Benskeden

 

Prostgården i Nykarleby var ett stort, gräddvitt hus med bruna hörn och kanter, och ett plåttak som en sorts kantig kaffepannsmössa, mansardtak hette det. På ena sidan fanns en jättelik trädgård som slutade i en hög och mörk grandunge som mormor kallade Mamrelund efter ett ställe i Bibeln. Trädgården gränsade till Fårhagen och till Kohagen, men Kohagen var så stor att den gick runt hela resten av prostgårdsområdet också. I hagarna rann bäckar, och där fanns stora stenar som man kunde leka på.
     På framsidan av huset fanns gräsmattor och sandgångar och rödmyllade hus, där fanns gamla lidret från sjuttonhundratalet och nya lidret från adertonhundratalet, och drängstugun, och lite längre bort fanns vedlidret och stallet som mormor hade till fårhus och ladugården som nu stod tom, och långt borta i Kohagen vid Kohagsbäcken fanns bastun.
     Alltihop hade varit en Egendom, en sorts Herrgård innan den blev Prostgård, och det hade haft ett eget namn: Jeansborg.
     Och dit fick Heddi och jag resa då och då. Livet där liknade inte livet på något av de andra ställena vi bodde på eller hade bott på. Morfar var prost och mormor prostinna, det betydde att vi måste uppföra oss. Tiden var djupare där, och vi gick i kyrkan varje söndag.
     En gång hittade jag en bensked på bakgården bakom ladugården.
     Den var ganska liten och platt. Den var gulaktig och slät och hård, men mitt på baksidan hade den en bit som var skrovlig och småtrådig.
     — Benets inre, sa morfar. Troligen snidad ... av en kreatursknota. … Intressant ... intressant dethär ... den måste vara bra gammal ...
     Mormor talade om baciller och kunde det alls vara hälsosamt att leka med den, i varje fall måste den diskas noga först.
     När den diskats fick jag behålla den. Heddi var en liten smula avundsjuk, inte mycket för jag var ju äldre än hon och när man är äldre är det klart att man hittar intressanta saker, det tyckte i varje fall jag själv. Hon fick låna den av mig emellanåt, men hela tiden hon hade den satt jag oroligt bredvid.
     För det var något särskilt med benskeden. Om jag var ensam, och höll i den, hände det att jag hörde ett mummel, svagt och långt bortifrån. Jag tänkte att det var mumlet av gamla nykarlebybor som haft den i munnen för länge sedan, kanske på den tiden då Döbeln låg "tärd av plågor" i det lilla gula trähuset nära bron, innan han steg till häst och red till slaget vid Jutas, som vi hade läst om i Fänrik Ståls Sägner. Eller kanske var den ännu äldre? Kanske från den tiden Ebba Brahe metade rudor i dammen på andra sidan älven nära pastor Stills hus? — Eller kanske från stenåldern?
     Jag kunde inte uppfatta vad rösterna sa, bara att de fanns och att de hade mycket att påstå.
     Jag visade den åt Christina som sa: — Jaha.
     Den försvann bland mina andra saker, emellanåt glömde jag bort den, men så kom den fram igen. Jag fick inte lov att äta med den vid bordet, det var pappa som sa nej, men då och då åt jag privat med den, i barnkammaren som numera hette Piornas Rum. Om det kokades sylt till exempel, och Heddi och jag fick varsin syltklick i en äggkopp, tog jag min med mig upp till mitt Hemliga Rum på den breda bruna kakelugnen i hörnet, dit man måste klättra längs oppesängen, och där satt jag och åt min sylt med min bensked. Ibland gick jag på rov i skafferiet. Det hände att jag hittade lite potatismos eller blåbärssoppa som jag kunde äta i hemlighet.
     Men en gång åt jag någonting hårt med den. Vad kunde det vara som jag måste borra och bäda i — kanske den underliga fusk-knäcken som Tutu då och då försökte sig på att koka utan socker och utan riktig sirap, som flöt ut och låg som bränd målarfärg på ett fat?
     Skedskaftet brast tvärs av. Och genast slutade de gamla nykarlebyborna att mumla. Det blev så susande tyst, och jag var ensam i tystnaden, och det var mitt eget fel, jag kunde ingenstans gå för att klaga eller för att få tröst.
     Jag kastade fort skedbitarna i papperskorgen och sa högt: — Ingen vits att spara på skräp! så som jag hört stora människor säga.
     När papperskorgen tömts och det var försent att få skeden tillbaka, ångrade jag mig.
     Och jag försökte lyssna till minnet av vad det där gammalt-i-världen-folket hade sagt. Ibland hörde jag, men ibland var det bara så att jag trodde att jag hörde.





Irmelin Sandman Lilius (1999) Benskeden i Sagor från Främlingsgatan, sid. 101—104.


Läs mer:
"Prostgårdsminnen" av Irmelin Sandman Lilius och Heddi Böckman.
Skedfynd i Österbottniska Posten.
(Inf. 2006-01-21.)