Intryck.

En dag i början av november, då brödet i taket tagit slut och mjölet i tunnan låg som en lätt rimfrost på bottnen, slängde jag några spannmålssäckar i släden och styrde kosan till Haralden, där jag varit ett par gånger, sedan kvarnen övergick i finska händer. Tänkte ej besvära den vidare, ty jag märkte, då jag senast var där, att någonting var på tok, eftersom turbiner och stenar våndades så jämmerligt. Arbetet ville ej gå. Det var som om det finska kommandot skulle ha stungit den urgamla svenska folksjälen. Tyckte nästan att kvarnen var medveten därom, ehuru ett dött ting Det hela påminde mig om frihetskrigets dagar, då vi gestikulerade under ”olalle” och ”jalalle” där i Nykarleby.

Jag kom tidigt till kvarnen och märkte redan på avstånd, att en annan stämning nu rådde, ty det gamla vilda surrandet av trallar och stenar ljöd så muntert i den tysta, kalla hösmorgonen. Inkommen i kvarnen mötte jag allas vår Joel i fullt arbete med malningen. Hans dräkt, hans bemötande och det idoga arbetet verkade riktigt hemtrevligt mitt i mjöldammet. Jag tänkte: Vi ha åter fått den rätta mannen på rätta platsen. Allt var sig likt från avlidne Olins dagar. Stenarna surrade, remmarna smällde och den svenska takten var i allt densamma. Kanske kvarnen visste, att chefskapet för tillfället vistades å finsk ort. Den tänkte: Nu skall jag under Joels skickliga ledning visa finnarna, att samma kraft, samma idoghet och samma goda arbete kunna presteras, om det får gå på gammalt svenskt vis. ”

Det räckte ej länge, innan min spannmål var förvandlad till det härligaste mjöl och med ett belåtet leende över mitt vita ansikte, bar jag mina säckar i släden. Men innan jag körde bort, kom mjölnaren och bad mig medtaga en mjölsäck till tvenne åldringar, som bodde i en liten rödmålad stuga invid allmänna vägen. Jag tog deras säck och körde bort och tyckte, att det var gott att få hjälpa de orkeslösa. Jag fann stugan och gick in. Att jag var på rätt såg jag strax, ty en grånad kvinna stod vid spiseln och en gråhårsman kom stapplande mig till möte för att själv hämta sitt mjöl från lasset; jag skulle ju ej behöva ha vidare besvär för den. Utan att lyssna till deras protester bar jag säcken i boden. Gubben stod och såg på, och då jag gick hörde jag ett ”Gud välsigne dig unge man. Du är ung, men du skall veta att Gud lönar”. Jag häpnade över värmen i hans tal, över den tacksamhet han ville visa för denna hjälp, som var så ringa. Huru ofta får man ej hjälpa sin nästa för lönen av ett kärvt tack för tillfället och otacksamhet i form av illvilja senare.

Gumman bjöd på kaffe och vem kunde motstå en dylik bjudning, Medan hon sysslade vid spiseln, småpratade hon om deras orkeslöshet, om dyrtiden men även om ett liv med Gud. Under de djupt liggande ögonen bar hon djupa veck, ett tecken på själsligt lidande. Hon berättade sina levnadsöden, huru hon haft barn i första giftet men att de äro i Amerika och kämpar för sin utkomst. Inga dollar får hon, ej heller väntar hon, ty de äro gifta och ha barn. Hon hade en son, som mördades strax invid hemknutarna, och det var dennes död, som tyngde henne. Hon var hårt agad och måste böjas, ty ”den Herren älskar den agar han”. Sonen måste få en hemsk död för att hon skulle få liv i Gud. Hon tystnade och en tår rann nedför den fårade kinden.

Jag vände mig till gubben, som tankfull vaggade sig i sin gungstol. Han var 88 år och två gånger gift. Var en tiggargosse från Jeppo, tills en barmhärtig släkting tog honom från påsen och kälken. Gick som dräng för en torpare och var där, tills han gifte sig med en lika utfattig piga. De ägde ingenting annat än en simpel träsked, som han slöjdat och gav henne som friargåva. Han reste till Helsingfors på arbetsförtjänst och var där i 15 år, dock med små mellanrum, då han reste hem till sin väntande unga maka. Att det gick långsamt att samla ett kapital för det egna boet förstår envar. Men idog och sparsam var han. Han köpte ett mindre hemman, av vars magra torva de sedan levde, tills hans trogna medhjälparinna rycktes bort, sedan hon lämnat honom barn att fostra. Även de äro i Amerika och ha sällan råd att sända en skärv till sin åldrige fader. Hemmanet såldes för ett ringa pris och de dyrköpta medlen sattes i Nykarleby bank. Han hade då redan gift sig med änkan, som nu är 74 år, men som varit honom ett stöd i ålderns höst. I bankkraschen förlorade de något över 1,000 mark, vilken var en förmögenhet för dem. Nu sutto de bägge orkeslösa i sin lilla stuga, förgätna av dem, som frossat av deras dyrköpta sparpenningar.

Kaffet som gumman bjöd, ville ej smaka efter åldringens berättelse. Finland har fött och föder olika män, tänkte jag, medan kaffet rann tungt nedför min strupe. Vad var denne man annat än en grånad hjälte i landets bondehär. Från intet gick han ut och genom livets urskogar bröt han sig modigt fram. Arbete och försakelse hade varit hans lott under den långa livsvandringen. Men ändå var han nöjd med livet, ty dess köld hade tvingat honom fram till värmen i den Gud, som varit hans enda stora tröst. Vad var jag mot denne man? Månne sådana män numera finnas i våra svenska bygder? Vi klandra jordbrukets bördighet, vi äro missnöjda över allt, men glömma att försaka, som våra fäder gjorde. Vi glömma också den Gud, som välsignar. Jag tackade och gick med en god lärdom för livet. Det sista jag hörde i dörren, var det varma, djupt kända ”Gud välsigne”.