Vid Jutas.

(Vandringsminne med reflexioner.)

—

Den 26 juni detta år var en vacker och varm dag. Ett sällskap af 12 personer trampade nämda dag på eftermiddagen landsvägen från Nykarleby söderut till det ungefär 5 kilometer söder om staden belägna slagfältet. Lämnande Jutbacka och Jutas gamla gästgifvargård till vänster, närmade vi oss målet för vår vandring och just bakom en skogsdunge på höger hand visade sig det enkla minnesmärke, som upprests till minne af den 13 september 1808. Monumentet är dock ingalunda så obetydligt, som några hålla före; men det ar ju ej häller det materiella, som utgör hufvudsaken här, utan det faktum, att Döbeln här ledde sina trupper till seger och att Runeberg förevigat händelsen i sin ”Döbeln vid Jutas”.
På framsidan af den stora stenen, upprest på en grund af grofva bullerstenar, skådar man Döbelns medaljongporträtt och på flatsidan af två stenar där nedanför läses, på den ena på svenska: ”O, fosterland, hvem spanar dina öden” o. s. v. På den andra samma ord öfversatta till finska. På baksidan (eller norra sidan) läsas åter orden: ”Af fosterlandet till dess tappre försvarare” och på finska ”Isänmaa sankariensa muistoksi” samt på en annan sten: ”Björneborgarne, Gyllenbögels friskara” och på finska: »Porilaiset, Gyllenbögelin vapaajoukko”.

Sedan en kvinlig medlem af sällskapet ”knäpt af” oss med sin kamera, hvarföre vi voro henne mycket förbundna, uppläste en af sällskapets tre ”belyrade” medlemmar ”Döbeln vid Jutas” och det föreföll åtminstone, som skulle den storslagna dikten havfa gjort ett större intryck här, på skådeplatsen af de händelser, som i stycket skildras, än annars.
Där nere i riktningen mot ån står en gammal lada, som bestrukits af fiendtliga kulor. Här, närmare allmänna vägen, stodo Kothens, Grönhagens, Konows och v Schantz’ skaror, trumpna och modfälda, tils den där ”lavinen af röster” började rulla nedåt dalen och ”den lille mannen med band om pannan” visade sig på höjden. Vi vilja ej vidare orda om slaget, som så mästerligt skildrats, börjandes från prelatens suck vid det rika middagsbordet samt Bjerkéns medikamentala besiktning, fortgående i dialogerna på slagfältet och slutande ”rallentando” [allt långsammare] med den ensamme hjältens monolog ”bland dödens skördar på en blodstänkt jord i septemberkvällens sena frid”.

Detta är ”minnen att lefva på” och de värma våra dufna sinnen nu i seklets aftonskymning, gemensam för alla folk och särskildt i den skymning, som nu lägrar sig öfver fosterlandet. 1808 och 1809 var en kamp för tillvaron hos oss; så är det äfven nu, ehuru i flera fall olika. Då med svärd och krut, nu  med ord och trycksvärta. Då ”den svartnade, i trasor klädda hären”, nu ”det svarta gardet” som visserligen ej mister lifvet men — inkomsten. Och det är vackert så i våra osäkra och njutningslystna tider!

Hvad göres oss då behof af? Därom hafva flera inhemska skriftställare yttrat sig någorlunda enstämmigt. Ljus åt vårt folk! Men ingalunda blott förmåga att läsa och skrifva. Nej, den moraliska halten hos ett folk utvisar dess lifaktighet och gör det värdt att lefva. Med andra ord: viljan att lefva och handla så, som den sedliga världsordningen bjuder och gillar. Härtill invändes: lefva andra folk så? Angår oss icke, blir svaret. De hafva nog haft och komma att hafva sina pröfningar. Enhvar har sin tur och nu är det vår tur. Därför må vi nu tänka endast på oss och söka följa de där skriftställarenas råd. Huruvida vi äro därtill redo, är osäkert och därföre måste vi ännu yttra med skalden:

O fosterland, hvem spanar dina öden?
Förborgad! är, om lyckan eller nöden
En gång skall röjas i din framtida drag.”