På minnenas
mark

I går hörde jag yxan gå och ett par av min barndoms björkar föll, för att småningom bli en värmande brasa. Jag saknar mina vänner parbjörkarna. De stod där så kala och risiga i höstrusket, men reste sig som ett konungsligt par i vintrig rimfrostskrud. I vårens skära dag började det sjuda av liv i dem och glansen blev blåviolett omkring dem. Jag noterade med glädje de första mössöronen och drog djupt efter andan för att insupa vårens härligaste doft — doften av klibbiga björkblad. När bladen växte stora, var det svårt att finna ut, om de nödiga fem minuterna fanns att tillgå enligt tornurets utsago för språngmarschen till skolan. Men var man god vän med björkarna öppnade sig en liten glugg i lövverket som yppade hemligheten.

Nu är de borta och det är flere än jag, som skall sakna dem. En gång fick mina vänner på Missionshusets gård gå samma öde till mötes. Där stod de som ett par systrar, men dock så olika varandra. Den ena bar den tidiga grönskan. O, vad jag beundrade henne! Hennes syster var så oklädd och ful, att jag alltid förhastat uttalade mig om hennes utseende. Men i höstens dag var det hon, som förr var den oansenliga, som nu stod i sin gula skimrande dräkt bredvid sin avklädda syster.

Vem minns inte björken, som böjde sig över älven och doppade sina grenar i vattnet. Hon hör till barndomens sagogestalter, som kom fantasin att leka och dumdristiga pojkar att riskera livet.

[Den 4 oktober 2005 gick den björk hädan, som detta löv kommer från. Den var den ena av två ”kanadensiska” som de kallades, i staden och härstammade från Lybecks tid då den planterats i trädgården som sedan blev den tomt där Sven Almqvist byggde gård i mitten på 1950-talet (senare Mauritz Siegfrids). Den andra fanns på skolområdet. Möjligen var det Ornäsbjörkar. Totallängd på lövet 70 mm. Museibjörken fälls.]

En dag kom det stora blåbärsberget till stan. Men sagans jätte hade förvandlats till en traktor och vid närmare påseende var det den stora julgranen som kom dansande från skogen. Det är vackert med traditioner — i synnerhet vid jultiden. Måtte julstjärnornas mångfald sprida julstämning över Nordens Betlehem i år.

Att barn och julglädje hör ihop, visste vi förut, men vi blev ännu engång påminda om det på samskolans julfest. Man börjar höra till de gamla. Om man inte visste det förut, så fick man lov att anse sig som sådan, när f.d. skolkamraten nu hade sin son som elev där. Trots detta sorgliga faktum var festen en synnerligen trevlig upplevelse. Traditionen med julberättelsen i kedjeläsning utförd av de små eleverna, är väl värd att hålla vid liv. Selma Lagerlöfs vackra legend, som berättar om natten när hunden inte biter, spjutet inte dödar och kolen inte bränner, har fortfarande en stor makt över sinnena. Lilla Maj-Britt sjöng hjärtegripande med klar röst och rent hjärta de gamla kända julsångerna. Askungen är fortfarande aktuell och spelades utmärkt av välvalda personer i vackra dräkter. Pjäsens hjältinna var tagen på kornet och fjärilen dansade betagande.

Det var roligt att få sammanträffa med lärarna från skoltiden, de få som fanns kvar. Pedagogens yrke tycks bevara sina utövare i evig ungdom, trots litet silverstänk på hjässan. Länge sen bortsatta minnen kröp fram och blev åter aktuella.

Det är med ett beklagande jag konstaterar att min matematiklärare flyttat över älven. Jag hoppas verkligen, att hans efterträdare kan tala tröstens ord till de sörjande flickor, som hembär sitt livs första fyra, lika bra som han gjorde. När fysikens lagar blev för tråkiga, påminde han spinnsidan om den minst lika viktiga lagen: „Vägen till mannens hjärta går genom magen“, och när cirkeln med alla dess egenskaper gjorde sinnet tungt, lovade han, att plättarna nog blir runda i pannan, bara vi kommer så långt. Det var humanitet, som var balsam på tonåringens djupa sår.

Medan „Mors grisar“ dansades, lämnade jag den lyckade festen och kände mig oerhört tacksam för den skola, som varit mig och tusentals ungdomar en ovärderlig start i livet. Det är ingen dans på rosor att vara lärare för brytningsårens otacksamma släkte och de har mitt varma deltagande, om håret ändrar färg eller helt försvinner. Där finns likväl bakom tonåringens allvetande yta en tacksam och kunskapstörstande själ, som det är stor synd att låta komma till synes.

När man träffar kamrater från skoltiden och gemensamma erfarenheter dryftas, kommer vi alltid till det, att tiden i Nykarleby samskola var en lycklig tid. Vi önskar vår skola all tänkbar framgång och tillönskar både nuvarande lärare och elever och forna sådana en Fridfull Helg!