärrman ärendet hänskjutas till häradsrättens behandling.

Ett rättsförfarande inom byn betecknas även av de talrika fall, då medlemmar av byalaget förklarats fallna till böter, än på grund av överträdelse av gällande stadganden i byordningen, än på grund av byamännens prövning in casu. Några exempel anföras. Den 2 juli 1799 bötfälldes flera namngivna personer i Kyrkoby till 6 öre envar, för att de uteblivit från »Bya Råd».

År 1754 fälldes Anders Larsson Pet i Kovjoki till 24 (öres) böter för uteblivande från en syn. År 1763 är antecknat i Kovjoki byordning, att Johan Jakobsson Hannula i augusti blev fälld till 6 dalers böter »för fåren, som han sluppit in i Linghagen». Den 23 november 1761 fälldes Eskel Hannula till 3 dalers böter »för ogild giärdsgård» och tredska. Vid samma tillfälle fälldes 3 namngivna personer till böter, för att de lämnat aspar oupphuggna i skogen. Den ena bötfälldes till 10 daler, de andra till 1 daler 16 (öre). Det stadgande, på grund varav dessa fälldes, både såsom av byordningen framgår, blott 26 dagar tidigare antagits av byamännen.

Ett ärende, i vilket karaktären av rättsåtgärd tydligt framträder, omtalas i domboken för höstetinget i Nykarleby 1751, § 28. En person vid namnet Rausk från Vörå hade huggit »törved» på Munsala byamäns skog. För att åstadkomma förlikning i en tvist därom skulle Rausk ha givit några av Munsala byamän brännvin. Bonden Hagas i nämnda by hade förevitat en del bysbor, att de druckit sådant brännvin. Såsom ärekränkringsärende kom saken sedan att behandlas inför Munsala Byamän, varvid Hagas »blev bötfälld i byrådet».

D) Fattigvård och humanitära strävanden.

Ehuru byalagen icke haft några särskilda åligganden beträffande fattigvård, så ha byamännen dock i särskilda fall behandlat dylika ärenden vid sina bystämmor. I Kyrkoby beslöto byamännen vid bystämma den 1 maj 1821, att »Rotfattiga Enkan Maja Nybom» skulle »på Byns bekostnad skjutsas till sin Rota». I Mono by förehades 1921 ett märkligt ärende angående fattighjälp. Ärendets art kräver följande utredning. Så länge den gamla stängselordningen gällde i Munsala socken, var det sed i Mono by, att fattiga obesuttna höllo sig med får, vilka på sommaren utan vidare släpptes i bete på utmark. Genom den nya stängselförordningens antagande 1921, enligt det ålåg kreatursägaren att vakta sina djur, kommo sådana fårhållare i ett svårt läge. Saken blev föremål för överläggningar vid bystämma, varvid byamännen beslöto, att bete för de fattigas får skulle med bykassans medel arrenderas på skärgårdsholmarna. — I Mono by ha byns fattiga också erhållit direkt vård genom bysamfundets försorg. Vid fattigas sjukbädd har ett hjon från var gård i tur och ordning hållit sjukvaka. Vid långvarig sjukdom har särskild vårdare anställts på bykassans bekostnad. Tidigare har omnämnts, att somliga byalag i särskilda fall hade anslagit också en viss andel i böterna till fattigunderstöd inom byn.

Beträffande byamännens åtgärder angående skolor lämna de skriftliga dokumenten blott knapphändiga uppgifter. År 1858 behandlade Forsby byamän frågan om lön åt en söndagsskolmästare. Enligt deras beslut skulle byn erlägga 20 kopek silver för varje söndag. Dessutom bestämdes, att 2 kopek skulle erläggas för varje barn, som ville lära sig skriva. Följande år behandlades söndagsskolfrågan ånyo av bystämman. Därvid bestämdes, att skolan skulle upprätthållas såsom föregående år. Därtill skulle skolmästaren, såsom bystämmoprotokollet upplyser, ha »rättighet» att vara strängare än förut; barnen skulle icke få gå ut mer än en gång under varje skoltimme. — Av Kyrkoby kassabok framgår, att byamännen år 1866 betalat 3 rubel ur bykassan »till Heikell för söndagsskolhållning».

I Mono by har bystämman intill de senaste åren ombesörjt småbarnsskolhållningen. Bland berömda lärare från äldre tid nämnas Anders Svedberg och skolmästar Sundqvist. Vid bystämma 1898 bestämdes lärarlönen till 30 mark per månad. Eleverna skulle betala 50 penni envar, bykassan återstoden. Räkenskaperna för Mono by uppta flere år i följd utgiftsposten: »Hyra för småbarnsskolan 10 mark». År 1907 liksom även följande år erlades blott 3 mark: lokalhyra för småbarnsskolan. Uppvärmningen av skollokalen ha byamännen tidigare vanligen ordnat på sådant sätt, att de låtit varje elev dagligen taga med sig ett vedträ till skolan, där dagsarbetet inletts med eldning under skolmästarens uppsikt. — Elevförteckningen upplär år 1897 femtiosex elever, år 1898 trettiosju.

Vid bystämmorna synas även humanitära krav ha vunnit beaktande. Enligt uppgifter i byhandlingar från Kyrkoby ha byamännen därstädes stundom utbetalat medel ur bykassan för rätt oväntade människovänliga syften. Den 1 februari 1819 sändes till »Bibelsälskapet i Vasa» 5 riksdaler År 1821, det år då grekernas frihetsstrid hade utbrutit, upptar Kyrkoby kassabok utgiftsposten: »Till grekerne 3 daler». Den 28 januari 1828, några månader efter Åbo brand, har i kassaboken införts utgiftsposten: »Till Åbo brandskada 10 daler». Två dagar tidigare hade antecknats såsom utgift: »Till Domkyrkan 2 daler». Krigsåret 1877 erlades ur bykassan 6 mark till »undsättning åt sårade ryska krigare».

Resultat av den gamla självstyrelsen; bysjälvstyrelsens
framtidsutsikter i svenska Österbotten.

Den gamla självstyrelsen synes under vår historias olika tidsskeden ha åstadkommit uppenbara resultat. Den har städse vidmakthållit principen om folkets medverkan i statsarbetet. Historien om våra äldre riksdagar, vid vilka allmogen, även då tidsströmningarna voro ogynnsamma, aldrig förlorade sin fria röst, skulle troligen blivit en annan, om icke riksdagsverksamheten hade ägt samband med det lokalt organiserade statsarbete, som självstyrelsen i de skilda samfunden representerade. Nämnvärd i detta sammanhang är en uppgift av Helge Almqvist i »Svenska folkets historia» Vid riksdagen i Örebro 1617, där förslag till riksdagsordning framlades, gjordes av rikskanslern Axel Oxenstierna uttalande om att det gick ordentligare till då häradsting och i sockenstugor än på de svenska riksdagarna. — Att frihetstidens riksdagar på ett så obesvärat sätt sysselsatte sig med förvaltningens enskildheter, är icke heller ägnat att förvåna, om man besinnar, huru vanan vid omedelbar handläggning av allmänna ärenden på den tiden alltjämt var levande inom samfund med självstyrelse.

Då kommunerna i Sverige och Finland äga så stor självständighet i våra dagar, bör detta förhållande icke heller uppfattas såsom en lagstiftningens nyck, ty den nutida självstyrelsen i kommunerna anknyter, såsom tidigare uppvisats, till gamla självstyrelsetraditioner. Vår allmoges utpräglade sinne för det juridiska tyckes även antyda, att andan, som behärskade de äldre självstyrelseformerna, har kvarlevt till våra dagar.

Då man tänker på att självstyrelsen inom byalagen fortfarande äger livskraft i svenska Österbotten, kan man slutligen uppställa frågan, huru dess framtidsutsikter te sig därstädes. Huvudbetingelserna för denna självstyrelses fortbestånd äro, att de österbottniska byalagen bevara de grunddrag, som hittills kännetecknat dem. Tendenser att upplösa de gamla byarna ha emellertid börjat göra sig gällande. Vid nytt jordskifte ha gårdarna flerstädes flyttats till nya ägor utom den förra bolbyn, varjämte samfällda marker blivit utskiftade på delägarna. Efter sådana förändringar förbli förutsättningarna för självstyrelsen inom byalagen icke desamma som förut.

Likväl torde föremål för självstyrelseverksamhet även framdeles komma att förefinnas. För närmaste framtid synas självstyrelseåtgärder inom byalagen i främsta rummet påkallas av det otillfredsställande tillståndet på ordningsväsendets område i de österbottniska kustbygderna.