I björkarnas stad

 

I den ljusa drömmande försommarnatten vandrar jag ensam genom björkarnas stad. Fågelsången har tystnat, träden i parker och esplanader får allt mjukare konturer och staden fylles med doften av spirande grönska och ångande jord. Älven sorlar och brusar.

Jag vandrar längs gatan vid älvstranden, där fordom små låga hus lågo sida vid sida. I trädgården där till höger låg det forna torget, där stadens borgare gingo ut på sina trappor i den tidiga morgonsolens sken, tände betänksamt sina pipor och vinkade åt varandra ett fryntligt god morgon. Lugnt levdes här livet; man föddes, växte upp, gifte sig, åldrades och samlades till sina fäder, som också de — kanhända i generationer — levat samma liv. Där mitt på trottoaren har tjälen skjutit upp resterna av en gammal portstolpe. Det synliga minnet av tider som gått — en rutten stock.

Jag vandrar genom parken. Där borta kastar natthimmeln sitt blänk över älvens ringlande vatten. Vid åbranten i parkens norra ände ser jag de unga ättlingarna av den forna, minnesrika häggen, där stadens pojkar släkte efter släkte suttit uppkrupna i grenarna, och vars minnen följt dem ända in i ålderns dagar såsom minnet av platsen för ungdomens lek och glam. Vem vet numera härom. Men de späda stammarna vilja gärna försöka bli stora även de. Rödja därför icke här, gott folk, utan låt dem växa till ett nytt minnesträd.

Ut genom tullen vandrar jag. Där ligger Kuddnäs med sina viskande aspar och sin vindskammare, som engång fångat så mycket av världens solsken i en enda punkt. Det är en saga för sig. Fattiggård — nåja. Var det ej här, som en författare i senare tid lät konungens ring, talismanen som förde genom makt och ära, besvikelse och olycka, slutligen hamna i ro?

Norrut går vägen mot stadens gamla hamn. Jag tycker mig stå bland en stimmande skara människor, när budskapet om att något av stadens skepp, dess stolthet och rikedom, anlöper i hamnen. Redare och affärsmän skola försvinna med trygga steg i kajutan för att prova alstren från Jamaika. Ålderstigna fäder och mödrar, ensamma hustrur, fästmör och unga flickor, som vänta en son, en maka, en broder eller käraste hem från böljan blå. Och det blir glädje och fest i nästan varje hem i den lilla staden, tills skeppet åter en dag glider ut och dess toppar försvinner bakom alskogarna ut mot Torsö redd.

När numera en skara vandrar denna vägen fram, är målet vanligen de dödas fridfulla stad. Sakta öppnar jag grinden och träder in. Jag vet ingen plats, som skänker ett sådant stilla lugn, som denna de hänsovnas lummiga lund, där Ragnörn sjunger sin entoniga sång. Jag har alltid känslan av, som skulle även de, som här vila, ha en förnimmelse av, huru gott det är i deras sista vilostad. Som om de låge under mullen icke döda och känslolösa, utan blott stilla vilande ut i oändligt lugn, blickande upp mot trädens grönskande valv och lyssnande till forsens sakta tonande brus.

Så vandrar jag omkring bland gravarna. Att vandra i de dödas stad är att läsa en bygds kulturhistoria. Jag läser namnen på gångna släkter, arbetets adelssläkter för sin stad och bygd, några bevarade i minnet av sin gärning, andra glömda. Till sist stannar jag vid graven med de fyra granarna, där en moders gärning och en liten pilts korta levnadssaga träda fram för mitt minne i skaldens sång.

Jag vänder åter till staden. Men där tar jag en annan väg, upp mot Källbacken, ända upp till skogsranden. Jag ser så många prydliga små röda hus, röda och gula, med blommor i fönstren, björkar och planteringar på gårdsplanen. Jag önskar att jag kunde samla dem alla i ett fång och åstadkomma en jordbävning i alla snörräta gator och linjer och kasta de små röda och gula husen ut över staden som en brokig bukett av skogslyst och ranunkel. Det är den stadsplanearkitekturen staden behövde för att rätt tillvaratag den idyll, som skaparen skänkt den.

Jag vandrar vidare mellan de sovande husen. Där växer en björk mitt på gatan. Där sända gårdarnas träd sina grenar långt över planken. Björkarnas stad. Forsens brus tonar starkare — jag nalkas kyrkan och älven. På kyrkogården viker jag in. Även här var en gång de dödas stad — den första. Nu synes därav ej ett spår, gräset växer frodigt över för länge sedan jämnade kullar, och de stora gravhällarna, som ännu i min ungdom lågo kvar, halvt dolda av rönnarnas grenar, ha flyttats in i kyrkans förstuga. Men där under kyrkogolvet ligga stadens katakomber. Vad veten I därom? Har ni stigit ned genom luckan framför altaret och krupit genom den trånga, mörka gången, sett kistorna därnere i lyktans flämtande sken, sett fru Beata Juthe i full skrud vila i sin kista sedan etthundrafemtio år tillbaka? Så kommer jag till sist ned till älven och bron och ser resterna av den förra brons landfästen. Jag tycker mig höra sorlet av gäster vid Brunnsholmarnas hälsokälla. Jag minns känslofulla ord och verser, som förr funnos inristade på brons träbarriär, och ungdomen som samlades till vaka, när dansen gick på bron och ljus var natten. Här samlades allt det fagraste i denna nejd. Ser jag mot staden, så ser jag trädgårdar och parker som lummiga dungar, ser jag upp mot forsen eller nedåt älven, så ser jag björkarna buga över stränderna. Älven sorlar och brusar. Allt är bara björkar och forsbrus. Jag sätter mig till vila i bergets jättegryta invid bron. Jag låter tankarna än en gång famna staden och älven och minnen av livet som har levats i skilda tider och jag förstår åter engång att allt detta kan få makt över sinnena och kan forma ett livs innehåll och öde. Staden av ro och frid för den åldrige och den som kan finna livets harmoni, av längtande oro för unga hjärtan och för sjuka sinnen och Tomas Indals stad för den brustne.

Nu lyser morgonsolen på kyrkans torn. Snart skall staden åter vakna till ny dag, staden som mera vill söva till minnen och drömmar än egga till handling och dåd i fabriksvisslornas skränande tid.

Vandraren



Österbottniska Posten nr 23/1923.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Om björkar och annat av Einar Hedström.
På minnenas mark av Ruth Granholm i Österbottniska Posten 1953.
Fler stadsbeskrivningar.
(Inf. 2003-11-11.)