Avtäckningen av frihetsmonumentet.

Ett vackert vinterväder med nyfallen snö, gynnade festligheten vid begravningsplatsen söndag d. 28 november [1920]. En talrik menighet från såväl staden som landskommunen och närgränsande socknar hade tillstädsekommit.

Högtiden inleddes med gudstjänst i kyrkan, där trenne skyddskårsfanor höllos framme vid altaret under gudstjänsten. Kl. 1 på dagen avtågade från torget under musik och företrädda av sina standar, skyddskårsavdelningar från staden, landskommunen, Jeppo och Munsala, till begravningsplatsen. Till tåget slöt sig dessutom en stor människoskara.

Framkomna till begravningsplatsen bildade skyddskåren fyrkant framför minnesstoden. och inbjödos de fallnas anhöriga taga plats inom densamma.

Programmet inleddes med psalmen „Vår Gud är oss en väldig borg“, utförd av seminaristernas hornkapell. Mäktigt och gripande strömmade tonerna ut över de församlade folkmassorna och stämde sinnena till högtid. Då de sista ackorden förklingat besteg monumentkommitténs ordförande, bankdirektören K. F. Spolander talarstolen och höll följande tal:

Ärade medborgare!

I denna ärestod har samhällets tacksamhet mot de fallne, som här vila i helgad jord, fött sig uttryck. Här som i mången annan Finlands bygd har det för vännerna av ett oberoende och lagbundet fosterland framstått som en kär och bjudande plikt att genom ett värdigt och varaktigt minnesmärke för nutid och eftervärld minna om Finlands folks ädla och segerrika frihetskamp, i vilken dessa våra unga söner föllo. I fosterjordens granit hava kämparnas namn ristats att tälja om deras bragd och än i sena led bjuda vandraren att dröja vid minnesstodens fot för att välsigna de ädles minne.

„Ej med klagan skall Ert minne firas ej likt dens, som går och snart skall glömmas. Så skall fosterlandet Er begråta som en afton gråter dagg om sommarn, full av glädje, ljus och lugn och sånger och med famnen sträckt mot morgonrodnan“.

Ärestoden skall även bära vittnesbörd om medborgarandan, som behärskade folksjälen och tände dådkraften under en för oss i högsta mått brydsam och händelsediger tid. I dessa unga mäns bedrifter har samhällsandan s. a. s. manifesterat sig, och det ädlaste de unga ärvt av fäder och förfäder återbördats fäderneslandet. Ungdomen har väl under alla tider varit mottaglig för höga ideella värden; dock för såvitt samhället själft uppburit dessa, så även i dag som är och i dag som kommer, vilka motsägande yttringar man än trott sig spåra. Varje tid är för övrigt ansvarig för framtiden genom sin ungdom. Ungdomen bör förty, vårdas så, som man vill vårda sig om framtiden. I dessa avseende kunna de fallnes fäder och mödrar och alla samhällsbevarande medborgare vid åsynen av minnesstoden känna sig stolta över dem de fostrat och — offrat.

Sällan har ett folk i fråga om mod, handlingskraft och offervilja satts på hårdare prov än Finlands folk under 1918. Alla yttre maktfaktorer lågo avgjort emot. Men detta lilla folk ägde en styrka i sin ideella livsåskådning och i sin av fäderna ärvda uppfattning av medborgerlig plikt mot fosterland och samhällsskick, en kraft som skulle visa sig åstadkomma storverk. Medborgerlig dygd har sällan firat en större triumf, än då Österbottens unga män gingo mot en överlägsen fiende under Mannerheims ledning.

Finland tillfördes vinningar, som det under mer än sekellång tid eftersträvat, och dess historia ristades med ärorika minnen, som ej få förgätas, utan fastmer böra få hos varje finländsk man och enkannerligen hos varje medlem av vår unga stolta löftesrika skyddskår hugfästa vår manligt stolta löften: dö för vårt land är leva för vår ära!

Må detta monument i sin mån minna härom och bidraga till att hålla folksjälen vaken för all ädel bragd och landets söner redo att likt dessa fallne offra liv och blod för fosterlandet.

Minnesstoden är tillkommen dels genom frivillig insamling dels och väsentligen genom anslag av fullmäktige i stads- och landskommunerna. En hel del samhällsmedlemmar ha även på ett för dem hedrande sätt medverkat vid arbetet. Stoden är ritad av arkitekt P. Björk i Helsingfors och utförd vid Oskar Aaltos stenhuggeri i Jakobstad.

Å Nykarleby stads- och landskommuners vägnar har jag härmed äran överlämna stoden i kyrkoförsamlingens vård.

Må täckelset falla“!

Då täckelset fallit spelade musiken psalmen „Bevara Gud vårt fosterland“. Härefter talade ingeniör Thure Heikel varmt och hänfört till de stupades minne samt frambar, å anhörigas till de fallna vägnar ett tack till dem som rest vården. Talaren berörde dessutom grekernas frihetskamp, samt drog en parallell mellan Finlands sista strid och de förstnämndas.

Följde så sång, „Du som världar har till rike“, som utfördes förtjänstfullt under lektor Wikströms ledning.

Pastor Wald. Westberg framträdde härpå och höll festtalet, som återfinnes på annat ställe i tidningen. Det innehållsrika talet åhördes under djup stillhet. „Björneborgarnas marsch“ utfördes därpå av manskvartetten.

Här kunde sägas några ord om själva monumentet. Det är, som redan nämnts, ritat av arkitekt P. Björk i Helsingfors, samt hugget i röd granit på O. Aaltos stenhuggeri i Jakobstad. Monumentet, som ter sig mycket prydligt, minner om en forngrekisk minnesvård, med tvänne pelare som uppbära en portalsten, å vilken läses „För fosterlandet“. på en kubformig sten i förgrunden mellan pelarna äro inhuggna de stupades namn. Platsen synes synnerligen väl vald. Sommartid är det hela en fond av gröna träd och vintertid hänger det vit snö uti grenarna. Det kommer att väcka tankar hos vägfarande.

Sedan prosten E. Appelberg, ännu yttrat några ord samt å Nykarleby lutherska kyrkoförsamlings vägnar framburit ett tack för monumentet, i vars vård detsamma överlämnats, vidtog en hyllning av kransar vid minnesstoden.

Första kransen nedlades av stadsfullmäktige i Nykarleby genom handl. A. Kisor, dessutom nedlades en krans från Nykarleby landskommun genom lärar J. Sundqvist, från Nykarleby skyddskår genom kapten Nils Kling, från landskommunens skyddskår „Tack för bragderna vid Tammerfors“, genom lärare J. Sundqvist, från Munsala skyddskår genom fältväbel J. Enqvist, från distriktsstaben i Vasa skyddskårsdistrikt genom magister V. Granlund, samt en krans från „Lottorna“ genomfröken mag. E. Lassus.

Högtidligheten avslutades med „Vårt land“.

Efter framkomsten till staden bjödos Munsala och landskommunens skyddskårer på förfriskningar, som serverades i Normalskolan.

Kl. 5 e. m. var en soaré föranstaltad i Normalskolans festsal, till vilken en talrik allmänhet infunnit sig. Programmet upptog: Hornmusik, tal av folkskollärar J. Sundqvist, sånger av en manskvartett, körsång av en blandad kör, deklamation och melodram av herr Josef Herler, duettsång utförd av fröken Gyllenberg och lektor O. Wikström, ackompagnerad av fröken M. Castrén. Till sist avsjöngs unisont “Modersmålets sång“.

Behållningen från festen kommer att användas för skyddskårens fromma.

Från avtäckningsfestligheten i Normalskolan avsändes på förslag av de stupades anhöriga följande telegram till Mannerheim:

„I dag, då i Nykarleby minnesstoden på våra i frihetskriget 1918 fallna söners grav avtäckes, hälsa vi Eder, Herr Genral, under vars överbefäl de med ära föllo i striden mot fosterlandets fiender!

Fäder och mödrar till de stupade“.

På detta telegram svarade Genralen i följande högstämda ordalag:

„Djupt rörd av den gripande hälsningen beder jag att till dem, vilka för fosterlandet offrat vad de haft högst och äradt få frambära uttrycken av mitt varma deltagande och sympati.

Mannerheim“.