Nära ögat

Så där till julen passar det väl bra att berätta om barn. Egentligen kommer inte de följande raderna att handla direkt om snälla barn, men åtminstone om en rådig och duktig yngling på cirka tre vårar. Han och hans två kamrater i samma förståndiga ålder, den ena till och med något yngre hade tvärtom inte varit riktigt snälla, utan gått ned till ån för några veckor sedan, trots mammas och pappas stränga varningar.

Olydnad leder som känt till straff, i detta fall något för bryskt.

Barnen hade gett sig ut på den svaga isen och av allt att döma hamnat i vattnet alla tre. Någon närmare kunskap om hur det gått till är det väl omöjligt att få, då ingen sett det och barnen själva inte kunnat klart berätta vad som hänt.

I varje fall hörde en kvinna som passerade uppe på landsvägen vid norra tullen, nödrop nere från ån och tittade dit. Där såg hon en liten pojke som satt på kanten av en öppning i isen och höll krampaktigt i en annan nere i vattnet. På stranden stod en tredje parvel och var dyblöt.

Kvinnan sökte ögonblickligen hjälp och en chaufför som bodde i närheten, kunde med hjälp av en brandkrok med långt skaft hasa sig ut mot de två kämpande gosarna. Försiktigt hakade han fast kroken i kläderna på den i vaken liggande gossen, som endast på grund av kamratens fasta grepp hölls uppe i strömmen, vilken hotade att draga honom under  isen.

Då räddaren ansåg att kroken borde hålla upp den ena gossen, sträckte han sig ut till den andra och tänkte med ett grepp och ett kast få honom upp på fastare is närmare land. Men så kraftigt höll den lille pojken i kamraten i vattnet, att också han följde med upp och bägge var säkra i ett huj. Gossarna klarade sig utan allvarligt men ur den farofyllda situationen, men hade inte treåringen suttit kvar på vakkanten och hållit upp den mindre kamraten, vem vet hur länge, skulle säkert den lille ha drunknat. Huru den tredje blivit genomvåt och klarat sig upp på stranden, vet ingen. Drunkningstillbudet visar åter en gång huru farligt det är, då barn beger sig till ån. Det inskärper än en gång vikten av att föräldrar gör allt vad de kan för att hålla sina barn borta från det farliga grannskapet. Samtidigt visar det huru duktig en treårig parvel kan vara. Han om någon vore värd en livräddningsmedalj. Dessutom vågar vi hoppas, att julgubben skall var riktigt snäll mot honom. Chauffören, som var den slutliga livräddaren, gjorde sitt på ett hedervärt sätt och tog åtskilliga risker på den mycket svaga isen, varför han naturligtvis är värd allt erkännande. Men han hade ju också åtskilligt fler år på sin nacke än den tappre treåringen.

Denna historia berättade effe (Johannes Åbonde) julaftonen 1948.

Att chauffören var Alfred Sund, boende i nuvarande museigården, är högst sannolikt. Men dessa tre treåringar, som idag borde vara lyckliga pensionärer i 65-årsåldern, vilka var de?
     I mitt minne finns inte denna ”nära ögat” händelse, däremot ett drygt dussintal drunkningar i älven, mellan Juthbacka och Nålörn. De händelserna är sorgliga och får därför förbli utan redogörelse.
     Men händelsen med de tre små pojkarna slutade ju lyckligt, och kunde kanske de själv, eller någon som känner till händelse, berätta vilka de var, dessa tre som effe kände stark beundran för.
    Och här på vyerna blev det inget tillägg under rubriken: Tragedier.

Chauffören som  räddade pojkarna vid vaken var Einar Sund, son till Alfred. Han bodde i museigården vid den tiden. Alfred hade flyttat upp på berget.
     Linnéa kommer ihåg att det var Henrik och Greta Löwings son som låg i vaken. Den tappre gossen som stod på kanten till vaken var Lage Sundqvist. Den tredje kunde eventuellt vara en bror till gossen Löwing.
     Roger minns att han följde med händelsen. Han såg sin pappa trampa genom isen när han kom bärande på den blöta pojken. Lyckligtvis var det på ett grunt ställe. Einar kom hem med pojken som kläddes av och bäddades ner i en säng tills föräldrarna kom och hämtade honom. Som tack för räddningen fick Einar till julen en parti inlagda nättingar, vilket var en delikatess i familjen.

Hälsningar
Bjarne och Elisabet Sund
(Inf. 2010-01-10.)

Slutet på Ditt och Datt

*

I måndags på morgonen led inte ortsborna av någon större penningknapphet, om man får döma av kön utanför handelslagets nyrenoverade butik, som då slog upp sina dörrar. Enligt ryktet hade åtskilliga köplystna stått i kö ända från fyratiden på morgonen, för att få vara de första i kampen om de eftertraktade varor, som man hoppades finna på de nya och fina diskarna.

Hela måndagen lång vimlade det av folk, som trängdes kring både vanliga och något rarare varor. Kommersen gick för fullt och alla var nöjda med den nya butiken, som var ljus och trevlig och bra på alla sätt. De enda, som kanske kunde ha klagat, var expediterna, som säkert blev tröttkörda med besked. Ja, dessutom torde en dam ha blivit allvarligt sjuk i trängseln, men det var ingalunda affärens fel, utan tvärtom den påträngande och köpsugna kundmassans.

Handelslaget är värt många gratulationer för den lyckade ombyggnaden. Sollefteågatans hörn har dessutom fått ett mycket trevligare utseende och stadsbilden prydes upp av den strålande ljusraden skådefönster.

*

Det är i alla fall tur, att handelslagets klart upplysta affär inte ligger i Källbacktrakten. Åtminstone när del blåser. Då fungerar nämligen el-ljuset endast i varannan gård där. Och utan ström är t. o. m. den mest moderna och effektiva belysningsarmatur värdelös. På Källbacken gäller det bara att i god tid på hösten hamstra julgransljus och hoppas att hösten inte blir allt för stormig, så att några ljus finns kvar för granen, ännu på julaftonen. I synnerhet om det skulle råka bli storm då också.

Det föregående stycket innehåller s. k. fin ironi. Det vill vi påpeka, om läsaren skulle ha trott att det var skämt. Men annars är man nog ärligt ledsen där på Källbacken. Och ledsen är ett snällt ord, när man tänker att det varit många »strömlösa stunder» denna höst. Blir inte det återkommande ledningsfelet där snart avhjälpt på ett varaktigt sätt, torde vi ha skäl att återkomma i en annan spalt under sig. naturen »Förorättad skattebetalare» eller annan liknande, som brukas i slika situationer.

Men i dag är det julafton och då skall ingen vara ledsen på den andra. Därför önskar vi alla människor en riktigt god jul med gröt och klappar och gammaldags julstämning.

GOD JUL