Om det var roligt då mommo kom till oss, så var det minst
lika roligt att besöka henne och moster Ingrid. De gånger som
pappa följde med, for vi alltid med häst och den färden
räckte omkring en och en halv timme om det var vinter. Vid jultiden
var det ofta kallt och då borde jag egentligen vara väl inpackad
och hållas under fällen, vilket inte alltid gick att genomföra,
för så fort vi mötte någon och jag hörde att
föräldrarna hälsade och pratade, så försökte
jag kravla mig opp och komma ur fällen, för att ta reda på
vem det var. Jag minns så väl den stämningsfulla bjällerklangen
och stjärnorna på den mörka kvällshimlen.
Då vi kom till ”Frillan” såg vi den första Nykarlebystjärnan och stadens julgran stod den tiden invid kyrkan och det hörde till,
att om vi inte dessförinnan varit och tittat på den, så
på hemresan gjorde vi en avstickare dit. Den var den enda utegran
som fanns i trakten, för den tiden stod minsann inte, som numera,
en utegran på var och varannan gårdsplan.
Att ordna marknad i Nykarleby höst och vår är en gammal tradition och på
30-talet besökte vi de flesta, för mamma som hade vuxit upp
i staden, var det nästan ett måste att besöka dessa marknader,
där man också idkade livlig hästhandel och då pappa
var så väldigt hästintresserad, hade han också utbyte
av dem. Så därför hände det inte sällan att
hela familjen for iväg. Men egentligen var det roligare att resa
med buss och jag kommer ihåg att jag alltid undrade vad mamma menade
med ordet ”tur-retur”, som hon alltid sa åt konduktören
(en sådan fanns förut på alla bussar) – betydde,
men efter att hon förklarat att det betydde att man kunde resa hem
igen på samma biljett, så var jag igen en kunskap rikare.
En mycket viktig del i marknadsfirandet var ju att få vara hos mormor,
ibland två dagar i streck, då vi hann med många intressanta
saker. Moster Ingrid var kokerska på dåvarande seminariet
och en gång gick vi dit och jag fick följa med då hon
förberedde maten. Jag kommer ihåg att jag förvånades
över att hon gjorde så otroligt stora satser av allting. Till exempel
den skalade potatisen fanns i stora träsåar och pannkakssmet
i långa rader av långpannor, som gräddades i en stor
bakugn av tegel. Det var ju inte så konstigt att det gick åt
mycket mat, för det var många seminarister, ”pojkar”
(mosters benämning), matfriska, blivande lärare i sina bästa
år, som bänkade sig vid borden då det var matdags.
Ofta var vi flera kusiner som träffades ”vid mommos” där
det fanns en vacker trädgård som nog mest var mosters verk,
hon hade alltid varit trädgårdsintresserad. En omtyckt lekplats
var den stora, låga och flata stenhällen som fanns mitt på
gårdsplanen, alldeles invid en hög och vacker hängbjörk
och där fanns också en liten bänk. Allt detta tillsammans
var på något sätt medelpunkten, där vi samlades.
Då jag tänker tillbaka på dessa lyckliga sommardagar
hos mormor, blir jag alldeles varm inombords.
Anita, Mariann, Gertrud och jag var alla nästan jämnåriga,
även om jag var yngst och det föll sig naturligt att vi fyra
lekte tillsammans, men åtminstone på en punkt var vi oeniga.
Gertrud kallade mormor för farmor, vilket för hennes del naturligtvis
var helt rätt och vi kom närapå i handgemäng med
varandra, då vi alla hävdade att vi hade rätt och inte
hade förmågan att själva klura ut sammanhanget, inte just
då i alla fall.
Vi fick alltid god mat hos mormor och knappast har plättar med jordgubbssylt
någonsin smakat så härligt som just hos henne och moster.
En dag medan kriget pågick fick jag följa med Abbo (farbror
Einar Nylund) då han for på kvarnresa till Nykarleby och då
jag var inne hos mormor kom plötsligt ett flyglarm.
Jag kan inte påminna mig att jag blev särskilt skrämd
av detta, men det otäcka, genomträngande ljudet har ändå
fastnat i minnet. Det som jag däremot minns, är att hon gick
och hämtade en plansch där motivet var ”Jesus välsignar
barnen”, som hon gav till mig och säkert ville hon därmed
inge mig trygghet i en annars otrygg tid. Efter en liten stund kom den
signal som betydde ”faran över” och det hela var nästan
glöm för min del, men planschen hade jag länge kvar.
Som sagt så beundrade jag mormor oerhört och efter att jag
redan tidigt fick ta del av hennes livsöde, steg min beundran ännu
mer. Då hon och hennes man Joel (1876–1907) hade varit gifta
en tid reste han, som så många andra nygifta män, till
Amerika för att söka arbete och förbereda ett hem för
hustrun och sonen Hannes. De bosatte sig i stadsdelen Brooklyn och i rask
takt utökades familjen med två flickor, Anni och Ingrid.
Morfar var timmerman och arbetade som byggnadsarbetare och efter att den
unga familjen levt där i några år drabbades den av en
ohygglig katastrof. Joel omkom i en byggplatsolycka och mormor såg
då ingen annan möjlighet än att med sina tre barn återvända
hem till Finland och Nykarleby.
Gården som hon hade sålt inför avresan fick de bo i,
mot att hon åtog sig att vårda sin moster till ”döddagar”.
Mostern var svårt sjuk i reumatism och sängliggande.
Hur jag än försöker, så har jag svårt att föreställa
mig den oerhörda känsla av sorg och ansvar hon måtte ha
känt, men hon hade en stark gudstro som tycktes bära henne genom
alla prövningar som livet hade i beredskap och inte minst därför
har hon blivit mitt stora föredöme.
Det fanns inte många olika arbeten att välja på, men
hon var ändå tvungen att på något sätt försörja
sig och sin familj, så hon gick och tvättade hos stadens fruar
och på barnhemmet (nuvarande Sparvboet), där hon för övrigt också hjälpte
till med andra förekommande sysslor och vid seminariet var hon anställd
som tvätterska i mer än trettio år. Det är inte så
svårt att föreställa sig hennes situation, då hon
var tvungen att gå hemifrån tidigt på morgonen och lämna
barnen att sköta sig själva och hur mycket ansvar som då
lades på de äldsta syskonen som bland annat skulle se till
att de alla fick mat och kom iväg till skolan.
Då var det inte heller tal om någon åttatimmars arbetsdag
och moster Ingrid har berättat att de ofta, då mor dröjde,
satt vid fönstret och väntade och oroades över att något
hade hänt henne. [Betydligt senare fick de se något
annat från fönstret.]
På den tiden var klädtvätt ett mycket tungt arbete, då
allt vatten bars från brunnarna (som inte alltid fanns så
nära) i träsåar och om de var två som kunde hjälpas
åt, så stack de en stång genom handtagen och tog tag
i varsin ända. Vattnet värmdes i stora grytor och alla plagg,
stora som små, gnuggades mot tvättbrädan som var ställd
i en träbunke, ofta på höga ben. Sedan kokades vittvätten
i lutlösning och ofta sköljdes den nere vid ån, vilket
väl gick an under den varma årstiden, men det var inte heller
ovanligt att tvätterskorna vintertid sköljde tvätten i
det iskalla vattnet. Detta tunga slit var mormors lott i många år tills barnen
blev så stora att de kunde bidra med försörjningen.
Lina Ringvall bykar, antingen vid Sparvboet eller seminariet. |
