Frihemmet i Nykarleby
har intressant historia

I DAG är Frihemmet i Nykarleby borta. För cirka ett år sedan revs byggnaden ned. Bara stengrunden på den vackra tomten, vittnar om var huset i tiden stått. När Hagalund blev färdigbyggt, så överfördes de inneboende till denna tidsenliga byggnad. Men Frihemmet har en rätt lång historia bakom sig. I cirka 70 år hann det verka. Det var många åldringar som här fick ett hem, när krafterna sinade och möjligheterna att klara sig själva blev sämre.

Det var handlanden J. A. Lybeck som i början av seklet donerade [skall vara i slutet av seklet, testamenterade] tomt och cirka 8 ha odlad jord till staden, med villkor att staden där låter uppföra ett hem för åldringar. Ett hem för fattiga, medellösa stadsbor, som ej har möjlighet att klara av sitt livsuppehälle på ålderdomen.

I ett fullmäktigeprotokoll av år 1909 står att läsa att Lybeck uppmanar staden att påbörja byggandet av Frihemmet. Så skedde också. År 1910 torde hemmet ha stått färdigt att mottaga de första ” fattighjonen” — som de inneboende den tiden, för det mesta fick heta. Kanske gjorde Lybeck denna välgärning för att i någon mån freda sitt samvete, för enligt Bircks historia var det flera bönder i trakten, som tvingades lämna gård och grund, när Lybeck krävde in de pengar och spannmål, som han lånat ut till dessa bönder, som råkat i svårigheter.

Den första föreståndarinnan torde ha hetat Hanna Henrikson. [Betty Hedström enl. Birck.] Hon kom dock att verka en mera kort tid och efterträddes av Maria Åberg. Ett rätt så manhaftigt fruntimmer, som även ägde god organisationsförmåga. Efter henne var det Agda Vikblom, som kom att kvarstå som föreståndarinna i cirka 7 år. De inneboendes antal rörde sig kring 13 till 14 personer.

Jordbruk

Frihemmet bedrev även jordbruk med fähus, kor och grisar. Jordbruket sköttes i stadens regi. Under krigsåren var detta en tillgång, då så gott som alla födoämnen skulle ransoneras. Jorden och korna gav ett viktigt tillskott till den dagliga födan. År 1955 lades jordbruket ned, på grund av olönsamhet.

Året 1945, efter det vi fått fred i landet, var det dags för ombyte av föreståndarinna. Det var Anna Vikström — senare gift Sund — som nu trädde till. Hon skulle komma att kvarstå i tjänst 30 år framåt, eller tills hon gick i pension. Ett par år före det Frihemmet upphörde med sin verksamhet.

Tillbyggnad

År 1950 renoverades och ombyggdes Frihemmet. Genom tillbyggnaden fick man rum för ett tjugotal personer. Man tog nu även in åldringar från andra kommuner, som Jeppo, Oravais. Ja ända från Malax hade man inneboende. En del av dessa hade då redan sin pension eller besparingar, så att de själv kunde betala för sig. De som saknade den möjligheten, svarade kommunen eller staden för beroende på var personen var mantalsskriven.

Några förmåner för dem som själv betalade för sig tolererade föreståndarinnan inte. Alla skulle behandlas lika. Namnet frihemmet klingade vackrare i äldre människors öron än benämningen ” fattigåln” , som t.ex. Östervall kommunalhem den tiden ännu rätt allmänt fick heta. Men kanske de inneboende där också kom att leva under något annorlunda förhållanden än på Nykarleby Frihem, där man så gott som hela tiden hade full besättning.

I och med den nya folkpensionslagen, som tillkom något år efter kriget, stiftades också en sociallag, där i paragraferna bortlämnades sådana ord som fattighjon och fattigvård. Man ville med detta befästa att alla individer i samhället skall äga människovärde. Att de efter en tung lång arbetsdag skall ha möjlighet till vård och en dräglig tillvaro på sin ålderdom.

Detta som en kort historik över Nykarleby Frihem, som nu har skattats åt förgängelsen. Enligt Anna Sund var det icke den tiden någon lätt sak att driva Frihemmet med de knapp anslag, som hon oftast hade att förfoga över. Man skulle kunna skriva en hel bok om livet innanför hemmets väggar. Om de inneboendes liv i helg och söcken. Om lidanden och sorg. Men även om förnöjsamhet och glädje i den vardagliga tillvaron under årens lopp. För många åldringar var det ett hem, där de fick skötsel och vård, fram till den dag då de fick lämna detta jordeliv.