Veckans intervju:

Järnväg till butiken, tjära på torget,
     Nykarlebytändstickorna „vänta lite“

FÖRA KÖPMANNEN AUG. CASÉN BERÄTTAR INTRESSANTA GLIMTAR I DENNA JUBILEUMSINTERVJU.

Firma Aug. Casén är den äldsta i Nykarleby av butiker som är i verksamhet. Den 1 juni fyller den 50 år och tidningens medarbetare sitter en vacker majdag med firmans grundare, förra köpmannen August Casén och sonen och nuvarande ägaren Hugo Casén inne på butikskontoret.

— Ja, det var den 1 juni 1908 jag flyttade över till Nykarleby och köpte Wilhelm Fagerholms fastighet, som jag 1912 byggde om. Men före 1908 hade jag varit inne på affärsbranschen, ty redan våren 1890 erhöll jag anställning vid Kållby handelsaktiebolag i Kållby. Men far var bonde, men sysslade även med häst och hudhandel …

Det är förra köpman August Casén, född den 16 mars 1877 och således 81 år gammal, som berättar. Han är pigg och vital, men skulle minnet svika i någon detalj hjälper sonen …

— Det var nog liksom andra tider då. Kaffe och socker konsumerades inte alla dagar i varje hushåll, det vill jag påpeka. 1908 kostade visst kaffekilot 1,40—2 mk, kristallsockret 65—70 penni kg, bitsockret — men det gick lite åt, folk köpte mest toppsocker — kostade 1—1,20 mk per kg. En 50 kgs vetemjölssäck köpte man för 16 mk och lika mycket rågmjöl betingade ett pris av 7,50—8 mk. Och dethär var 1908 och -09 och den tiden …

— Rågmjölet gick bra åt då, för det var billigt. En sak som kanske kunde intressera de yngre människorna av idag, då vi lever i ett s.a.s. konfektionstidevarv, är att vi rätt flitigt lät sticka strumpor och sy arbetsbyxor ute i bygden och sedan saluförde de färdiga plaggen. Bl.a. i Bonäs har man stickat stora mängder strumpor som vi sålt, berättar köpman Casén.

— Det var nog ett annat affärsliv här i stan för 50 år sedan. Här i butiken hade vi förstås mest folk om lördagarna, då landsborna kom in till stan med sina produkter. Torget här i Nykarleby erbjöd då också en pittoresk anblick. Av mängden varor och produkter, som salubjöds, kan nämnas tjärtunnor, som stod uppstaplade på torget. Det var mestadels finnarna som sålde tjäran. Men ännu så sent som 1921 köpte jag tjära från Vexala.

[F.d. Caséns affär, K-Järn B. Ceder vid fotograferingstillfället. Inne på gården skymtar skjulet som uppfördes för Ceders försäljning av trädgårdsförnödenheter. När den år 2004 ”dödsdömda” f.d. Bergfeldtska gården rivits, är detta ett av det tre sista ursprungliga husen vid esplanaden. Det andra är f.d. Souranders vid Lybecksgatan. F.d. Lybecks gård har dock bara gaveln mot esplanaden. Få se hur länge det får stå kvar? – Det blev till följande år. Förstoring.
Foto: Lars Pensar den 2 november 1996.]


— Men nog har jag också sålt rena Nykarleby-produkter. Vi hade ju t.ex. „Nykarleby säkerhetständstickor“, tillverkade här i stan. Skämtsamt och icke utan fog gick de under namnet „vänta litet“, för det var så att sedan man strukit på plånen fräste det en god stund innan stickan antändes. Vidare sålde vi filar och pärtspik bägge från Nesslers fabriker härstädes.

— Berätta något om järnvägen?

— Ja den ja. Den strök alldeles här förbi butiksknuten på väg till Andra sjön, så här stannade tåget och kopplade ifrån en vagn som vi kunde lossa. Vissa varor tog vi sjövägen från Vasa och då skulle omlastningen ske vid Andra sjön. Varorna kom med ångfartyget Aino, senare med Belbas.

— Det var billiga järnvägsfrakter den tiden. 100 kg fraktades från Kovjoki hit för 18 penni. Det fanns ej lastbilar och sedan järnvägen där runt 1916 borttogs måste man ta till hästfordon.

— På tal om järnvägar så minns jag väl när stambanan byggdes i slutet av 1800-talet.

— Årtalet har jag glömt [1887], men jag var med när järnvägsstationen i Jakobstad invigdes. Jag är född Pedersörebo se — i Katternö by.

— Nuförtiden finns det så många andra samlingsställen, men för femtio år sedan var det annorlunda. Då var en butik betydelsefull t.o.m. som samlingsplats. Gubbarna satt länge och väl och sög sina pipor eller tuggade sin pikanell och pratade på tunnor och lådor och stolar. Butiken öppnades klockan 7 på morgonen och stängdes klockan 20, men det hände ofta att butikerna var öppna ännu vid niotiden.

— När Oravais- och Vöråbönderna for med säd, kött, fläsk, o. hölassen till Jakobstad stannade de ofta i Nykarleby och vilade hästarna. Särskilt då de kom tillbaka från J:stad blev de sittande i butiken. För en höskrinda fick de 20—25 mk, smöret 1,60—2 mk, så inte blev dagspenningen så stor om man beaktar att exempelvis Vörå-borna måste vara två dygn på resa för saken.

— Mycket kunde berättas, säger den gamle köpmannen och böjer huvudet mot handflatan med armbågen på skrivbordet. Mycket kunde berättas. Tider ha växlat. Krig och fred har vi haft med varubrist och människors smakriktning och moden har skiftat, men människorna är sig dock alltid lika — i stort.

Vi ber den gamle handelsmannen berätta något om det gamla Nykarleby, men han säger diskret att han som inte är inföding här skall inte göra det. Jag tycker bra om stan, det är det enda jag har att säga. Och att vi nödvändigt skulle behöva få ordnat med bättre utkomstmöjligheter för befolkningen. Men detta är väl lättare sagt än gjort säger berättaren, vars livsverk, Firma Aug. Casén passerar halvsekelgränsen.

Det kan nämnas att han 1940 på våren överlämnade företaget i sonen Hugo Caséns händer.