III. NÅGRA NYKARLEBYFAMILJER. BORGARE, TJÄNSTEMÄN OCH VANLIGT FOLK

”Doktors Stina” och dr Topelius bränneri


Dr Topelius d.ä:s trotjänarinna pigan Stina Mickelsdotter Sigfrids (Sifri) från Soklot (f. 8.5. 1794, d. 1868), hade tjänat hos andra förrän hon kom till Kuddnäs. Hon led enligt Z. Schalin av ”någotslags själsbekymmer” och hörde manande och förmanande röster i sitt inre. ”He talar i me”, brukade hon säga. På ett läsförhör vände hon sig till dåvarande kyrkoherden och bad om ett enskilt samtal. Hon var så orolig till sinnes, att hon sprang efter prästens släde, då han for bort. Men samtalet skänkte henne ingen hugsvalelse. Den tidens präster förstod sig föga på ”andliga väckelser”, säger Z. Schalin. Senare, då Stina bodde för sig själv och rökte kött åt stadsborna, blev hon alltid vid sina stadsbesök så väl förplägad med starkvaror, att hon fick smak för sådana. Hon var även under gamla dr Topelius' tid en flitig avsmakare av ”sikorna”, som droppade ur brännvinspannan vid bränneriet på Kuddnäs, samlades på ankaren och åter tömdes i panna för att klaras, och av de s.k. ”fyridropparna”, d.v.s. de första dropparna av det färdiga brännvinet, som samlades och användes till medicin. ”Doktors Stina” var ofta oklar vid dessa klarningstillfällen.

Brännvinsbyggnaden vid Kuddnäs stod på bakgården tvärs över bäcken, som rann ned till ån, och hade pumpinrättning till en i bäckens botten nedgrävd brunn. I bränneriet kokades potatisen med het ånga i ett stort träkar och malades därefter i en kvarn till mos. I moset inrördes sedan korn- och rågmjöl för att befordra jäsningen.


38. ”Doktors Stina”. Akvarell av Hilda Olsson 1847. Nykarleby stad.


”Verket” sattes sedan att jäsa i ett käril. Sedan tömdes alltsammans i brännvinspannan, som drog 30 kannor [ca 80 l]. Tillverkningen drevs alltså i liten skala, men var en svår frestelse för husfolket på Kuddnäs. Liknande husbehovsbränning förekom överallt, ty den hörde enligt tidens ekonomiska teorier till en rationell hushållning.

”Doktors Stina” var en känd figur i staden. En annan var barnflickan Brita Kiviranta (f. 1774, d. 1847) som var finska och hade anställts av doktorn för att barnen skulle lära sig detta språk. Men det blev i stället Brita, som lärde sig något svenska: ”Tu får int' kå, tu har siti mysso huvu titt! [Du får inte gå, du har en smutsig mössa på huvudet!]”, förmanade hon den lille Zachris. Då denne och systern Sofia slagits en gång och Sofia hade luggats av fadern, kom Brita inspringande vid barnens gråt: ”Herra Jissus ha ti kuppi hu lukka tämä likku!” ”Vad säger du ?”, frågade doktorinnan. ”Toktorn lukka likkon”, förklarade Brita långsamt. 129)


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid. 238 f.


Nästa kapitel: ”Glasryggen” Hägerström. Vårfloderna 1828, 1849 och 1853.
(Inf. 2004-01-24.)


Läs mer:
Doktors Stina av Zachris Schalin.
Doktors Stina i Österbottniska Posten.
Doktors Stina” tjänarinna på Kuddnäs i 50 år av Leif Sjöholm.
Doktors Stina” av Zachris Schalin.
(Rev. 2019-09-12 .)