SMEDS-bladet nr 24

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Paras Smedsin suvun jälkeläinen av Tor Fors

Sjökapten Johan Lillkung står stadigt på jorden av Yvonne Granqvist

Glädje drivkraft för illustratören Ola Nyberg av Yvonne Granqvist

Examina – Mikael Skrifvars, filosofie doktor

Årets brudpar

Ett civilt äventyr den sista krigssommaren 1944 av Hans Westerlund

Knut Söderman – en mästare på skidor av Per ”Pelle” Söderman

Familjenytt

Ättlingar till Elisabet (Lisa) Henricsdotter Björk, född Smeds. Släktutredning av Tor Fors

Bästa Smeds-ättling!

Tor Fors

Länge har jag undrat över vem som egentligen är släktens anfader.

I släktboken Smeds i Socklot från 1932 skriver Woldemar Backman följande i tabell 1: ”Matts. Varifrån han härstammar är mig obekant. Död före 1728. Hustrun Susanna bodde hos sonen Johan 1728–61. Hon är försvunnen från kyrkboken 1762–87, utan att jag funnit henne i de dödas bok”.

För en tid sedan fick jag uppgifter om att Matts skulle vara född i Lappajärvi och att hans hustru hette Ingeborg Larsdotter Swarfware, också född i Lappajärvi. Dessa uppgifter fick mig äntligen att närmare undersöka hur det verkligen förhåller sig.

Före Stora ofreden fanns i Vindala by i Lappajärvi kommun tre hemman på Björknäs. Matts är husbonde på ett av hemmanen, som i vissa sammanhang benämndes ”Cotkanen”. På ett annat hemman på Björknäs är Oluf Andersson husbonde, om honom finns antecknat att han kommer från Alajärvi. Allt talar för att Matts och Oluf är bröder och att de har flyttat till Vindala som nybyggare på Björknäs. Varken i jordeböckerna eller i huslängderna finns Björknäs omnämnd innan Mats och Oluf flyttade dit.

Matts Andersson, nu med efternamnet Björknäs, senare Cotkanniemi, f. 1635, i Alajärvi, d. 1697 i Vindala, gifte sig med Ingeborg Larsdotter, f. 1638, d. 1709 i Vindala. Mats och Ingeborg fick sex barn, samtliga födda i Vindala; Erich (födelsedatum och år ej angett), Mats född 1663, Thomas 1668, Hindrich 1673, Johan 1677 och Malin född 1682 och död samma år.

Johan Mattsson Cotkanniemi gifte sig den 3 december 1705 med Lisa Matsd:r Swarfvare, född 16 augusti 1684 i Lappajärvi. De fick sju barn, varav tre föddes i Vindala.

Johan och Lisa med två barn flyttar till Socklot, det tredje, Simon född 1711, troligen död eftersom han inte kan hittas i böckerna vid tiden för flyttningen. Enligt anteckningar i bosättningslängderna, som tar vid 1723 i Nycarleby, är ”Johan antagen som husbonde på Per Erssons hemman Smeds 1/2 mtl. crono och skall skatta 1728”. Detta innebär att Johan övertar nämnda hemman 1722 och antar släktnamnet Smeds.

Det var ett öde hemman Johan tog över, beroende på att tidigare innehavare hade flytt under Stora ofreden (1714–1721) undan ryssarnas härjningar. Eventuellt kan hemmanet blivit öde på grund av obetalda skatter, men det är mindre troligt. Den som övertog ett öde hemman fick skattefrihet i ett antal år, för Johan blev det sex års skattefrihet.

Johans föräldrar, Matts och Ingeborg, har aldrig bott i Socklot. Matts dog i Vindala 1697 och Ingeborg 1709, långt före Johan och hans hustru Lisa flyttade till Socklot.

Att Matts är upptagen i ovannämnda släktbok i tabell 1, och förmodligen också i kyrkböckerna på Smeds nr 20, kan ha sin förklaring att på den tiden fanns nämligen krav på att varje inflyttad skulle uppge sin patronymika (namn som anger härkomst på fädernet).

Susanna som står som hustru till Matts i släktboken är fel. Hon var mor till Johans måg Anders Josephsson, som övertog hemmanet efter Johan 1730–1735.

I mina brev, som jag sänt under de senaste åren till mängder av Smeds-ättlingar, har jag bland annat berättat om Matts som anfader för Smedssläkten. Detta har, enligt ovanstående utredning, varit fel.

Johan Mattsson Smeds är Smedssläktens anfader.

Ett tack till alla er som har lämnat bidragit till att årets blad. Till nästa års Smeds- blad, nr 25, tas bidrag tacksamt emot, sista inlämningsdag 15 oktober. Jag vill också påminna om att uppgifter om giftermål, avlidna och födda äldre än ett år tas ej med i bladet.

God Jul och Gott Nytt År!

Tor Fors

Gransångargatan 132

724 71 Västerås

Bo-Erik Granvik

Tärnvägen 10

824 00 Hudiksvall

Carita Häger

Källmossvägen 109

66 930 Kovjoki

Birgitta Östdahl

Topeliusesplanaden 11 B

66 900 Kronoby

Paras Smedsin suvun jälkeläinen!

Tor Fors

Olen pitkään ihmetellyt että kuka suvun kantaisä oikeastaan on.

Sukukirjassa Sokaluodon Smedsit kirjoittaa Woldemar Backman vuonna 1932 seuraavaa taulukossa 1:

”Matts. Tiedossani ei ole mistä hän oli kotoisin. Kuollut ennen vuotta 1728. Vaimo Susanna asui heidän poikansa Johanin luona vuosina 1728–61. Susanna on kadonnut 1762-87 kirkonkirjasta, enkä kuitenkaan ole löytänyt häntä kuolleiden kirjasta”.

Jonkin aikaa sitten sain tietooni, että Matts olisi syntynyt Lappajärvellä, ja hänen vaimonsa oli nimeltään Ingeborg Larsintytär Swarfware, myöskin Lappajärvellä syntynyt. Nämä tiedot saivat minut lopultakin tutkimaan lähemmin miten asian laita todellisuudessa on.

Ennen Isoa Vihaa oli Lappajärven kunnan Vimpelin kylässä Björknäsissä kolme maatilaa. Matts on isäntänä yhdellä näistä tiloista, josta joskus tietyissä yhteyksissä on käytetty nimeä ”Cotkanen”. Eräällä toisella Björknäsin tiloista on isäntänä Oluf Andersson, josta on merkintä, että hän on Alajärveltä kotoisin. Kaikki viittaa siihen, että Matts ja Oluf ovat veljeksiä, ja että he ovat muuttaneet Vimpelin Björknäsiin uudisraivaajina. Björknäsiä ei ole mainittu maakirjoissa eikä taloluetteloissa ennen kuin vasta Matsin ja Olufin sinne muuton jälkeen.

Matts Andersson, nyt sukunimeltään Björknäs, myöhemmin Cotkanniemi, s. 1635 Alajärvellä, k. 1697 Vimpelissä, meni naimisiin Ingeborg Larsintyttären kanssa, s. 1638, k. 1709 Vimpelissä. Mats ja Ingeborg saivat kuusi lasta, kaikki Vimpelissä syntyneitä; Erich, (syntymäaika ja -vuosi ei käy ilmi), Mats syntynyt 1663, Thomas 1668, Hindrich 1673, Johan 1677, sekä Malin syntynyt 1682 ja kuollut samana vuonna.

Johan Mattsson Cotkanniemi meni 3 joulukuuta 1705 naimisiin Lisa Matsintr Swarfwaren kanssa, joka oli syntynyt Lappajärvellä 16. elokuuta 1684. He saivat seitsemän lasta, joista kolme syntyi Vimpelissä.

Johan ja Lisa sekä kaksi lasta muuttavat Sokaluotoon, kolmas lapsi, vuonna 1711 syntynyt Simon, luultavasti kuollut koska häntä ei muuton aikaisista kirjoista löydy. Uudenkaarlepyyn vuodesta 1723 jatkuvissa asutusluetteloissa on merkintä, että ”Johan on hyväksytty Per Erssonin tilan Smedsin, 1/2 mtl kr. isännäksi, ja verotettavaksi vuodesta 1728”. Tämä merkitsee, että Johan ottaa yllä mainitun tilan haltuunsa 1722, ja alkaa käyttämään sukunimeä Smeds.

Johan otti haltuunsa autiotilan. Autioksi tila oli jäänyt aikaisempien omistajien paettua Ison Vihan aikana (1714–1721) venäläisten hävitystä. Tila olisi voinut jäädä autioksi myös maksamattomien verojen takia, mutta tämä ei vaikuta erityisen todennäköiseltä. Autiotilan haltuunsa ottaneelle myönnettiin verovapaus muutaman vuoden ajaksi, Johanin kohdalta verovapaudesta tuli kuuden vuoden pituinen.

Johanin vanhemmat, Matts ja Ingeborg, eivät koskaan asuneet Sokaluodossa. Matts kuoli Vimpelissä 1697 ja Ingeborg vuonna 1709, kauan ennen kuin Johan ja vaimonsa Lisa muuttivat Sokaluotoon.

Miksi Matts on merkitty yllä mainitun sukukirjan 1-taulukkoon, ja luultavasti myös kirkonkirjoihin Smedsin tila no. 20 kohdalle voi selittyä sillä, että siihen aikaan vaadittiin jokaiselta seurakuntaan muuttajalta n.s. patronyymitiedot (s.o. nimi josta käy ilmi isänpuoleinen syntyperä).

Susanna, joka on sukukirjaan merkitty Mattsin vaimoksi, ei pidä paikkaansa. Susanna oli Johanin vävyn Anders Josephssonin äiti. Anders sai tilan haltuunsa Johanin jälkeen 1730–1735.

Kirjeissäni, joita viime vuosien aikana olen lähettänyt lukuisille Smedsin suvun jälkeläisille, olen kertonut Mattsista suvun kantaisänä. Tämä ei yllä mainitun selvityksen mukaan pidä paikkaansa.

Johan Mattsson Smeds on Smedsin suvun kantaisä.

Kiitokset kaikille teille, jotka olette jättäneet avustuksia vuoden lehteen. Ensi vuoden Smeds-bladetiin n:o 25 otetaan avustuksia kiitollisuudella vastaan, viimeinen jättöpäivä 15. lokakuuta. Haluan myös muistuttaa, että yli vuotta vanhempia tietoja avioliitoista, syntyneistä ja kuolemantapauksista ei oteta mukaan lehteen.

Hyvää Joulua ja Onnellista Uutta Vuotta!
Nimet ja osoitteet joihin voitte lähettää kirjeenne löytyvät sivulta 4.

Sjökapten Johan Lillkung står stadigt på jorden

Yvonne Granqvist

Tänk dig att segla på världens stora hav, att ha din favorithobby som ditt arbete, att göra det du helst av allt vill och dessutom tjäna bra med pengar på det.

Så har Smedsättlingen Johan Lillkung det. Hans arbetsgivare heter Geraldo Rivera och är en av de stora s.k. talkshow-värdarna i USA. Johan är kapten på Riveras segelbåt, som han använder i rekreationssyfte med sin familj några veckor om året.

Vi träffas en eftermiddag på en restaurang i Kungsträdgården i Stockholm. Johan Lillkung är hemma på några dagars besök i Sverige. Med på intervjun är döttrarna Nathalie och Josephine, födda 1988 och 1991, syster Erika samt vänner. Det gäller att ta tillvara all tid och träffa sina nära och kära, för dagen därpå bär det av till varmare breddgrader på semester med döttrarna.

Johans anor till Smeds går via släktnamnen Skeppar, Pedar och Gåll. Han föddes i Oravais den 19 augusti 1966.

Redan 1968 flyttade han med sin mamma till Västerås i Sverige. Han kom sedermera att bo i Finland än en gång – i Vörå – men familjen återvände till Sverige igen, till Östhammar. 1991 flyttade Johan till Stockholm.

Det slår mig så gott som omedelbart att jag har en mycket målmedveten man framför mig. Trots sin unga ålder har Johan hunnit med mycket. Han har bland annat varit produktchef, butikschef och – uppfinnare. Han uppfann en golvprodukt i betong som nu finns på tunnelbaneplattformarna i Stockholm.

Målmedveten

För cirka fem år sedan gjorde Johan något lika enkelt som genialt. Han satte sig helt sonika ner med papper och penna och listade det han helst av allt ville syssla med. På första plats kom segling, det var det han helst av allt ville ägna sig åt. Sakta men säkert började han arbeta sig fram mot målet, han gick kvällskurser i navigering och tog så småningom Skeppar A-examen.

Sedan reste han till Grekland, hyrde en båt och seglade turister. I februari 1997 anställdes han av Geraldo Rivera, en superkändis och dollarmilljnär i USA. Innan dess hann Johan bland annat med att återvända till Stockholm för en kortare tid.

Johan har bara gott att säga om sin arbetsgivare.

– Han är en väldigt bra och generös chef. Han betalar till exempel alla mina, mina barns, släktingars och kompisars flygbiljetter.

Johans döttrar bor i Sverige med sin mamma, men han träffar sina barn så ofta som arbetet tillåter.

Lillkung under semester i Stockholm i juni 2000.
Foto: Yvonne Granqvist.

Disciplin ombord

Att vara kapten i tjänst innebär knappast något liv i glitter och glamour. Det är ett ansvarsfullt arbete och minsta misstag kan få ödesdigra konsekvenser. Därför tillåts bland annat ingen alkohol ombord.

– Efter mörkrets inbrott är det också förbjudet att pinka i havet av den enkla anledningen att faller någon överbord, är chanserna små att vi kan plocka upp honom.

Det tar lång tid att vända den 22 meter långa båten och risken är överhängande att man aldrig hittar sin arbetskamrat.

En kapten skall kunna göra allt, till och med agera kirurg om situationen så kräver. Johan har hitintills inte behövt ta till skalpellen, men han skulle inte tveka om han blev tvungen till det.

– Vi har ett skeppsapotek ombord. Vi har läkarböcker och med hjälp av dem och radio- och satellitkontakt med en läkare skulle jag inte tveka, säger Johan.

Pirater

Johan har gjort en längre seglats som blev till en dokumentärfilm för TV-kanalen Discovery, filmen har nu visats uppemot ett tiotal gånger.

– Den rutten gick ”baklänges, från väst till öst”, säger han, med start i New York via bland annat Gibraltar, Suez, Nya Zeeland och Australien. Nu planeras ytterligare en långsegling. Denna gång går den till nordligare breddgrader, Grönland, Island, Spetsbergen, Åbolands skärgård(!), Östersjön och vidare till Sydamerika.

Förutom stormar och extrema väderförhållanden kan man råka ut för pirater. Johan berättar om en fruktansvärd upplevelse utanför Somalias huvudstad Mogadishu. Det var den 17 december 1998 och det höll på att gå riktigt illa. Johan och hans besättning blev jagade av pirater.

– Det vanliga är att de dödar besättningen, plundrar båten och sedan sänker den. Det blev en mardrömslik natt, men Johan och hans manskap klarade sig ur den livshotande situationen.

– Det var kolsvart, och vi lekte katt och råtta hela natten med dem. Men vi hade bättre radarutrustning, de kunde inte se oss lika bra som vi såg dem. [Artikel i The Guardian.]

Johan är glad att de klarade sig. Lagom dramatik är bäst, men loja dagar på däck när havet ligger spegelblankt är dock inget för denna österbottning. Nej, bäst mår han när det stormar, när han känner att han behärskar båten och kan hantera situationen.

– Jag får en adrenalinkick av det, säger han.

Ibland hyr man in extra manskap och Johan berättar att bland andra har pappa Nils seglat med honom. När Johan inte tjänstgör bor han på arbetsgivarens ägor utanför New York.

På väg ut från Eilat i Israel till Seychellerna i västra delen av Indiska oceanen.

Österbottnisk

Trots att Johan bott större delen av sitt liv i Sverige anar man ändå österbottningen i honom, och han förstår och kan också tala sin österbottniska dialekt om det behövs.

Kanske är den goda arbetsmoralen också typisk österbottnisk? Han har aldrig varit sjukskriven, inte en endaste dag. Men överlag har skandinaver gott rykte på sjön, säger han.

Johan Lillkung hävdar att han ”halkade in på ett bananskal” på sitt nuvarande jobb, men när jag synar det påståendet närmare visar det sig att Johan i själva verket personifierar en gammal sanning, nämligen: Vill man så kan man. Själv tycker han att det är bra att han kan försörja sig på det som han gillar allra mest. Lönen är bra. säger han och konstaterar sakligt att det är roligare att åka taxi än tunnelbana. Men – han tar ingenting för givet. En dag kanske han återgår till ett mera ordinärt arbete.

Kapten Johan Lillkung från Oravais står med båda fötterna stadigt på jorden.

Glädje drivkraft för illustratören Ola Nyberg

Yvonne Granqvist

Nyligen fick Smeds-ättlingen Ola Nyberg ett diplom för sitt arbete med Bibel 2000.

Ola Nyberg är illustratör och han förärades diplomet för de omslagsvinjetter han skapat för den nya bibeln. Han har också bidragit med faktateckningar såsom kartor och tempel. Diplomet fick han av ”Utmärkt svensk form 2000” och han delar det tillsammans med sina kolleger, Christer Jonson, inlaga och Kristina Anselm, träsnittsvinjetter. Någon penningsumma medföljde inte diplomet, det är äran som räknas, säger Ola Nyberg.

Ola Nyberg är född i Jakobstad 1933 men uppvuxen i Nykarleby. Familjens hemgård var belägen intill det gamla seminariet därstädes [norr om sportplanen vid Erik Bergmans gata]. 1950 flyttade familjen till Sverige.

Ola Nyberg är pappa till jazzsångerskan Lina Nyberg, och det var precis så det brukade låta tidigare: Är du pappa till Lina Nyberg?

– Men nu händer det att Lina får frågan om hon är dotter till mig, ler han.

Han har fyra barn och tre av dem har kreativa yrken. Annsofi, hans äldsta dotter, är kläddesigner. Hon ritar kläder för teaterensembler och har haft uppdrag för till exempel Norrlandsoperan (i tre år), Göteborgsoperan, Stadsteatern och Dramaten. Sonen Jens är webbdesigner. Yngsta dottern Ebba är bara 15 år, än återstår att se om också hon väljer ett konstnärligt yrke. [Det gjorde hon; hon är barnboksförfattare och illustratör.] Dessutom är Olas bror Håkan bildkonstnär (liksom Olas livskamrat Susanne Gillhög).

Man kan undra varifrån den konstnärliga ådran kommer?

– Ingen av mina föräldrar arbetade konstnärligt, men jag tror att min mamma närde en dröm att bli arkitekt, säger han. Sedan funderar han en stund och tillägger: Morfar var finurlig!

Alltid ritat

Ola Nyberg visste tidigt vad han ville arbeta med.

– Jag har alltid ritat, säger han när vi träffas i hans arbetsrum i Ateljéföreningen i Liljeholmen, Stockholm.

Han är utbildad på Konstfack och började illustrera professionellt redan under studietiden. Till dagens datum har han medverkat i mer än 1000 böcker, exakt hur många vet han inte. Han plockar på måfå några böcker ur bokhyllorna, visar mig verk från skolböcker, ungdomsböcker, faktaböcker. Han har också medverkat i norska böcker.

Ola Nyberg illustrerar de mest skilda teman och för de mesta skilda uppdragsgivare. Denna dag har han precis blivit färdig med en vinetikett.

– Jag mailade den just till Italien, säger han.

Men kanske ändå favoritteckningarna utgörs av historiska motiv. Han visar mig en serie illustrationer, hela 41 stycken, som han gjorde till utställningen ”Framtidstro” på Nordiska museet i fjol. Illustrationerna visar människor i tidstypiska kläder genom historien. Museet förstorade dem till naturlig storlek som en introduktion till de fakta museet presenterade om respektive tidsperiod. När man ser dessa illustrationer förstår man vilket oerhört arbete som ligger bakom, vilka noggranna studier som krävs för att kunna återge de klädesplagg som var typiska för en särskild tidsepok. Att rita fritt och ”hitta på” kommer inte på fråga.

– Det måste ju vara rätt, säger han.

Ola Nyberg vid sitt arbetsbord. Här har Ola skapat tusentals illustrationer.

Ola Nyberg är frilansare och det händer att han gästföreläser på Konstfack. Han har också varit teckningslärare och jobbat med reklam samt så har han varit något så originellt som ”biståndstecknare”!

– Jag jobbade för SIDA ett tag i Etiopien, ler han.

Ola Nyberg trivs med sin tillvaro. Han bestämmer själv över sin arbetstid, han har gott om uppdrag och han arbetar med det som gör honom glad. Det intresse som väcktes i tidiga barnaår sitter fortfarande i. Drivkraften är glädjen i skapandet, eller som han själv uttrycker det:

– Det är så kul att rita.

Examina – Mikael Skrifvars disputerade

Mikael Skrifvars disputerade den 11 augusti 2000 vid Helsingfors universitet för filosofie doktorsexamen med avhandlingen: Synthetic Modification and Characterisation of Unsaturated Polyesters. I översättning, Syntetisk modifiering och karakterisering av omättade polyestrar.

Sammandrag av doktorsavhandlingen

Omättade polyesterhartser är en av de viktigaste bindemedlena för glasfiberarmerade plaster. Armerade plaster används som konstruktionsmaterial, tack vare deras goda styrka och styvhet, låga vikt samt goda kemikaliebeständighet. De kan dessutom formas även till stora produkter relativt lätt. Viktiga användningsområden för armerade plaster är bland annat båtar och flygplan, bilkomponenter, behållare och rör för processindustrin, sportartiklar samt komponenter för byggnads- och elektriska industrin. I Skandinavien är båtbyggnad, tillverkning av sportartiklar samt tillverkning av komponenter för byggnads- och den kemiska industrin viktiga.

Doktorsavhandlingen behandlar olika möjligheter att reglera egenskaperna för armerade plaster, genom att syntetiskt modifiera polyesterhartesernas kemiska struktur.

Genom syntetisk modifiering har man uppnått egenskaper såsom låg styrenavdunstning, lättare bearbetbarhet, låg härdningskrymp samt bättre slagtålighet.

Ett civilt äventyr
den sista krigssommaren 1944

Hans Westerlund

Jag var vid denna tid sexton år gammal men följande historia har stannat i mitt minne i alla dessa år. Jag är idag ett par år över sjuttio.

Jag och min, nästan på dagen fem år äldre kusin, Lars (Lasse) Blomqvist, hade för avsikt att segla en roddbåt från Hällören utanför Jakobstad till Andra sjön vid Nykarleby. Lasses äldre bror Hjalmar, dåvarande rektorn för Åggelby Svenska Samskola, hade året innan köpt ett sommarställe vid Andra sjön, där han sedan dess tillbringat sina somrar med sin familj, de senare åren tillsammans med sina söner.

Han lever ännu i den höga åldern av 93 år. Det var hans, i Jakobstad köpta båt, som vi skulle föra till Nykarleby. Det var ont om transportmedel på den tiden, de mycket få bilar som fanns var gengasdrivna, d.v.s. man använde antingen träkol eller vedflis som bränsle.

Roddbåten, en robust träbåt av Larsmotyp, hade Hjalmar köpt i Jakobstad och det var ett problem att få den transporterad till Nykarleby, i all synnerhet då han själv var inkallad.

Båten var försedd med mast och segel, men då den varken hade köl eller centerbord, var den ganska oduglig vid kryssning. Då det vid denna tid var ont om transportmöjligheter, hade den dessutom lastats med diverse ”flyttgods”, bl.a. en skrymmande skänk. Min cykel fanns också med i lasten.

Lasse hade insjuknat i kriget och var konvalescent. Då jag under några dagars paus i arbetet mellan höbärgningen och sädesskörden, hade tillbringat en tid hos min faster Evelina Blomqvist, beslöt Lasse och jag att vi skulle lösa problemet med båttransporten genom att helt enkelt segla den till Andra sjön.

Familjen Westerlund, Från vänster: Far E. Alex, Bror, Erik, mor Ester, Sven och längst till höger artikelförfattaren Hans. Fotot taget 1941 då Hans bröder råkade vara på permission samtidigt.

En torsdag i juli var det meningen att vi skulle ge oss iväg och Lasses bror Harald skulle per telefon meddela mina föräldrar i Kovjoki om vår plan. Det gjorde han också, men han visste inte att det inte blev någonting av färden den dagen. Det blev nämligen spegelblankt och vi var tvungna att återvända redan efter en kort stund, för att försöka följande dag på nytt. Hemma i Kovjoki trodde de att vi startat en dag tidigare än vad vi verkligheten gjorde.

På fredagen kom vi äntligen iväg, mycket illa utrustade och helt ovetande om avstånd, landmärken etc. Vi hade till exempel inget sjökort med oss, ej heller några identitetspapper. Det hör till saken att denna sommar, och även under den föregående, hade allt fler krigströtta soldater illegalt börjat ta sig till Sverige i småbåtar över Bottniska viken. Därför hade man också skärpt kustbevakningen.

Början på seglatsen gick rätt så bra, vi hade en frisk nordlig vind, men så mojnade det plötsligt och vi blev tvungna att ta iland på en liten kobbe. Med hjälp av seglet och diverse andra saker som fanns med i lasten försökte vi så gott det lät sig göras iordningställa ett nattläger för oss. Men jag kan inte minnas att det blev mycket med sömn den natten. Vår knappa proviant, kanske ett par knäckebrödssmörgåsar, gjorde vi slut på den första kvällen.

Vi var ganska nöjda då vi på lördagsmorgonen upptäckte att det blåste en frisk vind från söder. Vi tänkte att nu skulle det gå undan och att det inte skulle ta lång tid förrän vi var framme.

Vi satte upp seglet allt medan blåsten tilltog och efter en kort stund kunde den betecknas som storm. Vad vindstyrkan mätte i sekundmeter eller Beaufort hade vi naturligtvis ingen aning om. Vi försökte kryssa och gjorde några slag, men efter varje lov märkte vi att vi inte kommit ett dugg framåt. Båten var ju inte gjord för kryssning. Av två orsaker ville vi inte heller ta oss alltför långt ut till havs, dels på grund av att vi inte ville förlora kustremsan ur sikte, dels för att vi var rädda för patrullbåtar. Vi insåg snart att det enda förnuftiga var att ta ner seglet och att ro.

Hans Westerlund på fisketur i Kvarken.

Vi rodde och rodde, i tur och ordning. En gång frågade Lasse mig: ”Är du säker på att vi håller rätt kurs?” ”Det kan du ju själv se att vi håller, vi ror ju hela tiden rakt MOT vinden”, var mitt svar. Efter någon timme fick vi fyrbåken på Hällgrund i sikte och vi trodde att vi var nära vårt mål när vi hade kommit förbi den. En blick på sjökortet långt senare gav vid handen att vi knappt hade tillryggalagt hälften av sträckan. Men vi rodde oförtrutet vidare, vågorna kluckade hårt mot bordläggningen i fören, vi fick nu och då saltvattenstänk över oss, men vi hade ju inget annat val än att ro vidare. Vi blev både hungriga och trötta.

Jag hade föregående sommar vistats vid Andra sjön och kände till att när vi hade passerat ett gammalt vrak av en träskuta skulle vi vara ganska nära målet. Men det vraket såg vi aldrig, det låg nämligen på östra sidan av Stora Alören, vår rutt gick ytterom mellan Torsön och Stora Alören. Vi var ganska nära när vinden svängde och vi kunde segla igen. Vi visste ju inte var vi var, och i ivern över att i god sidvind få glida fram över vattnet kom vi förbi målet. Vi skymtade en gårdsgrupp där vi tog iland och hörde oss för om vår position. Till all lycka visade det sig vara Bonäsgårdarna, så värst långt från målet var vi inte, om det än verkade som om ödet hade drivit gäck med oss.

Sent på lördagskvällen lade vi äntligen till vid den bastanta bryggan som var från segelfartygens dagar. Min far, E. Alex. Westerlund, stod på stranden när vi anlände. Han hade cyklat dit från Kovjoki, detsamma hade han gjort även föregående dag. Vi kom inte helt undan grälor, men lyckan över att vi var oskadda sken dock igenom de förebrående orden.

Min mor Ester hade varit mycket orolig och redan hunnit tro det värsta, nämligen att vi hade drunknat. Hjalmars fru Brita såg till att vi fick mat och sängplats. Hon bodde då på sommarvillan med äldsta sonen Jan-Anders, som då var tre år. Pappa cyklade genast på kvällen hem för att ge ett lugnande besked åt de hemmavarande.

Jag har svårt att förklara vad som nu, femtiosex år senare, fått mig att skriva ner denna i och för sig obetydliga berättelse. Kanske beror det på att det hände så otroligt mycket just denna sommar. Ryssarna hade i början på juni inlett sin storoffensiv på Karelska Näset, där mina två äldsta bröder, Erik och Bror, befann sig. Min tredje bror, Sven, låg vid floden Svir, där striderna också hade börjat. Viborg erövrades av ryssarna den tjugonde juni. Allt detta gjorde sitt till att man även på hemmafronten var orolig över vad som skulle komma. Vem skulle klara sig?

Till all lycka klarade sig alla mina tre äldre bröder.

Knut Söderman
- En mästare på skidor

Per ”Pelle” Söderman

[Det framgår ingen koppling till Smeds-släkten, men förmodligen finns det någon.]

Knut Söderman är född i Nyhammar norr om Ludvika 1919. Fadern var järnvägare. Knut blev trafikmästare och tågbiträde mellan Vansbro och Västerås, blev placerad i Ludvika, kom 1941 till Smedjebacken och blev kvar där till sin pensionering 1982 och där bor han fortfarande.

Redan som junior tävlade Knut för Nyhammar och höll fast vid denna klubb till 1966 då Norrbärke SK grundades av 5–6 aktiva, däribland Knut själv. Nu har föreningen cirka 700 medlemmar och Knut är dess hedersmedlem nummer 1.

Knut hade hyggliga framgångar redan som junior och det fortsatte så i närmare 60 år. Förutom Vasaloppet framhåller Knut speciellt Maserloppet i Kvarnsveden och Engelbrekts-loppet, som han vann 4–5 gånger som mogen man i klass H 50.

Katastrofen på sjön Armasjärvi

l början av andra världskriget, hösten 1940, låg Knut inkallad till beredskapstjänst med placering i Armasjärvi i västra delen av Tornedalen. Förbandet som Knut tillhörde var Fältregementet l 13:s första bataljon. Manskapet var förlagt i tält. Det var en mörk kväll i sena oktober. Knut och några kamrater låg i tältet och spelade kort. Plötsligt fick de höra fruktansvärda nödrop utifrån den stora sjön Armasjärvi.

Det hade inträffat en fasansfull olyckshändelse mitt ute på sjön.

Ett förbands signaltrupp, cirka en pluton, från ett stockholmsregemente hade under återmarsch från ett övningspass börjat fraktas över sjön med färja. Soldaterna var för många i förhållande till färjans bärkraft. Mitt ute på sjön inträffade katastrofen – färjan kantrade och samtliga soldater jämte den civila färjepersonalen hamnade i vattnet.

Knut deltog i försöken att med tillgängliga båtar rädda de nödställda. Det blev ett fruktlöst arbete i kvällsmörkret och höstkylan. Fyrtionio soldater samt färjepersonalen omkom.

Vasaloppet 1941

Skidåkning och tävling på skidor har alltid uppmuntrats i militära sammanhang och synnerhet vid Dalregementet och övriga nordliga regementen.

Befälet vid Knuts förband uppmuntrade till deltagande i Vasaloppet (”l fäders spår för framtids segrar”) och ställde därvid i utsikt några extra dagars permission fram i mars månad för att möjliggöra ett deltagande. Knut blev en av dem som utnyttjade befälets löfte.

1941 gjorde Knut sin Vasaloppsdebut. Efter 30 timmars tågresa anlände han kl. 09.30 dagen före loppet till järnvägsstationen i Nyhammar. Han hann med ett kort besök i hemmet i järnvägspersonalbostaden nära stationen innan han äntrade tåget mot Vansbro kl. 13.00 för att fortsätta resan till Sälen och Vasaloppsstarten på söndagen kl. 08.00.

Det var alltså däruppe i Nordlandet och kanske i den litet speciella atmosfären som bereds- och krigstjänsten medförde som Knut inspirerades till sin långa Vasaloppskarriär.

En av hans kamrater (på ett annat kompani) var Stig Bölling, härstammande från Orsa, som hade åkt loppet tre gånger. Det första av sina Vasalopp berättar Knut om spontant. Han förtäljer om en lumparkompis, furir Håkansson som han länge hade sällskap med i spåret. De gick in på ett kafé för att ta en andhämtningspaus och få i sig något. Håkansson ville bryta, men Knut övertalade honom att fortsätta.

Daglig rutin. Knut Söderman klar för en träningsrunda inför ett av sina 49 Vasalopp.
Foto: Bertil Danielsson.

Han åkte på timmervägar. På Oxbergssjön gick det bra. Det var töföre. Håkansson åkte ifrån sin kompis på slutet, gick in som nummer 101 på 8 timmar och 28 minuter. Knut kom i mål 20 minuter senare som 117:e man.

Framgångar i Veteran-VM

Knut har under senare år även deltagit i Veteran-VM. Han blev trea på 15 kilometer och femma på 50 km i Tyskland 1985 i 65-årsklassen och blev därtill stafettmästare på 3x10 km tillsammans med Martin Lundström och Harry Johansson. Han har deltagit med framgång även utomlands i Marcialonga där han blev kring 175:e man 1974.

Knut är en människa som inte tycker om att sitta stilla. Han vill alltid röra på sig. Förutom skidåkning har fotboll varit hans stora intresse. Redan som ung spelade han för Nyhammar, det fortsatte han med i 25 år. Sedan blev han fotbollsdomare i 40 år, 1952–1993, och måste när han slutade som sådan vid 74-års ålder ha varit en av Sveriges allra äldsta domare.

När Knut var igång på allvar blev det en träningsdos på ungefär 150 mil per år. På sommarhalvåret sprang han och åkte rullskidor men har undvikit det sistnämnda på senare år på grund av risker i trafiken.

När Stig Bölling dog 1997 blev Knut åldermannen i Vasaloppet, det vill säga den som åkt flesta lopp.

Ett år senare drabbades Knut av stor sorg då hans hustru dog. Han har kämpat vidare i skidspåren, såtillvida som det varit några under dessa gröna vintrar. Till och med 1991 gjorde Knut Vasaloppet på cirka sju timmar. 1992, med några få mils träning, steg tiden till 10 timmar. 1993 blev Knut en av de mest omtalade skidpersonerna i media inför sitt 50:e lopp, som han skulle bli den första att klara. Det är kanske en del magi i talet 50 (nåja!). Knut drabbades nu av diverse småolyckor, som frustrerade honom och hindrade hans start.

Inför 1994 års lopp var det något liknande, en långvarig influensa som övergick i lunginflammation. Ännu ett förstört skidår för Knut. Hoppas att han kan komma tillbaka. Vi håller tummarna! [Det blev inget femtionde lopp.]

Sportiga kompisar. Knut Söderman, till vänster, var skolkamrat med Lennart Moberg hemma i Nyhammar. Moberg blev sedermera friidrottare i IFK Mora och representerade Sverige i OS London 1948.

Familjenytt

Dödsfall

Tor Hendrik Lybäck
1924–2000

Tor Hendrik Lybäck född den 27.09.1924, dog den 15.02.2000 Han vigdes till gravens ro i Kronoby församlingshem på grund av kyrkorenoveringen lördagen den 26 februari, en solig och kall vinterdag. Det var många, anhöriga, släkt och vänner som följde Tor Lybäck till den sista vilan. Hans stoft gravsattes på Ryttar gravgård i Kronoby.

Tor Lybäck hörde till Smedssläkten via sin mor Anna Sofia vars mor kom från Smeds till Jeppo. Anna Sofia, som var Jeppoflicka, träffade Kronobypojken Wilhelm när hon gick i Kronoby folkhögskola. Paret gifte sig och fick 12 barn varav några dog i späd ålder. Tor, som var nionde i syskonskaran, hör till tabell 16. Han var också medlem i den arbetsgrupp som organiserat arbetet med släktträffarna.

Tor Lybäck var släktkär. Han fortsatte att upprätthålla de släktband som hans mor ömt vårdat. Att besöka kusinerna i Jeppo hörde till. Likaså klappade hans hjärta varmt för Smedsättlingarna och den släkt han kom i kontakt med genom giftermålet med Älis Holm från Nykarleby. De första åren som nygifta bodde Tor och Älis i Nykarleby. Men när föräldrarnas krafter tröt blev det Tor som med sin hustru Älis övertog hemgården i Kronoby. Jordbruket utvecklades, mera jordbruksmark skaffades och ladugården förstorades. Jämsides med jordbruket arbetade Tor med byggnadsarbete, dels i egen regi men också som anställd i en byggnadsfirma. Han kunde hantera verktygen. Det är många egnahemshus som vuxit fram ur hans händer.

År 1983 överläts hemgården till sonen Bengt och hans fru Märta, som nu för jordbrukartraditionen vidare. I samband med överlåtelsen byggde Tor med hjälp av sönerna ett pensionärshus åt sig och sin hustru på stranden av Kronoby å, invid den gamla hemgården. I det nya huset fick han leva en behaglig pensionärstillvaro ända tills sjukdomen bröt ner hans krafter.

Tor hann med mycket under sin livstid. Han deltog i fortsättningskriget, byggde upp hemmanet, byggde hus men var också en aktiv samhällsbyggare. Han engagerade sig inom såväl parti- som kommunalpolitiken.

Svenska folkpartiet hade en kraft i honom. Inom kommunalpolitiken utgjorde ordförandeskapet den tyngsta uppgiften. Han värnade om de svaga i samhället och arbetade för en bättre tillvaro för åldringar och handikappade. Han deltog aktivt i arbetet för utvecklingsstörda.

Sången utgjorde en kraftkälla för Tor. Han kom med när Kronoby manskör startade och sjöng med i 50 år. Under många år var han ordförande för manskören, utnämndes till hedersordförande och engagerade sig också inom manssångarförbundet.

Lionsklubben hörde också till Tors intressesfär liksom många andra föreningar och organisationer. Som jordbrukare var han en naturvän. Under senare år njöt han mycket av den vackra utsikt han hade över ån och skogen på andra sidan. Han tyckte om att fiska och plockade gärna bär när tiden medgav.

Veteranföreningen blev hans skötebarn under de senaste åren. Han var ordförande för den lokala veteranföreningen nästan fram till sin död. Ännu i mitten av december ledde han den årliga julfesten för veteraner med fruar.

Tor Lybäck fick tre barn, undertecknad och två söner. När han fick hembud hade han sju barnbarn, som var till mycket stor glädje för honom. Han hade en stor famn. Han brydde sig om oss. Han hjälpte oss på olika sätt och fanns alltid till för oss. Vi saknar honom oerhört mycket men känner stor tacksamhet över att ha fått leva med honom. Vi hoppas att vi förmår föra det arv han gav vidare – att bry sig om varandra och att värna om sina rötter.

Solveig Maria Rönnblom
1925–2000

Solveig Maria Rönnblom, född Hermansson, avled den 19 april 2000 i Nykarleby efter år av tåligt buren sjukdom. Hon föddes i Kovjoki den 2 juni 1925 som det äldsta av Edits (född Smeds) och Villiam Herrmanssons tre barn. Trots sin långa ohälsa överlevde hon sin bror Sigurd, som gick bort efter en kort sjukdomstid ett knappt år tidigare.

Sitt kall och livsverk utförde Solveig som barnmorska. Hon utbildade sig först som barnsköterska. Efter fortsatta studier utexaminerades hon som barnmorska år 1949 och fick genast tjänst i Nykarleby, där hon stannade hela sitt liv.

När den nya folkhälsolagen kom år 1970 kompletterade hon sin utbildning till hälsovårdare. Hon deltog också i Röda Korsets och Folkhälsans verksamhet. Solveig gick i pension vid fyllda 60 efter 36 års tjänstgöring.

På sin fritid var Solveig en flitig handarbeterska. Så länge krafterna räckte sågs hon också ofta sysslande i trädgården på sommarstället.

Solveig levde en enkel vardag. Nykarleby minns henne som barnmorska, då hon färdades runt byarna till väntande mödrar och nyfödda barn, först på sin tjänstecykel och sedan med sin Volkswagen. Över en hel generation Nykarlebybor har hjälpts till världen genom hennes beredvilliga händer. Hennes uppgift förutsatte en ständig beredskap: Då hon rörde sig utanför hemmet, vare sig det var i tjänsten eller privat, satte hon en lapp på dörren var hon kunde nås, till exempel under söndagens högmässa, som hon övervar så ofta hon kunde.

Det kristna hoppet utgjorde en stark drivkraft i Solveigs liv. Hon hade lätt att tala om himlen samtidigt som hon alltid stod stadigt med fötterna på jorden. På begravningen nämnde en av hennes kolleger om hennes beredskap att förrätta nöddop i tjänsten om omständigheterna så krävde. En stund tidigare hade man under jordfästningen sjungit ”O härliga lott: att leva där döden sin överman fått ...” i den psalm som Solveig själv valt för sin ljusa jordfästning.

Solveig sörjs närmast av sin man Sigvald samt syster, svåger, svägerska och syskonbarn med familjer.

Elis Bergström
1918–2000

Elis Bergström, avled den 15 juni 2000, 82 år gammal. Han var född 1 maj 1918 i Rökiö, Vörå, yngst av tre syskon.

Elis deltog i både vinterkriget och fortsättningskriget. I mars 1940 sårades han i axeln vid Vilaniemi och kom då hem på och ett halvt år varefter han ånyo fick bege sig ut till fronten. Han ådrog sig en svår lunginflammation, som skulle göra sig påmind längre fram i livet.

Den sjätte juni 1943 gifte han sig med Ines Berglund från Rökiö, Vörå.

Vid sidan av sitt lilla jordbruk arbetade Elis som mjölnare vid Rökiö kvarn i åtta år. Efter en kortare tid i Sverige arbetade han också som byggnadsarbetare, bl.a. med renoveringen av Vörå kyrka 1958–1959.

Elis Bergström var en lugn och förnöjd person, som levde sitt liv i positiv anda och med god humor.

Elis var Smeds-ättling i femte generation, närmast genom sin far Johan och farmor Beata Gåll.

Jordfästningen ägde rum i Vörå kyrka. Närmast sörjande är makan Ines och sönerna Sven, Bengt, Henry och Klas med familjer.

Lars Eugen Andersson
1923–2000

Lars (Lasse) Eugen Andersson 19.03.1923-05.07.2000. Det var våren 1965 jag blev bekant med Lasse Andersson. Hans lillasyster Brita och jag hade börjat sällskapa och hon hade lyckats övertala mig att komma till deras sommarställe på Tippagrund i Vasa skärgård.

Jag var väl en aning skärrad, men Lasse visade sig inte vara någon sträng granskande examinator, snarare lite blyg. Vi hittade varandra snart. Mycket snart blev Lasse ett slags äldre kompis – ingen auktoritär faders- eller storebrorsgestalt.

Lasse var en mycket snäll människa. Jag har aldrig sett honom arg och jag tror inte att han kunde vara elak. Han var snarare inåtvänd än utåtriktad – inte på det grubblande sättet – men så att han framstod som lite skygg och vek. Han höll sig till sin familj och trogna vänkrets, hade inte så lätt att knyta nya bekantskaper, gick ogärna på tillställningar där han tvangs träffa främmande människor. Med de egenskaperna är det kanske inte så underligt att han blev stressad och frustrerad i de servicejobb (först som expedit och senare som polis) han förtjänade sitt levebröd på. Jag tror att den kritik och det gnat som så att säga hör till såna jobb gick honom djupt till sinnes och bidrog till att han tvangs gå i förtidspension.

Ifall Lasse hade förunnats att välja ett yrke efter sin håg och läggning hade det blivit något hantverk. Då han fick pyssla med att snickra, bygga, planera och grunna ut tekniska lösningar var han i sitt esse. Han var händig, hade tålamod, ordningssinne och förmåga att ta och ge råd. Tippagrund var nog det käraste Lasse hade. Dit styrde han och Elsie kosan så snart de hade tid och möjlighet. Kring Tippagrund rörde sig hans tankar däremellan. Att få honom att bryta upp därifrån när han väl kommit dit var nästan omöjligt. Där var han och Elsie ständigt sysselsatta med att göra allt ännu prydligare, trivsammare, tryggare och säkrare, med att reparera och bygga nytt, plantera och skörda, umgås med varandra och vänner, bada bastu, fira födelsedagar och villaavslutningar. Det var där jag kom underfund med hur vek och känslig Lasse innerst var, hur starkt han reagerade på orättvisor och över att levande varelser tillfogats onödigt lidande.

Jag har ofta undrat hur en så vek människa kunde klara sig genom år av krig med bibehållen mental hälsa. Han var ju ändå bara 18 år då han ryckte ut. Livet hade knappt börjat och de bästa ungdomsåren berövades honom. Ifall han gick ut med romantiska föreställningar om äventyr och hjältedåd tror jag att de snabbt skingrades. När den ena efter den andra av frontkamraterna stupar eller såras hemfaller man säkert lätt åt fatalism, inser att det när som helst kan bli ens egen tur.

Sina krigsupplevelser berörde Lasse aldrig i min närvaro, det är mänskligt att förtränga det onda och hemska. Däremot talade han ofta om goda kamrater och trevliga permissionsminnen.

Jag tror ändå att kriget på många sätt kom att prägla Lasse. Det stärkte hans kärlek till friheten, den enkla och ursprungliga, till hemlandet, hembygden och framför allt Tippagrund, oasen bortom ondska och våld. Hans lungskada fick väl sin början under krigets umbäranden. Där fick han också många kamrater, vars öden han senare ofta begrundade. Hans bokhylla bär vittne om det intresset. Och för ett tiotal år sedan återfann han dem i samband med en rehabiliteringsvistelse på Norrvalla. Det ledde till ett engagemang i krigsveteran- och krigsinvalidverksamheten, som fick Lasse att blomma upp och bli tio år yngre. Han blev gladare, öppnare och mer intresserad av omvärlden. Han berättade reseminnen och vitsar han hört på resorna och vågade bjuda på sig själv. På sitt och Elsies guldbröllop som firades hos dottern och svärsonen på Skaliverk i Replot höll han ett briljant och roligt tal – som den borne middagstalaren.

Långe Lasse, så kallades han av sina ungdomsvänner, med sin dåliga rygg, sin tilltagande dövhet, sin evinnerliga cigarett, sitt försynta leende och sina skickliga händer hade nog ingen aning om hur mycket han betydde inte bara för sina närmaste, Elsie och flickorna Gunn och Berit med familjer, utan också för sina vänner och sin släkt. I mitt minne sitter han på bastuverandan efter bastubad och ett dopp i fjärden, rökande en cigarett och askande i en tom läskburk, som han är noga med att placera en sten på efter det han fimpat. Han är fåordig men tittar njutningsfullt ut över fjärden där solen går ned.