Analys av

Erik Falander

av

Lennart Pensar

Ernst V. Knapes nästa bok, romanen Erik Falander, publicerades 1925, men borde egentligen betraktas i sammanhang med Österbottningar [1916] och Biskop Thomas. Det är inte bara stil och komposition, som föra tankarna till denna period i författarens alstring, utan i detta fall ha vi flera dateringar i manuskriptet att hålla oss till. Den här åsyftade handskriften har dock före tryckningen i någon mån omarbetats, ty bland annat är kapitelindelningen delvis en annan än i den tryckta romanen. Det är sannolikt, att den slutliga redigeringen skett omedelbart före publiceringen, ehuru planen och i allt väsentligt även själva texten förelågo färdiga hösten 1917. Ja, är man riktigt noggrann, får man lov att gå ännu längre tillbaka för att beträffande vissa detaljer finna deras första litterära utformning. I det tidigare nämnda romanutkastet Vårdagar, vilket förutsattes ha tillkommit redan under författarens tid som stadsläkare i Nykarleby [1902—08], finna vi nämligen intressanta överensstämmelser, dock blott i fråga om relativt oväsentliga moment, men alls icke i fråga om romanens idéinnehåll.

Vårdagar är en typisk 80-talsroman kring motivet tvivel och tro och med tydlig antidogmatisk tendens. Hjälten, Robert, har som fosterson vuxit upp i ett prästhem med sträng formalistisk kristendom, men genom estetiska studier och umgänge med litterära idoler som Vikner, Rydberg, Nordau och Ingersoll har han förvärvat sig en religiös övertygelse, som i prästgården uppfattas såsom gudlöst fritänkeri. Den kvinnliga huvudpersonen, Elna, har osjälvständigt låtit mig matas med sin faders dogmtro och skall, då romanen börjar, beredas att begå sin första nattvard. Konflikten uppstår, då Roberts religiösa tvivel får grumla Elnas barnatro, och den slutar med katastrof, då hon för samvetsbetänkligheter ryggar tillbaka vid själva nattvardstillfället och lämnar den bestörta församlingen.

Som synes har detta innehåll alls inga beröringspunkter med det i Erik Falander. Överensstämmelserna inskränka sig till periferiska detaljer, såsom miljöteckning, episodiska situationer och namnlikheter. Sålunda är exempelvis den stadsbild, vi möta i fjärde kapitlet i Erik Falander, exakt densamma, som tecknats i det tidigare romanförsöket, likaså utformades där ursprungligen brunnshusscenen i sjunde kapitlet. Vidare visar början av nionde och trettonde kapitlet en nästan ordagrann överensstämmelse med partier i Vårdagar. Själva huvudpersonerna, Robert och Erik, äro i ett par situationer fullkomligt identiska. Dessa likheter äro emellertid icke av det slaget, att det lilla romanutkastet kunde betraktas ens som en förstudie till Erik Falander. Men lika obestridligt är, att det icke varit utan betydelse för utformningen av vissa yttre scenarrangemang.

Det faktum, att åtta år få förflyta från det romanen bevisligen var åtminstone i huvudsak färdig till dess publicering, är ägnat att förvåna. Antingen var författaren icke fullt tillfreds med sitt verk, eller också inträffade händelser, som lade hinder i vägen för hans litterära planer. Båda förklaringarna äro tänkbara. Datumuppgifterna i manuskriptet hänföra sig till oktober och november 1917, på nyåret utbröt det röda upproret, och dessförinnan hade Knape varit djupt engagerad i förberedelserna för den vita aktionen. Om manuskriptet icke var alldeles tryckfärdigt före julen, kan man gott förstå, att arbetet lades å sido och fick ligga i väntan på bättre tider. Och efter krigets upplevelser och omvälvande händelser tedde sig måhända innehållet i Erik Falander alltför litet aktuellt för att kunna väcka intresse. Tiden gick fort under de vårvintermånader, kriget varade. Någon grundlig omarbetning kunde tydligen icke heller komma ifråga under den tid av andlig depression, som vi trott oss kunna konstatera hos författaren efter kriget. Och så fick romanen sent omsider gå till trycket relativt oförändrad, men för säkerhets skull med en liten ursäktande anmärkning på första bladet. 1) ["Boken skrevs för ett antal år sedan, varför en del data kunna förefalla gamla. Men författaren hoppas att de ändå bibehålla sitt historiska värde."]

1 Fil. dr Bertel Appelberg har meddelat mig, att Knape ursprungligen skulle ha haft för avsikt att skriva en större roman med vår författningskamp och tiden fram till 1918 som bakgrund. Romanen Erik Falander vore således att betrakta som ett slags fragment av ett större verk, som aldrig blivit fullbordat.

När boken börjar, hör dess hjälte till den människotyp, som gjorde sitt inträde i den Svenska litteraturen efter sekelskiftet. Skepticism, pessimism och raffinerad dekadens utmärka dess världsuppfattning. Denna livsnihilism leder sina anor från 80-talet, är egentligen den psykologiska reaktionen mot dettas moraliserande tendens och, trots svartmålningarna, optimistiska framtidssyn. Denna fatalistiska, förnekande och estetiserande människotyp får sin första utformning i svensk litteratur hos Hjalmar Söderberg 2). I finlandssvensk litteratur har den avläggare i den författargeneration, som kallats flanörerna.

2 Johan Mortensen, Från röda rummet till sekelskiftet II sid. 181—182.

Den krets, Erik Falander tillhör, är visst icke ett renodlat flanörkotteri i ordets litteraturhistoriska betydelse, men han själv har i varje fall artens kännetecken. Han ler sitt lugna löje, när andra tala om livsuppgifter, ty för honom representera dessa tvivelaktiga värden. Själv strävar han icke högre än till en amanuenstjänst vid universitetsbiblioteket. Han är estet till studier och läggning. Handlingens och det praktiska livets män irritera honom med sin robusta fantasi. Det är skönt att som rikmans barn ha parterrbiljett till livets teater: Rivieran, Köpenhamns nöjesfält, Norges fjäll eller den lilla hemstaden på den österbottniska slätten. Erik har två sidor i sitt väsen, vilka sällan vändas utåt: han dyrkar Fra Giovanni Angelico men även Michel Angelo. Han älskar den förres paradisiska landskap med »blommor över en gräsmatta, som hör hemma i en annan värld och som knappast beträtts av en människofot; träd under vilka vinden aldrig fört en viskning av hårda, onda röster; allt så rent och stilla, så fjärran från livets ävlan. …». Men han hade även stunder, då han dyrkade de våldsamma affekterna, handlingen, livet hos den senares sibyllor och profeter. Då kunde han »feberaktigt drömma om att gripa fatt i livet och bita märke i framtiden». Men mest var han sig själv: kritikern, ironikern, skeptikern, som ser, hör och smular sönder, icke minst sitt eget.

Livet är en illusion, men också för skeptikern. Den dag kommer, då Erik icke kan lösa sin parterrbiljett, utan får ta plats på galleriet, och strax ter sig scenen på ett annat sätt. Det falanderska handelshuset uppe i småstaden har gjort dåliga affärer. Konkurs hotar, och Erik får lov att ta arbete och ansvar på sina ovana axlar för att rädda åtminstone namnets heder. Till och med den förödmjukelsen måste han svälja, att hans förlovning de facto blir en affärstransaktion, som räddar lasten på det sjunkande skeppet. Hans sista position blir en bokförarplats i den nya cellulosafabrikens kontor. Men mellan denna och hans dagdrivartillvaro ligger ett år, fullt av händelser och erfarenheter, som betinga en utveckling, vilken innebär en fullständig omvärdering av livet. Det nödtvungna arbetet och ansvaret, smäleken och förödmjukelsen ha lärt honom, att estetikerns och flanörens syn på livet icke är den enda möjliga, inte ens den värdefullaste. Att vara en i massan och leva med i spelet, handla och göra nytta är förmer än att sitta oberörd, kritisk och skeptisk på parterren.

För Erik och hans kotteribröder hade politiken i den tidens Finland varit ett fält för fähundar och fantaster. Själva föredrogo de att kritiskt betrakta det hopplösa skådespelet och »låta livet gå så behagligt som, möjligt, i bästa fall mot ett mål, som inte är ohederligt». Tre månader efter det Erik lämnat Helsingfors, har han kommit till klarhet också på den punkten. Den politiska lumpenheten, lycksökeriet och undfallenheten är en moralisk försumpning av farligaste slag. Svart eller vitt, rätt eller orätt — dagtingan ges det inte, inte heller den trötta låt gå-princip, som var flanörernas. Erik är mogen för aktivismen.

Samtalen med Vaarmanen och den åskådningsundervisning, den nya tiden ger Erik, skänka denne nya synpunkter på den sociala frågan. Väl blir han inte socialist eller marxist, men han börjar skönja en ideell kärna i teorierna och ett berättigande i företeelsen, som rubba självsäkerheten och väcka positivt intresse.

Sålunda är det en klar utvecklingslinje i boken, tidsbestämd och karakteristisk, bildande det väsentliga elementet i romanen. Erik Falander börjar som flanör, men förblir det inte. Han är en representant for den generation, som bryter med den ohållbara estetiserande dekadensen för att kasta sig till i det liv, som är handling och hårda tag. Typen varslas tidigt, men den slår igenom först under 1900-talets andra årtionde och då som en medveten antipod till det första årtiondets desillusionerande estetiska snobb.

Företeelsen går någorlunda parallellt på ömse sidor om Bottenhavet. Om utvecklingen i Sverige skriver Gudmar Hasselberg: »Det blir nu ej längre fråga om själfulla undantagsmänniskor med fina nerver och erotiska konflikter utan om utåtvända, och verksamma individer i en lantlig, borgerlig eller proletärisk miljö… Hos flera författare framträder förändringen kring 1910 inte bara som vidgad motivkrets och mångsidigt verklighetsintresse, utan också i en ny och mera aktiv livsinställning. Frigörelsen från »flanör filosofien» är generationens centrala problem...» 1).

1 G. Hasselberg, Nytt och gammalt i vår litt. undervisning; Modersmålslärarnas i Sverige årsskrift 1931.

En rikssvensk diktare, som visar båda fasetterna och omslaget, är Sigfrid Siwertz, vilken i En flanör (1914) ger en självbiografi med tydlig utvecklingslinje från dagdriveri till handling och ansvarsmedvetande. I Finland ger Henning Söderhjelm i Lärospån (1915) litterära konturer åt det nya program, Siwertz formulerat, och andra författare arbeta på samma linje 2). Även Knape hör till dem. I romanen Erik Falander har han visat esteticismens ohållbarhet och tecknat en profil till den nya människotypen. Att detta icke observerades eller räknades författaren till godo av kritiken, är icke underligt, då vi betänka, att denna icke kunde veta något närmare om tiden, då boken skrevs, och icke heller hade intresse av att ställa in den i den litterära utvecklingen. Typen hade då redan passerat över den litterära scenen och väckte icke längre någon uppmärksamhet.

2 Karl Bruhn i Det svenska Finland III.

Bland övriga personer i boken är det särskilt två, som intressera oss mera än andra. Det är Barbro, Eriks barndomsvän, och grand seigneuren Johan Falander. Den förra synes ha en dubbel betydelse i romanen. För det första företräder hon ända från bokens början den livsinställning, Erik först efter bittra erfarenheter och smärtsamma uppgörelser med sig själv kämpar sig fram till. Samtalet mellan de två på Alphyddans veranda antyder denna utveckling. Och läsaren anar redan då, att Barbro representerar romanens idéinnehåll, och att hon samtidigt är kvinnan i Eriks liv. För det andra står hon som kontrast till den andra, Signe, grannlåtskvinnan och lyxdjuret. På det sättet får det kvinnliga inslaget nödig relief och moralisk attityd.

Grand seigneuren, farbror Johan, åter är den, som sätter spelet igång genom att vansköta det falanderska husets affärer och därmed välla den ekonomiska katastrofen. Samtidigt företräder han en gammal och gången tid med en annan syn på livet och tingen, men dessutom en viss människotyp utan särskild tidsbestämning, hjälplöst bortkommen i ett liv, som kräver kalla kalkyler och hårda tag. Han är en intressant och originell skapelse, som tydligen stått författarens hjärta mycket nära; kanske därför att denne ägt särskilt stora förutsättningar att forstå hans väsen.

Vem är Erik Falander? Sannolikt blott en typ med verklighetsdrag plockade på tidens allmänning i livet och litteraturen. Och Så är han till en del författaren själv med hans dubbelnatur av estetisk stämning och robust handlingskraft. Man sammanställer gärna romanens hjälte, vilken drömmer om Michel Angelos handlingsstarka profeter och trosvissa sibyllor eller om Fra Angelicos paradisiska landskap, med biskop Thomas, som också vill »bita märke i framtiden», men samtidigt känner det lugna livets lockelse i sitt hjärta: När författaren känner framtiden, livet och den stora strålande världen locka, eller då han vemodigt sjunger om vägens yttersta mål, är han deras andliga frände.

»Rådman Berg bodde i ett lågt och gammalt hus sam stod på en omåttligt hög stenfot på älvsbranten...»

Med full säkerhet kunna vi identifiera den småstadsmiljö, där hjältens omvandlingsprocess äger rum.

Uppe på strandbranten i stadsparken stod en rad gamla popplar, och nere under dem rann älven. Älven det var livet, som drager förbi, medan staden tyst och stilla drömde fattigmans drömmar om forna dagar, då livet varit rikare och gladare, än nu.

Det finns bara en stad, på vilken denna beskrivning passar in — Nykarleby. Och vill man få själva namnet belagt, så kan man läsa den lilla akvarell i debutboken, som bär detta som rubrik. — Den innehåller nästan exakt samma karakteristik i rim och meter. Överallt i romanen möta vi personer, förhållanden, platser, vyer och utsikter, som envar med staden förtrogen känner igen. Då rådman Berg ses bo i ett lågt, gammalt hus på en omåttligt hög stenfot på älvstranden, där mäktiga björkar vagga sina kronor, medan tallskogen tar vid på husets andra sida, så kan man knappast misstaga sig på adressen. Och den som sett Brunnsholmarna med det lilla värdshuset och kägelbanan och med den brusande forsen på den ena sidan och kvarndammen på den andra, han, vet också, var Erik Falander och de andra stadsherrarna drucko sin kvällstoddy. Allt är Nykarleby utom huset Falander. Namnet är taget från författarens hemstad, och åtminstone grand seigneuren torde haft sin förebild i det levande livet. Om själva affärshuset och det ekonomiska fallissemanget haft en bestämd reell motsvarighet, är däremot icke lika säkert.

Brunnsholmarna med det lilla värdshuset och kvarndammen.

Som verklighetstrogen nykarlebyinteriör är miljöteckningen ypperlig. Ett ögonblick skymtar t.o.m. det forna Nykarleby, som levde av sjöfart på östersjöhamnarna, Spanien och Levanten, och av handel med inlandsbönderna längs ådalen ända upp till Savoland. Det var under 1800-talets förra hälft, före Saima kanal och Ångbåtarna. Så följer en tid utan sjöfart och med ringa handel — stillaståendets, drömmarnas tid, då livet drager »förbi». Uppryckningen i romanen, då den nyaste tiden drager in med kraftcentral och cellulosafabrik, den har aldrig kommit. Den elektriska kraftstation, som numera verkligen reser sig i forsen nedanför parken Fåfängan, har icke mäktat vare sig förgöra idyllen eller skapa en ny guldålder.

Som österbottnisk småstadsskildring har romanen sitt speciella lokal- och kulturhistoriska intresse. Knape sällar sig med framgång till dem, som före honom tecknat den idylliska stadens helgdagsansikte och vardagsfysionomi på vers och prosa. Jag tänker särskilt på bröderna Mikael och Paul Werner Lybeck, som i dikter och noveller fört sin hemstad in i den svenska hembygdslitteraturen. Sedd ur denna synpunkt har romanen Erik Falander sitt obestridliga värde. Och då väger författarens i och för sig riktiga anmärkning om gamla data ringa.

Det falanderska huset och dess medlemmar synas ha intresserat Knape också efter det romanen publicerades. Bland hans efterlämnade papper finna vi nämligen ett fullständigt utskrivet manuskript till en ny roman med titeln Johan Falander avsedd att utgöra en fortsättning till den förra.

I den nya romanen finna vi grand Seigneuren, fröken Juth och drängen Mård installerade i det lilla torpet vid älvmynningen, där Johan Falander ville inrätta sig ett Tusculum för gamla dagar och ägna sig åt sin hobby, trädgårdsskötseln. Verkligheten motsvarar emellertid föga den idyll, han drömt om.

Erik har rest till Berlin för att bedriva ekonomiska studier: Han återkommer som diplomingenjör, får plats på den nya cellulosafabriken och gifter sig med Barbro.

Drängen Mård och fröken Juth dö, och en dag packar Johan Falander sin resväska för att emigrera till Kanada, där en gammal vän är farmare och behöver en trädgårdsmästare. Sitt Tusculum skänker han Erik och Barbro till sommarvilla.

Som synes är detta innehåll tämligen banalt. Någon psykologisk utvecklingsprocess skönjes där icke; händelseförloppet är föga fängslande och svagt motiverat. Spänning, flykt och fart saknas i betänklig grad. Något bidrag till hembygdslitteraturen är romanen icke heller. Författaren har tydligen själv varit medveten om svagheten och därför låtit romanen stanna i manuskriptet.

Ännu ett uppslag ur samma motivkrets kan spåras bland Knapes anteckningar. Det är dispositionen till en berättelse Rättvisan, avsedd att handla om en arvstvist samt omfatta fem kapitel. Längre än till denna disposition och ett alldeles obetydligt textfragment synes författaren emellertid inte ha kommit.