Nära ögat.


Så där till julen passar det väl bra att berätta om barn. Egentligen kommer inte de följande raderna att handla direkt om snälla barn, men åtminstone om en rådig och duktig yngling på cirka tre vårar. Han och hans två kamrater i samma förståndiga ålder, den ena till och med något yngre hade tvärtom inte varit riktigt snälla, utan gått ned till ån för några veckor sedan, trots mammas och pappas stränga varningar.

Olydnad leder som känt till straff, i detta fall något för bryskt.

Barnen hade gett sig ut på den svaga isen och av allt att döma hamnat i vattnet alla tre. Någon närmare kunskap om hur det gått till är det väl omöjligt att få, då ingen sett det och barnen själva inte kunnat klart berätta vad som hänt.

I varje fall hörde en kvinna som passerade uppe på landsvägen vid norra tullen, nödrop nere från ån och tittade dit. Där såg hon en liten pojke som satt på kanten av en öppning i isen och höll krampaktigt i en annan nere i vattnet. På stranden stod en tredje parvel och var dyblöt.

Kvinnan sökte ögonblickligen hjälp och en chaufför som bodde i närheten, kunde med hjälp av en brandkrok med långt skaft hasa sig ut mot de två kämpande gosarna. Försiktigt hakade han fast kroken i kläderna på den i vaken liggande gossen, som endast på grund av kamratens fasta grepp hölls uppe i strömmen, vilken hotade att draga honom under  isen.

Då räddaren ansåg att kroken borde hålla upp den ena gossen, sträckte han sig ut till den andra och tänkte med ett grepp och ett kast få honom upp på fastare is närmare land. Men så kraftigt höll den lille pojken i kamraten i vattnet, att också han följde med upp och bägge var säkra i ett huj. Gossarna klarade sig utan allvarligt men ur den farofyllda situationen, men hade inte treåringen suttit kvar på vakkanten och hållit upp den mindre kamraten, vem vet hur länge, skulle säkert den lille ha drunknat. Huru den tredje blivit genomvåt och klarat sig upp på stranden, vet ingen. Drunkningstillbudet visar åter en gång huru farligt det är, då barn beger sig till ån. Det inskärper än en gång vikten av att föräldrar gör allt vad de kan för att hålla sina barn borta från det farliga grannskapet. Samtidigt visar det huru duktig en treårig parvel kan vara. Han om någon vore värd en livräddningsmedalj. Dessutom vågar vi hoppas, att julgubben skall var riktigt snäll mot honom. Chauffören, som var den slutliga livräddaren, gjorde sitt på ett hedervärt sätt och tog åtskilliga risker på den mycket svaga isen, varför han naturligtvis är värd allt erkännande. Men han hade ju också åtskilligt fler år på sin nacke än den tappre treåringen.



Österbottniska Posten1960.

Lars Pensar  digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:


Denna historia berättade effe (Johannes Åbonde) julaftonen 1948.

Att chauffören var Alfred Sund, boende i nuvarande museigården, är högst sannolikt. Men dessa tre treåringar, som idag borde vara lyckliga pensionärer i 65-årsåldern, vilka var de?
     I mitt minne finns inte denna ”nära ögat” händelse, däremot ett drygt dussintal drunkningar i älven, mellan Juthbacka och Nålörn. De händelserna är sorgliga och får därför förbli utan redogörelse.
     Men händelsen med de tre små pojkarna slutade ju lyckligt, och kunde kanske de själv, eller någon som känner till händelse, berätta vilka de var, dessa tre som effe kände stark beundran för.
    Och här på vyerna blev det inget tillägg under rubriken: Tragedier.


Svar på frågan kom 5 dagar senare:

Chauffören som  räddade pojkarna vid vaken var Einar Sund,son till Alfred. Han bodde i museigården vid den tiden. Alfred hade flyttat upp på berget.
     Linnéa kommer ihåg att det var Henrik och Greta Löwings son som låg i vaken. Den tappre gossen som stod på kanten till vaken var Lage Sundqvist. Den tredje kunde eventuellt vara en bror till gossen Löving.
     Roger minns att han följde med händelsen. Han såg sin pappa trampa genom isen när han kom bärande på den blöta pojken. Lyckligtvis var det på ett grunt ställe. Einar kom hem med pojken som kläddes av och bäddades ner i en säng tills föräldrarna kom och hämtade honom. Som tack för räddningen fick Einar till julen en parti inlagda nättingar, vilket var en delikatess i familjen.

Hälsningar
Bjarne och Elisabet Sund
(Inf. 2010-01-10.)



Läs mer:
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2010-12-23, rev. 2011-01-10 .)