IX Nykarleby kyrka av år 1708

av

Lars Pettersson

En byggnad med skenbart gåtfull tillkomsthistoria, på viktiga punkter nymodig gestaltning och vidlyftig efterverkan är den välbevarade kyrkan i Nykarleby, uppförd i huvudsak 1708 men färdigställd för tornhuvens vidkommande först 1730.

Det jämnbreda långhuset avslutas i öster av ett tresidigt kor och har inre planmått om ca 35,50 x 13,20 m. På norra och södra sidan ansluter sig relativt snäva korsarmar med samma vägghöjd som i långhuset men med något lägre liggande takås. Sakristian är som särskild volym placerad intill korets norra vägg och på södra sidan finns en liten prästfarstu. Där korpolygonen och nämnda sidobyggnader möts ansluter sig tresidiga blockpelare till väggtimringen, svåra att uppfatta inifrån kyrkan. Långhusets vattentak är över koret polygonalt avvalmat och sidovolymernas tresidiga valmtak är vid gavlarna påfallande branta. Det kvadratiska västtornet är till ca en tredjedel infällt i långhusgaveln och avslutas i en renässanshuv med fyrsidig nedre och åttkantig övre avsats. Huvens nedersta takfall är inåt svängt, de båda övre karnisformade. Tornet har aldrig varit avsett för kyrkklockor.

Nykarleby kyrka. Plan. Uppmätningsritningar av Raimo Parko 1957. I författarens ägo.
[Skalan indelad i enmeters intervaller. Vid renoveringen i början på 1990-talet avlägsnades delar av bänkinredningen för att förbättra tillgängligheten till bänkarna. Kaminerna avlägsnades i samband med renoveringen 1963.]

Byggnadens uppförande kan främst följas med tillhjälp av kyrkoråds- och rådstuguprotokoll, senare förändringar dessutom på basen av räkenskaper fr.o.m.1747. 2)

Nybyggnadsfrågan dryftades första gången i rådstugurätten 24.1.1706 varefter borgerskapet 29.10.1706 tillsades att uppgräva stenar till grundval åt kyrkan. På mötet 9.2.1707 beslöts om nya kyrkans stockar, att de skulle fördelas efter röktalslängden efter vars och ens förmåga. På kyrkorådsmötet Dnca [Dominica, Herrens dag, benämning på söndag inom den katolska kyrkan.] qvasimodogeniti [första söndagen efter påsk] förehades viktiga ärenden. ”Då Proponerades, att emedan gambla Kyrckian nu är nedertagen och en Ny i Herrans Nampn i stället skall Upsättias, det wille Hr Borgmestar och Råd sampt församblingens äldste, förena sig om et wist förslag huruledes den Nya Kyrckian byggas skulle; H. Borgmestaren Falander framwijste en afrijtning som H. Assessoren Elias Brenner honom meddelt sosom förslagswijs, att Kyrckian skulle byggas med små Kårs ett på bägge Sijdor, om det icke skulle blij fullkombl. Kårs Kyrckia, och en lijten Torn mitt på Taaket; Men som så wäl H. Borgmestaren såm de andre närwarande tyckte rådeligare wara att Tornet bygges på gafweln med en god och stadig Tornfoot, så samtycktes att Kyrckian bygges såsom en lång Kyrckia med Torn på Ändan eller gafwelen, Men sosom hon intet Kan stoort Utwidgas till längden för Klock stapelen skull [byggdes 1702], så bygges I det stället halff Kårs på söder sida mitt Uti Kyrckian, så att Kyrckian på de Kanter blifr något större, och låfwade Byggmestaren förr än han lägger grundwallen, lägga Uth Kårsen på bägge sidor, så att Hr Borgmestar och Råd sampt Kyrckio Rådet sedan bättre kunna detta af taga och widare här om sig utlåta till det förslag som tieniigast wore. Så Resolverades och att de Timber Män som här till blifa legde böra, När dhe sielfwa hålla sig Kåst och wärcktyg åtniuta 1 Dr Koppr mt hwar Man, Om dagen, och desse Timber Män Lönas och betalas af Kyrckians Medeli efter det aftahl som Sahl H. Kyrckioherden Forsman utij tijden med församblingen slutat.”

På kyrkorådsmötet Dnca Cantate [Fjärde söndagen efter påsk.] 1707 påminte kyrkvärden Nils Brask om spik, som skulle köpas i Stockholm för kyrkbygget, varefter man beslöt att samma vår köpa 20.000 st. läktspik samt något av större sort med kyrkans medel.

Själva byggnadsarbetet försiggick i huvudsak under år 1708. I kyrkorådet konstaterades 26.4.1708 i samband med en gravfråga, att ”Kyrckian nu står i Bygning”. Något senare (Festo S. Phil. et Jacobi) underhandlades om gravar, som låg utanför nya kyrkan. Samtidigt nämndes södra korset och tornfoten. I rådstugan beslöts 13.5.1708, att tobaksrökning skulle vara förbjuden under sommaren på gatorna och i kyrkan. På ett följande möte 7.9.1708 var man ej nöjd med två snickare, som arbetat i kyrkan, varför man beslöt antaga Gabriel Hansson Biskop från Kronoby till snickare. I kyrkorådet kunde man Dnca 22 p. Trinitatis [Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet.] 1708 anteckna, att ”Kyrckian nu igenom Guds bijstånd kommit till sin fullkombl: bygnad så att man så snart Ven: Consistorii tillåtelse ankomer, kan begynna der sammastädes hålla guds tienst”.

Följande år 1709 gjordes viktigare kompletteringsarbeten. Kyrkorådet kunde Dnca 1 p. Epiph. [första söndagen efter Epifania] 1709 sammanträda i sakristian, varvid konstaterades, att läktaren ännu inte var ”fullbygder”. Dnca qvasimodogeniti [första söndagen efter påsk] 1709 rådgjordes om kyrktakets tjärande samt snickarnas och smedens arbete på bänkdörrarna, som skulle fortsättas tills bänkdelningen skett. Denna upplästes på mötet Festo S. Joh. Bapt. [midsommaren] 1709 varvid även påmintes om, att tjära runnit från taket på kyrkfönstren. Festo Visit. Maria [Jungfru Marias besök hos Elisabeth, den 2 juli] 1709 beslöt man fortsätta med kyrkobyggningen nästkommande vår ”och förfärdiga Tornet som ännu är obygt”. Tornets ”Hana [tupp] och Knåppar” skulle förfärdigas av koppar och beställas från Stockholm. Dnca 17 p. Trinitatis [17 söndag efter Trefaldighet] anmäldes, att ”hanarn” och knopparna nu var från Stockholm lyckligen ankomna. I rådstugan beslöts 8.11.1709, att dessa förgyllda detaljer tillsvidare inte skulle uppsättas utan att tornarbetet skulle anstå ”till dess som bättre tid blir”. Emellertid beslöts 5.2.1710, att ”nya tornet som (Gud ville) i vår opbyggias skall”. Kyrkorådet för sin del ansåg Dnca 4 p. Epiph. 1710, att emedan tornfoten ej var väl täckt och det till platsen redan förlidet år framkörda virket blir obrukligt och förruttnade, borde tornet byggas färdigt nästkommande vår. På mötet 8.5.1710 talades dock endast om kyrktakets tjärning på södra sidan, varjämte man hänvisade till, att det varit missväxtår. I verkligheten uppsköts tornhuvsbygget till långt efter Stora ofreden.

På basen av bevarade byggnadsformer och arkivuppgifter kan vi skissera upp följande tolkningsförsök.

Elias Brenners ritning har sannolikt omfattat två alternativa förslag, en långkyrka med små korsarmar på bägge sidor och en fullständig korskyrka med litet centraltorn. Kyrkorådet ville likväl ha en lång kyrka med västtorn. Klockstapeln, som var byggd redan 1702 under gamla kyrkans tid, 3) omöjliggjorde likväl ett på längden alltför tilltaget långhus, varför man önskade åtminstone på södra sidan ett halvt kors, och ett likadant skulle försöksvis utstakas även på norra sidan: Kyrkans ursprungliga konstruktioner visar likväl, att båda korsarmarna byggdes samtidigt och att den norra ej, som man trott, 4) var senare tillfogad.

Trots kyrkorådets ståndpunkt torde man likväl ha tagit avgörande intryck av Brenners ritning. Från denna har man väl härlett särskilt korsarmarna, yttertakens resning och avvalmning samt valvets form. Korets polygonala form kan lika väl härstamma från den föregående kyrkan. 5) Som helhet tyckes byggnaden således vara en kompromiss mellan traditionell blockpelarkyrka, den föregående kyrkans polygonkor, Brenners idéer och kyrkorådets synpunkter. Brenner kan alltså inte ensam vara upphovsman. 6) I slutresultatet ingår givetvis också drag, som borde kunna betecknas som byggmästarens insats.

Borgmästaren Isak Falander var sedan 1702 gift med den 1701 avlidne företrädaren Jacob Bockmöllers dotter, vars mor Margareta Brenner var syster till Elias Brenner. 7) Det kan väl anses för givet, att Isak Falander på grund av detta släktskapsförhållande vänt sig till Brenner för att erhålla ritningar.

Kyrkoherden Johan Forsman (i tjänst 1694—1707) 8) hade avtalat med församlingen om timmermännens avlönande, men han hade dött före det avgörande mötet. Då följande kyrkoherde Samuel Alanus (i tjänst 1709—1741) tillträdde först 1709, 9) kan det tänkas, att Isak Falanders agerande i ritningsfrågan delvis berodde på att ordinarie kyrkoherde saknades.

Byggmästaren, omtalad i det avgörande kyrkorådsprotokollet utan namn, går inte att pålitligt identifiera. Till stadens byggmästare utsågs vid rådstugumöte 7.5.1706 tjänstens tidigare innehavare Johan Berendtsson för ett år framåt, men 6.5.1707 valdes till samma tjänst Samuel Hendersson, varvid beslöts att han skulle slippa ”dagsvärcken och Rädfördell”. Samme man utsågs till byggmästare ännu 1708, 1709, 1710 och 1711, varemot tjänsten 1712 lämnades obesatt. Ingenting säges likväl om att just stadens byggmästare lett kyrkbygget. Vid tidpunkten för kyrkorådsmötet Dnca qvasimodogeniti [första söndagen efter påsk] 1707 borde Johan Berendtsson ännu ha innehaft tjänsten. Med hänsyn till kyrkans stadiga tekniska lösningar är det nog skäl att räkna med en ovanligt skicklig byggmästare.

Oberoende av dessa bakgrundsuppgifter och partiella slutledningar finns det skäl för misstanken, att den generella förebilden för både kyrkans slutliga gestalt och Brenners första alternativ varit S. Klara kyrka i Stockholm. 10) Denna hade murats på uppdrag av Johan III omkr. 1577—90 och möjligen med konungen själv som viktigaste idégivare. Kyrkan har polygonalt kor, västtorn och små korsarmar med karaktären av ett tvärskepp. Korsarmarna anslöts 1649 till långhuset genom rivning av mellanväggarna och försågs med läktare. Före branden 1751 var byggnadens utseende starkt medeltida och på en del punkter snarast nederländskt. 11) S. Klaras efterverkan kan iakttagas även i själva Sverige, där Mariestads domkyrka från 1593—1619 är det förnämsta exemplet. 12)

Efter Stora ofreden genomfördes i Nykarleby kyrkans yttre brädfodring och rödstrykning 1726—32, varvid tornfoten var sist i turen. 13) Den arkitektoniskt viktigaste åtgärden var likväl det provisoriska torntakets ersättande med en slutgiltig huv 1730 under Johan Simonsson Knubbs ledning efter en av honom författad ritning. [Som kuriosa kan nämnas att då jag studerade till byggnadsingenjör i Vasa, gick en ättling till Knubb, Carina Knubb, på min klass.] Ärendet var framme i rådstugan 21.1.1730, då kyrkorådet redan beslutit, att arbetet skulle utföras ”instundande år”, efter det tillstånd erhållits av landshövdingen och domkapitlet. Man beslöt ”att Contrahera med Kyrckio Byggmestaren i Vörå Sockn Johan Knubb som sig samma Byggnad åtager, samt nu i förstone opgifwer så väl sielfva Deliniationen och Shaplunen derå, som och ett richtigt förslagh på der tillhörande Materialier, med mehra hvarom Bref så i det ena som andra måhlet skall fordersamt afgå”. 14) Vid prostevisitationen 22.2.1730 antecknades, att man ämnade utföra arbetet under våren. 15) I kyrkorådet utreddes 2.8.1730 och 4.4.1731 tvistigheter om avlöningarna till socknens timmermän vid tornbygget, som för träarbetets del redan tyckes ha varit avslutat. 16) På mötet 7.7.1734 beslöt man beställa linolja och blyvitt till bestrykning av luckorna på tornet. 17) Under tornarbetet 1730 hade borgaren Henrik Calamnius under fyra veckors tid givit Johan Knubb och hans son mat och husrum, för vilket han senare krävde ersättning av Nykarleby socken. 18) Byggmästaren har alltså biträtts av sin son Mickel Knubb, här liksom vid några andra byggen. 19)

Den form tornhuven i Nykarleby fick 1730 står mycket nära å ena sida Mustasaari-Vasa klockstapel från 1674—75, 20) å andra sidan Johan Knubbs egna torn- och stapelsavslutningar. 21) I vilken mån Knubbs omtalade tornhuvritning varit beroende av det 1707—10 förutsatta torntaket går numera inte att avgöra.

I kyrkan genomfördes 1749—60 vidlyftiga kompletteringsarbeten, varav största delen gällde interiören. Innerväggarna spjälkades 1749, varefter kyrkorummet ännu samma år målades av Daniel Hjulström. I valvets mitt ser man bland moln och basunänglar Fredrik I:s monogram och texten: ”Anno 1749 Vivat Frideric”. Även gardinerna kring fönstren kan vara från samma tid. En ny västläktare kom till 1749—51. En ny altartavla målades 1750 av Hjulström och en ny altaruppsats gjordes av snickaren Abraham Eliasson 1750—51. Han gjorde även en ny predikstol 1751—53. Altaruppsatsen och predikstolen målades 1757 av Johan Alm. På västväggen ovan läktaren målade han 1759 en stor lagerkrans och på dess band s.a.s. templets bön för sin besökare:

”Sanct' Birgitta är mitt namn,
Kyrkia uti Carlby Nya.
Jesus fägne i Sin Famn
Siälar utaf Stad och Byar,
Hvilka här sin Gudstjenst giöra.
Värdes nådigt them bönhöra.”

Fönstren lagades och förbättrades grundligt av glasmästaren Jacob Forsberg sommaren 1759. Slutligen blev kyrkan utanpå rödstruken följande sommar 1760. 22)

Tydligen år 1789 förstorades fönstret i sakristian, varvid både karm och rutor förnyades. I tornfoten inrättades kanske ett helt och hållet nytt fönster. 23) Åren 1803—04 förnyades kyrkans dörrar och fönster av byggmästaren Jacob Rijf. Han utförde arbetet på ackord. 24) Dimensionerna torde sedan dess ha bibehållits oförändrade. Ovanför tornfotsdörren upptogs 1806 en ny fönsterluft. 25) En större reparation 1824 medförde nya golv och bänkar. 26) Sannolikt 1842 blev ytterväggarna rappade [putsade], men redan 1844 var denna rappning på flera ställen lossnad. 27) Härefter följde en iståndsättning sommaren 1847, 28) varefter man 1850 beslöt brädfodra kyrkan ånyo. 29) Arbetet verkställdes 1852 med vågräta spontade bräder. Målningen utfördes sålunda, att själva väggytorna blev gula medan pilastrar, taklister, dörrar och fönster anströks med vit pärlfärg. 30)

En ny omgång förändringar följde under 1800-talets två sista årtionden. Interiören nymålades 1881 dock utan att valvmålningarna nämnvärt övertäcktes eller förändrades. 31) År 1889 bekläddes yttertaken med galvaniserad plåt, och en timklocka inmonterades i tornet. År 1893 följde vindfång till dörrarna och dubbelfönster, 1899 kaminuppvärmning. 32)

En av arkitekt Rafael Blomstedt planerad renovering och restaurering genomfördes 1928—29.33) År 1963 rengjordes interiörens målade dekorationer under ledning av konservator Th. Lindquist. Samtidigt inmonterades elektrisk värme och ny belysningsarmatur. 34) [Renoveringsarbeten omkring 1990.]

* * *

Nykarleby kyrkas efterverkan kan särskilt iakttas i tre kyrkor av byggmästarsläkten Hakola från Alahärmä kapell under Lappo.

[3 utelämnade fotografier.]
Keuru kyrka, byggd 1756—59 av Antti Hakola från Alahärmä. Exteriören från nordväst. Foto Albin Aaltonen, 1930-talet.

Keuru kyrka. Södra korsarmen med farstukvist, koret och den senare tillbyggda sakristian. Foto Albin Aaltonen, 1930-talet.

Keuru kyrka. Interiören mot nordväst. Tuschteckning av Armas Lindgren. MVHBA.

Alahärmä kyrka byggdes 1749—52 av Matti Hakola, biträdd av brodern Antti Hakola. Tornet avslutades dock först 1755. Långhuset med kor och korsarmar var gestaltat efter modell från Nykarleby. Blockpelare hade emellertid inte tagits till hjälp och sakristian ingick i norra korsarmens bakre del. Västtornet var inte infällt i långhusgaveln men dess bottenvåning anslöt sig till själva kyrkorummet. Torntaket var högt och spetsigt. Klockorna hängde i en särskild stapel, sannolikt av år 1729. 35) Den gamla sakristian anslöts 1789 till huvudutrymmet och en ny sakristia uppfördes norr om koret. Byggmästare var nu tydligen Kaapo Hakola, en son till Antti Hakola. 36) Kyrkan brann 1898. 37)

Kauhava kyrka byggdes 1755—56 av Antti Hakola. Långhus med kor och korsarmar med sakristia var gjorda på samma sätt som i Alahärmä. Västtornet däremot gestaltades i likhet med en klockstapel av österbottnisk renässanstyp och uppbar kyrkans klockor. Bottenvåningen hade genomgång med biutrymmen, dock så, att dess östra del direkt anslöt sig till själva kyrkorummet. Före 1831 förenades den gamla sakristian med huvudutrymmet och en ny byggdes öster om koret. 38) Kyrkan brann 1921. 39)

Keuru kyrka uppfördes 1756—59 av Antti Hakola. Volymgrupperingen är fortfarande i väsentliga punkter likadan som i Kauhava, men ursprungliga eller gammalmodiga detaljer har i större mängd bevarats. Valven med avfasningarna är mycket lika dem i Nykarleby och det är troligt, att samma arrangemang förefunnits i Alahärmä och Kauhava. Även takstolarna synes återgå på Nykarleby. Å andra sidan företer kyrkan flera från Nykarleby avvikande drag. Till dem hör västtornets gestaltning, takfallens lutning och spånmönstring samt konsolernas profilering, allt lösningar, som Hakola mottagit från annat håll. I det stora hela har Antti Hakola och tydligen redan hans broder Matti utvecklat arvet från S. Klara, Nykarleby och det övriga Sydösterbotten konstnärligt i starkt positiv riktning. 40) Åren 1831—32 införlivades den gamla sakristian i Keuru med kyrkans huvudutrymme och en ny åttkantig sakristia byggdes öster om koret. 41) Idén till sakristians form har man säkerligen fått från Allhelgonakapellet vid domkyrkan i Åbo. 42)

Orsaken till att Matti och Antti Hakola i nämnda byggen tog modell från Nykarleby ligger i öppen dag. Alahärmä liksom Lappo moderförsamlings övriga kapell anslöt sig ekonomiskt nära till Nykarleby, dels genom Lappo å, dels beroende på landsvägen från Orivesi till Nykarleby, redan omkr. 1750 en av landets större vägar. 43) För alahärmä- och kauhavaborna var Nykarleby den närmaste staden och bröderna Hakola kände säkert väl dess kyrka. I ett senare skede, 1765 och 1766 anlitades Antti Hakola för södra korsarmstakets syn och reparation. 44)

NOTER

1) xx