Till er, soldater,
från Nykarleby!
Julen, vår största högtid står för dörren. Ännu är det intet som varslar om dess närhet — annat än stöket med julpaketen till er. Marken ligger ännu bar och isig. Gräset på våra pojkårs lek- och tummelplatser: åliden, brandgatorna, parkerna, är nedslående brungrönt, visset, livlöst. Och sanden på gator och stigar, sommartid nött av våra bara pojkfötter, är kall, stelt isbunden. Häggarna — vår barndoms kära häggar! — de teckna vackert, känsligt, sina vackra, kala grenar mot den grå, tunga decemberhimlen. Valplatsen för våra ynglingaårs heta fotbollsduster, torget, det ligger nu stilla och öde med hemlöst gapande målställningar; och gamla fru Laquist, ni minns ju henne, planens temperamentsfulla väktare, hon har flyttat sina penaler till annan ort.
Nu just väntar staden på snön, han som skall breda sitt rena, mjukt skylande täcke över gator, gårdar och husens tak — han som skall blåsa den verkliga julstämningens inledningsfanfar. Barnen för sin del, de går väl just nu mest och väntar på skolans julfest — såsom också vi gjorde en gång på teaterstycket, snaskpåsarna och ringlekarna. Ni kommer säkert alla ännu ihåg dessa fester, den säregna stämningen på dem: vi pojkar skinande rentvättade och upputsade, flickorna åter i skära, ljusa klänningar och med finkammat hår. Ringdanserna var kanske roligast; »Och flickan hon går i dansen med röda gullband».
[Precis så var det även 1970–76 när jag gick i Normen. Undrar hur det är i dag 40 år senare.]
Annars kan jag vittna mest gott om era släktingar och edra småsyskon. Varje gång deras hjälp behövts på hemfronten, ha de gjort väl ifrån sig. Nu senast i skrotinsamlingen. Då släpade de samman hela 5.500 kg järnskrot, 1000 kg mer än kvoten för Nykarleby stad förutsatte. Det finnes t. o. m. pojkar, som deltagit i de vuxnas måtthuggning och nu ståtar med yxa på sina rockuppslag. Men det finns också bullerbasar, som då och då skulle behöva en faders tuktande hand i temperamentsfull tukt på bara karbasen.
Nå ja, nu är de i alla fall fullt uppe i trimningen av stjärngossarna. Så kommer väl också stjärnorna fram i sinom tid. Hur vackert och stämningsfullt är det inte, när de brinner över de små stugorna på Källbacken. Och så blir det väl ändå igen en riktig Nykarleby jul, kanske utan risgrynsgröt och gottagubbar, kanske inte fullt så strålande med ljus och snask och sånt, men ändå en jul med det, som särskilt här anses höra julen till — åtminstone i yttre måtto.
[Hittade en gottagubbe på Stundars webbplats. De som farmor bakade var dock mer långsträckta och hade fler russinknappar.]
Ett stort minus finns det dock; och det kan intet surrogat ersätta. Det är att ni, pojkar, är borta från gemenskapen. Julen är ju en hemmets högtid framom andra. I inre motto blir vår jul endast en halv jul. Tankarna kommer helt visst att söka sig ut till er där någonstans. Vi vet så väl, att utan er insats och er dagliga vakt mot öster skulle vi inte kunna hissa någon julstjärna om julkvällen, inte baka någon gottagubbe, inte gå till julottan. Våra tankar är hos er, och våra vackraste känslor äger ni helt både från Ainas lilla stuga på Källbacken till borgmästarens vita gård vid ån. Ljusen från kyrkkronorna har vi tagit ner och sänt till er. När vi sitter i julkyrkan, skall de tomma kronorna leda tankarna till er — liksom det brinnande ljuset på ert grovhuggna korsubord helt visst skall föra tankarna hem till era pappor och mammor, till era små hustrur, till era bångstyriga, osnutna pojkar och till era näpna, men icke mindre bullrande flickungar. God jul önska vi er alla!
R. H. |