IX.

KARAKTÄRSBYGGNADEN. INREDNING, MÖBLER OCH MINNEN

Inredning, möbler och minnen.

Det är nu på tiden att vi bege oss in i vita byggningen för att se, huru den i skaldens barndom och senare var inredd och möblerad. Lika som till sitt yttre har den under tidernas lopp varit i sitt inre mycket förändrad, ja vad det inre vidkommer, till oigenkännlighet för den, som sett den i forna tider! Blott södra vindsrummet har stått oförändrat. Huset hade, som jag redan nämnt, en öppen »paradtrappa». I en inbuktning framtill var rum för en blomstergrupp, som angenämt välkomnade besökaren sommartid, och på ömse sidor om denna en uppgång med trätrappsteg. Ovanför på båda sidor sittbänkar med skrank omkring, såsom man ser av närslutna bild. Ingångsdörren med sin gammaldags klinka, med sitt halvrunda fönster däröver och sina refflade pilastrar på vardera sidan om dörren anslöt sig förträffligt till husets imiterade stenstil. Utom i frontespisen hade huset på sin framsida fyra fönster, nämligen ett för varje av de fyra rommen mot gården. (Mot trädgården och älven hade byggningen fem fönster, av vilka två tillhörde salen.) Huvudingångens farstu var liten och kall, som tambur användbar endast under den mildare årstiden, en verkligt stor brist i husets inredning! Men forna tiders människor voro ej så pjåkiga som nutidens. I mormors farföräldrars hus hade man ej ens dubbelfönster! — Här kom man nu från den lilla farstun genom en enkel dörr rakt in i salen och genom en dörr till vänster direkt in i doktorns mottagningsrum. Mitt emot den sistnämnda öppnade sig dörren till vindsuppgången, en bekväm svängd trappa, och under denna, med ingång från farstun, befann sig en skrubb för städningsattiraljen.

Vita byggningen, restaurerad 1934.

Rumsfördelningen i husets inre var sådan, att till salen i dess mitt anslöto sig fyra lika stora kamrar i dess södra ända och en kammare eller matsal samt kök och förrådskammare i norra ändan. Vid den tid då gossen Zacharias kom till världen var hörnrummet längst i söder på gårdssidan herrskapet Topelius' säng- och barnkammare och väl även doktorinnans speciella rum. Där har alltså skaldens vagga stått, — och det bokstavligen — men även gått eller varit i rörelse, ty i de tiderna och många decennier efteråt var det allmänt bruk i landet att vagga småbarnen. Vi ha hört huru lill-Zackes sköterska, den finska Brita, skulle sköta denna uppgift enligt sin förståndiga matmors anvisning. Får man tro Britas påstående, så skulle pojken ha funnit vilan enligt hennes metod angenämare — att bli skvalpad av och an även när han slumrade. Rummet, som hade fönster mot öster och söder, var sålunda ljust och soligt, med utsikt över gården bort mot landsvägen och åt söder mot trädgården, närmast där mot ett av bärbuskar omgivet smultronland. Men bortom detta stängde lekberget och de höga hängbjörkarna utsikten mot älven och staden. Under fönstret blommande rosenbuskar. Där inne såg också min moder första gången dagens ljus, och där födde hon sin förste son, sommaren 1847 »i rosentiden». Men hennes celebre broder hade arriverat mitt i sprängkalla vintern, när himmelens stjärnor lyste så vänligt ned över Kuddnäs gård och dess rimfrostklädda hängbjörkar

Bottenplan av vita byggningen.
[Kompletterad med rumsnamn.]

I rummet utanför sängkammaren tog doktorn emot sina patienter. Där stod hans enkla svarta skrivbord, hans länstol och några andra stolar och möjligen en soffa. I senare tider en säng och en byrå. Måhända stod där den vackra chiffoniern 1) med sin gråa marmorliknande skiva, sina refflor vid framsidans ytterkanter och sina sirliga mässingsbeslag och handtag, vilken min mormor senare hade inne i sin kammare och vari hon förvarade husets kassa och alla viktiga dokument. Hur ofta såg jag icke henne, stående framför denna, fälla ned klaffen för att ur något av de många facken i dess inre taga ut vad hon för tillfället behövde!

1) På Björkudden stod densamma sedermera i skaldens biblioteksrum och förvaras nu i Hertonäs-museet. Dess skiva är av trä, imiterad marmor.

Doktorns rum.

Sängkammaren med skaldens vagga.

Emot de två nämnda rummen mot gården svarade på trädgårdssidan tvenne likadana kamrar — utan annan kommunikation med de förra, än genom salen — och dessa begagnades, så vitt jag vet, allt sedan doktorns tid såsom gästrum och sällskapsrum, utom just efter stadens brand 1858, då Kuddnäs gästfritt tog emot husvilla familjer och enskilda personer så att allt var omsvängt och alla boningsrum i gården upptagna. Vad de här ifrågavarande rummens möblering vidkommer, har min moder endast berättat, att i hennes barndom stod i det yttre rummet eller »förmaket» utom några stolar (och något bord) en säng med ett vitt löstäcke på, och detta var i fållen garnerat med gröna sidenband, så det i hennes tycke såg riktigt fint ut, och på en vägg hängde något senare en gipsmedaljong med Karl XIV Johans bild. Då längre fram doktorinnans fosterdotter Fanny Toppelius hade vuxit upp, fick hon detta rum till sin budoar, och då stod där hennes toalettbyrå med stor spegel och små nippfigurer på sidorna. — I det inre och större sällskapsrummet åter hade väl tidigast de vita skulpterade möbler i gustaviansk stil, som jag senare såg där, sin plats, men de efterträddes för en tid av ett möblemang i Karl Johans-stil, vilket efter gamla herrskapet Turdins död och sonen Gustafs affärsobestånd hade kommit från dem till Kuddnäs. Detta möblemang flyttades efter doktorns tid till salen, varvid de vita möblerna återfingo sin förra plats. Endast den ståtliga imperialsängen, som ursprungligen var försedd med baldakin och gröna sidenförhängen med guldgula tofsar, blev kvar i kammaren, och i den sov friherrinnan Augusta von Rosenkampff, doktorinnans halvsyster, då hon med sina två döttrar Augusta och Aline vistades på Kuddnäs 1865—1866. Sängen som kallades »Abrahams sköte», ärvdes långt senare av skalden Z. T:s yngsta dotter Eva, gift med den rikssvenske målaren Acke Andersson, och flyttade med henne till Sverige, men återkom efter hennes död till släktingar i Finland. Denna säng jämte de övriga till gruppen hörande möblerna torde av herrskapet Turdin hava blivit införskrivna från Köpenhamn eller Stockholm. Av de vackra vita möblerna i det inre rummet minnes jag särskilt den långa soffan med blåblommigt kamrits-överdrag under södra fönstret och framför den ett skulpterat bord på fyra fötter samt stolar och taburetter däromkring. Ännu ser jag min gamla Tante friherrinnan sitta där vid bordet och lägga patience under vilostunder emellanåt, alltid högst intresserad att få se, om spelet slutligen skulle »gå jämt ut». Det var ju liksom en lättnad för sinnet, om det så gjorde.

Empiremöbeln i förmaket.

Salen, som var varken stor eller hög, men ljus genom sina tvenne fönster mot väster, med utsikt över trädgården ner emot älven, bar under doktorns tid prägeln av småborgerlig enkelhet, möblerad som den var enligt den tidens sed mest med stolar och bord. Någon soffa t. ex. eller annan bekvämare möbelpjes fanns där icke då, ty anspråken på komfort voro så ringa. Vid fönsterväggen stod en rad olika höga stolar, med böjda kors i ryggstödet och svart läderbeklädd sits — i min moders barndom brunmålade, ehuru de med hänsyn till form och skulptering nog tillhörde den gustavianska typen; vid vartdera fönstret ett matbord med nedfällbar skiva, såsom då brukades, och på väggen mellan fönstren hängde en engelsk världskarta, som med tiden fick sin användning i vindskammarskolan. Man spisade i denna sal, då familjen hade gäster, i vardagslag i kökskammaren, där annars husjungfrun Anna Lena vid sina handsysslor uppehöll sig.

Till salen hörde ännu en pjes, som bör ihågkommas. Redan i min mors barndom hämtades nämligen med segelfartyg från Köpenhamn ett (mindre) taffelpiano, som torde fått sin plats vid väggen mellan fönstren, under världskartan, i följd varav skivborden flyttades undan till sidoväggarna, där de en tid stodo. Då jag bodde på Kuddnäs, fanns där ock en tid ett taffelpiano, och det på en bättre och varmare plats, nämligen vid väggen mot dåvarande matsalen. Men det var icke det första gamla instrumentet, utan ett annat, ditkommet för de musikaliskt bildade fröknarna v. Rosenkampffs räkning. — Sång och musik voro från början hemmastadda inom Kuddnäs-familjen, då doktorn spelade fiol och doktorinnan gärna sjöng vackra visor. Hon hade ett stort urval av sådana (av Franzén, Choraeus, Bellman o. a.) och brukade gnola på dem under sitt arbete. Barnen lärde sig visorna efter hand, men då och då hette det: »Nu har mamma en ny visa igen!» framsprungen ur minnets gömmor. Det köpenhamnska pianot bragte mycken fröjd till hemmet. Unge Zachris lärde sig först spela på det. Enligt egen uppgift var han bara nio år gammal, då det kom till gården (1827), Sophie alltså sju. Men sedan han hade blivit student och nått den respektabla åldern av 16 år, måste han ju få taga instrumentet med sig till huvudstaden för att där kunna öva sig på »eget piano», då han skulle taga spellektioner. Systern blev därigenom till en början missbytt, men hon fick sedan nog ersättning. I sin självbiografi förtäljer skalden sitt eget instruments öden. Det fördes, antagligen åter på fartyg, till Helsingfors och var sedan där hans »ensliga stunders förtrogna till 1836, då det uthyrdes», emedan han då »för ett år fick begagna en flygel», som inropades (på auktion) för hans systers räkning och vilken hade tillhört den till Tyskland återflyttade astronomieprofessorn Friedr. Wilh. Argelander. Det passade nämligen så väl, att Zachris' syster Sophie just vid den tidpunkt, då instrumentet köptes, befann sig i Stockholm, dit hennes moder den 8 sept. 1836 hade fört henne i »pension», såsom vi nämnt. Då nu Sophie ej var att återförvänta till hemmet förrän på sommaren följande år, kunde alltså Zachris gott behålla hennes instrument under tiden. Det var »det året, då jag hade äran spela på professor Argelanders flygel», säger han på ett ställe i självbiografin. Nå, det förra instrumentets historia var nu i korthet sådan, att Z. efter 2 år med möda lyckades få det tillbaka — med ett avbrutet ben, men någon hyra fick han aldrig ut för det. Därefter tjänade det honom troget i 7 år, men måste i det benlösa hörnet alltid understödas med Schellers latinska lexikon och andra tjocka böcker. Det följde honom på alla flyttningar, till och med en gång ut till Sibbo skärgård (Löparö) til1 dess han slutligen sålde det för 28 rubel silver.

Men vi återgå till flygelköpet, som betraktades som ett evenemang i familjen. Den 17 febr. 1837, skriver Z.: — »har (morbror) Rosenkampff haft den ovärderliga godheten att för vår räkning inropa Argelanders flygelpiano för 515 rubel. Priset är mycket billigt, ty instrumentet är gott.» Och d. 23 febr. antecknar han: »Flygeln befann sig nu hos Rosenkampffs, och jag såg den här första gången. Det var ett vackert, välkonserverat instrument, stort, mörkrött, frisk laquering, elfenbenstangenter och 6 trampor. — Jag var mycket glad över handeln.» I början tyckte han icke riktigt om dess ton, med »en egen metallisk klang», som han säger, men sedan det blivit stämt blev han förtjust i tonen. — Vi tillägga att denna flygel av ovanligt vacker mahogny, gjord hos Joh. Friedr. Marty i Königsberg, där Argelander år 1822 var docent förrän han kom till Åbo, numera torde vara att betrakta som en i sitt slag ganska sällsynt pjes i landet. 1) — Ankommen till Nykarleby 1837 fick den sin plats i salen och till sällskap, så att säga, ett helt nytt möblemang, det förutnämnda Turdinska (i ljust sockerkist-faner, som man sagt mig), bestående av soffa, stolar och taburetter, vid fönsterväggen.

Detalj av salen.
[Illustrationen ersatt med ett vykort som visar något mer av salen.]

1) Efter många flyttningar och växlande öden har flygeln slutl. återkommit till Åbo, prof. Argelanders forna boningsort, och hamnat hos förf.

Framför soffan stod ett bord av egen typ, på en grenad fot och med en nedfällbar ljuspolerad masurfanerskiva, som ursprungligen varit fyrkantig, betsad i grönt och svart, men blivit avsneddad till åttkantig. Detta bord hade länge funnits i huset, berättade min moder, och hade blivit beundrat för sin vackra svartgröna skiva, på vilken masurns invecklat buktiga ådring så vackert framträdde. I sällskapsrummet, där bordet tidigare stått, hade det sin vanliga plats invid soffan (icke framför den) och stod mest med nedfälld skiva, men flyttades fram, då fruar på besök önskade lägga patience. — Jag fäste mig alltid vid de små egendomliga ljusa rundlar, med vilka kvisthål i träet av snickaren blivit fyllda, och då jag senare ko att få se ett liknande bord (i Åbo) med precis dylika rundlar, vilka konstaterades beteckna städernas plats På Finlands karta, blev jag högst intresserad att få veta om Kuddnäs-bordets skiva hade en dylik karta. Men tyvärr kunde en sådan icke därå igenkännas. Ett annat lands måhända?

De förra stora skivborden i salen hade försvunnit och ersatts av tvenne mindre rödpolerade bord med smala nedfällda skivor. De hade nu sin plats vid sidoväggarna mot norr och söder. På världskartans plats ovanför soffan hade kommit en större spegel i mahognyram, ovantill krönt av en välskulpterad örn. På »min tid» fanns där ännu en möbel, nämligen mormors gungstol, som stod framför kakelugnen och i vilken hon sakta gungande kunde taga sin siesta på eftermiddagarna. Men aldrig såg jag gumman liggande vila sig på dagen, utom då hon var sjuk. Kakelugnen, i gul glasyr — sådana voro alla husets kakelugnar — hade på framsidan en djup nisch, i vilken tallrikar värmdes för middagsbordet.

Ifrån salen ledde till vänster om kakelugnen en dörr till det med hyllor på tre väggar försedda skafferiet, dit jag ofta såg min mormor försvinna för att hämta det ena och det andra som behövdes. Rummet hade icke någon annan ljusöppning, än en lucka till förrådskammaren där bakom, som hade fönster mot gården, och den vägen kunde värdinnan, osedd av gäster i salen, få sig tillställt allt möjligt från köket. I detta mörka skafferi instängde doktorinnan en gång sin lille son Zachris, då han hade varit stygg. Om en liten stund frågade hon utanför dörren: »Nå, min gosse, vill du vara snäll nu?» »Nej», svarade gossen helt lugnt där inifrån. Åter efter en stund samma fråga, och samma svar. Då misstänkte mamman att det icke stod alldeles rätt till där inne. Hon öppnade dörren och fann den lilla odygdspåsen helt gemytligt snaskande sockersylt ur en burk, som han lyckats komma över i mörkret. Men historien förmäler icke om någon risbastu, såsom skärpt bestraffning för läckergommens tilltag. Mamman hade ju själv utsatt honom för frestelsen på det farliga stället!

Sålunda inredd och möblerad, som av beskrivningen här ovan framgår, — hänförande sig till tiden efter doktorns död (1831), — tjänade salen icke mera såsom matsal, utan såsom husets salong och mottagningsrum. Dottern Sophie förkovrade sig där i spelning på det nya instrumentet rätt aktningsvärt, under det hon tillsammans med sin väninna Emilie Lindqvist tog spellektioner hos musikdirektör Downers fru på Juthbacka. De hunno som flickor så pass långt i den ädla konsten, att de vid sällskapsaftnar tillsammans utförde större stycken à quatre mains på piano, och en gång uppträdde på en dramatisk-musikalisk soaré i staden. Zachris var redan tidigt förtjust i Emilies själfulla spel, och då han var hemma på Kuddnäs spelade hon ofta där. Själv svärmade han gärna i fria kompositioner på den rara flygeln, med vars sex pedaler man mekaniskt kunde åstadkomma intressanta nyanseringar och variationer, från brumbas och forte till mjukaste pianissimo och så, att spelet än påminde om mandolin eller harpa, än om orgelharmonium; det kunde beledsagas med pinglande klockljud och sluta med ett pistolskott som knalleffekt — lämpligt t. ex. i det ännu i vår ungdom gouterade stycket »Studentens arkebusering». Helst sjöng Zachris också sina visor vid pianot, stundom med eget fritt ackompagnemang. Sedan fingo hans barn och vi andra ofta höra dessa visor. Men doktorns fiol den fick vila. Ingen spelade mera på den på Kuddnäs. Fru Downer hade fått prova den, men hon tyckte ej riktigt om den, emedan det var en altfiol.

Läsaren väntar måhända att också få höra något om våningens utsmyckning med konstverk och blommor, men därom är ej så mycket att säga. Av blommor, d. v. s. krukväxter inne i rummen, minnes jag tvenne praktfulla Agapanthus-liljor med blåa blomklasar på höga stänglar i salen. De stodo i porslins- eller fajanskrukor, som imiterade avsnitt av en vit björkstam med mossa, lavar, små röda kvistar och gröna blad. Rosor och lackvioler fanns det väl också och oleandrar. Det var doktorinnans fosterdotter Fanny, som skötte om hemmets blomsterodling ute och inne. — Gipsmedaljongen av Sveriges bålde konung har jag nämnt, och några gravyrer i gyllne ramar sågos även i rummen, men sparsamt. En av dem kallades Madonnan med fiskarna, ehuru den framställer en scen ur Tobie bok 1). Av oljemålade tavlor fanns så vitt jag vet endast en, nämligen den sedan i så många publikationer bekantgjorda familjegruppen, utförd av den tyske porträttmålaren Carstens  2), som år 1827 vistades på orten och anlitades för porträttering i flera familjer. Tack vare denne målares avsevärda skicklighet och karakteriseringsförmåga äga vi ej blott en ganska tillfredsställande bild av familjen Topelius från nämnda tid, utan även goda porträtt av doktorinnans moder, kommerserådinnan Turdin, och hennes andre man, vilka sistnämnda porträtt (i dubbelexemplar bevarade hos samsläktingar) likväl icke torde förekommit på Kuddnäs. Å den här ifrågavarande tavlan, vilken från början måhända hängt i salen, senare i inre förmaket, framställes den lilla familjen samlad kring husfadern doktor Topelius, som ordensprydd (med Anne III) och djupt allvarlig sitter i sin länstol sysselsatt med skrivning, — antagom med redigeringen av finska runor. Längst till vänster och i förgrunden sitter hans maka doktorinnan i sin helgdagsstass. förträffligt karakteriserad, pigg och naturlig, med bruna »kanonlockar» frambubblande vid tinningarna under den blå- och vita spetsmössan och iklädd en mörkblå sidenklädning, med vitt spetskrås kring hals och handlovar. Mycket intresserad för läsning, har hon just lagt ifrån sig sin bok för att posera för konstnären. Av de två barnen står den nioårige Zachris till höger om fadern och visar honom en vit fjäril, som han nyss fångat, och fadern skall säga honom vad den heter. Flickan Johanna Sophia, kallad liksom modern Sophie, då hunnen sitt åttonde år, står till vänster om fadern och bjuder honom en vit ros. Hon är själv vitklädd och prydd med sin moders guldcollier, som lindats flera varv kring den smala halsen. Konstnären har, som man ser, med detta arrangemang velat åskådliggöra doktorsfamiljens litterära och naturhistoriska intressen.

1) Där är ängeln Rafael, som ledsagat Tobia, där är Tobia med en bild av fisken, vars galla botat hans faders blindhet, och där tronar Tobias moder Anna lik en madonna höjd över alla.

2) Icke att förväxla med den danskfödde Asmus Jacob Carstens † 1798.

Familjetavlan 1827.
[Den svartvita bilden ersatt med denna i färg.]

Porträttlikheten ansågs vara god, utom med avseende å flickan, vilken fått ett väl gammalt utseende för sina år. Till porträttörens ursäkt meddelar dock traditionen, att hon just hade stigit upp från sin sjukbädd och för tillfället sett något glåmig ut. l) Även på doktorns fint skurna ansikte hade sjukdomen och lidandet tryckt sin djupt allvarliga prägel. Han hade det just vid den tiden mycket tungt genom sina smärtor i fötterna och sin tilltagande förlamning i nedre delen av kroppen. Det halvrunda bord, vid vilket han synes sitta och skriva, är just brädskivan lagd på länstolens armstöd, varom jag förut berättat. Tavlans bakgrund avser icke att visa en verklighetstrogen interiör ifrån hemmet, utan är fritt komponerad av målaren i antikiserande maner, med bruna tunga teaterdraperier dragna åt sidan framför en kulissartad vägg, som till höger lämnar utsikten fri mot himmel och hav. För makarna Topelius' efterkommande är denna tavla ovärderlig, emedan inga andra avbildningar av familjens medlemmar från äldre tid finnas, utom en svart silhuett av doktorn, tagen i Stockholm 25/5 1805, och ett utsökt fint miniatyrporträtt (profil) på guldgrund av hans unga fru, i en medaljong i guldinfattning. Av tavlan framgår ändå icke vad som dock var ett faktum, att gossen Zachris mera liknade sin mor än sin far, men om det var Calamniernas utseende han ärvt, eller mormoderns, är svårt att säga. En likhet i anletsdragen kan ju gå i arv, med avbrott, genom många generationer. 2)

1) En bevarad blyertsskiss till Sophias porträtt visar henne betydligt friskare och ungdomligare.

2) Egendomligt var, att av Z:s 5 uleåborgska dubbelkusiner endast den nära 8 år yngre Gustaf liknade honom, medan Oskar (10 år yngre) mera liknade Z:s fader och visade det judiska släktdraget i anmärkningsvärd grad, liksom systern Fanny.

På tal om konstverk på Kuddnäs kan jag ej låta bli att nämna om ett konstrikt handarbete utfört av den unga Sophie Calamnius, doktorinnan, då hon som 15-årig flicka vistades i pension i Stockholm. Enligt vad min mor låtit sig berätta sydde hon då på båge med tålamodsprövande punktsöm bilden av en ung kvinna offrande en duva på ett altare, överskuggat av ett lummigt träd. Duken med denna fint utförda offerscen var egentligen ämnad för en eldskärm, men när Sophie kom hem med den till sitt nya hem hos Turdins, blev den så beundrad, att man föredrog att hänga den som tavla på väggen, i stället för att utsätta den för hettan från en kakelugn. Tavlan blev då försedd med en bred åttkantig gyllene ram. Sålunda hållen i ära i Turdinska huset, kom den därifrån till Kuddnäs och blev, ännu långt efter det tidens tand gjort slut på den bleknade teckningen, för sin prydliga rams skull ett av ungdomen värderat inventarium. Själva konstalstret gavs tyvärr till spillo, men ramen användes med fördel för »levande bilder» i tablåer och vid teatraliska föreställningar, såsom då de unga utförde »Porträtterna» av Anna Maria Lenngren, o. a. — Då jag ännu nämner den stora vackra kristallkronan i salstaket och en mindre sådan i förmaket samt slutligen blomstervasen av mjölkglas med fina blåa landskap på sidorna, fylld med, konstgjorda blommor tillverkade av unga Sophie Topelius' hand, på bordet framför soffan, så har läsaren en fullständig bild av Kuddnäs lilla salong under skaldens och hans systers ungdomstid, samt ännu under doktorinnans senare år.

»Matsalen», d. v. s. rummet utanför salen, i byggningens nordvästra hörn, och tidigare domestikrum, som jag nämnt, hade tvenne fönster, det ena mot trädgården och det andra mot norr med den på visst sätt intressantaste eller friaste utsikten. Ty man ser åt detta håll ett gott stycke längs älven bort emot »Alesvaj» och Ragnörs fors. Tidigare begränsades utsikten ditåt av vattenkvarnshuset till vänster och till höger av den röda gårdsboden i två våningar, vid vars högra sida öppnade sig en allé av rönnar mot den av bäcken omflutna ängen i norr. Höll man fönstret öppet en stilla vår- eller sommarafton kunde man höra forsens brus ifrån Ragnörn.

I detta rum bodde jag de senare åren av min vistelse hos mormor på Kuddnäs. Jag hade där min om dagarna hopskjutna säng under den här ovan flera gånger nämnda världskartan, som vid förberedelsen av mina geografiläxor kom mig väl till pass. Den skall jag be att få beskriva. Kartan var, som jag nämnt, engelsk, uppfodrad på tyg och fernissad. Nedtill såg man mitt i Indiska oceanen tvenne ovaler, av vilka den till vänster innehöll utgivarens dedikation till någon förnäm gynnare, vars »grateful servant» han sade sig vara, och den till höger pryddes av en landskapsbild. De Topeliuska barnen hade ofta stavat på de för dem obegripliga engelska orden. Kartan, som förmodligen var en av de bästa på sin tid, erbjöd även i så måtto ett intresse för de unga, att de stora upptäcktsresandenas, Columbus', kapten Cooks, Vasco da Gamas och andras segelfärder över världshaven där voro utprickade. Och de förnämsta världsstädernas läge var utmärkt med ännu lysande röda prickar, ehuru kartans övriga färger hade under tidernas lopp totalt förbleknat. När Kuddnäs-hemmet skingrades försvann detta märkliga inventarium tyvärr i okända öden.

Vad matsalens möblering vidkommer, så stod där vid västra fönstret ett matbord med nedfällda skivor, i hörnet till höger därom en gammal Könniklocka i sitt nästan från golv till tak räckande vita skåp med en i trä skuren gyllene fjäderbuske på huven (senare ersatt med en urna). Framför norra fönstret en vit pinnsoffa och mellan den och köksväggen en ljuspolerad matskänk med tvenne skåpdörrar samt klaff och lådor mellan dessa, inramade av fyra svarta pilastrar och med stora förgyllda nyckelskyltar. Denna vackra pjes av svenskt ursprung hade också kommit till Kuddnäs från Turdin juniors, doktorinnans halvbrors, hus. Ovanpå den stod ett särdeles nätt nyckelskåp med ett av Z. T:s fästmö Emilie Lindqvist på kanava sytt herdelandskap i glas och ram på dörren, och bredvid skåpet lyste på min tid vanligen mormors röda kaffedosa. — Vid väggen mot köket hade det höga vitmålade linneskåpet med en avdelning lådor inunder sin plats. Några stolar hörde ju ock till rummets möblering.

Matsalen. Kaffeservisen med namnchiffer S. C. i guld.

Köket med ett fönster mot gården hade mitt emot detta en gammaldags ansenlig spiselmur med murad kåpa över eld härd och stekugn, och det fria hörnet stödande sig på en bastant järnståndare, som alltid hör till dylika spiselinrättningar. På härden såg man den mer än meterlånga massiva tackjärnshällen med gårdens förra ägares, herrskapet Basiliers namnchiffer och årtalet 1804, som jag i början av denna skildring omnämnde. Av möbler minnes jag en säng, ett skivbord, ett prydligt brunt matskåp med refflade dörrspeglar. I förrådsrummet innanför köket befann sig ett i mitt tycke högst vördnadsvärt inventarium, ett rummets hela höjd och nästan halva bredd upptagande, utvändigt grönmålat varuskåp ifrån min mormors farföräldrars hökarbod vid torget. Då de höga gröna dörrarna öppnades presenterade sig det inre målat i ljusröd färg uppenbarande två rader djupa utdragslådor med svarvade knappar frampå. I dessa lådor hade väl firman Calamnius i tiden förvarat allehanda kolonialvaror till avsalu, såsom kanel, peppar, kardemumma och lagerblad, men väl även ärter, gryner, vetemjöl och annat gott. I denna lilla kammare sades dejan Stina på sin tid hava haft sin vilobädd. Köksfarstun befann sig på norra sidan i en särskild utbyggnad av bräder, med trappa och ingång mot väster, och inneslöt ett par kontor för diverse grejor. —

[Spisen. Bilden ingår ej i boken.]

Men nu be vi att få lotsa den ärade läsaren i tankarna upp till vinden och dess delvis bebodda lokaliteter, uppstigande ifrån huvudingångens lilla farstu längs den forna bekväma vindeltrappan. Där uppe hamna vi då först på en ljus och hög torkvind över mitten av huset, med synliga takstolar och belyst genom de tre fönstren högt uppe i frontespisen. I vardera ändan av vinden en kammare, och på sidorna om dessa summa fyra avlånga skrubbar, som erhöllo sitt ljus genom horisontala fönstergluggar nära golvet. Den rymliga vinden med dess många skrymslen bland de intressanta takstolarna och i skrubbar och vrår var en kär lekplats för Kuddnäs barn och släktens i andra led, och jag tänker att Zachris och Sophie på sin tid haft lika roligt där. — Nu stodo där flera packlårar med gamla böcker, som tillhört Nykarleby forna lånbibliotek, vari doktor Topelius haft del, och jag tillstår att jag ofta i tysthet smög mig dit upp och plockade ur dessa skattgömmor diverse rariteter för att vid tillfälle njuta av dem. Så läste jag om »Ljungby horn och pipa», om rövarkorsarer på Medelhavet, om Columbus och conquistadorerna, om »Stolts Elisif» och andra romaner. Där var då under »skolsäsongen» så stilla och tyst i ensamheten uppe på vinden, att det nästan blev kusligt ibland i detta sällskap av sagohjältar och tomtar. Men om sommaren, när professor Topelius kom med sin familj till det gamla barndomshemmet, då blev där liv och lust och lekar både ute och inne, och ej minst bland gömslena på vinden.