RAGNAR MANNIL

CARL SYNNERBERG

SKOLMAN OCH FILOLOG

SVENSK-ÖSTERBOTTNISKA SAMFUNDET

VASA 1967

Tjänsteutnämningar burkar som känt inte sällan framkalla debatt. Så har det varit, så kommer det väl även allt framgent att förbli, och argumenten är tydligen desamma genom tiderna. När skolan genom den nya kyrkolagen av år 1869 —den trädde i kraft 1 juli 1870 — skildes från kyrkan och ett nytt civilt ämbetsverk, skolöverstyrelsen, inrättades för att ta hand om folkskolorna och läroverken, motsåg man inom skolvärlden med stor spänning hur de olika uppgifterna skulle fördelas. Sedan utnämningarna i slutet av år 1869 blivit kända, kom diskussionen i gång. Överläraren vid normallyceet, Alfred Kihlman, tolkade stämningarna i flera brev: »Här talas nu allmänt om vår nya skolöverstyrelse. Det var en verklig överraskning. Ingen hade väntat sig någon av dem, som nu utnämndes. Hur skulle man kunna tro, att det i ledningen för skolan skulle placeras personer, som är helt främmande för skolan. Vi hade trott, att sådana personer som har erfarenhet på skolområdet, dvs. pedagoger, bäst skulle kunna leda skolan. Men det förefaller som om en sådan uppfattning vore oriktig.» — — — I ett annat brev heter det: »Det märkvärdigaste är, att myndigheterna synas anse, personer utan erfarenhet, skall kunna sköta skolan bättre än de sakkunniga.» Helsingfors Dagblad skrev en ledare om saken i en sådan ton, att artikelförfattaren fick böta 300 mk.

Det är möjligt att kritiken till en viss grad var befogad. Den nya styrelsens första chef, general Casimir von Kothen, blev från början impopulär. Att två senatorer satt med i kollegiet skapade även en egendomlig situation. Men kritiken gällde uppenbarligen också dem, som skulle svara för den direkta handläggningen av skolfrågorna, Uno Cygnaeus, G. Frosterus, Julius Bergroth och Carl Synnerberg, föremålet för denna levnadsteckning.

Kihlmans kritik förefaller dock, åtminstone vad Synnerberg beträffar, obefogad och orättvis. Kihlman borde inte ha varit okunnig om, att Synnerberg verkat som lärare vid Helsingfors privatlyceum i nio år. Han var känd som en framstående latinlärare. Sedan 1866 var han också docent vid universitetet. Han var praktisk skolman, en lovande vetenskapsman och dessutom en flitig författare. Han var därtill endast 32 år. Det är möjligt att utnämningen av en sådan ungdom även i vår tid — 100 år senare — skulle väcka diskussion.

Lika visst som det är att Synnerbergs utnämning mottogs med blandade känslor, lika säkert är att hans verksamhet under mer än trettio år vid skolöverstyrelsen, lände vårt skolväsende till fromma. Synnerberg förtjänar helt visst ett äreminne bland de svenska österbottningar, som fjärran från hembygden gjort en insats »mänsklighet och fosterland till gagn och nytta». Så såg han själv sin livsuppgift, när han som adertonåring anlände från Vasa till Helsingfors för att avlägga studentexamen. Hans långa livsgärning visar, att han också ville göra allvar av sina högtidligt formulerade föresatser.

Synnerbergs liv har skildrats tidigare i olika sammanhang. Hans kollega i skolöverstyrelsen, V. T. Rosenqvist, har i en över 100-sidig studie i litteratursällskapets Förhandlingar och uppsatser tecknat Synnerbergs liv. Samme författare hade tillsammans med professor Fridolf Gustafsson redan dessförinnan i Pedagogiska föreningens tidskrift 1915 återgett huvuddragen av Synnerbergs pedagogiska insatser, och ett vänporträtt vars upphovsman är doktor Petrus Nordmann ingår bland minnesrunorna i Svenska folkskolans vänners kalender 1915. — Att Synnerberg var känd även utanför landets gränser är omvittnat på flera håll. Hans namn är ett av uppslagsorden i Nordisk Familjeboks första upplaga, som började utkomma 1875; ännu i fjärde upplagan från 1930-talet är Synnerberg med.

Carl Synnerberg.

Ynglingaår

Rosenqvist berättar, att Synnerberg livligt intresserade sig för sin härstamning. Han försökte genom brevväxling lösa släktgåtan, som föreföll honom olöslig, men han lyckades inte. Han fick ge tappt, men uttalade dock den teorin, att hans farfars far, häradshövdingen i Österbottens nedre medledels domsaga, Johannes Synnerberg (1730—1803), var född i Sverige, inte i Österbotten som källorna uppgav. Atle Wilskman har bekräftat det riktiga i förmodandet. Släkten kan följas till 1600-talets Skaraborg, där bonden Anders Svensson i Synnerby är stamfar för en prästsläkt, som antog namnet Synnerberg. Carl Synnerbergs farfar, Carl Reinholdt S. (1763—1823) var kapten och prövade under 1808—09 års krig på rysk krigsfångenskap. Hans far var sjökaptenen Carl Adrian S. (1802—76). Kaptensexamen i Vasa var daterad 1826 och flera nykarlebyskepp kom under årens lopp att stå under hans befäl. Rätt tidigt övergav han dock sjölivet för att helt ägna sig åt sin stadsgård i Nykarleby. Åkrar och ängar hörde också till, och ett tiotal kor och några hästar krävde sin omvårdnad. Kapten Synnerberg var gift med Anna Maria Rechardt (1814—82), dotter till en handlande i Torneå.

Carl Synnerberg 1868.

Carl Synnerberg föddes den 10 september 1837 i Nykarleby. Han fostrades i tidens stränga stil, fick i hemstaden förvärva sina första bokliga insikter, och kom som tioåring till högre elementarskolan i Vasa. När han hösten 1852 var redo att börja sina studier i gymnasiet, hade staden utplånats av den förödande branden den 3 augusti, och de följande skolåren tillbragtes därför i Jakobstad. 1855 — vid ännu inte fyllda 18 år — blev Synnerberg student. De 33 bifallsrösterna och vitsordet laudatur vittnade om att läroåren i Lars Stenbäcks och F. J. Odenvalls skola inte slösats bort. Särskilt torde rektor Odenvalls glänsande latinundervisning ha lämnat bestående resultat.

De känslor, som bemäktigade sig den unge studenten Synnerberg, var visst icke olika jubelstämningen hos alla andra i samma situation. Om detta ger följande anteckning vältaligt besked

»Stora glädjedag! Säkert skall du aldrig gå ur mitt minne, säkert skall jag aldrig mera njuta en glädje så ren och obemängd. Nu är också den långa mödans första, ljuvaste lön vunnen. Jag är student. Livet ler så glatt, så glatt! Allt är iklätt hoppets färg.»

Höstterminen 1855 finner vi Synnerberg inskriven vid universitetet i Helsingfors. Vårterminen 1856 gjorde han dock sina första lärospån som pedagog, då han antog ett erbjudande att verka som t.f. andra kollega vid Vasa högre elementarskola — då verksam i Nykarleby. Men sedan fortgick studierna i en följd utan avbrott till kandidatexamen i maj 1860. Huvudämnen var latin och estetik med nyare litteratur. För sitt skrivprov pro gradu fick han vitsordet laudatur, vilket en av hans vänner betecknade som »något som endast i sagor från urminnestider är känt förut».

Sina studieår synes Synnerberg dock inte enbart ha tillbragt instängd i sin studerkammare. Med liv och lust deltog han i den illegala österbottniska avdelningens verksamhet. Han deltog i diskussioner, höll tal vid flera Porthansfester den 9 november och redigerade Joukahainen.

Av bevarade anteckningar kan vi få en god bild av hur en österbottnisk student såg på förhållandet mellan svenskt och finskt i vårt land för hundra år sedan — förrän det svenska nationalitetsmedvetandet på allvar väckts till liv genom UV:s framträdande. Rosenqvist sammanfattar Synnerbergs syn på det svenska språket vid denna tid:

»Vi, som nu leva, ha svårt att begripa det berättigade däri, att den egentliga bildningen hos oss skulle ikläda sig en främmande dräkt, och önska naturligt nog, att så snart som möjligt avkasta densamma. Att den endast är ett övergående moment i vår utveckling är klart; det kan icke heller annorlunda vara. Men emedan dess uppgift är, icke att ur sig frammana ett nytt utvecklingsstadium, utan jämte sig uppfostra en yngre broder till full mannakraft, för att, när denna mission är fylld, själv sjunka undan och försvinna, måste å ena sidan, så länge den än har rätt att leva och verka, en utveckling försiggå inom dess eget område, men å andra sidan gränsen för denna utvecklingsprocess vara vida svårare än eljest under vanliga förhållanden att förutse eller påskynda. — — —»

Lärarår. Fortsatta studier

Redan under sina studieår hade Synnerberg vunnit erfarenhet av hur lärarens arbete gestaltar sig, och uppgiften tedde sig av allt att döma lockande. Under sin termin i Nykarleby inledde han en rad experiment, för vilka han livfullt redogör för sin studentkamrat A. Forsnäs, sedermera lektor i Uleåborg. Senare prövade han på informatorns uppgift liksom så mången annan student i flera familjer.

Från 1860 till 1869 undervisar Synnerberg i latin vid Helsingfors privatlyceum, de tre sista åren dessutom i grekiska. Om hans verksamhet här finns många samstämmiga, positiva uttalanden. Hans undervisning var fängslande, disciplinen god. Det sätt på vilket han behärskade sitt ämne väckte elevernas odelade respekt. Hans fina och humana väsen kom till synes även på så sätt, att han aldrig tillgrep någon form av kroppslig bestraffning. De erfarenheter och rön Synnerberg samlade under sin praktiska lärarbana vid lyceet skulle bliva av största betydelse för hans framtida livsgärning, framhåller Rosenqvist.

Redan tidigt torde Synnerberg dock som mål för sin framtida verksamhet ha uppställt en professur vid universitetet. Jämsides med undervisningen fortsatte han därför sina studier i den romerska litteraturen. Redan år 1865 hade han sin licentiatavhandling klar, De clientele apud Romanos sub Caesarihus ratione och följande år framlade han en avhandling för docentur, De temporibus vitae carminumque D. Junii Juvenalis rite constituendis. Hans lärda bemödanden vann odelat gillande, och den 16 juli 1865 blev han utnämnd till docent i romerska litteraturen. Nu delade han sin tid mellan lyceet och universitetet. Till de mindre angenäma sysslorna hörde rättandet av en mängd studenters latinska skripta, »det mest andefattiga göra en person gärna kan få sig ombetrott»:

»Att döma av dessa skripta står det illa till med klassiciteten i vårt land, och jag har redan uttänkt många planer att göra slag i saken, som det heter. Ty få se om det ändå ej går därhän, att jag stannar kvar vid universitetet.»

Om Synnerberg som akademisk lärare skriver Fridolf Gustafsson:

»Synnerberg var tydligen man att fordra insikter, men också den rätte att bibringa dem och ingiva kärlek till vetande — — — av vittnesgilla elever bedömdes hans föreläsningar, särskilt i Livius, som i hög grad intressanta, rika på historiska vyer och märkliga genom eleganta tolkningar av auktorerna.»

Vilja och förmåga fanns tydligen i rikt mått hos Synnerberg, men framtiden vid universitetet tedde sig likväl mörk. Professorn hade ännu ett decennium kvar till emeritusåldern, och dessutom fanns inom samma disciplin en äldre docent, som måhända kunde tänkas få företräde vid besättande av professuren. Inför sådana framtidsutsikter sökte han lektoratet i latin vid gymnasiet i Vasa och utnämndes till tjänsten 1867. Emellertid fick han tillstånd att kvarstå som docent vid universitetet. Latinlärare i Vasa blev han aldrig.

I skolväsendets tjänst

Den uppståndelse som utnämningen av den nya skolstyrelsens överinspektörer framkallade berördes i inledningen. Visst är att föret i portgången var motigt. Å ena sidan förnam man kylan utifrån, å andra sidan fick man inom styrelsen kämpa en ständig kamp med den impulsive och egenmäktige von Kothen. Inte desto mindre åstadkoms flera påtagliga resultat under skolöverstyrelsens första år: gymnasierna och de högre elementarskolorna förenades, de lägre elementarskolorna indrogs, en ny skolordning blev färdig 1872 och nya läroplaner utarbetades. Vid större organisationsfrågor var det i regel Synnerberg, som förde pennan.

Sin syn på skolans uppgift under dessa brytningstider, klargjorde Synnerberg vid Pedagogiska föreningens allmänna möte 1879:

»Jag tvekar icke, att vidhålla den åsikten, att den högre skolbildningens uppgift i främsta rummet är att lära eleverna förstå, att idén är en makt i livet samt att meddela honom förmåga att eldas och hänföras av stora och ädla idéer för att, när det så befinnes nödigt, för dem kunna åsidosätta sin egen nytta, sitt eget jag. I enlighet härmed bör skolundervisningen åsyfta tankens bringande till klarhet och skärpa, viljans stärkande, känslans och fantasins förädling, eller med andra ord: den mänskliga andens harmoniska utveckling — ett uttryck som man på många håll perhorrescerar. Och härtill har den på de klassiska språkens grundval vilande språkundervisningen visat sig såsom det säkraste medlet. Varför skulle man då hos oss tveka att fasthålla detsamma? Det torde vara en allmänt känd sak, att alla insiktsfulla och allvarliga män överallt i den civiliserade världen äro ense därom att man, lindrigast sagt, icke ostraffat kan övergiva detta medel.»

I Pedagogiska föreningens tidskrift införde Synnerberg samma år en uppsats, Skollärarmötet och latinet, i vilken han i polemik mot »latinstormarna» försvarar den klassiska bildningen. Han protesterar mot, att man vill riva ner det bestående för att bereda mera rum för det andra inhemska språket: »Det är inför en sådan vändpunkt vi nu stå, skuggan från dessa hotande, olycksdigra moln fördystra för närvarande den finska skolans liv.»

Även senare kämpade Synnerberg för latinundervisningens ställning i skolorna. När Ivar August Heikel föreslog, att översättningsövningarna till latin från modersmålet skulle slopas, motsatte sig Synnerberg denna reform. Han möttes dock av så energiska motsägelser, att han inte mera ansåg det vara mödan värt att på denna punkt spjärna emot, när skolstyrelsen i mitten av 1890-talet avgav sitt utlåtande om latinskrivningen i studentexamen.

Carl Synnerbergs hem i Helsingfors.

Språkundervisningen har alltid varit ett problem för det finländska skolväsendet. I ett uttalande, författat av Synnerberg, och avgivet av skolstyrelsen 1901, framfördes synpunkter, vilka ännu i dag har en viss giltighet, även om ryskan inte mera är »riksspråk»:

»En huvudsvårighet, med vilken skolan i vårt land har att arbeta och som måste tagas i betraktande vid bedömande av alla reformförslag, är den mängd språk, som ingår i dess läroplan och med nödvändighet betingas av de i landet rådande förhållandena. Lika litet som någon annan bildad nation kunna vi undvara åtminstone någon kännedom av de klassiska språken, latin och grekiska, å ena sidan och de moderna kulturspråken, franska, tyska och engelska å den andra. För dessa språk måste därför ett visst utrymme reserveras i läroplanerna, om ej i alla, åtminstone i ett antal läroverk. Men härtill komma ännu tvenne inhemska språk, finskan och svenskan, som enligt erkända pedagogiska grunder måste intaga ett framstående rum vid språkundervisningen, samt därtill ännu riksspråket ryskan, vars nödvändighet härflyter ur landets politiska ställning; sålunda sju eller åtta språk, då skolorna i Ryssland arbeta med högst sex och i de stora västeuropeiska kulturländerna med högst fem språk.»

Synnerbergs tid upptogs till stor del av inspektioner i skolorna. Ett inspektorsbesök var en stor händelse på orten, och i tidningsnotiser gavs utförliga referat över inspektörernas resor och de middagar, som anordnades gästerna till ära. Synnerbergs inspektioner utmärktes av stor samvetsgrannhet, varom protokollen i skolstyrelsens arkiv vittnar. Även om språkundervisningen var hans främsta intresse, åhörde han undervisningen i alla läroämnen, men råd och anvisningar utdelade han endast i fråga om språken.

Synnerberg vitsordas som en human visitator. Inte sällan ställdes han inför svåra situationer, såsom då en omotiverad stränghet från en lärares sida krävde ett ingripande från skolöverstyrelsen. Redan under sin egen skoltid hade Synnerberg lärt sig ogilla kroppsagan, och Lars Stenbäcks ibland obehärskade användning av »handplagg» gjorde Synnerbergs omdöme om sin första rektor mindre gynnsamt. Vid tillkomsten av 1872 och 1883 års skolordningar — de mest betydande aktstyckena i skolväsendets utveckling under Synnerbergs tid — hade Synnerberg också ägnat frågan om skolans inre liv sitt beaktande. Inte utan orsak ansåg han sig vara den, som avskaffat kroppsagan i våra skolor. V. T. Rosenqvist gör gällande, att Synnerbergs uppgift härom bör anses vittnesgill.

Synnerbergs insats vid skolstyrelsens överläggningar präglas av vidsyn och omdöme. Inte utan orsak anses många utlåtanden och administrativa bestämmelser vara författade av honom; bl. a. skrev han skolöverstyrelsens samtliga berättelser 1870—99. Han var föga böjd att följa modeväxlingarna i opinionerna. Gärna såg han, att skolväsendet förändrades på grundvalen av vunna erfarenheter och genomförda experiment. En fråga, som Synnerberg ägnade mycken uppmärksamhet, var reformen av kvinnobildningen, och i besluten av år 1885 och 1886 tog han livligt del. Betecknande för hans syn var dock, att han ställde sig tveksam till tanken att fruntimmersskolornas fortsättningsklasser skulle ges rätt att dimittera elever till universitetet. Närmast synes han ha befarat, att detta skulle medföra krav på en sådan omgestaltning av fruntimmersskolorna, att dessa härigenom skulle förlora sin särart.

I fråga om placeringen av de svenska folkskollärarseminarierna synes Carl Synnerberg ha blivit tongivande, när utlåtande avgavs till senaten i december 1870. Uno Cygnaeus hade energiskt hävdat, att ett enda samseminarium vore tillräckligt för den svenska lärarutbildningen, men hans röst vann inte gehör. I K. J. Hagfors redogörelse för Nykarleby seminariums tillkomst refereras Synnerbergs synpunkter på följande sätt:

»Skulle principen om ett gemensamt seminarium fasthållas, säger han, borde det förläggas till Kristinestad, som ägde ett centralt läge mellan de båda svenska befolkningarna; men då en sådan anordning vore en orättvisa mot befolkningen i landets södra del, förordar han inrättandet av två enkla seminarier, det ena i Nyland, helst i Ekenäs, det andra i Österbotten, varvid Kristinestad icke kunde komma i fråga, emedan befolkningen i Lappfjärd vore i sedligt avseende dålig, och orten låge avsides för flertalet österbottningar. Men Wasa och Nykarleby voro centra för Österbottens egentliga odalmannastånd. Flere skäl gåvo företrädet åt Nykarleby, då enligt Cygnaeus, ett folkskoleseminarium helst borde förläggas till landsbygden i närheten av en mindre stad. I sedligt avseende vore Nykarlebytrakten en av de bästa i landet. Bonden hade där en starkt utpräglad självständighetskänsla och hade ingen lust att bliva jämngod med stadsbon och alldeles icke komme att sända sina söner till staden för att göra dem till herremän. — — — Seminariet i Nykarleby borde bliva ett manligt sådant, såväl med hänsyn till de många anlag och färdigheter, vilka utmärkte Österbottens manliga befolkning, som med hänsyn till folklynnet.»

Synnerbergs åsikt segrade som känt, och Nykarleby seminarium kunde inleda sin verksamhet den 1 september 1873.

Publicistisk verksamhet

Synnerbergs lätthet att formulera sina tankar och åsikter i skrift framträder tidigt inom skolstyrelsen, men hans stilistiska förmåga räckte till för en publicistisk verksamhet i många andra sammanhang. Redan 1871 invaldes han i redaktionen för Tidskrift utgiven av Pedagogiska föreningen i Finland, till en början som en bland sex redaktörer, senare som huvudredaktör. I verkligheten redigerade Synnerberg tidskriften tämligen ensam under 29 år, från 1871 till 1899. Ända till sin död 1915 fortsatte han att lämna bidrag till tidskriften, varför hans insats som pedagogisk skriftställare omspänner en tid av 45 år.

I Pedagogiska föreningens tidskrift skrev Synnerberg själv talrika artiklar från sitt eget fackområde, den klassiska filologin. Inte sällan gav han sig tid att utförligt redogöra för skolväsendets utveckling i andra länder (Ryssland, Sverige, Preussen, Frankrike), och för skolväsendet vid världsutställningen i Wien 1873. Han var sålunda en av de första i vårt land, som intresserade sig för den gren av pedagogiken, som i vår tid benämnes komparativ pedagogik. Också skolhistoriska uppsatser av Synnerbergs hand ingår i tidskriften.

Om Synnerbergs förtjänst vid utgivningen av Pedagogisk tidskrift skriver V. T. Rosenqvist:

»Tidskriften var under årtionden vårt enda pedagogiska organ för den högre skolan och bidrog sålunda på sitt sätt till att hålla det pedagogiska intresset vid liv och medverka till danandet av den pedagogiska opinionen. Det är kanske icke för mycket att säga, att tidskriften på sitt område under en viss tid var den förnämsta i norden; den hade även en icke så ringa läsarkrets i Sverige. Synnerberg förmådde även påtrycka denna publikation något av sin obiektiva och humana ande.»

Synnerberg framträdde också som läroboksförfattare. Ett arbete, som upplevde inte mindre än fem upplagor, var Svensk ordlista för rättskrivning, som av skolstyrelsen påbjöds till allmänt begagnande i skolorna.

Svenska litteratursällskapets sekreterare

Synnerberg hörde till grundarna av Svenska litteratursällskapet i Finland, och invaldes vid det konstituerande mötet den 7 maj 1885 i sällskapets styrelse. Till sekreterare utsågs M. G. Schybergson, men då denne från hösten samma år vistades utomlands, valdes Synnerberg att sköta sekreterarsysslan. I tio års tid handhade han sedan denna uppgift, och hans noggrannhet och omsorg framgår med all tydlighet av de efterlämnade protokollen från denna tid.

Till litteratursällskapets skrifter har Synnerberg inte lämnat många bidrag. Därtill medgav tjänsteåliggandena i skolstyrelsen, Pedagogiska förenings tidskrifts redigering och sekreterarsysslan i litteratursällskapet, tydligen inte tillräcklig tid. Senare gav han sig dock tid att författa några längre artiklar för skriftserien, en minnesteckning över Wilhelm Lagus och en studie, Anteckningar rörande J. L. Runebergs episka stil.

Insats inom den klassiska filologin

Trots att Synnerbergs livsgärning i så hög grad var praktiskt inriktad och hans tjänstgöring vid skolstyrelsen framför allt uppfylldes av byråkratiska ämbetsgöromål, framstår han inför eftervärlden dock i främsta hand som vetenskapsman. Redan hans licentiat- och docentavhandlingar hade ansetts förebåda en lysande vetenskaplig karriär. Att inte vetenskapen blev hans verksamhetsfält berodde, som vi sett, på att inga vakanser syntes ligga inom räckhåll. Synnerberg fick därför närmast ägna sig åt sitt huvudintresse, den romerska litteraturen, såsom privatperson. Hans framträdande som författare inom den klassiska filologin är mot denna bakgrund så mycket mera imponerande både i kvantitativt och i kvalitativt hänseende. Under årens lopp strödde Synnerberg omkring sig rikligt med kulturhistorisk stoff, som vittnar om hans förtrogenhet med den antika världen och dess förhållanden. »En dag i amfiteatern i det gamla Rom» (1868), »En blick på Romarnes historiografi» (1862), »Det litterära livet hos Romarna» och »De gamla Romarnas tidningar» (1864) är några exempel på artiklar av denna art. Inför Finska vetenskapssocieteten höll han ännu 1897 ett föredrag, »En blick på den klassiska fornkunskapens utveckling och nuvarande ståndpunkt», i vilket han betonade latinets bildningsvärde och latinets vikt för språkundervisningen.

Synnerbergs egen forskning inom den klassiska filologin inriktades på Horatius och hans oder. I Pedagogisk tidskrift publicerade han 1877 en uppsats, som samma år utkom i bokform, Horatii oder och den nyare kritiken. Studierna kompletterades ännu år 1891 med en uppsats i Pedagogisk tidskrift. Professor Fridolf Gustafsson berättar i samma tidskrift 1915 om Synnerbergs forskningsmetod:

»Han hade kraftigt anslagits av den högkritiska riktning, som i britten Bentley hade en snillrik föregångare och långt djärvare fortsattes av holländaren Hofman—Perlkamp, men redan började övergivas av den nyktrare tyska filologin, där den strängare och objektivare utforskningen av handskrifterna och deras olikvärdiga klasser alltmer lades till grund för textemendationen, såsom av Lachmann, likasom i Danmark av Madvig, och flere andra filologer av första ordningen. Synnerberg utgick visserligen från ett grundligt studium av den antika handskriftstraditionen, men tvekade icke att, vägledd eller förledd av sitt logiska skarpsinne, sin fina smak och sin historiska blick, ofta korrigera själva den antika skalden, i stället för att blott emendera, d. ä. söka rätta avskrivarfelen i hans text, att således icke taga och i det längsta förklara skalden sådan han var, med hans poetiska begränsning och hans påtagliga svagheter, utan i dess ställe t.ex. utelämna, förändra och omställa ord, verser och hela strofer. Om nu ock detta strävande icke hade fast botten under sig är det å andra sidan obestridligt, att det var ägnat att sporra textinterpretationen till det yttersta och fördjupa studiet av Horatius och hans tid, likasom det krävde en hög grad av språklig och real insikt och framför allt estetisk begåvning i högre mening.»

Textkritiska studier ägnade Synnerberg också Minucius Felix, den första kristna författaren på latin, och Cornelius Nepos, den romerska hjälteskildraren från förkristen tid.

Av stor betydelse blev Synnerbergs arbete som utgivare av texteditioner för skolbruk och som läroboksförfattare. Han lade ned ett noggrant arbete på textupplagor av M. Tullii Ciceronis Orationes selectae XI (1878), av Q. Horatii Flacci Carmina selecta et de arts poetica liber och Cornelius Nepos. Synnerbergs Cornelius-upplaga av år 1877 innefattade en alfabetisk ordbok med goda översättningsanvisningar och används fortfarande i undervisningen såväl i de finska som i de svenska skolorna i Finland. Inte ens Topelius' Boken om vårt land har kunnat konkurrera med denna bok av Synnerberg i fråga om livslängd.

För användning inom undervisningen utgav Synnerberg en omarbetad upplaga av Brunérs latinska skolgrammatik 1884 och tillsammans med V. Hellman år 1891 en latinsk elementarbok, Latinsk läsebok för nybörjare. Av stort värde var också hans Latinsk övningsbok, 1888 och Kort handledning i latinsk stilistik, som enligt Fridolf Gustafsson utmärkte sig genom »följdriktighet och reda i uppställningen, precision och klarhet i reglerna».

Synnerberg som emeritus

Synnerberg gick ensam sin väg genom livet, en omständighet som väl i viss grad medverkade till att han för sin omgivning framstod som en bildningsaristokrat. »Det låg någonting förnämt, någonting av stolt självmedvetande över hela hans väsende. Att denne man icke skulle dagtinga med sitt samvete var givet.» Omdömet är V. T. Rosenqvists, och i samma riktning uttalar sig Fridolf Gustafsson:

»Han var av naturen något reserverad, till och med kylig. Men i sitt gästfria hem var han en trevlig värd. Där kunde han ofta värmas till stor öppenhjärtighet och godmodig humor, särskilt då han skildrade sina svårigheter med tröga och motsträviga lärare eller då han bedömde den politiska chauvinismen och det sociala lycksökeriet. Han var själv fri från nutidens jäktande och mångfrestande ävlan, lugn och objektiv, kritisk och konservativ, men han visade ett öppet sinne för alla reella framsteg, för varje fosterländsk vinning, för mycket olika kultursträvanden, särskilt i skolväsendet och på folkbildningens område, men även i konst och i skönlitteratur, den finska som den svenska Hans sympatier i dagens strider vilseförde icke hans klara omdöme, ej heller hans opartiskhet i sak och person.»

För sina medborgerliga förtjänster som ämbetsman och främjare av vetenskaperna förlänades Synnerberg 1893 kanslirådstitel.

Tiden kring sekelskiftet var en tung tid för tjänstemännen i vårt land. De ständiga ingreppen i ämbetsverkens åtgärder och den öppna nonchalans som de makthavande visade skapade en vitt utbredd olustkänsla. Inom skolstyrelsen väckte senatens påbud om en intensifiering av undervisningen i ryska stor oro sommaren 1901. I ett uttalande ville skolstyrelsen slå vakt om de klassiska lyceernas möjlighet att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin uppgift att bevara latinets och grekiskans ställning. Utlåtandet slutar med en förhoppning, att vårt skolväsende »icke skall underkastas några mera genomgripande ändringar som skulle för framtiden omöjliggöra eller åtminstone i hög grad försvåra dess jämna och fruktbringande verksamhet»

Synnerberg fyllde 65 år den 10 mars 1902 och hade därmed uppnått pensionsåldern. Även om hans krafter fortfarande var obrutna både till kropp och själ ville han nu dra sig tillbaka till privatlivets lugn. Hans avskedsansökan beviljades den 10 april 1902.

Vid en avskedskollation gav Synnerberg uttryck för sina känslor vid uppbrottet:

»Det är naturligt, att man med tungt hjärta och blott efter moget övervägande lämnar en verksamhet, som fyllt största delen av ens liv. Det liknar sig till ett uppgörande av sluträkningen med livet, det är liksom ett språng ut i det toma intet, det är först på allvar av vandringen mot det okända mål, som väntar oss alla. Jag delar med många andra medvetandet att ha kunnat verka så oändligt litet av vad jag velat och önskat. Men jag bevarar dock med tacksamhet mot Försynen många angenäma minnen från denna verksamhet. Mina besök i landets skolor erinrar jag mig med snart sagt oblandad tillfredsställelse. Och när jag återvänt från dem, har jag alltid i eder krets rönt välvilja, tillmötesgående och understöd. Det skall bliva mig en tröst att minnas detta när jag tänker på det bristfälliga i mitt arbete. Måtte en allgod Försyn vaka över vårt skolväsende och måtte alla som därmed äga att taga någon befattning, besparas alltför hårda prövningar. Jag är övertygad att det engång segerrikt skall utgå ur den kris som möjligen förestår»

Sin återstående livstid fram till 1915 utfyllde Synnerberg med träget arbete. En stor del av hans skriftställarskap inom den romerska litteraturen härstammar från denna tid. Han var även fortfarande en trägen medarbetare i Pedagogiska föreningens tidskrift. Somrarna tillbragte han på sin villa i Lovisa. Dit flyttade han tidigt på vårarna och först sent på hösten återvände han till huvudstaden. Petrus Nordmann berättar om hans liv och umgänge i Helsingfors:

»Han bodde sedan ett par årtionden tillbaka i en gård vid Fredriksgatan, och i detta trevliga ungkarlshem, prytt av tavlor och skulpturer, samlade sig ej blott på Karlsdagen den 28 januari, utan ofta vid andra tillfällen en liten krets av äldre och yngre pedagoger, som med vänskap och vördnad blickade upp till den ståtlige, fint bildade gamle gentlemannen.

Undertecknad hade den lyckan att få räknas till denna krets, och med tacksamhet minnes jag de oräknade gånger jag suttit vid soffbordet i farbror Synnerbergs salong och lyssnat till hans ord, där han rak och imponerande satt i sin gungstol och i valda ordalag uttalade sig i dagens frågor.»

Mot slutet av sommaren 1915 insjuknade Synnerberg. Redan 1908 hade han besvärats av magsår, och samma onda ledde nu efter endast några dagars sjukdom till döden. Sitt sista vilorum erhöll han på Lovisa vackra begravningsplats.

Jordfästningen förrättades av kyrkoherden Ivar Nikander, som i sitt tal framhöll »hans varma religiositet, stora hjälpsamhet och deltagande för medmänniskors väl samt hans fosterländska sinnelag». Kapten L. Laurent »gav i varma och stämningsfulla ord uttryck åt de känslor av saknad och tacksamhet släkt och vänner hyste». Hans vän och medarbetare, rektor V. T. Rosenqvist talade på flera korporationers vägnar. Sitt långa tal avslutade han med följande karakteristik:

»Det låg över Synnerbergs hela väsende något av den klassiskt bildade karaktärsfasta mannens stolta självmedvetande, någonting förnämt, som kanske kunde synas en och annan i någon mån högdraget. Men de som kände honom närmare — och han hade intill det sista flere trofasta vänner — visste, att där klappade ett varmt och för andras väl deltagande hjärta i hans bröst.

Nu har Carl Synnerberg fått sin sista vilostad på denna fridfulla plats ett stycke från den sommarbostad, dit han städse under vinterns mörka dagar längtade. Men vi som stå samlade omkring hans grav, få icke glömma, att vi nu bäddat i jordens sköte en märkesman från en viktig period av vårt lands nyare historia.»

Den svenska odlingens framtid i vårt land hade med åren blivit en hjärteangelägenhet för Carl Synnerberg. I sitt testamente förordnade han föreningen Svenska folkskolans vänner till universalarvinge. Räntorna av Carl Synnerbergs fond skall enligt bestämmelserna användas »för föreningens syften». Att det växande släktets väl låg den gamle skolmannen varmt om hjärtat, bekräftas även av tvenne andra fonder, om vilka Synnerbergs testamente innehåller förordnande: Nykarleby seminarium erhöll 5.000 mk till en stipendiefond för »välartade och medellösa elever från Nykarleby stad och landsförsamling» och Lovisa stad fick en lika stor fond för stipendier åt elever vid stadens svenska folkskolor.

I en tid, då betingelserna för kulturlivet ständigt förändras och då skolväsendet som en följd av tidens krav i grund omvandlas, kan det vara skäl att bli erinrad om hängivna insatser av den art Carl Synnerberg ägnade uppbyggandet av undervisningen i våra skolor. Den angelägna iver, med vilken han försvarade en plats för den klassiska bildningen inom våra läroverk, är värd att minnas också i dagens och morgondagens reformarbete.

Minnesplattan.

Källor och litteratur: