70-årig segelförening

[Historik över Segelsällskapet Ägir]

På initiativ av dåvarande lektor [sedermera seminariedirektor] Gustaf Hedström och provisor Julius Sandström föranstaltades en kappsegling den 6 juli 1884 vid ångbåtsbryggan och ännu en andra kappsegling hölls samma sommar. Det var båtar av alla typer, som deltog, mest spriseglare. Det var det intresse, varmed dessa seglingar omfattades, som gav anledning till att man vid ett möte vid utvärdshuset Marielund [F. d. Björklunds villa.] den 21 aug. 1884 beslöt att stifta en segelförening o. tillsatte en kommitté för att uppgöra stadgar för densamma. Detta datum kan således betraktas som föreningens födelsedag. Namnet blev S. S. Ägir. Det torde vara inspirerat av den för allt fornnordiskt svärmande lektor Wichmann. Ägir var ju havets gud enligt den fornnordiska gudasagan. Stadgarna godkändes den 5 dec. samma år av Kejserliga Senaten.

Första kommodor — han kallades den första tiden segelchef — blev Gustaf Hedström, som kvarstod i befattningen till år 1903, då han undanbad sig återval. Sällskapet valde då honom till hedersledamot. Motivet är på sitt sätt intressant: för hans intresse för allmogekappseglingarna, — ett intresse som besjälat S. S. Ä. under hela dess tillvaro.

Efter G. H. valdes till kommodor överlärare Karl Spolander men han innehade posten endast två år och efterträddes av normalskollärare Alex. Björklund, som kvarstod till år 1913. Detta år valdes bankdirektör Einar Hedström till kommodor och han kvarstod ända till 1950. Han efterföljdes av bankdirektör Holger Stenbäck, som innehade posten till 1954. Nuvarande kommodor är maskinist Vilhelm Marklund.

Detta är ganska märkligt, att föreningen under 70 år inte haft flere än 4 kommodorer. Kappseglingarna försiggick de första åren med start från ångbåtsbryggan, men redan år 1887 skaffade sig föreningen en seglarstuga på en av Brudholmarna, den som ännu idag bär namnet Ägirsholmen. Men då hamnen snart befanns vara för trång, flyttades stugan 1903 till Granskär. Men stugan befann sig så långt borta, att det mången gång ansågs besvärligt att förlägga kappseglingarna där och då utvärdshuset Marielund blev till salu, inköptes detta, och stugan på Granskär såldes [1907]. Nu hade föreningen en ur alla synpunkter lämplig paviljong, men så var olyckan framme. År 1917 måste paviljongen upplåtas till bostad för ryska soldater.

[Ägirs stuga 1903–07 på Granskär. Henrik Dumell tillhandahöll.
Lars Pensar: ”Under mina första besök på Ägirsholmen i slutet av 50-talet fanns endast en öppen gräsbevvuxen glänta där. Inga stugrester eller ens grundstenar.” (Inf. 2018-04-11.)]

Efter detta var den så illa medfaren, att sällskapet inte ansåg sig kunna använda den, utan sålde den 1918 åt Karl Granberg. Sålunda var föreningen åter utan hem. År 1922 inköptes en liten stuga på Hästskär, men då stugan sällan besöktes av medlemmarna och dessutom ofta var utsatt för inbrott, varvid föreningens egendom bortstals, såldes den redan 1923.

Den 27 nov. 1925 inköptes paviljongen Loppan som sedan dess varit ett hem för föreningen och omfattats med stort intresse av sällskapets medlemmar. Detta framgår därav, att skulden, som föreningen vid inköpet inklädde sig, till största delen täcktes genom donationer av enskilda medlemmar. Det var belopp på 1000 mark, 500:—, 300:—, 200:—, osv. Allt efter råd och lägenhet.

Medlemsantalet har under de gångna åren helt naturligt varierat. Vid starten inskrevs 17 medlemmar, men antalet steg innan årets slut till 39. Sedan nedgick det, så att det 1901 utgjorde endast 23. Sedan dess har det varit i ständigt stigande. Vid 50-års jubileet var det 62 och vid 60-års jubileet 120. I detta nu är 140 personer inskrivna i föreningen.

Antalet båtar som varit inskrivna var första året 9. Vid 50-års jubileet hade sammanlagt 87 båtar varit inskrivna och år 1954 har inalles 128 båtar gått under SS Ägirs flagg.

Antalet kappseglingar var under de första 50 åren 100, allmoge kappseglingarna icke medräknade. (Alla de utlysta kappseglingarna torde dock icke fullföljts.) Dessutom har sällskapets båtar deltagit i tävlingar i alla österbottniska segelföreningar fr. Kristinestad i söder till Brahestad i norr.

Men även på annat sätt har föreningen verkat för höjandet av seglarintresset. Genom att föranstalta tävlingar i Oravais, sporrades intresset där, så att en segelförening bildades. Denna avsomnade dock under det första världskriget.

S. S. Ä. tog initiativet till gemensamma årliga segeldagar för N:by, J:stad och Gkby, men dessa upphörde så småningom på 30-talet. Vidare kan nämnas att det var SSÄ som lanserade österbottniska småbåtsklassen, som väckte intresset för Oslojollarna och för pojkbåtarna.

Det intresse för allmogekappseglingarna som kännetecknade de första åren av SSÄ:s liv har fortlevat under hela dess tillvaro. Särskilt livligt var det under 30-talet då tävlingarna mellan Vexala och Socklotbåtarna gav spänning åt det hela. Tävlingarna kunde då samla mellan 200 och 300 intresserade åskådare på Loppan.

Utan kappseglingarna kan ännu nämnas långfärdsseglingar, som sällskapets enskilda medlemmar företog. Trots att båtarna var i allmänhet små, företogs seglatser till Brahestad i norr, till Åland och H:fors i söder samt över Bottniska viken.

Jag kan inte här ingå på de 100-tal kappseglingar, som försiggått inom SSÄ. Jag vill blott nämna något om höjdpunkterna, d.v.s. jubileerna, ty det är de som ge en inblick i sällskapets inre liv.

25-års jubileet firades den 18 juli 1909 som sig bör med kappsegling, och efter seglingen avåts gemensam middag i paviljongen. För att celebrera festen hade man engagerat Kronoby hornkapell. Aftonen förflöt under musik, tal och sång och präglades av en särskilt angenäm kamrat- och seglarstämning — som det heter i protokollet.

Till 40-års festen den 3 aug 1924 hade inbjudan utgått till alla österbottniska segelföreningar, men endast grannstäderna infann sig. J:stad med 8 båtar, Gkby med 3 båtar. De övriga sände telegrafiska hälsningar och lyckönskningar. Jubileet firades på övligt sätt med kappsegling på dagen och gemensam middag på kvällen. Kl. 11 på kvällen skedde uppbrottet vid skenet av brinnande tjärtunnor. [Som sig bör i en stad med stolta tjärhandelstraditioner.]

Liksom man vid en människas 50-årsdag talar om att hon nått sin middagshöjd, kan man säga att SSÄ:s 50-årsjubileum betecknar höjdpunkten i dess liv. Då skildringen av detta i protokollboken ger överblick av föreningens liv intill dess och lämnar karaktäristiker av dess mest framträdande personligheter, skall jag här gå in på en mera detaljerad skildring av detta.

Jubileet, som firades den 15 juli 1934, började med kappsegling längs den vanliga banan: Loppan — flaggmärket vid Djupön — ostpricken vid Limpan — genom Kråkskärssund till flaggmärket vid Andrasjöbryggan — genom halvvägsgrundet tillbaka till Loppan, en bana om ca 8 sjömil. Tävlingen följdes av en stor mängd åskådare både på Loppan och ångbåtsbryggan. Den vanns som vanligt av Trollungen med kommodoren Einar Hedström vid rodret, tätt följd av Anfäkta, Ture Nordlund, och Maija, Lauri Luoma. Men det är vid middagen jag vill närmare uppehålla mig, ty det är den som ger den rätta bilden av föreningen. Jag citerar protokollboken:

Till jubileumsmiddagen hade samlats samtliga medlemmar i Nykarleby på något undantag när. Bordet var dukat ute i det fria, på gräsplanen vid västra stranden, samt vackert dekorerat med blommor i kommodorens genom tiderna vunna prisbägare. Vädret var det vackraste med aftonstiltje och varm västanvind. Efter att ha redogjort för menun fortsätter protokollboken:

Talens rad inleddes av kommodoren Einar Hedström, som förde de närvarande till den vackra söndag för 50 år sedan — den 6 juni 1884, då den första kappseglingen ägde rum i Nykarleby. Samma sommar den 21 augusti stiftades S. S. Ägir vid ett möte på utvärdshuset Marielund. Sedan dess har den ena seglargenerationen efter den andra med olika idéer och olika medel arbetat med Ägirs bästa för ögonen. Väl ha våghöjder och -dalar växlat i sällskapets liv, men överhuvudtaget kan sällskapet blicka tillbaka på 50 lyckliga år. Det goda kamratskap som rått, har utöver själva segelsporten gjort Ägir till en sammanslutning, som för en liten ort varit av stor betydelse. — Talaren, som själv genomlevat sällskapets framfarna öden, sade sig vara förvissad om, att de män som en gång stiftade Ägir, skulle skänka sitt fulla erkännande åt det sätt på vilket efterkommande seglargenerationer förvaltat deras arv. Angående sällskapets öden hoppades talaren snart kunna hänvisa till den 50-års historik, som han håller på att utarbeta.

Till de avlidnas minne talade herr Henrik Wik, som särskilt dröjde vid namnen från Ägirs ungdomstid. Främst skrider för vår inre blick den egentlige stiftaren o. ledande själen i Ägir, sem. Lektor Gustaf Hedström. Det var han, som gav skutan dess form, rigg och resning. Lugn och trygg ledde han såsom sällskapets förste kommodor dess öden under 18 år, varjämte han samtidigt var dess sekreterare under 15 år och dess ekonom under 7 år. Med synnerligt intresse omfattade han bl. a. allmogetävlingarna och när Kyrkvärdas Niss, Högnis Jutt och Finnas Jakob med sina välutrustade båtar utkämpade hårda duster, då log Gustaf Hedström gott och myste förnöjt. Tätt i kölvattnet efter honom följer Julius Sandström, „apotekarn“. Han var bl. a. Ägirs första vicekommodor under 16 år och verkade på många sätt till dess fromma. Julle var den alltid glade, som spridde livaktighet omkring sig och mycket musikalisk var han den självskrivne ledaren då sången ljöd. — Peter Blomqvist han som själv hade att brottas med ett bräckligt skrov, var bl. a. den förste i Ägir, som utsträckte sin seglats till andra sidan Bottenviken. — Kantor Wilh. Nessler han som sjöng så att det ekade i valvbågarna, hade Österbottniska Posten, filhuggeri och exporterade props, var vida omkring känd för sitt oförbänneliga humör och sina roliga infall. — Kronolänsmannen Fritz Olson var medlem av den första styrelsen och med kraftig arm tog han greppet både om rorkulten och den skönas liv i dansen. — En intresserad seglare var även bankdirektören Hugo Grundfeldt. Till dessa första hörde även bröderna Lybeck, arkitekten John, vicehäradshövdingen och författaren Paul Werner och författaren och skalden Mikael, ävensom lektorn och skalden W. K. E. Wichmann (Gånge Rolf).

Talaren nämnde vidare en mängd medlemmar, som spelat en större eller mindre roll i sällskapets liv — tullförvaltaren Adolf Stråhlman, normalskolföreståndaren Karl Spolander, under två år kommodor och föregångsman i moderna båtar, lektor A. F. Mennander, lektor Gustaf Wangel, arkitekten Jonathan v. Essen, hans son Jürgen, mördad av ryssarna 1916, den rörlige apotekaren Gusti Roos, den fryntlige borgmästaren Oscar Calamnius och den mångkunnige lektorn Iivari Koskimies m. fl.

Borta i blomman av sin ålder äro ing. Erik Hedström, redan välkänd som kappseglare, farmaceuten Carl Björklund, stupad i frihetskriget och Äly Durchman, omkommen under den bekanta dödsflygningen över Alperna.

Den siste som nått sin hamn är normalskollär. Alex, Björklund, under 8 år sällskapets kommodor. Hans intresse för Ägir svek aldrig och sedan han lämnat kappseglingsbanan, ledde han till det sista med söker hand sällskapets tävlingar.

Till „Ägirs döttrat“ talade lektor K. F. Oljemark som betonade den roll sällskapets damer spelat i detsamma.

Till kommodoren riktade sig dr Brutus Wangel i ett tal, vari han bl. a. erinrade om att denne längst av landets kommodorer lett sitt sällskaps öden, och tackade honom för det hängivna intresse han ända från ynglingaåren ägnat det för honom så kära Ägir.

Prisutdelningen förrättades därpå av herr Georg Högbom, biträdd av fröken Maj-Lis Granberg.

Skriftliga och telegrafiska hälsningar hade i mängd anlänt. Jag vill dock här endast anföra Gånge Rolfs typiska hälsning:

„I oförglömmelig hågkomst av glada vikingafärder med ungdomens glam och glädje på hemfjärdarna tömmer jag i tanken tacksamhet för er alla, äldre och yngre Ägirs ättlingar samlade till 50-års fest, minnets strålande Bragebägare. Hägne huldrika höga gudar, Tor, Odin och Frej, framgent vår havsburna folkstams fäderneärvda, ädla id, och leve svenskarnas solljusa seglarlynne i seklets solvarv. Hell, vikingar, Sveit dryckjom“.

Sedan SSÄ:s flagga under salut gått ned, hyllade kommodoren den i ett tal, vari han skildrade dess öden. Talaren slutade:

Flaggan är en segelförenings vapensköld. Hedra flaggan, är den första oskrivna paragrafen i varje segelförenings stadgar. Varhelst vi se den, ger den oss strax en erinran om det namn och rykte dess förening bär.

Väl är det ej varje förening givet att kunna bära sin flagga till den fruktade sinnebilden för överlägsna segrar, men det är varje förening givet att kunna göra den aktad som sinnebilden för segelsportens såväl skrivna som oskrivna gentlemannalagar. Må vår flagga som den i alla avseenden „rene flag“ blåsa ut i långa, lyckliga tider, vördad och hedrad av dem, som efter oss skola fortsätta SSÄ:s 50-åriga traditioner och i sina händer taga dess framtida öden.

Solen gick ned och SS Ägirs medlemmar samlades vid den nordvästra stranden för att enligt sin vackra sed hylla solen med sång.

SSÄ:s 50-års jubileum uppbars av den stämning, som ej rör sig endast i den tillfälliga festglädjen ytvatten, utan kvarlämnade minnen av en djupare varaktigare art.

Lars Pensar tillhandahöll. (Inf. 2016-02-18.)

Då 60-års jubileet skulle ha firats, lade kriget sordin på all festglädje. Medlemmarna samlades visserligen till samvaro i minnenas tecken, men utan ståt och glam.

Jag har så utförligt skildrat 50-årsfesten, ty såsom det tillgick då, gick det i stort sett, om ock under något enklare former, till vid alla större kappseglingar. De slutade nästan alltid med gemensam middag och därpå följande samkväm. Dessa samkväm hade alltid något av kultur över sig. Där förekom alltid högstämda tal, deklamation, sång i form av kvartettsång, blandad kör, men framför allt allsång.

Till SSÄ hörde under dessa tidigare år stadens kulturspetsar, därför blev den en kulturförening av betydelse för staden, som den tiden inte hade några andra föreningar. Dess valborgsmässofester, utgjorde också de förnämsta festerna i staden för året. Programmen, både de allvarliga numren och de skämtsamma var av hög klass. Senare har dess karaktär i någon mån förändrats. Den har, såsom tiden kräver utbyggts på en bredare bas. Dess uppgift som en kulturförening har övertagits av andra organisationer, och den har mera helt börjat ägna sig åt en segelförenings egentliga uppgift: segel och motorsporten.

I de tal, som hölls på 50-års dagen passerade de mest bemärkta personerna inom föreningen revy, men den som gjort mest för densamma kom av naturliga skäl inte med i revyn, emedan han då stod mitt uppe i verksamheten: bankdirektör Einar Hedström. Vid en återblick på SSÄ:s 70-åriga verksamhet kan icke hans namn förbigås med tystnad. Han var kommodor mellan åren 1913 och 1950, nästan en hel mansålder, och han var under denna tid den, kring vilken hela föreningens liv rörde sig. Han gick med själ och hjärta upp i densamma. Han var själv en ypperlig seglare, som nästan alltid utgick som segrare i sin klass. Därom vittna de hundratals pris — bland dem vandringspris, hederspris — som han vunnit. Också på främmande banor gjorde han sig gällande. Han erövrade åtminstone 25 pris, varav många första pris och hederspris i tävlingar utom Ägir. Och han kunde också intressera och undervisa yngre generationer i seglingens ädla konst. Och han kunde alla seglingsregler, mätningsregler o. respitberäkningar.

Han hade ett starkt intresse för det förgångna, men han såg också mot framtiden. Det var genom hans personlighet, hans mångsidiga intressen som Ägir kom att stå på en annan nivå än segelföreningar i allmänhet brukar stå.

Med denna lilla återblick på SS Ägirs förgångna har jag velat visa, vilka ärorika traditioner föreningen har att förvalta. Jag hoppas den nuvarande generationen känner ansvaret och för dess färger med heder och önskar den i det avseendet all framgång.