V. NYKARLEBY SOM SKOLSTAD

Wasa högre elementarskola i Nykarleby 1852—1856


Vid Wasa brand 1852 blev Wasa gymnasium och högre elementarskola hemlösa. Gymnasiet placerades för en tid i Jakobstad, medan högre elementarskolan från höstterminen s.å. provisoriskt verkade i Nykarleby, där utrymme bereddes i stadens skolbyggnad. Den gamla trivialskolan, som 1684 flyttades från Nykarleby till Wasa, återvände således för en tid av fyra år till sin gamla hemstad.

I Nykarleby hälsades skolan och dess lärare och elever med glädje välkomna. Till en början synes man visserligen ha befarat, att ”piltarne” skulle vända upp och ned på den fredliga staden, men denna farhåga visade sig helt ogrundad. I nov. s.å. meddelar en iakttagare, att lärare, piltar och stadsbor levde i bästa endräkt. Överallt hade man tävlat att erbjuda rum, så gott man kunnat, och därpå rådde ingen brist. Däremot var bristen på skolböcker till en början kännbar, emedan en väntad ”remiss” från Helsingfors uteblivit. Behovet fylldes dock efter hand. 9)

Rektor för skolan var mag. Esaias Wegelius. Han var född 1804 i Kemiträsk, prästvigdes 1831 och blev magister 1832. Efter prästtjänstgöring i Rovaniemi och Uleåborg blev han kollega i sistnämnda stad 1838, konrektor i Tavastehus 1840 och i Vasa 1845. Under Nykarlebytiden utnämndes han 1855 till kyrkoherde i Kangasala och avgick från skolan 1856. Han blev prost 1865 och dog den 22 mars 1875.

Den 48-årige rektorn karaktäriseras av den unge, tidigare omnämnde t.f. andra kollegan Edvin Avellan (f. 1830, d. 1912) som genomhederlig och välmenande, men uttröttad så att han förlorat all högre själsspänstighet. ”Är nog mycket petrificerad [förstenad]”.

T.f. konrektor var magister Ludvig Björkman, f. i Satakunta 1818, fil. kand. 1844 och kollega vid Wasa skola 1846. Han blev ord. förste kollega 1852 och konrektor 1857, men ställdes på indragningsstat 1874, då högre elementarskolan förvandlades till lyceum, och dog den 27 jan. 1876. — Han karaktäriseras av Avellan som ”ytterst torr och flegmatisk”.

Som t.f. andre kollega tjänstgjorde läsåret 1852—1853 magister Mathias Albert Laurén, f. 1816 i Vasa, fil. kand. 1843 och befullmäktigad andre kollega den 15 aug. 1853. Han bestred förste kollegans tjänst 1855—1856 och blev kollega i latin den 1 nov. 1856. Han prästvigdes 1863 och synes vid sidan av sin lärarbefattning ha tjänstgjort som präst i Nikolaistad och Bergö under de följande åren. — Avellan synes ha uppskattat honom.

Tredje kollegan Gustaf Lönnmark (f. 1813, d. 1866) hade prästvigts 1837 och tillträtt tjänsten som kollega inferior vid Wasa trivialskola 1840 samt utnämnts till tredje kollega vid Wasa h. elementarskola 1841. Han blev kyrkoherde i Vemo 1848. Han karaktäriseras av Avellan som ”blifven mekanisk och manererad. I vanliga lifvet synes han lifvlig och smått treflig”.

Som rysk språklärare tjänstgjorde Gabriel Wilhelm Passelberg, f. i Ingermanland 1825. Han blev student i Helsingfors 1845 och efter studier i ryska och tyska och tjänstgöring vid olika skolor rysk språklärare vid Wasa gymnasium 1853—1854 och vid Wasa h. elementarskola i Nykarleby från höstterminen 1854. Från hösten 1856 tjänstgjorde han på nytt vid Wasa gymnasium. Han avled i Vasa den 6 dec. 1866 i lungsot. — Enligt Avellan hade han ”ett halt och föga anknytande väsende”.

Skolan öppnades i Nykarleby den 11 okt. 1852 av gymnasiets rektor Lars Stenbäck 10) som var bosatt i Jakobstad. Från Vasa hade 73 elever följt med skolan till Nykarleby. Under vistelsen i staden inskrevs följande antal elever: 1852 9, 1853 27, 1854 20, 1855 23, 1856 49. Summa 128 elever.

Bland dessa elever var endast 6 från staden, medan c:a 13 var från kringliggande orter. De sex från Nykarleby var rådmanssonen Mathias Sandström (f. 1843), skollärarsonen Oskar Wilhelm Grönqvist (f. 1840, stud. 1863, ändrade namn till Wilho, d. 1883), häradsskrivarsonen Magnus Kjellman (f. 1843, magister, kollega vid realskolan i Åbo 1873), kapellanssonen Karl Johan Häggström, (f. 1842), organistsonen Anders Wilhelm Gästrin (f. 1842, d. 1873) och sockneadjunktssonen Oskar August Heikel (f. 1844, med.dr.). Någon större betydelse ur utbildningssynpunkt för stadens ungdom fick skolan således ej. 11)

Skolan hade följande antal elever: 1853 81, 1854 86, 1855 83 elever.

Antalet hade nedgått kraftigt efter flyttningen till Nykarleby, emedan en stor del av eleverna från Vasatrakten och Sydösterbotten uteblev. 12).

Skolan logerade såsom nämnts i det nybyggda skolhuset (nuv. rådhuset), där stadens lägre elementarskola även var inhyst. Under Krimkriget togs skollokalen dock såsom nämnts i anspråk som gudstjänstlokal för den ryska garnisonen. Högre elementarskolan synes dock ha samsats där med ryssarna om tider och utrymmen, medan lägre elementarskolan inlogerades privat.

På undervisningen och elevernas behandling anlägger Avellan kritiska synpunkter. Lektionerna började kl. 8. Varje timme behandlades ett särskilt läroämne. Avellan gillade ej denna läsordning, emedan den splittrade undervisningen. I andra skolor, skriver han, fick varje läroämne vanligen två lektionstimmar efter varandra. Här däremot förekom ett utvecklat mångläseri, vars följd blev ytlighet, ”bristande värme för sak” och ”sura frukter”. Dagen började med 10 min. bön och varje timme följdes av en kortare frist.

Varje klass var indelad i två läxlag. Vardera skulle ägnas 25 min:s förhör. ”Läraren måste försaka varje förklaring av det lästa”. Han blev en läxförhörare, ej annat, ty han var ju ej mer än människa. ”Namnet lärare”, skriver Avellan, ”innebär numera en himmelsskriande lögn”. Slentrianen och mekanismen var visserligen bekväma för den, som själv saknade liv och samvete, men ej för någon annan.

Med kollegerna hade Avellan ej mycket gemensamt: de var alla så mycket äldre än han själv. Med kollegan Björkman hade han redan i början en dispyt om ”det idkeliga pluggandet”, vilket rekommenderades som ett ”arcanum caeleste” (himmelskt medel). Prygelstraffet utgjorde de facto nervus rerum gerandarum (drivkraften till resultaten) i denna skola. ”Ingen timme förgår nästan”, skriver Avellan, ”utan att man ifrån flera håll på ett obehagligt sätt störes af klobbans slag”. Björkman skonade ej ens fjärdeklassisterna, tillägger Avellan förtrytsamt. I sällskapslivet i staden och på kringliggande gårdar deltog Avellan och de andra lärarna av allt att döma livligt, såsom tidigare berättats (d.a. II s. 259 f.).

Trots all välvilja från stadsbornas sida, erbjöd det vissa svårigheter att få lärare och elever inlogerade i staden. Detta framgår av att t.ex. Avellan till en början tog in på gästgivargården, där han dock ”för stoj och bultande fick ro hvarken natt eller dag”. Efter flera fruktlösa försök lyckades han omsider hyra ett större, ljust och glatt rum hos vaccinatören Enqvist i dennes nybyggda hus på tomt 128 i Nystaden (d.a. II s. 105). Här betalade han 2 rbl sr i månaden med möbler och ved. För uppassning och kaffe tillkom 1 rbl. Middag och kväll intogs på gästgiveriet för 7 rbl i mån. Lönen uppgick till 97 rbl 50 kop sr i terminen. Dessutom erhöll han 5 rbl i hyresmedel från staden. Stadsborna hade nämligen för att få behålla skolan i Nykarleby anslagit 100 rbl per termin som hyresmedel till lärarna. Stadsborna själva fördelade pengarna så, att rektor fick 25 rbl, Björkman 20, Laurén 20, Lönnmark 15, Passelberg 15 och Avellan, den yngste, bara 5 rbl. Detta ansåg han orättvist och skamlöst. ”Ehuru t.f. behöfde han ju rum lika väl som de andra. Lärarebröderna medgåfvo det”.

Ganska snart fann han bostaden otrevlig. Den var fuktig, men blev torrare sedan man i mitten på sept. börjat elda dagligen. Maten på gästgivargården beröms dock som färsk, kraftig och ”tämligen snygg”. Som enda bordskamrat hade han den på annat ställe (II s. 485) nämnde löjtnanten Krook, som hade befälet över 10 man indelt militär och 40 ryssar. Maten var bättre här än i Åbo, där han betalt 18 rbl sr för logiet.

Rummet var emellertid fuktigt och osunt, ehuru huset bara var två år gammalt. Taket var otätt och läckte vid svårare regnväder. En morgon i slutet av sept., då han vaknade, var tapeten vid dörren våt från tak till golv, längs taket rann en biflod till höjden av skrivbordet och ett vattenfall ned på Avellans över bordet utbredda papper. Även sängen fann han senare på dagen ”vara föremål för takets givmildhet”.

Husvärden lät visserligen reparera taket, men Avellan ville flytta. Men vart? Rummet var hyrt för hösten. Avellan menade att om han av hälsoskäl måste flytta, ”må borgmästaren skaffa rum, emedan Nykarlebyborna förbundit sig att hålla husrum lärare och elever tillhanda”.

Avellan bodde kvar, men besvärades av hosta och insjuknade i nov. i stark scharlakansfeber och måste stanna i Nykarleby till in på vårterminen, skött av modern, som rest upp till staden från hemmet i Vittisbofjärd. 13)

Den unge Avellans belägenhet torde ha varit typisk för inackorderingsmöjligheterna i staden. Den påminner starkt om situationen ett par decennier senare, då seminariet började sin verksamhet. Staden var, som det förefaller, lika litet 1852 som 1873 beredd att taga emot en högre läroanstalt.

Då Högre elementarskolans återflyttning till Vasa blev aktuell våren 1855 utbröt en polemik i tidningspressen, som fortsatte ännu 1856. I Vasa var meningarna om att på nytt taga emot skolan delade bl.a. på grund av brist på skollokal och bostäder. Det nya Vasa var ännu ej byggt. Även lärarna synes ha varit tveksamma, sedan Nykarlebyborna givit dem lockande anbud. Elevantalets minskning under skolans Nykarlebytid talade dock för att den borde återflyttas till Vasa, där elevtillströmningen varit god.

Sedan ett nytt skolhus blivit färdigt hösten 1855, önskade Vasaborna livligt, att gymnasiet och h. elementarläroverket skulle återvända. I jan. 1856 insändes dock från Nykarleby till Helsingfors Tidningar en artikel om fördelarna av att skolan kvarstannade i denna stad. Den infördes ej. Topelius som var redaktör för tidningen, intog dock i mars 1856 en resumé av de grunder insändaren åberopade för sin åsikt. De var:

1) brist på rum i Vasa för lärare, elever och de familjer, som åtföljde en del skolbarn,
2) svårigheter för lärare och elever att bo i provisoriska och till följd därav fuktiga eller mindre väl försedda hus,
3) svårigheten av en ny flyttning till det nya Vasa,
4) att Vasa var parlamentärort (ort, där underhandlingar föres under krig) och att dess trängsel måste ökas av en större militärstyrka, så länge kriget fortfor,
5) att Nykarleby var känt som en av de sundaste orter, varemot Vasa var beläget i en osund trakt.

Skolinspektorn i Vasa, Benjamin Frosterus, tog avgjort parti för en återflyttning och i okt. 1856 hade skolan återvänt och flyttat in i den nya skolbyggnaden. 14)

Någon saknad tycks den ej ha efterlämnat i Nykarleby, och två år senare nedbrann staden, varför skolan i alla fall hade blivit hemlös där.



Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 84—88.


Nästa kapitel: Lägre elementarskolan utökas med en rektorsklass.


Läs mer:
Trivialskolan i kapitlet Fakta.
(Inf. 2004-02-01.)