Barnfesten i Nykarleby 1887

Nykarleby den 11 Augusti 1887. — Barnfesten den 8 Augusti. Såsom af annons i vårt blad är kändt, firades härstädes den 8 dennes en enkel barnfest. Kl. 4 e. m. kommo de skilda skolornas elever, anförda af sina lärare, tågande till den med fanor, flaggor och vimplar prydda festplatsen, en invid staden liggande större linda, å hvars midt höjde sig en majstång med en talareestrad vid dess fot. Samtidigt samlades äfven en talrik skara andra barn, äfvensom äldre personer på festplatsen. Barnens antal torde ha varit cirka 600, dels från staden, dels från Nykarleby landsförsamling, Munsala och Jeppo. Så snart samlingen skett kallade en fanfar hela folkskaran till närheten af talareestraden, der Seminariedirektorn Schalin, efter det första och sista verserna af psalmen 239 af musiken uppspelts, uppträdde och tillkännagaf ordningen för festen, hvarefter statsrådet Topelius uppträdde och talade till de omkring estraden samlade barnen ungefär följande:

TOPELIUS TAL.

Barn i Nykarleby! En gammal vän är glad att få se eder och säga till eder några ord. —

Vi har fått en sommarfest, när åkerns skylar och ängens lador prisa Gud. Allt är fullt av Guds tillbedjan — vinden i trädens kronor, stranden och älven, den gröna lindan under vår fot, den höga himmelen över vårt huvud och det stora havet här nära bakom oss. Därför ha också vi börjat vår fest med en lovsång. Varför skulle vi allena vara otacksamma, när allt omkring oss prisar sin Herre och Skapare? Han har givit oss allt, allt liv och hälsa, sommar och glädje, hem och fädernesland.

Förstån I, att Gud också har givit oss ett fädernesland, som vi kunna älska mer än något annat land på den vida jorden? Den mark där vi stå, är ett litet stycke av det stora Finland, vårt land, där vi föddes och växte upp, där vår fader och moder byggde ett hem åt dem, när de voro barn. Det finns varmare och rikare länder än vårt, men det finns intet land på jorden, där vi kunna vara så hemma som här. Varför skulle vi resa bort och söka lyckan i främmande land? Sorg och glädje, medgång och motgång finnas i alla länder, men se, där finns icke i alla länder ett hem! Äro vi rättskaffens arbetare, läraktiga, flitiga, sparsamma, endräktiga, så är Finland stort nog att rymma oss alla och rikt nog att försörja oss alla. Vårt land älskar ju alla sina barn och delar sina gåvor åt alla, så långt det förmår, kyrkor och skolor, bröd och kläder, rättvisa och beskydd. Det begär av oss, att vi skola giva det kärlek för kärlek och bröd för bröd; att vi skola älska det, som det älskar oss; att vi skola med vårt arbete göra det rikare och lyckligare.

Det begär av oss, att vi skola vara dess trogna barn. Ja, det tror jag, vi gärna vilja vara, men man glömmer så mycket. Om någon av er glömmer det, då må han gå till Juthas och se, huru våra förfäder försvarat sitt land in i döden, eller ett par mil åt norr till Jakobstad och fråga, vem den mannen var, som sjungit så skönt om vårt lands ära. Vill han ej gå så långt, så kan han gå några steg till seminarium här nära intill och fråga, vad det huset betyder.

Det huset betyder att vårt land vill uppfostra alla sina barn, också de ringaste, de fattigaste, de okunnigaste, till lycka och välfärd, till kunskap och mänskovärde.

När Gud har givit oss så mycket gott, haven I också tänkt på att löna Guds godhet med att själv vara goda mot andra?

Det var meningen i våras, att ni skulle få en majfest. Vid den tiden samlades flere tusen av Finlands barn, som slutit ett förbund, en majförening, för att beskydda de små fåglarna.

Varför just de små fåglarna? Finnes ej andra som behöver barnens vänskap? Ja visst, men de små fåglarna kommer om våren så långa vägar till oss från det varma Afrika och andra länder i södern, där de få bo i beständig sommar, där fikon, mandlar och dadlar växa på träden, där de ha allt så rikligt. De komma till detta kalla land för här vilja de bygga sitt bo och vara riktigt hemma. De vilja nog bo hela året om här, om de blott hade en varm stuga och fattig mans kost, men se här är så kallt och mörkt om vintern, och därför måste de flytta bort om hösten. När de då komma om våren så glada igen och sjunga för oss, huru taga barnen emot dem? Då kasta många barn stenar på dem och såra dem, döda dem, fånga dem i snaror och burar, riva ned deras bon, taga bort deras ägg och ungar. Det är ju otacksamt mot de små fåglarna, som älska vårt land så mycket; det är grymt, det är fegt. Det är att vara sämre än kattor och rovfåglar, ty när de jaga, så jaga de för sin föda och för att det är deras natur.

En människa skall ha bättre förstånd och bättre hjärta. Vill man strida, så må man strida mot vargar, ormar och andra skadedjur. Det är ingen ära att förfölja de värnlösa, som icke göra någon för när och ej kunna försvara sig. Då är det mera ära att försvara de oskyldiga.

Därför ha nu så många av Finlands barn förenat sig om att beskydda de små fåglarna.

Men de har nog en annan och högre mening därmed tillika! I majföreningens första löfte lova barnen att aldrig pina någon levande varelse och aldrig finna ett nöje i andras lidande. När då ett sådant barn växer upp, så har det lärt sig att aldrig vara grymt eller elakt mot någon människa. Och i majföreningens sista löfte lova barnen, att aldrig liknöjda se någon orättvisa ske mot andra, när de kunna förhindra den. Ja, det kunna de visst icke alltid, men när de kunna det, få de icke tänka; vad angår det mig? Ty det är icke nog med att man vet det rätta och vill det berätta, man skall framför allt göra det rätta. Så skall det vara.

Men så står det vidare i majföreningens löften: »Detta allt lova vi av kärlek till Guds skapade verk. Ty jorden är Guds och allt vad däruppå är.» —

Förstån I det, mina barn? Därför att Gud är så god mot oss, skola vi också vandra och leva i Guds kärlek. Och detta hänger tillsammans med de tre första bönerna i Fader vår. Var och en av oss är kallad att helga Guds namn, att tjäna Guds rike och göra Guds vilja på jorden. Då skall också Gud giva oss kraft och nåd att verka vårt liv igenom i Kristi efterföljelse. Och om ni minns detta ännu, när ni blivit gamla och grå som jag, då skall Gud välsigna edra vägar, var ni i världen gå, och låta eder uppväxa till hans rikes barn, till hugnad och välfärd för edra föräldrar, edra hem och hela edert fädernesland.

Det var detta jag ville säga eder. Och nu unna vi eder, det fria Österbottens raska, hurtiga barn, att vara glada och fria som himmelens fåglar. Kommen ihåg mig, när jag gått så långt bort, att jag ej kan komma tillbaka till eder, ty Gud har lagt alla Finlands barn på mitt hjärta! Men glömmen hellre mig, än att ni skulle glömma det stora budet: Uppväxen, vandren i Guds kärlek! Lev väl! Farväl! Tack för att jag fått se eder!