Båken på Hällgrund jubilerar: ”Den bästa tiden i min barndom var när man var här”

Båken på Hällgrund fyller 200 år. Den har fått se allt från ryska marinsoldater till kråkbärsätande sommaröbor. ÖT fick hjälp av Bjarne Wikström, som tillbringat mycket tid på ön, att reda ut dess historia.

Man får inte bygga nytt på ön, men det som finns ska bevaras.
Bild: Kevin Åkerlund

Vill man lyckas med att ta sig ut till Socklothällan, en relativt karg ö långt ute i Nykarleby skärgård, vill det till att man har vädrets makter på sin sida. På senare år sitter ön – till följd av landhöjningen – i stort sett ihop med grannön Hällgrund. Redan på långt avstånd skymtar öns största, och högsta, kännetecken: Den röd-,vit- och svartmålade båken i trä som funnit i två sekel.

Båken uppfördes för 200 år sedan.
Bild: Kevin Åkerlund

När vi kliver i land på den gräsbevuxna klippön får vi enkla men tydliga direktiv.

– Akta er för tärnorna. De är aggressiva när de häckar, säger Bjarne Wikström som känner till ön och dess historia utan och innan.

Bjarne tillbringade nämligen en stor del av sina barndomssomrar här. Det gjorde han till följd av att hans far, som var fiskare, tillsammans med sin familj utgick från ön om somrarna.

– Jag bodde här varje sommar mellan 1948 och 1959. Jag var fyra månader när mina föräldrar tog med mig till ”Hällon” första gången. Den bästa tiden i min barndom var när man var här, säger han.

Ensamt var sommarlivet på ön ändå inte. Utöver hans egen familj tillbringade också Bjarnes två fiskande farbröder och deras familjer från ”Hällon”. Bjarne beskriver sina barndomssomrar på ön som på ”Saltkråkan”.

– På den tiden hade man inga telefoner så man lekte. Man åt kråkbär – som var stora och sötare än på fastlandet, nästan som blåbär – och jag lärde mig att segla med en roddbåt. Och så åkte man med ut och fiskade. Det fanns alltid något att göra, säger Bjarne.

Bjarne Wikström känner Hällgrund, och Socklothällan, utan och innan.
Bild: Kevin Åkerlund

Just kråkbären är dock en av få saker med ön som har förändrats under de senaste decennierna.

– Det brukade finnas enormt med kråkbär. Nu finns riset kvar, men det kommer inga bär. Jag har ingen aning om varför det är så. Men nu finns det hjortron här, det har jag inget minne av att fanns under barndomen. Karaktären på holmen har inte ändrat under min livstid, säger Bjarne.

I dag bor Bjarne sedan länge i Östensö. Trots det är han inte helt säker på var han känner sig mer som, Socklothällanbo eller Östensöbo.

– Det är en svår fråga. Det var länge som jag alltid var på väg hit – till ”Hällon”. Det är de ställen där jag har hjärtat, säger han.

Det har dock inte kommit på fråga att bygga någon ny sommarstuga på holmen, som finns omnämnd i skriftliga källor redan på 1500-talet.

– Faktum är att man inte får bygga här, man ska bevara. Vår stuga skyddsklassade av högsta prioritet för cirka 15 år sedan, säger Bjarne.

Det mesta på Socklothällan har varit sig likt under Bjarnes livstid.
Bild: Kevin Åkerlund

I själva verket var han i full färd med att restaurera den gamla familjestugan, byggd 1773, redan innan skyddsklassningen. Trots att han har en sommarstuga på fastlandet.

– I början av 1990-talet var det så förfallet här att jag inte kunde titta på det längre. Så 1993 påbörjade jag renoveringen. Men det kräver att logistiken är i skick om man ska renovera här. Men ett år var isen faktiskt så tjock att jag tog mig hit med traktor.

Under renoveringen har återanvändning varit på temat, för att fräscha upp men ändå bevara stugans karaktär. Drygt 20 år senare är det mesta färdigrenoverat. Det som återstår har han lämnat över.

– I 20 år har jag renoverat och nu är det släktens hus. Jag har sagt att jag gjorde så att det går att vara här. Nu får de yngre ta över.

På väggarna i stugan har folk ristat in saker genom åren.
Bild: Kevin Åkerlund

Båken på Hällgrund

• Båken på Hällgrund firar 200 år. Det firas med öppen hamn 3 augusti.
• En båk är ett fyrliknande fast sjömärke utan ljus. Båken på Hällgrund är röd, vit och svart och drygt 21 meter hög.
• Hällgrundsbåken tillhör är en av de tretton träbåkar – från 1700- och 1800-tal – som står kvar i ursprungsskick än i dag.
• Den är dessutom det den äldsta i i sitt slag, som finns kvar i ursprungligt skick, i Bottenviken.
• Därtill finns alltså Socklothällans drygt 21 meter höga båk, som uppfördes 1824 och således jubilerar i år, kvar i gott skick.

– Båken har renoverats med jämna mellanrum, cirka var 20–25:e år. Senaste gången var år 2000. Då fick de byta ut alla bräder. Men den borde målas på nytt. Det är ett otroligt slitage. Speciellt på vintrarna, säger Bjarne.

Intill den finns en gul lotsstation, samt tillhörande utedass och ett magasin i hamnen. Därtill har lotsarna genom åren fört anteckningar, gällande vattennivån, på öns klippor.

Båken tornar ståtligt, bakom den gula lotsstugan,
i bakgrunden när man anländer till ön.
Bild: Kevin Åkerlund

Genom åren har Socklothällan, sedan början av 1770-talet, varit hem för lotsar. Dessa var till en början främst lokala män som skolats av sina föregångare. Men i början av 1910-talet förryskades lotsväsendet i Finland.

– De lokala lotsarna sade upp sig, förklarar Bjarne.

Vilket innebar att Hällgrundet från och med 1913 beboddes av ryska lotsar och deras familjer. Vid första världskrigets utbrott 1914 kom dessutom ryska marinsoldater till ön. De stannade till 1917. Vilket Bjarne har fått bekräftat genom att gå igenom dokument och berättelser från tiden.

– Jag råkade hitta en bok om de ryska lotsarna. Man kallade dem för de kaspiska lotsarna, eftersom man trodde att de kom från Kaspiska havet. Men de som var här på ”Hällon” kom från Ingermansland, alltså söder om Finska viken.

De lokala lotsarna skulle dock komma att ta sig tillbaka till ön.

– I och med självständigheten blev det svårt för ryska lotsar i Finland – år 1918 dränktes två lotsar i Nykarleby – och sommaren 1918 återanställdes de lotsar som tagit avsked.

Båken renoverades senast år 2000.
Snart behöver den målas igen.
Bild: Kevin Åkerlund

Därefter levde lotsarna på ön fram till 1947, även om verksamheten formellt upphörde först 1954. De sista att rycka ut på en lotsning blev därför fiskarna på Hällgrund. Den gången fanns Bjarne Wikström ombord med de lotsande fiskarna.

– Faktum är att den sista båten som lotsades härifrån gjorde det 7 juli 1954. Det var en motordriven segelskuta som hette Westkust och skulle till Jakobstad. De trodde att det här var Mässkär och började vända inåt, säger Bjarne Wikström.

Efter att lotsandet upphörde var fiskarna de som i huvudsak använde sig av ön och dess byggnader.

– Det var i alla år otroligt få lotsningar. Cirka 25–40 per år.

Utöver det har öns natur både inventerats och studerats. Ön har även beskrivits som det artrikaste fågelgrundet i sin del av skärgården. Vilket även märks eftersom ornitologer vistas här varje sommar för att studera, och ringmärka, silltrutens tillbakagång.

Fågellivet på ön har beskrivits som
det artrikaste i sin skärgårdsdel.
Bild: Kevin Åkerlund