Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall


FÖRORD

Denna historik utgör det första samlade arbetet om Nykarleby Idrottsklubb (NIK). Boken kan självfallet inte göra anspråk på att ge en heltäckande skildring av allt som tilldragit sig inom klubben under 70 år.
     Basmaterialet i form av årsberättelser och protokoll är tyvärr så bristfälligt, att vissa tidsavsnitt får en otillräcklig belysning i jämförelse med perioder då verksamheten kunnat dokumenteras. Jag är fullt medveten om att många skeenden i NIK:s långa historia inte kommer till tals, likaså att personer som vore förtjänta av ett omnämnande kanske inte får se sitt namn på pränt. Svårigheten har bestått i att rätt värdera de många som gjort så mycket för NIK.
      Ett varmt tack vill jag rikta till medarbetare på ”hemmaplan” och speciellt då klubbordföranden Bjarne Lundqvist och kassören John Strang vilka på olika sätt bistått mig i arbetet med denna historik.

Bennäs, maj 1989
Erik Stenwall

 

 




NYKARLEBY IDROTTSKLUBB

1917—1987

15 juni 1917

I november 1957 skrev Bjarne Lundqvist, dåvarande ordförande i Nykarleby Idrottsklubb, ett brev till diplomingenjör Aarne Jernström i Åbo. Anledningen var att man inom NIK:s styrelse börjat tveka huruvida 1917 verkligen var föreningens grundläggningsår. Några röster höjdes för 1927, ja, det fanns t. o. m. en åsikt som förde fram 1934 som föreningens stiftelseår.

13 år (!) senare eller i juni 1970 kom svarsbrevet från Jernström. Och han kunde klart och dokumenterat bevisa att 1917 var Nykarleby IK:s grundläggningsår. Närmare bestämt fredagen den 15 juni.

Till sitt brev kunde Aarne Jernström foga ett skriftligt dokument som i sitt slag är närmast unikt. Det ger ett uttömmande och klart besked om vad idrottsklubben egentligen sysslade med i början av sin verksamhet.

Det första mötet var synnerligen väl förberett, vilket framgår av de konkreta ärenden som togs till behandling. Något överraskande är det fotbollen som tilldrar sig den unga föreningens första och största intresse. När styrelsen väl var utsedd valde man Rudolf Holmström till ”domare för fotbollsövningarna” något som väl idag närmast motsvaras av ett lags tränare.

En annan stor fråga som dryftades tidigt var behovet av en idrottsplan. Man skulle uppvakta drätselkammaren med en skrivelse om att staden skulle ”inrätta en sportplan”.

 

NIK:s #stiftelseurkund"
 
Nykarleby Idrottsklubb
under sommaren 1917

  
    Fredagen den 15 juni sam-
mankom ett antal för
sport och gymnastik intres-
serade personer å nykterhets
kafeet
för avhandlande av
frågan om idrottsklubbens
organisation för sommaren.
    1. Beslöts att föreningens
namn skulle vara ”Nykar-
leby Idrottsklubb.”
    2. Valdes 5 styrelsemed-
lemmar. Dessa blevo:
    Valter Gyllenberg ordf.
    Aarne Jernström sekr.
    Georg Högbom kassör
    Verner Nygård
    Emmanuel Nygård
 ͸ I all sin anspråkslöshet (8x16) är detta protokollhäfte ett mycket värdefullt dokument. Där bekräftas tydligt att NIK blev till den 15 juni 1917. 




Två fotbollslag!

Platsen för idrottsplanen var noga uttänkt och angavs till ”stadens lindor öster om rummelbacken”. Storleken borde bli 100 x 60 m. Men man kunde inte förvänta sig att staden byggde en sportplan i rappet och därför skulle man anhålla om att få anlägga en plan på Kampen ”för endast de första åren tills den nya planen hunnit bliva färdig”. För att underlätta det hela lovade mötet att medlemmarna nog utför arbetet blott staden sköter planeringen och tar sig an arbetsledningen.

Det är närmast frapperande att finna hur klart formulerad målsättningen för föreningen var. Den måste entydigt ha svarat mot medlemmarnas intresse och förväntningar, låt vara att vi längre fram skall kunna spåra en påverkan från bl. a. seminariet.

Redan tre dagar efter det första mötet, som med skäl bör kallas det konstituerande, kom medlemmarna samman igen. Nu fastslogs ett träningsschema som gick ut på att två kvällar i veckan skulle ägnas åt ”fotbollssparkning” medan en kväll skulle vikas för allmän idrott. Mötet beslöt också att ”låta laga fotbollsportar”, alltså fotbollsmål.

Nykarleby IK var i sin begynnelse i hög grad en fotbollsvänlig klubb, något som tydligt understryks på ett tredje möte, som hålls redan den 21 juni. Nu utses två (!) fotbollslag med drivare, halvbackar, fullbackar, kapten och målvakt. — Det finns anledning att återkomma till de två lagen längre fram i texten, då fotbollen får sitt kapitel.

Nykarleby IK tog sin början med 26 personer som inskrivna medlemmar. Det kan ytterligare tilläggas att man omgående valde stadens vapen till sitt klubbmärke och att medlemsavgiften fastställdes till 50 penni i — månaden!

Det jernströmska brevet bekräftar vad som framkommit under arbetet med denna historik: en betydande del av föreningens protokoll och handlingar är spårlöst försvunna. Det gäller handlingar från tiden 1922 till 1934. Dock kan verksamheten i betydande mån belysas också från denna period, främst tack vare notiser i dagstidningar, i huvudsak Österbottniska Posten.

Den ambitiösa satsning som Nykarleby IK gjorde 1917 förblev emellertid kortvarig. Jernström skriver: ”Under 1918 och 1919 var verksamheten nedlagd beroende på kriget och värnplikten, som då var 18 månader. År 1920 på vårsommaren då undertecknad blev fri från militärtjänsten blev det nytt liv i föreningen”.

(Inf. 2006-02-04.)



UF-RÖRELSEN BANADE VÄG


Innan skildringen av Nykarleby IK:s fortsatta verksamhet går vidare är det skäl att ägna ungdomsföreningarna i stad och landskommun en berättigad uppmärksamhet. Utvecklingens gång har ju i hela svenska Österbotten varit den att ungdomsföreningarna lade grunden för den idrottsverksamhet som specialföreningarna förde vidare. Och i det avseendet är förstås Nykarleby-idrotten inget undantag.

Det finns vissa formuleringar i de allra första protokollen som tyder på att NIK gick till, åtminstone i viss mån, färdigt dukat bord. I varje händelse startade man inte från något nolläge, där fanns ett förberedelsearbete som uf-rörelsen stod för.

Först i den relativt långa raden av ungdomsföreningar i Nykarlebynejden kom Socklot uf som bildades år 1900. Tre år senare får Kovjoki sin ungdomsförening och 1905 är det dags för Markby uf.

1906 bildades Nykarleby Ungdomsförening, som omfattade byarna Forsby, Kyrkoby och Ytterjeppo. Väl att märka är att staden inte finns med i uppräkningen; den fick ”egen” förening först 1927 — Nykarleby stads ungdomsförening. 1934 ”övertogs” Nykarleby uf av Juthas Ungdomsförening, som nu hade Ytterjeppo uf som granne i söder, en förening som bildades 1914.


Ytterjeppo ungdomsförenings lokal var tidigt en samlingsplats när man i byn ställde till någon friidrottstävling. 1942 härjades lokalen av en våldsam brand, som lämnade byn utan samlingshus för en lång tid.
[Ett minne av Nykarleby stads ungdomsförening, ett kaffefat med föreningens namn. Stämpeln (T, Arabia, G18 och NN) kan kanske ge en exaktare datering än 1927—1934.
Oskar Kronqvist tillhandahöll.
(Inf. 2008-06-22.) ]


Turerna har varit många och de är inte helt lätta att följa, men ofrånkomligt är att just ungdomsföreningarna var de första att inordna idrottsaktiviteter av olika slag i mera organiserade former.

 


Ytterjeppo ungdomsförenings lokal var tidigt en samlingsplats när man i byn ställde till någon friidrottstävling. 1942 härjades lokalen av en våldsam brand, som lämnade byn utan samlingshus för en lång tid.
 ͸ Ytterjeppo ungdomsförenings lokal var tidigt en samlingsplats när man i byn ställde till någon friidrottstävling. 1942 härjades lokalen av en våldsam brand, som lämnade byn utan samlingshus för en lång tid.



Tredje ungdomsringen

1907 grundades Tredje ungdomsringen för föreningarna i Nykarleby, Munsala och Jeppo. Tre år senare beslöt ringstyrelsen att man inom verksamhetsområdet skulle ordna gemensamma idrottstävlingar.

Därmed lades grunden till de s.k. ringtävlingarna, som främst gällde i skidning och friidrott och som tidvis var synnerligen populära.

Väl inne på föreningsbildning så kan här nämnas att Nykarleby skyddskår bildades i september 1917. Tjugotalet intresserade anmälde sig, men redan fyra månader senare var medlemsantalet uppe i 208. Av dessa var 143 från staden och som en kuriositet kan nämnas att den yngsta medlemmen var 14 år och den äldsta 63.

Skyddskårens verksamhet fick tidigt en idrottslig inriktning. I drygt två årtionden löpte kårens idrottsverksamhet parallellt med idrottsföreningarnas arbete och ofrånkomligt var att de personella och även andra resurser på sätt och vis halverades. På en relativt liten ort var en uppdelning av tillgångarna ägnad att förminska den rent idrottsliga kapaciteten.


Från sektion till förening

Under 1910-talet får idrottsverksamheten i Nykarlebynejden en allt fastare organisation. Början gjordes av ungdomsföreningarna som bildade idrottssektioner. I några fall ville man gå steget längre och bildade fristående idrottsföreningar. Livslängden blev i många fall tämligen kort, men också med de första trevande försöken var man med om att göra grundläggande insatser.

1914 gjordes en föreningsbildning i Jeppo, 1916 i Munsala och 1920 i Jutas. Det intressanta med just den trion var att man valde hurtfriska och inspirerande namn: Blixten, Sköld och Stjärnan. Flera föreningar tillkom och sålunda fanns det 1928 idrottsklubbar i åtminstone Ytterjeppo, Soklot, Markby, Jutas och Kovjoki.

Här gäller det dock att ta beteckningen idrottsklubb eller -förening en smula lätt. I verkligheten handlade det om sektioner eller underavdelningar, men då deras fullmakter att bl. a. ordna tävlingar stundom var tämligen stora, så var det förstås lockande att kalla sig idrottsklubb.

Några inregistrerade idrottsföreningar var det i varje fall inte fråga om. Det politiska klimatet i landet gjorde det i början av seklet omöjligt att bilda särskilda föreningar. Under en lång tid fick våra ungdomsföreningar verka som filialer till ex. Malax Ungdomsförening. Den nämnda Nykarleby Ungdomsförening från 1906 skrevs formellt som en filial till Vasa Ungdomsförening.


Idéer från seminariet

När Nykarleby IK bildades hade Nykarleby seminarium verkat i staden i 44 år!

Att ha en förhållandevis stor läroinrättning så nära inpå sig måste ha haft en tydlig inverkan på många områden i staden. Också om seminariet tidvis ville verka som en stat i staten, så var det ofrånkomligt att idéer strömmade ut till ortsbefolkningen. Så skedde också på idrottens område och det må förbli en öppen spekulation i vad det hade blivit av stadens idrottsverksamhet om seminariet inte hade funnits i grannskapet.

Idrotten intog ändå aldrig någon central position i undervisningen i seminariet. Det dröjde ända till 1899 innan gymnastikundervisningen fick en mer preciserad form i skolans under visningsplan. Nämnda år skulle klass l syssla med bl.a. gångarter, på tvåan upptogs ”målskjutning med salongsgevär”, treorna skulle ha kommandoövningar och i fyrans kurs ingick ”metodologiska övningar”. Egentlig idrottsverksamhet omnämns överhuvudtaget inte.

1917, eller samma år som NIK kom till, bildades vid seminariet en gymnastik- och idrottsklubb. Klubben fick 27 medlemmar, av vilka 15 antecknade sig som passiva medlemmar.

Här ligger det nära till hands att fråga sig huruvida bildandet av Nykarleby IK och tillkomsten av denna idrottsklubb vid seminariet — samma år — hade något närmare samband. Att den ena föreningen räknade 26 medlemmar vid starten och den andra 27, kan för all del vara rena tillfälligheten.

Idrottsklubben vid seminariet ordnade två tävlingar i allmän idrott under sitt första verksamhetsår. I den traditionella text som formulerade målen i undervisningen i gymnastik tillkom nu också ”idrott och fotboll i det fria”.

1917 innebar sålunda ett år då idrottens fästen i nejden kraftigt förstärktes. Man kan rent av spåra en inspirerande konkurrens mellan seminaristernas idrottsklubb och NIK. Några år senare, då stadsföreningens arbete låg nere, försvann också den citerade målsättningen ur seminariets arbetsplan.


NIK-gymnasterna gjorde ofta uppvisningsturneer ute i bygderna och utgjorde populära inslag i bl.a. soaréprogrammen. Bilden är från seminariets festsal, där truppen av allt att döma höll sina övningar.
 ͸ NIK-gymnasterna gjorde ofta uppvisningsturnéer ute i bygderna och utgjorde populära inslag i bl.a. soaréprogrammen. Bilden är från seminariets festsal, där truppen av allt att döma höll sina övningar.


Aktivt årtionde

1930-talet blev ett mycket aktivt idrottsårtionde i seminariet. Nu bildades en gymnastik- och idrottsförening benämnd Gnistan och aktiviteter av skilda slag avlöste varandra. Man ordnade klasstävlingar i friidrott och skidning, boboll introducerades, lektor Runar Ingberg ledde en grupp gymnaster som gav uppvisning i nejden och så gjordes början till stafettloppet Nykarleby-runt.

Nu vinner fotbollen nya anhängare också bland seminaristerna och i slutet på 30-talet utkämpades en rad matcher mellan NIK och ”burkarna”.

Bland studerande vid seminariet återfanns nu många från Nykarleby med omnejd. I början på årtiondet upptog matrikeln åtta studerande från staden jämte landskommunen och hela nio från Munsala. Bland dessa återfanns några kända idrottsmän och senare ledare såsom Verner Vidberg, Runar Nyholm och Helge Henriksnäs samt Sven Jungar från Jeppo.

Det är därför ingen överdrift att påstå att det var via seminarieidrotten som NIK fick en rad nyttiga och betydande impulser. Också en påtaglig handräckning kunde stadsklubben räkna med från seminaristernas sida. Också om 30-talet var speciellt rikt på samarbete så återkom föreningarna i gemensamma arbetsuppgifter också senare.

1945 ordnade Gnistan och NIK tillsammans en kurs och tävling i orientering, 1947 prövade man på handboll, två år senare wolleyboll och i mitten på 60-talet korgboll. Mångkamp i friidrott, såväl 5- som 10-kamp, omhuldades på båda hållen.

Det idrottsliga samarbetet mellan NIK och seminariet präglades i betydande mån av den gymnastiklärare som skolan hade. Detta framkom tydligt under de år då Stig-Erik Stenbacka och Carl-Johan Palm på 1960-talet var verksamma i seminariet. Då om någonsin praktiserades en utåtriktad verksamhet och ett närmast blomstrande samarbete kunde uppnås.

Nu vore det förvisso falsk historieskrivning att påstå att det städse rådde kärvänliga relationer mellan NIK och seminarieidrotten. Liksom det på det mer ”privata planet” förekom meningsmotsättningar och rivaliteter, så kunde också idrotten vidkännas ansträngda och snåla kontakter. —Men när det riktigt ville sig väl blev samarbetet nästan för påtagligt:

Det hände sig på 1920-talet då NIK hade match i fotboll mot ett jakobstadslag att tidningen Pedersöre skrev:

”...om matchen Nykarleby—Jakobstad anmärktes att blott en enda infödd stadsbo tillhörde Nykarleby-laget och att de övriga voro seminarister från övriga orter”.

Senare kunde man konstatera att den omtalade ”infödda stadsbon” egentligen var född i — Jakobstad!

Den 1 augusti 1970 tog symbiosförhållandet slut: seminariet indrogs — Vasa nästa!

1877 dimitterades den första lärarkullen, 14 stycken. Innan slutkapitlet skrevs hade sammanlagt 1480 folkskollärare fått sin utbildning i Nykarleby. En bit av de skolminnen som dessa hade med sig ut till alla delar av svensk-Finland rymde också en glimt av Nykarleby IK, en idrottsförening som man en gång var granne med.


Erik Stenwall (1989) Nykarleby IK 70 år, 1917—1987, sid 3—13.
Stig Haglund digitaliserade.


Nästa kapitel: Från Kampen till Skogsvallen.
(Inf. 2006-02-09.)