ÖP:s Frontnummer julen 1942

– Ett åttioårsminne

Dagens nummer av Österbottniska Posten är ett frontnummer och tillägnas Nykarlebynejdens krigare vid eldlinjerna, på fältsjukhus, i ställningar och i vaktformationer. Numret utgår i 600 extra exemplar, vilka gratis sändas till alla inkallade och arbetspliktiga. Adresserna ha av de lokala skyddskårerna välvilligt ställts till vårt förfogande. Blir någon soldat utan eget nummer, så beror detta antingen på ofullständighet i adressförteckningarna eller på fältposten. En hel del sammanslutningar och affärer samt enskilda anhöriga till de inkallade ha understött förverkligandet av frontnumret genom hälsningar i annonsform. Redaktionen ber att få framföra sitt tack till alla, som insänt bidrag till numret.

Den välbekanta grytan, Frälsningsarméns julgryta, uppenbarar sig åter från i morgon lördag till julaftonen i hörnet vid andelshandeln. Ändamålet med denna insamling är välkänd av allmänheten, varför vi inte behöva orda om den saken. I år kan man även avlämna kläder, skodon, leksaker eller paket med nyttosaker, som ej behövas i hemmen. Gåvorna tillfalla fattiga i staden och omgivningen. Avlämna din gåva, när du först passerar julgrytan

Skioptikonbilder från Svirfronten förevisas instundande lördag kl. 19,30 i Socklot ungdomslokal av militärpastor Daniel Still. Lottorna stå i övrigt för programmet.

Julhälsning från Svir.

Detta brev skall bli en hälsning i juletid till hembygden från dess söner här i sydöst. Det är jul. Vintern står vit och mäktig över de ödsliga landen. Snöstormen jagar fram massor av det mjuka, vita, som täcker marken. Det är kallt och kusligt.

Alla, som ej av stridsuppgifter äro bundna där ute, sitta samlade kring en liten julgran. Hela korsun är festsmyckad. Vi själva ha lagt bort vardagen för en stund och endast leva i den stora högtidens tecken.

Jul! Känslorna bliva så veka. Omedvetet gå tankarna till det kära fjärran hemmet. Hem ljuva ord, hem bär oss på fantasiens snabba vingar och låter oss i minnet genomleva, vad som förr var verklighet. Bilderna bli så många och så vackra. Vi se de mognade sädesfälten, som bölja i tunga vågor för eftersommarens friska bris, och vi se de skördade tegarna med de störräta raderna av skylar. Vi se vårliga nätters förlänade stämning över de kära slättbygdernas dungar. Men framför allt se vi i kväll de forna jularna. Vi se det festklädda hemmet, den tindrande granen och de högtidsstämda ansiktena.

Men vi kunna icke i kväll tänka på jul och hem utan att bilden av hemsocknens gamla tempel stiger upp för oss. Julotta en underbar stämning under de ärevördiga valven, tindrande i ljus, som sprida sitt levande skimmer över de fyllda bänkraderna. I from andakt ha vi lyssnat till julevangeliet. Vi trodde på friden.

Nu är allt omkullkastat. Fridens klockor nå icke i år våra lyssnande öron. Vi veta ej, när klangen åter skall tona ut över ett fredligt samhälle. Och vi veta ej men den stora oron har på ett oförklarligt sätt slutit oss i sitt grepp. Mycket, men inte allt, är förändrat Det stora hoppet fyller oss alltfort. Vi skola föra kampen till slut. Och vi göra det med glädje, därför att vi känna denna kamp som vår plikt. Det är vår plikt mot hemmet, hembygden och fosterlandet.

Det är många av pojkarna, som ligga bäddade under det vita täcket på socknarnas kyrkogård. Deras kamp har förts, så långt som en mans kamp kan föras. De mana oss på ett oförklarligt tyst språk att hålla ut. Vi följa deras heliga maning. Och vi följa hembygdens och hemmets maning. När kyrkklockorna sända ut sitt budskap över landet, ana vi, att också vi få del av deras fridsklang. Då ringa för både oss och för Eder där hemma. Dr ringa samman front och hem front. De mana. De ge hopp. Och stjärnorna tindra ...

Jul! Fridens klockor skola icke förgäves ringa över länder och riken. En dag är det fred. Och en dag skola de ringa in den stora friden i människornas stormande sinnen och själar. En fridfull jul där hemma!

Krigare från lk!

Då vår hemorts tidning ägnar detta nummer åt våra i fält varande fosterlandsförsvarare, vill även Nykarleby landskommun sända en varm julhälsning till alla sina egna, som äro ställda på olika poster i försvarets tjänst. Främst gå våra tankar till dem, som ute i linjerna stå på vakt med blicken skärpt i nattmörkret eller i mörka korsur fira sin julkväll eller ligga långt borta från hem och kära anhöriga i lidanden, som kriget skänkt dem.

Till julen vill var och en, som blott har möjlighet därtill, söka sig hem att fira högtiden i kretsen av egna och vänner. Säkert skulle många av eder göra på samma sätt, om det blott förunnades eder. Men förhållandena äro svåra, och det fordras av eder mycken försakelse. Också julfirandet hemma få de flesta av eder försaka. I stället skola vi denna jul i tankarna vara hos varandra, vi här hemma och ni där borta. Vi skola tillsammans sitta vid julbordet och äta julgröten, som även i år skall smaka utmärkt. Edra klappar, som julbocken hämtar, skola vi taga i förvar, och i den kända julpsalmen skola vi alla stämma in.

Julljusen från Eder barndomskyrka skola påminna Eder om den lyckliga barndomstiden. Om också våra tankar ständigt äro hos eder och med eder, känna vi just jultiden ett starkt behov av att få framföra detta. I vår dagliga gärning här hemma önska vi innerligt, att den dag snart skall randas, då ni få återvända till hemmens lugna förhållanden och vi alla kunna i fredens hägn fortsätta arbetet på hembygdens förkovran.

I hopp om en fridfull jul och ett gett nytt år sänder landskommunen eder alla sina bästa och hjärtligaste hälsningar.

  S t j ä r n a n.

Stjärnorna tändas. På vintriga länder
faller ett sällsamt och underbart ljus.
Känslorna dallra, och tanken sig vänder
sökande, frigjord ur stridernas brus.

Julnatt vid Svir. Utur skyar, som glimma,
anar jag frid, som skall randas en gång.
Först då när löftet som ges denna timma,
skänker oss visshet om evighetssång . . .

Klockorna ringa i hembygdens tempel
bjudes till samling i högtidens stund —
klangen ur budet som sätter sin stämpel
borta vid julträdets ljusklädda rund

Klockorna klämta. I heliga natten
stiger en hälsning ur tonande malm.
Snötyngda nejder, isbundna vatten
vildmarkens eviga, högstämda psalm.

Julnatt vid Svir. Nu en underbar stjärna
gjuter sitt tindrande skimmer mot oss.
Allt vad mitt hjärta hemligt vill värna
bygger sin bro under julstjärnans bloss.

                                    *
 

Mörkret ruvar.
Är ljusningen ej inom räckhåll —
Ej böra vi det fråga,
ty stjärnan lyser ej förgäves.
Och gryningsljuset kommer
— med vad?
Med friden nu i natt
bebådad
och med återseendets glädje
för när och kär.
Klockorna ringa därhemma
Och stjärnorna lysa — vid Svir.

Luftskyddet.

Då man en längre tid kunnat iakttaga vårdslöshet vid mörkläggningen och sedan ordern om mörkäggningen förnyats, vill Ls chefen påminna om, att de utfärdade föreskrifterna böra noggrant följas. Så snart belysning nyttjas i ett rum under den mörka delen av dygnet, böra fönstren täckas. — Kvarterens skyddsövervakare äga genom granskningar övertyga sig om att mörkläggningsföreskrifterna följas.

Signalerna vid luftalarm äro följande:

Vid luftvarning släckas gatulamporna och ges korta blinkningar i belysningsnätet.

Vid luftalarm givas flere korta signaler med sirénen, gatubelysningen hålles släckt, och korta blinkningar givas i belysningsnätet.

Då luftfaran är förbi, gives en lång, (oavbruten 60 sek.) signal med sirénen, gatubeysningen tändes, och långa blinkningar givas i belysningsnätet. Ljussignalerna givas endast under den mörka delen av dygnet.

Vid brandalarm nyttjas även sirénen, dock icke under luftvarnings- och luftalarmtillstånd. Flere långa signaler om 30 sekunder angiva, att eldsvåda utbrutit inom staden. Måndag kl. 12 provas sirénen genom en kort signal.

50 m³

förrän stadens kvot står på 0. Efter den 20 dec. 1942 finnes ingen möjlighet mera att utplåna den skam, som faller över den kommun, som svikit sin medborgerliga plikt. I söndag, den sista huggningsdagen, måste Nykarleby få till stånd ett sista kraftuppbåd, inte bara av nya huggare, utan även de, som huggit sina mått, måste ännu en gång fatta i såg och yxa och se till, att Nykarleby räddar sin ära. Kl. 9 på söndagsmorgonen gemensam start vid Brostugan för marsch ut till skogen, som nu ligger invid skogsparken! Ingen får svika!

I blickfältet.

För att inte vårt frontnummer skall bli alltför »högstämt» och allvarligt skall jag försöka hålla detta kallprat med våra föga hjärtnupna krigsmän på ett lägre, alldagligare plan. Läsarna på hemmafronten får ursäkta, om inte alla ord är vägda på guldvåg.

Vad nytt från hemmafronten såhär i julbrådskans dagar? Åt ordet hemmafronten förstår jag, att ni drar på mungiporna, så gjorde man åtminstone i ett truppförband, som jag tillhörde en tid, då en ung och frodig bankdirektör ville gagna den goda saken och skrev till pojkarna från sin hemsocken, att hemmafronten står obruten. De hade på den hemorten en dag hört flygmaskinssurr, så undra på att hemfronten höll. — Nåja, i stort sett är det nöjda och belåtna människor, som rör sig här på hemsoporna. På basarerna kastar men sig visserligen som utsvultna hyenor över mjölpåsarna och kakbitarna, och på kafferepen vojar man sig över de knappt tillmätta surraransonerna [kaffesurrogat] och de mikroskopiska sockerbitarna, men i stort sätt är man som sagt nöjd med tillvaron. Då och då har man verkliga klang- och jubeldagar, då det goda humöret närmar sig kokpunkten. Det behöves så litet till för att förnöjsamheten skall vara fullständig. En påse havregryn, hundra gram lutfisk eller ett par gram sackarin är tillräckliga för att förgylla tillvaron. Och utputningen på barmfickan skvallrar om att plånboken inte är tom.

Som vanligt samlas gubbarna till stämma framför disken i butiken eller i vägskälet. Och har de pipsnuggan i mungipan, så går diskussionen i belåten stil. Sällan är pipan tom. Här har nöden varit uppfinningarnas moder. Nya tobaksmärken se ofta dagen. Aromen är inte alltid vare sig turkisk eller virginisk men sällan rynkar det täcka könet på näsan, antingen märket är Sorvist proberarn, Måtar blandning, Gunilack pojkarna, Vexala schagg eller Källbacka Gold. Ibland hör man någon sucka och nämna Työmies. Det märket är ju icke oåtkomligt heller. Packar man tornistern och sätter sig på tåget till Äänislinna eller Karhumäki, så har man työmiesen som i en ask. De frivilligas antal inger dock sällan något större bekymmer. Vad det nu sedan kan bero på. Inte har jag själv heller varit närmare betänkt på att ta värvning, fastän jag mången gång sett rosenrött, då jag mött en permitterad med työmiesen i munnen. Som ni förstår av allt detta, så går inte hammafrontens melodi i moll, ej heller skvallrar nunorna om allt för stor pessimism.

*

Det ges en och annan också på hemfronten, som borde bekomma en frontsoldats Työmies ranson. Tänker just nu på en sådan person. Tyvärr röker han inte. Men han gör rätt för sig i fosterlandets och det allmännas intresse som vilken frontsoldat som helst, ehuru hans insats utföres på hemfronten. Nästan alla frontsoldater från Nykarlebynejden har i ett eller annat avseende dragit växel på honom. Alltid, där denna hembygd på något sätt kommer ihåg soldaterna vid fronten, har han sin hand med i spelet. Ehuru kronovrak har han sedan krigsutbrottet gått i kronans kläder och levat såsom inkallad. Och mera guld än frontsoldaterna har han inte skurit under kriget. Han ordnar om kurirerna, har hand om paketen, leder insamlingar, måtthuggningar, arbetshjälp, ja, man frågar sig, om det överhuvud finnes något, som han inte uträttar försvaret till fromma. Gäller det att se till, att stupade från hemorten får en hedersam begravning, visst ordnar hans hand allt. Han gör allt detta frivilligt och med sådan plikttrohet, att hans insats bör sättas på samma plan som frontsoldatens. För er, soldater, är sådant ingenting märkvärdigt, men för en hemfrontare är det ovanligt och i högsta grad anmärkningsvärt. Då jag här strör blommor för hans fötter, så vet jag att ni deltar. Denna honnör för honom. Ett ärligt heder och tack, Rolf Herler.

*

När vi »gubbstutar» för ett år sedan stod i beråd att utbyta tältens och korsurnas granrisbädd mot en mjuk bädd i hemmets vrå, undrade vi smått, huru ni ungdomar ensamma skulle förmå bära tungan vid eldlinjerna. Ni har klarat er storartat. Gång på gång har ni gett den lede fienden stryk eftertryckligt. Och något knot över er tunga lott har icke försports. Rent av oroliga har vi varit för de gröna pojkspolingar, som hastat till er hjälp så gott som direkt från barnkammaren. Efter en bättre batalj med ryssen på vårvintern vittnade en högre fiskal från våra trakter just med tanke på de yngsta bland er: I spetsen för gubbstutarna hade jag icke velat taga mot ryssens anstormningar, men i spetsen för dessa unga pojkar var det ett nöje att stå. De slogs som lejon. Detta den vana krigarens vitsord länder er till heder.

Ni alla unga krigare har skrivit ärorika blad i vår kamp. När kriget en gång är slut, skall ni bilda eliten av vårt folk, såsom ni gör det nu. När man sedan samlas till fredliga, men viktiga rådslag, skall väl alla andra veta att hålla käft, när ni häver upp er röst. Detta är blott rätt och billigt.

Detta nummer av hembygdens tidning vill vara en anspråkslös hälsning till er alla. Hälsningen är enkel, men avsikten är god. Slit med hälsan pojkar, och svansen upp i alla väder.