Mycket av det som påverkade soldatens beteende och duglighet i tjänsten finns att söka inom den civila dimensionen där, förutom den egna personligheten och bakgrunden, även anpassningen till lokalsamhället kunde få en avgörande betydelse. I detta gamla bondesamhälle hade byns normer, regler och allmänna atmosfär en långt starkare betydelse än dagens människor kan föreställa sig. Skillnaderna byarna emellan kunde också vara betydande, till och med för den som inte kom alltför långväga ifrån, och det gällde att passa in men – ur soldatens perspektiv – utan att låta sig hunsas.
Var soldaten från samma trakt kände han normerna och behärskade de gällande koderna. Var han från andra delar av landet med dåliga eller inga kunskaper i ortens språk försvårades givetvis integreringen i byasamhället. Att denna integrering lyckades berodde inte enbart på soldaten själv. En stor roll spelade också de attityder som mötte honom och här blev hans sociala begåvning och anpassningsförmåga till stor hjälp. Ingifte i byn, gärna i någon av bondesläkterna, stärkte ytterligare hans sociala ställning.
Den del av byasamhället till vilken relationerna var speciellt viktiga och känsliga var de egna rotebönderna. Det var dessa som upprätthöll det ständiga knekthållet ekonomiskt, vilket bland annat innefattade anställningskostnaderna och soldaternas avlöning såväl kontant som in natura. Den viktigaste delen av det sistnämnda var soldattorpet som motsvarade huvuddelen av den totala avlöningen. Förhållandet mellan soldaten och hans rotebönder var reglerat, dels genom avtalet mellan kronan och landskapets allmoge 170, dels genom soldatens personliga avtal med rotehållarna. Förekomsten av dessa skriftliga avtal förhindrade dock inte att man från vardera sidan försökte dra hemåt i olika frågor med skarpa konflikter som följd. Oenighet om hur rättigheter och skyldigheter hade uppfyllts ledde inte sällan till rättslig prövning. Här gällde det för bägge parter att agera både fast och sakligt. Trots all irritation visste bägge parterna att de behövde varandra och att ingendera kunde räkna med myndigheternas stöd om de förfor osakligt. Rotehållarna var tvungna att uppfylla de förpliktelser de hade gentemot sin soldat och denne var strängt förbjuden att försöka tilltvinga sig någonting utöver detta under hot om drakoniska straff. 171 Att observera är också att rotebönderna var i förmansställning gentemot sin soldat och enligt § 24 i avtalet med kronan kunde kommendera honom i arbete mot gängse lön när han inte var på kommendering, på fiske eller i eget arbete.
En grupp som de unga, ogifta soldaterna fort kom i konflikt med var byns övriga unga män, bondsöner, drängar med flera, och de spänningar som fanns var de vanliga i sammanhanget om än inte alltid uttalade: rivaliteten om de unga kvinnorna och de sedvanliga manliga uppgörelserna om rangordningen. Enligt dokumenterade händelser tycks det bland unga, nyanlända soldater och vargeringskarlar ha funnits en vanlig uppfattning om att den agenda man med fördel borde följa var att inge respekt hos förmenta antagonister och det i skrämselform.
Ett utmärkt exempel på detta är följande: På vintertinget 1750 stod förre vargeringskarlen i Karby, Carl Frimodig, dåmera nyantagen soldat i Monå med namnet Sandberg, tilltalad för att han i ett bråk på landsvägen i Karby tredjedag jul 1749 ”med utdragen wärja” hade huggit bondsonen Jöran Raij på kinden. Sandberg påstod själv att han hade blivit överfallen av motparten och sex övriga och råkat rispa denne på kinden när han hade försökt försvara sig med värjan. De övriga unga männen hade enligt vittnena inte deltagit i bråket. Häradsrätten dömde Sandberg till böter om 2 Cr Smt {Caroliner silvermynt} för hans brutala tilltag, 172 men soldaten tog ingen lärdom av det skedda utan fortsatte på konfrontationslinjen. Andra exempel på skrämseltaktik hittas i kapitlet om soldaternas brottslighet.
Verklig respekt och aktning vann man ändå inte med våld och skrämsel utan tack vare en vinnande personlighet och förmåga att skapa personliga band till byasamhället, till exempel genom äktenskap eller genom att i ett eller annat avseende bli en resursperson för byborna.
Speciell uppmärksamhet kräver soldaternas äktenskap och det av flera skäl. Systemets karaktär förstärkte soldathustruns roll som torpets värdinna och bärande kraft och därför saknade det inte betydelse vem soldaten gifte sig med. Kompanichefens tillstånd krävdes nämligen för det tilltänkta äktenskapet. 173 Soldathustrun kom dessutom oftast att utgöra en viktig förbindelselänk till civilsamhället. Genom att ingå äktenskap med någon kvinna från byn eller socknen stärkte i synnerhet en utifrån kommande soldat sin position, speciellt om hustrun tillhörde någon av de mera inflytelserika bondesläkterna. Genom ett sådant äktenskap kunde möjligheter öppnas till ett socialt avancemang; soldaten kunde i bästa fall köpa sig fri från sin tjänst och bli besutten hemmansägare. Efterhand kom även soldatbarnen ofta att befästa integrationen i närsamhället genom sina äktenskap.
Soldaternas äktenskapsbild
Med vem gifte sig en nyantagen soldat – eller, som man också kunde fråga, vem var beredd att bli hans hustru? För att få svar på detta har här, primärt med avseende till soldatens första äktenskap efter antagningen, granskats 325 soldatäktenskap under åren 1734–1806, det vill säga alla som har kunnat komma i fråga och kring vilka jag har funnit information.
Figur 2: Soldaternas äktenskapsbild 1734–1806 (N = 319)
Källor: Se bilagorna l och 3. {Förstoring.}
Som figur 2 visar var en stor del av soldaterna gifta redan vid inskrivningen, 137 man eller 42 procent. Detta betyder ändå inte entydigt att de saknade en militär identitet när äktenskapen ingicks. Många av dem som inskrevs som soldater var nämligen vargeringsmän som hade hunnit gifta sig i den egenskapen. Av dem som är identifierade som tidigare vargeringsmän hörde cirka 44 procent till den kategorin.
Att utvidga denna undersökning till att omfatta även dessa reservsoldaters äktenskap skulle vålla vissa problem, främst genom att bilden av vilka som hade varit vargeringsmän och vilka som kom direkt från det civila samhället är högst diffus för långa perioder. Om vargeringslängder inte finns eller om en på orten förekommande dräng inte omnämns som vargeringskarl i källorna, är det svårt eller helt omöjligt att identifiera honom som sådan. Eftersom det handlar om relativt unga män var flertalet av de inskrivna soldaterna, 145 man eller 45 procent ogifta. Av dessa förblev 14 man av olika skäl ogifta under sin soldattid. För 43 man eller 13 procent är de behövliga personuppgifterna bristfälliga eller saknas helt och dessa sammanförs under rubriken ”okänt”.
Som framgår av figuren uppvisar kurvorna för gifta och ogifta en anmärkningsvärt stor följsamhet och växlar temporärt i toppen utan att antyda någon definitiv utveckling i någondera riktningen. De stora topparna avspeglar förlustbringande händelser som Hattarnas krig, de första byggkommenderingarna till Helsingfors, Pommerska kriget, Sveaborgskommenderingen 1772–73 och Gustaf III:s krig.
En av de första personliga åtgärderna en nyantagen ogift soldat vidtog efter antagningen var att gifta sig. Han hade med andra ord redan gjort sitt val, men hade väntat på att få en ekonomiskt tryggad situation och tillgång till ett ”eget” hem åt den blivande hustrun. Var hade han då hittat henne? Att göra upp en statistisk översikt över soldathustrurnas härkomst har sina vanskliga sidor. Påfallande många av dem var pigor om vilka källorna nöjer sig med att berätta var de tjänade och möjligen deras födelseår men mera sällan deras födelsedatum och hemort. Deras namn, oftast förnamn och patronymikon, är inte heller till stor hjälp om övriga personuppgifter saknas. Dessa pigor tjänade vanligen på orten eller så hade soldaterna kommit i kontakt med dem under sin egen tidigare drängtjänst. Många soldater hämtade sin hustru på den egna hemorten eller i de egna hemtrakterna. Under hela skedet var det dock vanligt att soldater gifte sig med kvinnor från den nya hembyn eller socknen. Dessa äktenskap utgjorde minst en fjärdedel av de efter antagandet ingångna äktenskapen och över hälften av hustrurna var bonddöttrar. Av den största utifrån kommande gruppen, de i Sverige födda, gifte sig de flesta soldaterna, så när som på ett par undantag, med kvinnor från orten. Nästan hälften av dem fann sin hustru i den nya hembyn.
Tabell 15: Soldatäktenskap ingångna efter antagningen: Hustruns bakgrund 1734–1806
Källor: Se bilagorna 1 och 3. {Förstoring.}
Årtalen i tabell 15 anger inte tiden för äktenskapets ingående utan soldatens antagningsår. Som här nämnts var det vanligt att soldaterna gifte sig en kort tid efter antagningen, ofta bara någon eller några veckor efter denna, vilket innebär att äktenskapen vanligen hade ingåtts inom samma tidsramar.
Som tabell 15 visar var bonddöttrarna, här kategorierna ”bonddotter” och ”bonddotter-piga”, soldaternas vanligaste äktenskapspartners ända sedan det fasta knekthållets införande och står för minst 40,5 procent, detta med reservation eftersom deras eventuella andel i kategorin ”piga” är obekant. Denna torde dock i huvudsak domineras av kvinnor från den obesuttna delen av landsbygdsbefolkningen och utgör närmare en tredjedel. Pigor torde nämligen även de fyra följande grupperna ha bestått av även om det inte framkommer i sammanhanget. En synlig grupp bland dessa utgör soldatdöttrarna, 8,4 procent av samtliga. Att gruppen torpare är under tillväxt i bondesamhället illustreras av torpardöttrarnas förekomst i statistiken under 1700-talets senare delar. I 16 procent av fallen saknas de behövliga uppgifterna om den kvinna soldaten ingick äktenskap med.
En speciell grupp för sig är änkorna, 9,9 procent. Bondänkorna var få, två i det första skedet och en i det sista. En soldat var måhända inget förstahandsval för en yngre bondänka. Soldatänkorna syns i statistiken fram till 1760-talet men inte efteråt. Förklaringen kan lika mycket – om inte mera – vara soldatänkans val som soldatens. Vem visste väl bättre än en soldatänka hur kort ett sådant äktenskap kunde bli och om de problem som hörde till: en man som ofta var borta hemifrån, ibland under mycket långa perioder med liv och hälsa på spel, vilket tvingade hustrun att ensam bära ansvar för familjens barn och soldattorpet med husdjur och odlingar.
Med mannens avgång upphörde rätten till torpet och därmed blev en soldatänka med sina barn utlämnad åt roteböndernas mer eller mindre goda vilja att uppfylla sina skyldigheter mot henne, en ”börda” som dessa ofta och gärna försökte slingra sig ifrån. Helst såg de att hennes försörjning tryggades på annat sätt och ett sådant var att den nye soldaten på torpet kunde övertalas att ”konservera änkan”, det vill säga gifta sig med henne. I detta material har jag påträffat fyra fall av denna typ: 1744, året efter antagningen, gifte sig N:o 132 Matts Friman, 23 år och född i Savolax, med företrädaren Thomas Frimans änka, Maria Henricsdotter, som var 12 år äldre än vad han själv var. Numret hade visserligen under en kort tid tillhört en annan soldat Friman som knappast hann ta torpet i besittning eftersom han direkt sänts ut i Hattarnas krig och omkom. 1760 inträffade följande fall när den 19-årige soldaten N:o 103 Anders (I) Nyberg, från Munsala kapellförsamling, knappa ett år efter antagningen, äktade företrädaren Matts (III) Nybergs änka, Catharina Mattsdotter, som var 10 år äldre än soldaten. Ett belysande öde representerar Beata Hindrichsdotter vars man Matts Frimodig försvann efter kapitulationen i Helsingfors 1742. Två man följde honom i snabb takt i tjänsten för att lika snabbt avgå. I den tredje efterträdaren Henric (II) Frimodig fann hon en ny man – för att efter ett år bli soldatänka för andra gången när mannen avled 1748 under byggkommenderingen i Helsingfors.
Om man bortser från den militära byråkratin och i stället beaktar de praktiska realiteterna finns det ännu ett fjärde fall som kunde räknas till de ovannämnda. Det handlar om N:o 106 Thomas Wiras änka Margareta Jacobsdotter i Monäs som efter mannens död i ett preussiskt fångläger ingick nytt äktenskap 1761 med samma nummers vargeringskarl Jonas – eller Jöns – Ahlberg. Redan 1760 hade de inlett ett förhållande som resulterade i en uä. son. Enligt de militära handlingarna skulle Jöns 1761 först ha blivit insatt som soldat för N:o 137 i Överjeppo och därifrån förflyttats till N:o 122 i Socklot, vilket förklarar att han i rullorna kallas både Hurtig och Storman. I domböckerna kallas han samtidigt Wira och allt tyder på att han i praktiken fanns kvar i Monäs ända fram till sitt avsked 1763, troligen som följd av interna byten.
Att soldathustrurna ofta var äldre än sina män hör till de gängse uppfattningarna om soldatäktenskapen. I en studie över olika samhällsgruppers förstagångsäktenskap i Eskilstuna i Sverige 1811–1815 framkom att soldaternas hustrur i genomsnitt var mer än tre år äldre än sina män. 174 Nykarlebymaterialet ger vid handen att drygt en tredjedel av de äktenskap soldater ingick (som det första) efter antagningen, 45 av 131 var med en kvinna som var äldre än mannen. Av dessa 45 var, som tabell 16 visar, drygt tredjedelen eller 35,5 procent i det närmaste jämnåriga med eller obetydligt äldre än mannen, 1–3 år äldre än denne. Numerärt störst var gruppen 5–10 år äldre än mannen, omfattande 19 kvinnor eller 42 procent av de 45.
Tabell 16: Soldaters första äktenskap med hustrun äldre än mannen 1734–1806
Källor: Se bilagorna l och 3 {Förstoring.}
Extremfall utgör Hindrich Rönblads hustru Margeta Mårtensdotter Hummer, som om åldersuppgifterna stämmer var 30 år äldre än sin man. Hon var född i Gamlakarleby socken, dotter till en soldat och själv änka efter Såka-soldaten Lars Frisk. 175 Hon hade vistats på det ena av de två soldattorpen på Larsbacken i Vexala, förmodligen för att ta hand om en föräldralös systerson.
Hennes syster, gift med soldaten N:o 110 Nils Wexler, hade blivit dömd till döden för tjuvnad 176 och mannen dog kort därefter (1749) under den första byggkommenderingen i Helsingfors. Det nya äktenskapet kom till som följd av påtryckningar från upprörda bybor, som misstänkte ”oanständigt umgänge” mellan änkan och den 30 år yngre vargeringskarlen Hindrich Hindrichsson. Bägge förnekade allt sådant och änkan hävdade att hon enbart hade fått hjälp med vedhuggning, höbärgning och ”andra tarvting” av vargeringskarlen. 177 Hösten 1750, drygt ett halvår efter sin inskrivning som ny soldat N:o 109 Rönblad, äktade han änkan på granntorpet och därmed löstes förmodligen samtligas problem. Moralen var återställd på Larsbacken och därmed byfriden. Soldaten fick en hustru som visste vad som krävdes av en soldathustru och hon fick i sin tur ett hem och en äkta man som bland annat kunde hjälpa henne med att reglera de skulder hon hade ådragit sig i form av lån. 178
Rotebönderna kunde glädja sig åt att de blev av med änkan på enklaste möjliga sätt när hon flyttade över till torpet på andra sidan vägen. Några egna barn fick makarna Rönblad inte men i övrigt tycks inte åldersskillnaden ha utgjort något problem. Hindrich Rönblad dog redan 1758 i Pommerska kriget och hans Margeta kom att överleva honom med 25 år. Hon dog 1783 i Vexala.
I det närmaste lika stor bör åldersskillnaden ha varit när soldaten N:o 122 Jacob Storman 1739 gifte sig med bondänkan Sophia Henricsdotter Styrman från Karby, han 38 år och hon 66. Hemmanet hade redan då övergått till dottern och svärsonen Pehr Styrman som på anfordran 1742 vägrade att ge svärmodern sytningsjord, eftersom hon hade gift sig med soldaten Storman och kunde få sin försörjning från soldattorpet. 179
Soldatens omgifte och vargeringskarlarnas äktenskapsbild
Ett antal soldater kom efterhand att ingå nya äktenskap efter den första hustruns bortgång vilket inbjuder till jämförelser. 23 man hann ingå ett andra äktenskap under sin soldattid, 15 efter den och 6 av dessa ännu ett tredje. De två sistnämnda kategorierna faller dock utanför ramarna för denna undersökning.
Bilden av soldatens andra äktenskap visar inte upp några dramatiska skillnader i jämförelse med här tidigare redovisade soldatäktenskap. Andelen bonddöttrar ökar från minst 40,5 till 52 procent medan andelen kvinnor från den obesuttna delen av befolkningen sjunker med 3 procentenheter. Andelen änkor förblir i det närmaste oförändrad men en minskning om 1,2 procent noteras. Att notera är dock att andelen ”okänt förhållande” här är halverad till 8,7 procent. Den mest framträdande skillnaden noteras i åldersförhållandena. Från situationen i första äktenskapet, där drygt en tredjedel av soldaterna gifte sig med kvinnor som var äldre än de själva, ingås det andra äktenskapet i drygt 9/10 av fallen med en yngre kvinna.
De tidigare nämnda vargeringskarlarnas äktenskapsbild påminner i stort om den som redovisades för det första soldatäktenskapet. Här är dock andelen bonddöttrar klart mindre medan kategorin soldatdöttrar ligger 3 procentenheter över de siffror som redovisas för det första soldatäktenskapet. Beträffande dessa vargeringskarlsäktenskap bör dock noteras att nästan en tredjedel av de studerade fallen på grund av bristande personuppgifter för hustrun hänförts till kategorin obekant, och nämnda siffror får därför mera ses som tendensangivande än som stabilt underbyggda fakta.
Den giftasbenägne soldaten och undantagen
För de soldater som ville gifta sig och leva ett normalt familjeliv erbjöd det ständiga knekthållet helt andra möjligheter än det tidigare systemet. De gällande kyrkliga och samhälleliga normerna stödde äktenskapet och dessutom krävde det nya systemet med dess torpbruk, mer eller mindre, även en kvinnas närvaro.
Den andel av den indelta soldatkåren som till synes valde en ungkarlstillvaro är också anmärkningsvärt liten. Till denna grupp kan inte hänföras unga soldater som mötte en förtida död i tjänsten utan att egentligen ha haft möjlighet att gifta sig. Återstår gör då enbart en handfull män, cirka 2,5 procent av de 365 som denna undersökning omfattar, som fram emot 30-årsåldern och efter minst 5 år som soldat/vargeringskarl fortfarande var ogifta. Ingen ogift soldat uppnådde de erfordrade 30 tjänsteåren. Eric (I) Söderströms tjänstgöring avbröts efter 14 tjänsteår genom hans bortgång i kräfta (cancer). Eric Klingas tjänstgöring avbröts efter 8 år av hans snabbt nedbrytande lungsot. Bland de övriga fallen noteras 3 föravskedade/kasserade, l som blev befordrad till underofficer men valde att avgå ur tjänsten. Den som kom närmast var den obändige N:o 145 Johan Ahl vars 14-åriga tjänstgöring avbröts till följd av utgången av 1808–09 års krig men vissa omständigheter kan ifrågasätta hans ambitioner beträffande både fulltidstjänstgöring och ungkarlslivet. Två gånger hade han blivit pryglad för rymningsförsök 180 och när hans soldattid var över gifte han sig.
I kontrast till bilden av den giftasbenägne soldaten står också några särfall med soldater och vargeringskarlar som hade valt att tillgodogöra sig äktenskapets glädjeämnen i förväg men utan någon som helst avsikt att gifta sig. Mönstret var speciellt vanligt inom vargeringskåren men vissa försökte bibehålla denna livsstil även efter inskrivningen till ordinarie soldattjänst.
Myndigheterna med prästerskapet i spetsen, som såg fenomenet som ett hot mot den allmänna moralen, gick till resolut motattack när formerna blev för provokativa, det vill säga när föräktenskapliga förbindelser kunde bevisas i form av födda barn; de berörda levde i vad som i dag skulle kallas ”fria förhållanden” och uppmaningar till äktenskap åtlyddes inte. Prästerskapet kunde enklast demonstrera sin makt, även över trilskande soldater, genom att formligen tvinga dem att gifta sig med de berörda kvinnorna och att därigenom ta ansvar för sina handlingar. Att speciellt soldater som förskaffat sig en hårdför profil tvingades böja sig ökade givetvis respekten för kyrkan och prästerskapet. Exempel på detta är följande fall:
1764 tvingades Johan Andersson (Strömsjö), då ännu vargeringskarl, att ingå äktenskap med pigan Caisa Mattsdotter som året innan hade fött tvillingar. Pigan hävdade att hon och soldaten var trolovade, vilket denne i sin tur förnekade. Eftersom soldaten, ställd mot väggen, inte ville avlägga värjemålsed, 181 valde häradsrätten att i detta fall förlita sig på kvinnan och ålade honom att äkta henne. 182 Ett säreget fall utgör legaliseringen av förhållandet mellan soldaten N:o 141 Nils Österdahl och krögaränkan Magdalena Nilsdotter Färdig. Efter att änkan 1772 angett soldaten som fader till hennes nyfödda son förklarade han sig villig att äkta henne, men denna gång var det prästerskapet som ställde sig i vägen och vägrade att viga de tu, eftersom soldaten inte kunde uppvisa något prästbetyg från Stockholm. Samma höst fick regementet sin ödesdigra kommendering till Sveaborg där Österdahl i april 1773 blev ett av de många dödsoffren. Meddelandet om hans död nådde häradsrätten under den pågående behandlingen av målet. Genom att krögaränkan förklarades som Österdahls fästekvinna kom hon undan med ett lindrigare straff. I en marginalanteckning till dopboken läses att hon ”förklarats som Österdahls hustru”. 183
En som verkligen bjöd både myndigheterna och den berörda kvinnan motstånd var Isaac Stålt. Oaktat upprepade uppmaningar av prästerskapet och häradsrättens åläggande om giftermål födde hans fästmö, Anna Ericsdotter, 1788 ännu ett andra utomäktenskapligt barn. Vid häradsrättens behandling av detta fall förnekade Stålt sitt faderskap, något som fick rätten att ta till det juridiskt intressanta greppet att ålägga soldaten att bevisa att hans fästmö hade varit honom otrogen. 184 Med en bevisbörda av detta slag var han ställd mot väggen men ödet gav honom oväntat en ny respit, Gustaf III:s krig 1788–90. Återkommen från detta ställdes han åter inför det nu ofrånkomliga äktenskapet, men först på årets sista dag 1791 lät Stålt viga sig vid sin 7 år äldre fästmö. Med åren tycks han ändå ha funnit sig väl tillrätta som äkta man, eftersom ingenting har framkommit som tyder på någonting annat. N:o 103 Stålt dog 1808 för kung och fädernesland.
Soldathustruns roll och svårigheter
Som tidigare konstaterats förutsattes det att en indelt soldat skulle vara gift. Redan i avtalet mellan kronan och allmogen från 1733 tilldelas också soldathustrun en viktig och ansvarsfull roll i systemet. Enligt avtalets sjätte paragraf skulle hustrun bebo och inneha torpet då knekten ”befann sig på tåg eller i fält” så länge hon förhöll sig ”stilla och redligen” gentemot roten och ”drog all behörig försorg om torpets wid mach hållande”. Formuleringen ålägger, som framgår, ansvar samtidigt som den innehåller vissa förbehåll. De synenämnder som med några års mellanrum granskade torpens skick var också snabba med att vältra över det ekonomiska ansvaret på soldathustrun/soldatänkan för skador som uppkommit på torpbyggnaderna under mannens frånvaro. 185
Hur paragraf 6 kunde användas mot soldatfamiljen framkommer i den rättsliga behandlingen av roteböndernas egenmäktiga förfarande med skörden på torp N:o 105 i Hirvlax. Vid sin hemkomst från 1808–09 års krig fann soldaten Carl Håg att hans tidigare rotebönder (enligt gamla roteringen), enligt hans förmenande, hade bärgat och begagnat sig av torpets avkastning för vilket han yrkade på ersättning. Bönderna framförde många och delvis motstridiga argument till sitt försvar och hävdade att de inte hade befattat sig med torpägorna. Vilka av dessa som hade blivit bärgade visste de inte heller, eftersom soldatens hustru som följd av de ryska truppernas inmarsch hade flyttat till sin hemsocken Vetil. Eftersom Håg ”efter berättelser skall ha rymt” från armén ansåg bönderna sig inte vara skyldiga att svara för avkastningen från hans torp. 186 Häradsrätten konstaterade att rotebönderna, enligt kontraktet med kronan, varken varit skyldiga eller berättigade att ta torpet i besittning ”då Håg war i falt och kwarlämnat dess hustru som rätteligen bort sköta torpet”. Att soldathustrun hade lämnat torpet och att soldaten inte kunde bevisa sina anklagelser mot svarandesidan, blev sedan den formella motiveringen till häradsrättens beslut att förkasta åtalet och att ålägga soldaten att betala rättegångskostnaderna. I ett efterföljande mål dömdes soldat Håg dessutom till böter för att han ”okwädat” en av bönderna och ”kallat honom tjuf”. Han måste också betala rättegångskostnaderna samt ålades offentlig avbön. 187
Musikstund i soldattorpet. Re-enactment med korpralen och klarinettisten Adolph Ekman d.y. (1772–1808) övande med hustrun Greta Margareta som åhörare. Som Ekman ses sentida ättlingen Erik Wallin och som hustrun Märta Wallin. Foto: John Långs {Förstoring.}
Att soldathustrurnas ansvar för torpen drevs till sin spets på detta sätt hörde inte till vanligheterna, men däremot var det inte ovanligt att soldathustrurna och soldatänkorna kunde bli tvungna att rättsligt försvara familjens intressen. Mellan soldaterna och rotehållarna pågick ständiga tvister, speciellt om soldatjordarnas tillstånd. Under tider när soldaterna var ute i krig eller befann sig på andra längre kommenderingar hade roteböndernas försummelser en benägenhet att ackumuleras. Efter varje krig fick domstolarna ta ställning till käromål från såväl hemvända soldater som från soldathustrur och soldatänkor. Mitt under pågående krig 1808 stämde Brita Kask en av rotebönderna som hade underlåtit att förse soldattorpets nya foderlada med både tak och golv. Den handlingskraftiga soldathustrun hade därför hemförskaffat det behövliga virket och halmen och låtit färdigställa ladan för vilket hon fordrade ersättning av svaranden. 188 Efter 1808–09 års krig förekom flera soldatänkor som både kärande och svarande i mål som berörde skötseln eller vanskötseln av soldatjordarna.
Soldathustruns insatser handlade ändå, förutom om omvårdnaden av barnen, mest om de vardagliga arbetsuppgifterna. Torpets jordbruk var av blygsam omfattning; åkerarealen omfattade l tunnland och ängsmarken 12–15 skrindland {en slåtterareal avkastande en skrinda hö}. Det senare enligt 1791 års syneinstrument som uppvisar vissa variationer mellan såväl de enskilda rotarna som socknarna emellan. 189 Brännved skulle hemförskaffas och under männens frånvaro föll allt arbete på kvinnorna. Under Pommerska kriget hade kvinnorna i Socklot synbarligen problem med vedanskaffningen när byamännen 1760 gav sitt samtycke till att soldathustrurna skulle få ”upqwista winfällen och Törfwedsskatorne” 190 på övre heden och även lovade att sköta om hemkörningen av veden. 191 Att förena utearbete med barnpassning och övriga hemmasysslor hade sina svårigheter, ibland högst speciella sådana. Soldat N:o 122 Stormans hustru krävde vid syneförrättningen 1752 att torpet, som låg vid Socklot åbro invid allmänna landsvägen norrut, skulle flyttas in i byn (Storsocklot) där de båda övriga fanns eller alla tre till ett nytt ställe. På ifrågavarande ställe besvärades familjen av resande och när soldaten var borta vågade hustrun inte lämna barnen ensamma vid torpet utan var tvungen att stanna hemma och lämna övriga sysslor ogjorda. 192
Att sköta husdjuren var av allt att döma uttryckligen ”kvinnogöra”. I ett vittnesmål från 1764 berättade Vexala-soldaten Johan (II) Wexlers tonåriga dotter att hon aldrig hade sett fadern ”stilla” (utfordra) boskapen under den tid hon mindes. Hästen som förvarades i ett ”lider” mellan fähuset och ladan brukade fadern vattna enbart vid brunnen, och fähuset var så litet att man inte fick rum för något ”watukäril” där, utan vatten måste bäras dit varje gång kreaturen skulle vattnas. Uppmaningar av kvinnor om att ge djuren vatten eller hö besvarade han med: ”Gör det själv”. 193
Omsorgen om familjens ekonomi kunde i extrema fall tvinga soldathustrur till drastiska åtgärder även gentemot den egna mannen. När männens alkoholberoende höll på att bringa även hustrun och barnen i misär kunde rättsväsendet nämligen erbjuda en viss hjälp. 1785 beviljades N:o 128 Jacob Flodins hustru, Susanna Eliaedotter, äktenskapsförord av häradsrätten i Nykarleby. Hon hade motiverat sin ansökan med sin oro över att hennes lott annars skulle åtgå till att återbetala skulder som mannen förmodades åsamka sig. Enligt hustrun var mannen så begiven på drycker att han ”förstörde deras egendom och fördiupade dem i gäld”. För att styrka sin sak framlade hon ett betyg av kyrkoherden Johan Forshaells i vilket intygades att Flodin var begiven på liderlighet, förstörde sin egendom och dessutom var lagdömd. 194 I samma situation befann sig Johan Bergs (tidigare Söderberg) hustru, Brita Mattsdotter, när hon två år senare vände sig till häradsrätten med en anhållan om att mannen skulle ställas under förmyndarskap. Hennes man uppgavs då vara så begiven på fylleri att han förslösade ”till och med det nödwändigaste af uppehållet” för henne och barnen. Rätten biföll soldathustruns anhållan. 195
N:o 144 Johan Berg dog i september 1788 som den förste Nykarlebysoldaten i Gustaf III:s krig. 1789 stod hans änka, Brita Mattsdotter inför rätta, anklagad för att ha gömt undan sin ko så att landsfiskalen inte skulle kunna auktionera ut den för att återgälda en skuld. Brita Mattsdotter förnekade att kon hade blivit utmätt av detta skäl och hävdade att hennes man hade slaktat kon ”wid des afresa till Armén”. Vid vintertinget 1790 befriades hon från åtalet. 196 Även hennes dotter, Ulrica Johansdotter Söderberg, följde exemplet med att söka rättslig hjälp. Sitt äktenskapsförord från 1802 kunde hon sedan åberopa när kon och en kalv samt fyra får stod inför utmätningshot på grund av en skuld hennes man, N:o 102 Matts Smed, hade lämnat obetald. 197
Den erfarna, handlingskraftiga hustrun kunde stötta soldaten på många sätt. Socialt kunde hon fungera som en återhållande kraft om mannen tenderade att dras in i skadliga beteendemönster och i stället styra utvecklingen till familjens bästa. Var hustrun svag och oerfaren var hennes möjligheter att påverka mannen små, vare sig det handlade om en omogen man, präglad av den machokultur som fanns i soldatkåren, eller en som skadats av traumatiska upplevelser. Hade mannen asociala drag var det snarare risk för att hustrun drogs in i samma mönster. I undersökningsmaterialet finns exempel på soldater med kriminellt beteende som hade hustrun med på sina stöldräder, oftast dock i en mera passiv roll.
Eftersom kvinnan i det dåtida samhället tillskrevs ett större ansvar för äktenskapet än mannen var hustruns eventuella lättsinne och omogenhet egenskaper som hotade själva grunden för äktenskapet. Att hustrun var något år äldre än mannen var för övrigt ingen absolut garanti för att problem av detta slag inte kunde dyka upp, speciellt som följd av de långa perioder som soldaterna kunde vara borta hemifrån på sina kommenderingar. Soldaternas frånvaro lockade även allehanda ”pigtjusare” i byarna till att närgånget utforska eventuella möjligheter till lösa förbindelser med ensamma soldathustrur och soldatdöttrar. Detta belyses i följande äktenskapskris som fick en förvånansvärt odramatisk upplösning.
1778 stod soldaten N:o 109 Petter (II) Högbom och hans hustru Margareta Grelsdotter inför häradsrätten, eftersom kyrkorådets försök att tala dem till rätta hade misslyckats. Under soldatens kommendering till Sveaborg hade hustrun umgåtts misstänkt förtroligt med en ung bondson i Vexala och till och med lånat ut soldatens kläder åt denne som i det närmaste hade nött upp dem. Enligt vittnen hade bondsonen vistats ofta på torpet och även övernattat där. Hustrun medgav att så hade varit fallet men tyckte att mannen bråkade i onödan om hennes ”oskyldiga vänskap” med bondsonen och hade, enligt mannen, bemött hans varningar med ”föracht och åtlöje”. Soldaten ville ändå dra streck över det skedda och fortsätta samlevnaden. Så beslöts också och rätten ålade bondsonen, ”som med sitt uppförande förorsakat rättegången”, att betala kostnaderna. 198
Den hotade soldatfamiljen
De hårda livsvillkoren formade den obesuttna landsbygdsbefolkningen till luttrade och härdade överlevare eller ledde till undergång redan i unga år. För en soldathustru tillhandahöll livet dessutom specifika erfarenheter och perspektiv. Inga andra gifta kvinnor stod på samma sätt under hotet om att snabbt bli änka med åtföljande hemlöshet för sig och sina barn. Detta hot hängde över henne varje gång mannen drog ut i krig eller på byggkommenderingar som i förluster kunde uppnå krigstida nivå.
Förutom ovissheten om mannens öde var hans ständigt återkommande och ofta långvariga frånvaro tung att bära jämsides med ansvaret för barnen och torpet.
Ett socialt förödande system
Ett system där s.g.s. varje soldat var gift och familjefader kunde också få rent förfärliga konsekvenser för ett bondesamhälle som varken hade beredskap eller resurser för att hantera en katastrofsituation uppkommen som följd av att stora delar av soldatkåren hade raderats ut. Man behöver inte nödvändigtvis peka på krigsförhållanden för att belysa detta. Också kommenderingarna till fästningsbyggena i södra Finland hade redan under de första byggåren medfört dödssiffror som låg på krigstida nivå. Ett talande exempel är regementets kommendering till Sveaborg 1772–73 som enbart i Nykarleby rekryteringsförenings område gjorde minst 17 kvinnor till änkor och över 50 barn faderlösa. Också ”hemma på rötan” kunde soldater möta en förtida död. Exempel på detta är ett flertal drunkningsolyckor som inträffade, speciellt under 1790-talet.
Att redovisa en fullständig bild av hur många änkor som dödsfallen bland tjänstgörande soldater gav upphov inom hela rekryteringsområdet stöter på vissa svårigheter, speciellt beträffande kapellförsamlingarna där kyrkböcker saknas. Ännu svårare är det att försöka få fram någorlunda exakta siffror på antalet faderlösa barn. De första årtiondena, speciellt under 1740-talet, var omsättningen på soldater stor och detta i kombination med en mindre noggrann kyrklig bokföring av soldatfamiljerna och annat ”småfolk” vållar problem. Eftersom en betydande del av Härmä kapellförsamlings kyrkböcker gått förlorade går det inte att uppgöra en tillräckligt klar bild av förhållandena för denna del av rekryteringsföreningens område, d.v.s. numren 142–150. För många pusselbitar saknas för att kunna förmedla soldatänkornas vidare öden och speciellt antalet levande barn i familjen vid faderns bortgång.
Soldatänkans omgifte och barnen
För Nykarleby landsförsamlings och Munsala kapellförsamlings del är förhållandena lättare att överblicka trots luckor i Munsala församlings uppsättning av kyrkböcker. En studie uppgjord på detta källmaterial ger en relativt god bild av förhållandena för numren 101–141.
Efter de soldater som dog på en kommendering eller ”hemma på rötan” återfinns 125 änkor. För 12 avlidna soldaters del är det obekant om de efterlämnade hustru eller om de var gifta överhuvudtaget. Av de nämnda 125 änkorna blev 48 stycken eller 38 % omgifta. Vilka var då deras nya äkta män? Den största enskilda gruppen är bönder, 15 stycken eller 31,25 %, som tillsammans med bondsöner, 2 stycken (4,2 %) utgör 35,4 %. Av dessa 17 män visar sig 11 vara änklingar. Efter denna grupp av besuttna kan i numerär urskilja en annan grupp, soldater, inbegripande 5 i tjänst varande rotesoldater, 5 vargeringskarlar varav de flesta inom kort blev soldater, l värvad soldat samt 3 avskedade soldater, sammanlagt 14 stycken eller 29,1 %. Av de övriga visar sig 4 (8,3 %) vara drängar, 3 sjömän (6,25 %), 2 (4,2 %) landbönder, 2 torpare samt l representant (2,1 %) för vardera borgare, skräddare, salpetersjudare, dagsverkare, inhysing-backstugusittare och sytningsman. Det sammanlagda antalet änklingar var 15.
Bland äktenskapen med soldater har påträffats fyra fall av typen ”konserverad änka”: 1744, året efter antagningen, gifte sig N:o 132 Matts Friman, 23 år och född i Savolax, med företrädaren Thomas Frimans änka, Maria Henricsdotter, som var 12 år äldre än vad han själv var. Numret hade visserligen under en kort tid tillhört en annan soldat Friman som knappast hann ta torpet i besittning eftersom han direkt sänts ut i Hattarnas krig och omkom. 1760 inträffade följande fall när den 19-årige soldaten N:o 103 Anders (I) Nyberg, från Munsala kapellförsamling, knappa ett år efter antagningen, äktade företrädaren Matts (III) Nybergs änka, Catharina Mattsdotter, som var 10 år äldre än soldaten.
Ett belysande öde representerar Beata Hindrichsdotter vars man Matts Frimodig försvann efter kapitulationen i Helsingfors 1742. Efter två kortvariga efterträdare till mannen fann hon i den tredje, Henric (II) Frimodig, en ny äkta man. Efter ett års äktenskap blev hon soldatänka för andra gången när mannen avled 1748 under byggkommenderingen i Helsingfors.
Om man bortser från den militära byråkratin och i stället beaktar de praktiska realiteterna finns det ännu ett fjärde fall som kunde räknas till de ovannämnda. Det handlar om N:o 106 Thomas Wiras änka Margareta Jacobsdotter i Monäs som efter mannens död i ett preussiskt fångläger ingick nytt äktenskap 1761 med samma nummers vargeringskarl Jonas – eller Jöns – Ahlberg. Redan 1760 hade de inlett ett förhållande som resulterade i en uä. son. Enligt de militära handlingarna skulle Jöns 1761 först ha blivit insatt som soldat för N:o 137 i Överjeppo och därifrån förflyttats till N:o 122 i Socklot, vilket förklarar att han i rullorna kallas både Hurtig och Storman. I domböckerna kallas han samtidigt Wira och allt tyder på att han i praktiken fanns kvar i Monäs ända fram till sitt avsked 1763, troligen som följd av interna byten.
Hur många soldatbarn som blev faderlösa under de drygt sjuttio åren som systemet varade låter sig inte fastställas ens på tiotalet när. Alla som dog som små före faderns bortgång blev inte nödvändigtvis bokförda. Alltnog handlar det för numren 101–141 vid Livkompaniet, försiktigt taget, om över 200 barn, egna och styvbarn mellan 1734 och 1810. Spädbarnsdödligheten var stor överlag, speciellt under vissa skeden, och detta märks i hög grad även i soldatfamiljerna.
De unga soldatänkornas omstörtade liv
Här bör också observeras att Nykarleby socken som följd av nyroteringen i Österbotten 1807 fick 34 nya soldater. Till dessa kom ytterligare två av de nya soldaterna i Kovjoki som tillhörde Pedersöre kompani. Till detta skulle såväl de nya som de gamla soldaterna i byn överföras, enligt planen, men krigsutbrottet 1808 ledde till att de nya sammanfördes i ett helt nytt förband, Kongl. Wasa Regemente. Av de nya soldaterna från Nykarleby socken som drog ut med detta förband överlevde 15 man. Av de 21 som dog i fält var 13 gifta. De flesta var unga och nygifta; 11 av dem efterlämnade barn, inalles 19 stycken. Det var i synnerhet bland dessa unga änkor vars livsdrömmar krossades så brutalt och oväntat som många tappade fotfästet och desperat kastade sig – eller kastades – in i lösa förbindelser som ytterligare kom att komplicera deras liv. Fyra av dessa änkor födde ett eller flera utomäktenskapliga barn; en kvinna som redan hade två barn fick på detta sätt ytterligare fyra, en annan tre nya barn o.s.v. Till detta kom ytterligare den sociala stigmatiseringen och de rättsliga påföljderna. Var skulle en fattig soldatänka ta 10 daler Smt till de utdömda böterna? Alternativet, 14 dagar i fängelse och arbetstjänst i hemförsamlingen, blev den hanterbara lösningen – för denna gång.
Caisa Mattsdotter (f. 1779), änka efter soldaten N:o 135 Johan Fri vid Livkompaniet, stod vid krigsslutet ensam med tre minderåriga barn. Den yngre dottern Catharina dog 1811 på sin tiggarvandring i Pedersöre. Samma år födde modern en uä. dotter och senare ännu en son. Hon var då inhysing i Överjeppo. Av alla barnen uppnådde endast det äldsta, dottern Greta (f. 1801), vuxen ålder. Utomäktenskapliga barn kunde f.ö. leda till att den pension som soldatänkor kunde ansöka om efter 1808–09 års krig inte beviljades 199 men Catharina Mattsdotter Fri återfinns bland de soldatänkor som redan 1812 hade erhållit underhållsbrev från pensionsfonden. 200
Bakom änkornas desperation fanns givetvis vetskapen om att ett nytt äktenskap var det säkraste, snabbaste och mänskligt att döma enda sättet för en soldatänka att undgå den väntande sociala nedgraderingen med förnedring och oundviklig misär, något som de mindre seriösa uppvaktarna givetvis var väl medvetna om och utnyttjade för egna och mera kortsiktiga mål. Mot förekommande försök till ”samboförhållanden” ingrep kyrkan snabbt och beslutsamt. Nyssnämnda Catharina Fri som en tid hade sammanlevt med f.d. soldaten Johan Ankerman i Överjeppo tvingades flytta från denne, trots att bägge vädjade om förståelse för änkans situation, ”hon äger innen annan tillflykt”, förklarade soldaten men blev tvungen att foga sig och avhysa änkan. 201 De framkomna omständigheterna var ändå av den arten att annat inte var att vänta, först och främst hade Ankerman visat sig vara gift.
Soldatänkans lott var svår nog utan dylika problem. Lisa Staffans dotter (f. 1773), änka till soldat Jacob Stå vid Wasa regemente, stannade kvar i Munsala fram till sin död 1824. 1822 blev även hon tilldelad rätt till underhåll ur pensionsfonden för soldatänkor, 202 pengar som hon säkert skulle ha haft användning för långt tidigare. Hennes äldsta dotter Maria (f. 1797) som hade ”sjuka ögon” fick två uä. barn. Den yngre dottern Lisa (f. 1802) kallades vid sin bortgång ”lägrade qvinnan” och ”sinnessvag”.
Bouppteckningen efter Jacob Stås regementskamrat Anders Dyr, uppgjord 1813, berättar något om under vilka anspråkslösa ekonomiska förhållanden dessa unga nygifta soldatfamiljer hade inlett sina äktenskap. Tillgångarna var: En gryta om 4 kannors dräckt, 40 kopek; en fotpanna, 20 kopek; en witt koo, 6 rubel; köp och kar i en somma, 20 kopek. Med de kontanta tillgångarna inberäknade uppgick dödsboets sammanlagda tillgångar till 7 rubel och 20 kopek. Den upptecknade egendomen lämnade änkan Margareta Andersdotter till sonen Matts (f. 1808) och behöll enbart sina säng- och dagliga gångkläder. 203
Andra typer av "änkeskap"
Andra typer av änkeskap som äventyrade avtalade förmåner med rotehållarna och väckte avoghet uppstod när soldater rymde från både tjänst och familj och inte kunde gripas eller om han efter en rymning avfördes efter att ha dömts till fästningsstraff från vilka få återvände.
Den förste soldaten som rymde efter det fasta knekthållets införande var N:o 114 Anders Munck. ”Zigneuren” Munck hade vanskött torpets åker och rymde 1740 sin väg men blev gripen och insattes i fängelse i Vasa. 204 Hans död hade inträffat före 1.4.1744 när hans hustru Margeta Andersdotter tilldelades fattigmedel och benämndes änka. 1746 tilldelades soldat Muncks fattiga barn medel för att köpa böcker. Både änkan och barnen ihågkoms också under de följande åren av samma anledning. De bodde då kvar i Pensala. Åtminstone döttrarna Margareta (f. 1734) och Anna (f. 1740?) uppnådde vuxen ålder. Som ”utfattig och sängliggande” beskrevs Margeta Munck när hon 1750 tilldelades fattigmedel. De sista åren fram till sin död 1784 vistades hon på Edesbacka hos dottern Margareta. 205
En annan som valde att fly fältet och tjänsten var Carl Eliasson Sandberg (f. ca 1730 i Landskrona). Efter sin tidigare omnämnda, illavarslande start som vargeringskarl i Karby blev han 1750 soldat i Monå. Under drygt fem år som han där tjänstgjorde för roten N:o 102 lyckades han åstadkomma en makalös turbulens kring sin person, skildrad i det följande kapitlet om soldaternas brottslighet. I den juridiska härva hans konflikter med omgivning och myndigheter hade resulterat såg han sig förmodligen ingen annan utväg än att rymma sin väg. Efter sig lämnade han hustrun Catharina och en sannolik dotter, den Catharina Sandberg som dog i hetsig feber i Hirvlax 1771 vid 20 års ålder.
I april 1789 avfördes den tidigare förrymde soldaten N:o 123 Henric Skog (f. 1759 i Virdois) ur rullorna som ”wanwettig”. Det var synbarligen upplevelserna på skärgårdsflottan sommaren 1788 som hade knäckt honom psykiskt. Mannen bortrymd och hustrun blind, barnen tigga, beskriver prästerskapet ett av de mest tragiska fallen inom den lokala soldatkåren. Skog återkom visserligen 1794 men enbart för att med sönerna Henric och Johan flytta till Keuruu. En treårig dotter hade avlidit 1789. Kvar hos modern blev yngsta barnet, Catharina (f. 1788). ”Swagsint” noterade prästerskapet om denna dotter som under sitt 45-åriga liv som inhysing i moderns hemby Ytterjeppo födde flera utomäktenskapliga barn.
En annan man som rymde under Gustaf III:s krig var N:o 120 Johan Stadig (f. 1761 i Borås). Han hade i likhet med Nykarlebykollegorna 108 Lars Frisk och 129 Johan Strömsjö handplockats för tjänstgöring i Kongl. Finska Jägarbataljonen – ”Armfelts jägarbataljon”. För denna hade 1789 varit ett dramatiskt år, fyllt av stridsaktivitet, vilket kan ha förorsakat Stadigs rymning 1790, två samtida militära källor är oense om datumet för rymningen. Kommunionboken 1788–90 meddelar ytterligare att Stadig ”Rymt till Ryssland”. Samma uppgift återkommer i KB 1795–1801 med tillägget ”Hustrun tigger”. Hustrun Anna Jacobsdotter hade fött Johan Stadig 7 barn av vilka två levde, dottern Margareta (f. 1785) och sonen Anders (f. 1788). Tjugo år gammal stred denne i Wasa regemente som soldat Tapper. Han var en av de få av Nykarlebys ”vasagossar” som återvände med livet i behåll efter 1808—09 års krig.
Rymde från tjänst och familj gjorde soldaten N:o 115 Lars Wigg (f. ca 1769 i Västerbotten) från Loilax i Munsala under fredsåret 1793. Han befann sig för tillfället på befästningsarbete i Willickala (Villikkala) {drygt 100 km nordost om Helsingfors} och hade, tillsammans med ett trettiotal övriga, haft oturen att få kommenderingen förlängd vilket kan ha gett upphov till rymningsbeslutet. Ännu 1795 var han försvunnen då hustrun lät efterlysa honom. 1808 kallades hon soldatänka och ingick då nytt äktenskap.
Familjevåld och alkoholmissbruk
Samlevnaden med en man som präglats av soldatyrket var inte heller lätt alla gånger – i vissa extremfall t.o.m. outhärdligt. I yrkeskåren förvärvade hårdföra beteendemönster och värderingar följde med ända hem. Alkoholbruket kunde ta rent ohanterliga former med åtföljande familjevåld.
Familjevåldet och då närmast det som drabbade soldathustrun var en typ av våld som inte alltid nådde domstolarna. Att soldater visade större benägenhet för att behandla sina hustrur bryskt och våldsamt än övriga samhällsgrupper ger detta forskningsmaterial ändå inte belägg för. Bland soldaterna framträder dock gruppen avskedade soldater markant som gärningsmän.
En gärningsman som ställdes till rättsligt ansvar var den nyligen kasserade soldaten, landbonden Henric Hagman (född 1752 i Nykarleby socken) som i hembyn Hirvlax hösten 1781, efter hemkomsten i berusat tillstånd, först misshandlade sin hustru Caisa Henricsdotter för att hon inte hade gjort upp eld tillräckligt snabbt och därefter sin mor Lisa Henricsdotter som försökte ingripa när Hagman hotade att döda hustrun. När grannar på moderns tillskyndan nådde torpet var Hagman i färd med att försöka dra in sin hustru i elden i spisen. Det framkom också att han var ”[...] ganska liderlig och på dryckenskap begiven samt överdådig”. Allvarligast såg rätten på misshandeln av modern och utdömde enligt rådande praxis dödsstraff. De högre rättsinstansernas mera återhållsamma linje i fråga om dödsstraff tillämpades även i detta fall. Domen leutererades av hovrätten 1782 till spöstraff, uppenbar kyrkoplikt samt offentlig avbön till modern. 206 Redan hösten 1779 hade Hagman misshandlat sin hustru med ett alnmått, efter det att hustrun hade krävt att hennes egendom inte skulle ”gå i betalning för någon av Hagman förorsakad gäld”. Denna gång kom Hagman undan eftersom vittnen saknades. 207 Hans alkoholmissbruk kan däremot ha funnits i bakgrunden när han samma år kasserades, formellt för att han var ”ofärdig i vänstra handen” och hade ”en fistel i högra låret”. 208
Uppgifter om någon soldathustru som skulle ha blivit dräpt av sin man har inte påträffats i Nykarleby socken men redan i grannsocknen i söder, Vörå, stöter man på sådana fall. 209 De dokumenterade grova fallen av hustrumisshandel är relativt få i Nykarleby socken. Att de har en låg frekvens bland de av häradsrätten behandlade målen betyder ändå inte att familjevåld och hustrumisshandel skulle ha varit en ovanlig företeelse i socknen. Den myndighet som i första hand skulle ingripa vid osämja och våld i äktenskapet var kyrkorådet vars huvudmålsättning syns ha varit att genom förmaningar försöka återställa den äktenskapliga sämjan. I kyrkorådsprotokollen i Munsala församling påträffas ett par fall där hustrur, utsatta för hotelser och direkt våld, hade tvingats fly hemmet i ”blotta linnet”, för att undkomma en berusad äkta mans raseri. 210 Det första fallet som behandlades gällde avskedade korpralen Eric Blåman som uppmanades att umgås med sin hustru ”i frid och enighet”, ”akta sig för fylleri” och sluta upp med att övernatta hos sin syster som han hade tagit sig för vana. 211
Det andra fallet gällde avskedade soldaten Anders Strömberg i Kantlax som hade uppträtt hotfullt mot hustrun och hotat att döda henne, vilket fick henne att ta sin tillflykt till grannar på närbelägna Spåra hemman. 212 Strömberg, som hade haft uppenbara alkoholproblem efter hemkomsten från Pommern, hade 1762 tillsammans med en halvbroder blivit dömd till döden genom hängning för att de i Överjeppo hade bestulit en bonde från Ruovesi som var på hemresa från Nykarleby. 213
Ett exempel på motsatsen kan också anföras, trots att alkoholen är gemensam nämnare: Avskedade korpralen, dåmera kyrkvaktaren Petter Carlberg, flyttade från hustrun eftersom han inte längre ville bo hos henne på grund av ”ständiga skällsord och smädelser” samt ”hårrivning”. Hustrun hävdade att Carlberg var ”begifwen på dryckenskap” och söp upp all sin inkomst. Eftersom makarna vägrade att förlika sig hänsköts målet till rådstuvurätten. 214
Huvudpersonen i ett både säreget och belysande fall var avskedade korpralen Friedrich Forsman. Han hade 1770 i Vörå ingått ett nytt äktenskap som omedelbart urartade. Här var det den misshandlande maken som gick till kyrkorådet och anmälde sin svåger för att denne tagit hans hustru under sitt beskydd för att ”[...]upphissa des Syster, Forssmans hustru, till sturskhet och olydnad emot sin Man”. Kyrkorådet gjorde infallsvinkeln i Forsmans anmälan till huvudfråga och skuldbelade hustrun och svågern för brott mot de äktenskapliga normerna. Svågern fick böter och hustrun kunde välja mellan att plikta en daler eller att sitta en söndag i stocken. Misshandelsanklagelserna blev därmed en bisak som enbart resulterade i en varning för både man och hustru. Allt kunde därför fortsätta i stort som tidigare. Ett par ytterligare besök hos kyrkorådet bekräftade enbart att detta var ovilligt att ta itu med det fundamentala problemet i makarna Forsmans förhållande. 215
1784 fick även soldathustrun Chirsten eller Stina Endal (f. ca 1736. Dotter till sid Johan Rönblad I i Vexala) nog av sitt äktenskap med soldaten N:o 43 Lars Fredric Endal (f. ca 1751 i Stockholm) i Karvat i Vörå socken. Hon återvände till hemsocknen Nykarleby med barnen Lars Fredric och Stina. Kommunionboken blixtbelyser situationen: Tigger. Mannen har sit torp i Wörå. Stina följer modren.
Den destruktiva alkoholen
Att soldater drack, till egen och familjens skada, är ett uppenbart faktum; likaså att ett omåttligt alkoholbruk ledde till fattigdom med åtföljande kriminalitet samt utlöste aggressivitet och våldsdåd. Också i de fall som relaterats i denna framställning för att belysa olika grader av misslyckande och personliga haverier märks alkoholen genomgående som bakgrundsfaktor, på ett eller annat sätt.
I soldatkollektivet ställdes en ung, nyantagen direkt inför alkoholen och dess rituella funktion. Han förväntades ”hålla spendering” för sitt korpralskap. 216 Han uppfattade snabbt alkoholens koppling till yrkesbrödernas manlighetsföreställningar. I fält var alkoholen ”drivmedlet” under pressande förhållanden. Vissa förmän rekommenderade alkoholintag som ett motmedel mot sjukdomar. 217
Alkoholbruket var alltså betydande, såväl i krigsmakten som i samhället utanför, men markeringen att nykter, gärna i kombination med beskedlig, var en förtjänst och fallen för fylleri och liderlig var klart negativa egenskaper framkommer otvetydigt i mönsterrullorna.
Vid 1770 års generalmönstring ägnades soldaternas moral och uppförande av okänd anledning en långt större uppmärksamhet än vid tidigare mönstringar. Många veteraner från Pommerska kriget var då fortfarande i tjänst och återanpassningsproblemen efter det fem år långa kriget och de posttraumatiska stressymtom som veteranerna led av tog sig säkert påtagliga uttryck. Överlag var det ett sjukligt och utslitet manskap som ställde upp framför mönstringsbordet.
Som ett uttryck för ett moraliskt patos eller för ett upplevt behov av tydlighet används stämpeln ”liderlig” frikostigt i mönsterrullan och det i tre – eller fyra om man så vill – olika graderingar: ”genomliderlig”, ”liderlig”, ”ganska liderlig” och den intressanta konstruktionen ”warit förr ganska liderlig men nu nykter och beskedlig”. Av de 37 man i livkompaniet vars uppförande och moral ”betygsattes”, var 19 man, plus den som hade gjort bättring, hänförda till liderlighetskategorin. 6 man uppgavs vara ”nyktra”. En av de nyktra var korpralen N:o 112 Matts Danman som hade tjänat i 33 år och deltagit i två krig, Hattarnas krig och Pommerska kriget, i det senare i 5 år.
Av 37 betygsatta kan 6 nyktra förefalla som en rätt hyfsad siffra procentuellt, men utgående från faktumet att det var 143 man som mönstrades, framstår nykterhetsläget som mera betänkligt. 218 Redan 1775 verkar situationen ha förbättrats. Detta kan dels bero på det stora manfall som kommenderingen till Sveaborg 1772–73 förorsakade, dels på att det moraliserande draget från 1770 saknas 1775.
Alkoholproblemen försvann dock ingenstans. Vid generalmönstringen 1775 beskrevs den året innan antagne soldatsonen, N:o 144 Johan Söderberg, senare Berg (född 1750 i Vuoskoski) som ”nykter och beskedlig”. Han hade heller ”icke lidit straff”. 1779 var han till den graden alkoholiserad att han på hustruns begäran ställdes under förmyndare. Berg var ingalunda ensam om att genomgå en sådan förändring. |