Landsfiskalen som fruktade att bli förorenad av kvinnor
En vacker månskensafton under 1800-talets förra hälft vandrade landsfiskal Georg Ludvig Herpman i Nykarleby över isen, hem till sin stuga på Åminne. Plötsligt blev han angripen och misshandlad av ett sällskap utklädda i kvinnokläder.
I själva verket var det inte kvinnor som anföll fiskalen utan män utklädda till kvinnor. Från den dagen var Herpman aldrig sig själv, trots att han annars var en respekterad man. Han stämplades som Nykarlebys största original. För resten av sitt liv fick han leva med en panikartad fruktan att bli förorenad i beröringen av kvinnor. Hans tillstånd förvärrades då han ännu en gång blev hotad med kniv i Åminnetorpet där han bodde. På den tiden låg Herpmans torp på Kuddnäs hemman. Efter bråket i Åminne flyttade han till en stuga i staden.
Georg Ludvig Herpman, född i Korsholm 25.1.1787, studerade i Vasa trivialskola 1794–1804 och tog senare studenten i Åbo 1805. I början av sin karriär arbetade han som skrivare på Nylands dragonregemente 1808–1809. Han kom till Nykarleby 1813 som länsman. Till en början fungerade han också som landsfogde Basiliers skrivare. År 1825 blev han landsfiskal för Vasa läns norra distrikt i Nykarleby. År 1828 flyttades han till södra distriktet för att återkomma till Nykarleby och norra distriktet 1831. Han gifte sig 1826 med Klara Sofia Frilund. Paret fick två barn, en flicka och en pojke.
Egentligen var Herpman en ansedd person i det gamla Nykarleby. Som ung tyckte han om att spela fiol och gillade även att skriva vers. Herpman var ju ordningens väktare. Det var han som skulle se till att folk skötte sig och höll sig till lag och ordning. Han väckte åtal och verkställde indrivningar. Men som ortens brännvinsfiskal lyckades han skaffa sig många ovänner i och med att han lade beslag på många brännvinspannor, till stor förargelse för alla hembrännare på orten.
Överfallet på isen sades bero på att han var mycket sträng mot sin syster och han lät aldrig henne gå på bal i staden. Det är också troligt att en och annan hembrännare var med i gänget och mer än gärna gav Herman ett kok stryk för gammal ost.
Konstnär Hilda Olson, som kände väl till Herpman, skrev en gång att Herpman efter överfallet på isen skaffade sig en stor sälskinnsmössa fodrad med kopparplåt. Han gick klädd i tjocka vadmalskläder med lappar på knän och armbågar och med blänkande stövelskaft utanpå benkläderna. Ofta bar han vita handskar. Då han skaffade sig nya byxor sydde han nya lappar innan han började använda byxorna.
Herpman byggde sig en liten stuga på Lodören som ligger på Socklotsidan av fjärden, en stenig kobbe nordost om Alören. Där bodde han en tid om somrarna. Än i dag kallas stället officiellt för Herpmansgrundet. Stugan saknade både skorsten och fönster. På väggen fanns bara en liten glugg som han öppnade när någon kom för att sälja fisk. Där vistades han i en enslig tillvaro utan kontakt med andra människor. Det var bara Matts Boman d.y. som fick besöka Herpman eftersom han tjänstgjorde som fiskalens fiskardräng. Men in i hans kammare i stan fick Boman inte komma utan var tvungen att stå utanför tröskeln och prata med Herpman.
Tidigt en vårmorgon var Herpman på väg till sitt sommarställe. Landsfiskalen själv satt djupt nerbäddad i en jolle som drogs på skaren av Matts Boman. Då de kom till beckbruket kommenderades Boman i skogen för att bryta några grankvistar som stacks omkring Herpman i båten. Han ville dra in den friska barrskogsdoften samtidigt som han fick möjlighet att gömma sig för nyfikna blickar.
På sin båt hade Herpman också en kajuta av skinn där han kunde gömma sig när han satt och metade. Men om han hörde årtag i närheten kunde han inte tygla sin nyfikenhet utan reste sig upp och tittade över kanten. Lika snabbt försvann han ner igen.
En gång när Nykarlebyflickan Hilda Olson var ute och rodde tillsammans med några kamrater på fjärden bestämde de sig för att ta en närmare titt på Herpmans koja.
”En utmärkt vacker augusti eftermiddag föll det oss in, att ha en närmare beskådning av Herpmans sommarbostad. Och nyfikna som barn äro, satt vi i land på klippan och vandrade omkring der alldeles som man gör när man har någonting märkvärdigt att skåda. Vi hörde en röst, som genast befallde oss att genast aflägsna oss, men afståndet var så stort ändå, att vi bara skrattade och tittade omkring. Han röt med en stämma, som jag aldrig kunnat tro han egde; Jag skjuter er, edra dj...... om ni ej genast packar er iväg” , skrev Hilda Olson efteråt. (något förkortad). [Hela berättelsen.]
När flickorna satt i båten såg de hur Herpman tog en granborste, doppade den i vatten och tvättade alla ställen där han visste att flickornas fötter hade trampat med sina fötter.
”Många år efter denna episod sågs den gamle mannen vandra hvarje morgon förbi mitt barndomshem, ut genom tullen, till skogen, hvarifrån han lika säkert återvände med en ny och frisk grankvist i handen hvarje gång”.
Herpmans rädsla för att bli förorenad av kvinnor blev allt värre. Han avskydde till och med sin hustru Klara. Han ville inte ens tala med henne. Hon fick inte komma in i kammaren eller röra vid dörrhandtaget. Däremot lät Herpman lotsen Jungells hustru komma in för att städa. Ofta var det dottern som fick gå med bud mellan far och mor.
De gånger hustrun Klara ville ha lite hushållspengar, satte Herpman fingrarna i öronen och sade: ”åskan går, åskan går!”
De gånger Herpman måste ta i ett dörrhandtag efter en kvinna tvättade han sina händer efteråt då det var möjligt. När han gick in till någon affär i stan fick någon annan öppna dörren åt honom. Vid besök i privata bostäder knackade han alltid på dörren och väntade att bli insläppt utan att själv röra vid låset. Om han själv var tvungen att öppna dörren lindade han näsduken runt handtaget.
Georg Ludvig Herpman slutade sina dagar den 22 oktober 1853, nästan 66 år gammal.
|
