SMEDS-bladet nr 25

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Paras Smedsin suvun jälkeläinen av Tor Fors

Hjördis Smeds, nittio år, sista länken i syskonkedjan av Bengt Harald

Smedsättling från USA på besök i Nykarleby av Sue och Jerry Lystad

En minnesrik semester i Socklot av Ulrika, Ulf och Louise Palm

Årets brudpar

Ray Pörn disputerade inom området tillämpad matematik

Familjenytt

Ättlingar till Maria Johansdotter Måtar, född Smeds. Släktutredning av Tor Fors

Bästa Smeds-ättling!

Tor Fors

På något sätt känns det faktiskt vemodigt att meddela att utgivningen av Smeds-bladet upphör med detta nummer. Man brukar säga ”med ålderns rätt”, men det är inte enbart av den orsaken, som jag upphör med utgivningen, även om den bidrar. En annan orsak, och den avgörande, är att släkten i det närmaste är utredd och därför finns inte några fler släktutredningar att publicera.

Men för den skull upphör inte verksamheten för min del. Nu får jag tid och möjlighet att uppdatera alla de utredningar som har publicerats och dessutom försöka finna en och annan försvunnen. Min målsättning är att ge ut en släktbok där förhoppningsvis alla Smeds-ättlingar skall finnas med.

Arbetet med Smeds-bladet har varit mycket inspirerande även om jag måste erkänna att det har varit jäktigt ibland. Kontakterna har varit många, samtalen långa och brev i mängder med gamla fotografier, kopior av amerikabrev, tidningsurklipp, och dödsannonser samt uppgifter om bröllop, födda, avlidna, m.m. har jag fått. Intresset från er sida har varit stort och viljan att lämna bidrag till bladets innehåll har inte saknats. Dessa kontakter har varit stimulerande. Fortsätt och sänd in kompletterande släktuppgifter av alla de slag, de behövs för släktboken.

Mitt intresse för släkten har jag efter av min far. Han berättade ofta om släkten, Nykarleby och om sitt barndomshem Forsbacka. Woldemar Backmans bok, Smeds i Soklot utgiven 1932, låg alltid framme. I början av 1969 kompletterade min far den boken med ett antal tabeller.

Den verkliga starten började den 17 juli 1977. Då hölls den första släktsammankomsten som samlade drygt 700 personer. Det var där Smeds-bladet föddes. Nu gällde det att förverkliga det.

Det första numret blev en dokumentation av släktträffen med många bilder. Sidantalet var 12 och upplagan ca 350 exemplar. Snart nog utökades innehållet med intervjuer, läsarnas egna brev, de som gift sig under året och släktutredning. På senare år har nekrologer och födda tillkommit. De senaste åren har upplagan varit 1050 exemplar, årets är 1100.

Smedssläkten är stor och spridd, nära nog över hela världen. När jag började med att utreda med Woldemar Backmans släktbok som utgångspunkt, som innehöll i stort sett utredning endast på manssidan, trodde jag att detta inte skulle bli något omfattande arbete. I dag beräknar jag ha ca 12000 namn i min databas. Adressregistret över nu levande personer (läs hushåll) är 2300, av dem är 54,1 % kvinnor.

Mitt arbete med att kartlägga släkten började med släktträffen 1977. Mitt arbete med att avsluta med en släktbok önskar jag skall kunna ske vid en släktträff om något år.

Till slut vill jag tacka er alla, som har bidragit till innehållet i Smeds-bladet under 25 år. Utan överdrift kan jag säga att ni, och ni är många, genom alla era bidrag, stora som små, har gjort bladet mycket innehållsrikt. Jag önskar er

God Jul och Gott Nytt år 2002!

Arbetsgruppen tackar Tor Fors

Nuvarande och f.d. medlemmar i arbetsgruppen för Smeds-släkten riktar ett stort tack till Tor för de insatser han hittills gjort för släkten i snart tre decennier. Tor, som fortsatte släktforskningen efter sin far Oskar Fors och Woldemar Backman, är även initiativtagare till våra släktmöten och till Smeds-bladet, som han under alla år har redigerat och sammanställt samt ombesörjt tryckning och distribution. Tor har nu utrett alla större släktgrenar, men med sitt brinnande intresse och stora kontaktnät kan vi räkna med att hans ambition är att fortsätta efterforskningar i syfte att fylla kvarstående luckor i vår släkt.

Arbetsgruppen för Smeds-släkten
Bo-Erik Granvik.

Paras Smedsin suvun jälkeläinen!

Tor Fors

Jotenkin tuntuu haikealta ilmoittaa, että Smeds-bladetin julkaiseminen päättyy tähän numeroon. Yleensähän on tapana vedota korkeaan ikään, mutta en minä ainoastaan siitä syystä lopeta lehden tekemistä. Toinen, ja ratkaiseva, syy päätökseeni on, että suku on jokseenkin läpikotaisin selvitetty ja siksi ei sukuselvityksiä ole enää julkaistavaksi.

Mutta siitä huolimatta ei toiminta lopu omalta kohdaltani. Nyt minulle jää aikaa ja tarjoutuu mahdollisuus ajankohtaistaa kaikki julkaistut selvitykset, ja sen lisäksi löytää joitakin kadonneita. Päämääränäni on julkaista sukukirja, jossa toivottavasti kaikki Smedsin suvun jälkeläiset ovat mukana.

Smeds-bladetin parissa työskentely on ollut erittäin innoittavaa, vaikka täytyy tunnustaa, että joskus on ollut hyvinkin kiireistä. Olen saanut paljon yhteyksiä sekä pitkiä puheluita, ja minulle on tullut massoittain kirjeitä, jotka ovat sisältäneet vanhoja valokuvia, amerikankirjeiden kopioita lehtileikkeitä, kuolemanilmoituksia sekä tietoja vihityistä, syntyneistä, kuolleista j.n.e. Kiinnostus teidän puoleltanne on ollut suuri, ja halua jättää avustuksia lehden sisältöön ei ole puuttunut. Nämä yhteydet ovat olleet hyvin elähdyttäviä. Jatkakaa edelleen kaikenlaisten täydentävien sukutietojen lähettämistä, niitä tarvitaan sukukirjaa varten!

Sukua koskevan kiinnostukseni olen perinyt isältäni. Hän kertoi usein suvustaan, Uudestakaarlepyystä ja lapsuudenkodistaan Forsbackasta. Woldemar Backmanin vuonna 1932 julkaistu kirja Sokaluodon Smedsit oli aina esillä. Vuoden 1969 alussa isäni täydensi kirjaa muutamilla taulukoilla.

Kaikki sai alkunsa 17 heinäkuuta 1977. Silloin pidettiin ensimmäinen sukukokous, jonne saapui runsaat 700 osanottajaa. Smeds-bladet syntyi tässä tilaisuudessa. Ja sitten se oli toteutettava!

Ensimmäisestä numerosta muodostui toteennäyttö sukukokouksesta monine valokuvineen. Sivujen lukumäärä oli 12 ja painos noin 350 kappaletta. Pian sisältö laajeni, mukaan tuli haastatteluja, lukijoiden kirjeitä, vuoden aikana vihityt parit sekä sukuselvitys. Viime vuosien kuluessa on lisäksi tullut vainajien muistosanat ja vastasyntyneet. Lehden painos on viimeisinä vuosina ollut 1050 kappaleita, tänä vuonna lukumäärä on 1100.

Smedsin suku on suuri ja laajalle levinnyt, melkeinpä yli koko maailman. Kun ryhdyin tekemään sukuselvitystä, lähtökohtanani Woldemar Backmanin jokseenkin ainoastaan suvun miespuolisia jäseniä seuraava sukukirja, luulin ettei tästä työstä tulisi kovinkaan laajamittainen. Laskelmieni mukaan tietokantani käsittää tänään noin 12000 nimeä. Elossa olevien henkilöiden (lue talouksien) osoitehakemisto sisältää 2300 nimeä, joista on naispuolisia 54,1 %.

Aloitin suvun kartoitustyön vuoden 1977 sukukokouksella. Työni aion päättää sukukirjalla, jonka toivon voivani esitellä sukukokouksessa muutaman vuoden päästä.

Lopuksi haluan kiittää teitä kaikkia, jotka olette myötävaikuttaneet Smeds-bladetin sisältöön 25 vuoden aikana. Liioittelematta voin sanoa, että te, ja teitä on monta, olette sekä pienillä että suurilla avustuksillanne tehneet lehdestä hyvin sisältörikkaan. Toivotan teille kaikille

Hyvää Joulua ja Onnellista Uutta Vuotta 2002!

Työryhmä kiittää Tor Forsia

Smedsin suvun työryhmän aikaisemmat ja nykyiset jäsenet osoittavat Torille lämpimät kiitokset hänen suorituksistaan suvun hyväksi kohta kolmen vuosikymmenen aikana. Tor, joka jatkoi sukututkimusta isänsä Oskar Forsin ja Woldemar Backmanin jälkeen, teki aloitteen sekä sukukokouksiimme että Smeds-bladetiin, jonka toimittajana hän on kuluneiden vuosien aikana laatinut sen kokoon sekä myös painattanut ja hoitanut lehden jakelun. Tor on nyt selvittänyt suvun kaikki suurimmat haarat, mutta hänen palavan harrastuksensa ja laajan yhteysverkostonsa huomioon ottaen voimme olla varmoja siitä, että hänen päämääränään on jatkaa tutkimuksiaan tarkoituksenaan täyttää vielä jäljellä olevat aukot suvussamme.

Hjördis Smeds, nittio år,
sista länken i syskonkedjan

Bengt Harald

Bästa läsare. Titta gärna ett tag på det gamla familjefotot innan du ger dig i kast med själva texten. Porträttet där Maria och Jakob Smeds samlat sin familj, då redan vuxna söner, döttrar med män och barnbarn är taget i mitten av 1920-talet, högst sannolikt 1926. Ett fotografi fångar ögonblicket och bevarar det för eftervärlden medan livet självt likt en karavan på väg oupphörligt drar vidare tills också det försvinner likt rök i vinden och icke mer. Så är det med personerna på bilden. Alla åtta i syskonskaran som nådde vuxen ålder är borta förutom en, Hjördis. Hjördis är tonårsflickan med den öppna blicken och den ljusa kravatten och som står mellan föräldrarna. Hjördis utbildade sig till kommunalhemsföreståndarinna och bor som pensionär i Nykarleby. Hon fyllde 90 år i november. Det är i huvudsak om henne den här texten handlar.

Maria och Jakob med sina söner, döttrar, mågar och barnbarn samlade på ett familjefoto från 1920-talet. Förstoring.
     Överst från vänster Viljam Hermansson, Selim Smeds, Anna, gift Wikman Evert Smeds, Astrid Smeds, Johannes Fogel, Joel Strandén, Tekla, gift Strandén.
     Sittande från vänster: Edit, gift Hermansson, med dottern Solveig i famnen, Maria och Jakob Smeds med yngsta dottern Hjördis stående bakom sig samt Ellen, gift Fogel, med dottern Kerstin, gift Hedman i famnen.
Barnen längst framme är Torsten och Rafael Strandén samt Martha gift Gros och Karl-Gustav Fogel.

Hjördis föddes 1911 som den yngsta i den smedska syskonskaran. Därför kom hon att uppleva livet på Smeds ur ett annat perspektiv än de äldre syskonen. När hon föddes hade de äldre syskonen redan flyttat eller var på väg att flytta hemifrån. Efter bortflyttningen hade syskonen möjlighet att uppleva familjegemenskapen endast vid större högtider eller under sommarferierna

Julen var en högtid när syskonen Smeds, deras äkta hälfter jämte barnen samlades i hemgården. De som hade hästar kom med häst, andra kom på annat sätt. För att få de främmande hästarna under tak fick man placera någon av gårdens egna hästar, som från tidigare var bekanta med korna, i fähuset medan gästernas hästar placerades i stallet. De bortflyttade syskonen och deras familjer kom i regel på juldagen och stannade till annandag jul. Hjördis minns att man en jul hade att trolla fram bäddplatser för 22 personer. Innan de bortflyttade barnen och deras familjer anlände hade gårdsfolket med två hästekipage hunnit övervara julottan i Nykarleby kyrka. På grund av att djuren i ladugården krävde sitt var alltid någon tvungen att stanna hemma.

Många barn i byn

– Det var många barn i Socklot när jag växte upp, berättar Hjördis. I skolan var vi 81 elever. Folkskolan fanns på samma tomt där den finns i dag, men betydligt närmare vägen. Det var en långsträckt byggnad som liknade en bondgård. Det var lite från och till med småskolan; varannan termin hölls den i Lillsocklot och varannan i Storsocklot. Den höst jag skulle börja var småskolan förlagd i Lillsocklot och emedan det var lång väg dit stod jag över till vårterminen. Eftersom jag kunde läsa fann jag mig väl till rätta bland de övriga i klassen när den nya terminen började. Skolan var under den terminen inrymd hos Lindströms, en bondgård mitt i byn.

Första dagen blev mamma inte så lite förvånad när Hjördis kom hem innan skoldagen var slut. Hon hade helt enkelt blivit hemskickad på grund av att det var så trångt att det inte fanns någon plats för henne. Till följande dag hade saken ordnats så att hon kunde börja skolan på riktigt.

Hjördis var liten till växten och fick sitta i pulpeten längst framme. I storskolan fick hon hålla sig ur vägen för att inte bli nertrampad när de större eleverna, och särskilt pojkarna, stormade ut när det blev rast. Hon minns att hon brukade gömma sig bakom en dörr för att vara i skydd när lavinen drog genom korridor och trapphus. När stormen dragit förbi sökte hon sig försiktigt ut för att förenas med kamraterna. När hon började i folkskolan hade småskolan fått ett permanent tillhåll i en byggnad som byn lät uppföra vid Vallen. Men den hann hon inte gå i.

Vintertid var det inte alla gånger så lätt att ta sig till skolan när vägarna hade yrt igen under någon snöstorm. Vägplogningen fungerade inte då som nu. När isen låg över sundet var det lätt att ta sig fram med sparkstötting. En gång gick det inte bättre än att hon hamnade i flodvattnet och blev våt om fötterna. Hon gjorde det bästa möjliga av situationen, gick till lärarens foderlada, ”sveipladon”, och bytte halm i pjäxorna. Bättre blev det, men hon fick framhärda skoldagen med våta strumpor. När hon kom hem förebrådde mamma Maria henne för att hon inte gått till lärarinnan och bett om att få torra strumpor. Det tyckte Hjördis emellertid inte att hon skulle ha vågat.

– Hjördis berättar att hon flyttade hemifrån för gott vi 22 års ålder 1933 när brodern Evert, som skulle bli bonde, gifte sig. I samma veva flyttade föräldrarna Maria och Jakob till Nykarleby. Pappa närde tidigt en dröm om att han och mamma som sytningsfolk skulle bo i Nykarleby. Och så blev det. Det hindrade inte att de då och då kom på besök till Smeds. Hjördis minns att man på Smeds hade drängar och pigor medan hon ännu var hemma.

– När skolorna, där de äldre syskonen studerade, slutade på våren kom de hem. De hjälpte till med höbärgningen och det var en speciell glädje i familjen när alla syskonen var samlade.

Men sommarferierna flöt snabbt och när skörden inleddes hade alla farit sin väg, minns Hjördis.

Tyckte om gammalt folk

Själv kom Hjördis att utbilda sig till kommunalhemsföreståndare.

– Jag har alltid tyckt om gammalt folk och gärna lyssnat till vad de haft att berätta, förklarar hon sitt yrkesval.

På den tiden ordnade socialministeriet kurser när det uppstod behov av svenska kommunalhemsföreståndarinnor. Hon for till Högvalla 1936 och fick sin examen 1939, samma år som vinterkriget bröt ut. Hon fick sin första tjänst som biträdande föreståndarinna vid Lovisa stads kommunalhem 1939. Från tiden i Lovisa minns hon särskilt när hon kom att vara med och ta hand om befolkningen på öarna Högland och Tytärskär som när försvarsmakten, av försvarsstrategiska orsaker, övertog öarna tvingades fly hals över huvud och i chocktillstånd kom till Lovisa. Befolkningen på öarna tvingades med mycket kort varsel göra sig redo att lämna sina hem och hann inte ta med sig några tillhörigheter att tala om.

Efter tiden i Lovisa blev det Jakobstad där hon var föreståndarinna för Björkbacka åldringshem åren 1944–1957. Tallmo åldringshem i Vörå som stod färdigt 1957 väckte hennes intresse. Hon sökte och fick tjänsten som föreståndarinna. Där stannade hon i 18 år fram till pensioneringen. Den hade hon förberett i god tid genom att skaffa sig en lägenhet i Nykarleby i ett hus som var under byggnad.

Hjördis lägenhet är smakfullt inredd med både antika och nyare möbler. Besökaren lägger snart märke till de många föremålen av porslin som hon målat under åren.
Foto Bengt Harald.

– Arbetet som kommunalhemsföreståndarinna var tungt och förenat med stort ansvar. Några ordnade ledigheter var inte att tänka på utan det var tjänst och arbete nära på dygnet runt. Det här innebar att man för det mesta fick ge avkall på egna intressen. Det var brist på personal, inte bara för att folk kostar utan också för att det många gånger var svårt att få tag i lämpliga personer. Bättre blev det när man började inrätta sjukavdelningar vid kommunalhemmen, säger Hjördis.

Hjördis förevisar ett gammalt klockskåp som hon fått från Munsala. Hur gammalt det är kan hon dock inte säga, men det kan vara från 1800-talets mitt, eller till och med från 1700-talet.

Ser Topelius och Eklund

Från fönstret i sin lägenhet vid Topeliusesplanaden i Nykarleby har hon en fin utsikt över älven med de gamla seminariebyggnaderna och Kristliga folkhögskolan, där hon ofta vistades som ung på andra sidan. Genom fönstret ser hon också statyerna av författarna Zacharias Topelius och R.R. Eklund i den vackra parken.

– Just här växlar naturscenerierna kraftigt och snabbt med färgspelet som uppstår på eftermiddagarna när molnformationerna far över den dalande solen. Ibland händer det att hon kan se hägringar på himlen, en gång såg hon Hällgrund med båk och fyr alldeles tydligt.

Den ryska tiden med ryska soldater förlagda i byn har hon i gott minne. Soldaterna var ett dagligt inslag i byns vardag. De tyckte om barn, levde sitt eget liv i sina logementen och var till föga förargelse. Dystrare tider inföll och ändade i frihetskriget, då också bror Evert var inkallad.

Förbudslagstiden minns hon som en dyster parentes i byns vardag. Den skapade motsättningar mellan folket och gårdarna. En del var mot den olagliga sprithanteringen medan andra i den såg möjlighet att skaffa sig lättförtjänta pengar. Några påtagliga konflikter uppstod visserligen inte men hanteringen skapade en dålig atmosfär och det liksom kändes i luften att det inte var bra.

Redan som barn var Hjördis intresserad av teckning och handarbete. Att skapa med händerna har tagit sig synliga uttryck i porslinsmålning och hennes arbeten i olika utföranden pryder väggar och ytor i det smakfullt inredda hemmet. Hon har gått i ett flertal kurser i porslinsmålning med början redan i Vörå. Efter det hon flyttade till Nykarleby deltog hon ännu i några kurser, men på grund av att kurserna ofta var förlagda till kvällstid, och efter att hon drabbats av ögonsjukdomen glaukom och förlorat synen på ena ögat, var hon tvungen att sluta med porslinsmålningen. [Hella Tarvos ledde porslinsmålningskurser.]

Hon har varit en varm missionsvän mest hela livet, men först som pensionär har hon haft möjligheter att mera aktivt arbeta för missionen. Hon deltar alltjämt i missionssyföreningens möten

Hjördis har upp i åren varit förunnad att ha god hälsa. Tanken är klar och minnet alltjämt gott. Själv säger hon att hörseln inte är vad den varit, något som människor som möter henne inte upplever att stör i umgänget med henne. Ett svårare handikapp är då den förlorade synen på ena ögat, en åkomma som också drabbade andra av hennes systrar.

Smedsättling från USA på besök i Nykarleby

Sue och Jerry Lystad

Det blev ett digert program för Sue och hennes man Jerry Lystad från USA när de besökte Finland i somras. Här berättar de om allt från älgar vid vägkanten till lusthus och kyrkor.

Den 29 juni avreste min hustru Sue och jag, Jerry Lystad, från Atlanta i USA för vidare färd mot Helsingfors. Vi skulle besöka vår son i Valkeakoski och träffa Sues småkusiner i Nykarleby. Föga anade vi hur fullspäckat vårt program skulle bli.

Vi anlände till Helsingfors den 30 juni och på kvällen åt vi middag med Sues småkusin Janet Bäckström och hennes man Kristian och gjorde upp planer för morgondagen. Vi besökte Sveaborg, tog en rundtur i staden, shoppade på Stockmann och besökte även en kyrka där Jerry glömde sin kamera. Det kändes tryggt att vara i Janets och Kristians sällskap, för finska är inte vår starka sida.

Lunchen intogs hemma hos Janet och Kristian och vi fick även träffa deras barn Emily, Jonathan och Jesper. Det var roligt att prata golf med pojkarna. Sen var det dags för mera sightseeing. Jag kommer inte längre ihåg allt vi såg, men Hvitträsk och Fölisön gav minnen för livet. Det var intressant att se hur människorna levde förr i tiden.

Under resten av veckan hyrde vi en bil och påbörjade vår färd norrut. Vägnätet och skyltningen imponerade. Trots att vi inte kunde språket, hade vi inga problem att hitta rätt. Vägarna var breda och trafikanterna uppförde sig civiliserat. En mycket välkommen omväxling till de livligt trafikerade vägarna i Staterna. Förresten såg vi en älg vid vägkanten.

Efter att ha besökt Åbo – vi gick från ena änden av staden till den andra – åkte vi mot Valkeakoski. Vår son jobbade där under sommaren hos UPM Kymmene. Vi bodde på Hotel Waltikka, gjorde en rundtur på fabriken och bekantade oss med staden.

I Österbotten

Efter en tre timmars biltur var vi fredagen den 8 juli framme i Nykarleby och tog in på Juthbacka Hotell. Fredrik och Karin Liljeström hämtade oss och därefter var det dags att träffa hela familjen Liljeström, så när som på Viviann och Robert som vi pratade med i telefon. Det var trevligt att så många var hemma i samband med vårt besök.

Vi blev rörda av att vi välkomnades med både den finska och den amerikanska flaggan. Så var det dags för middag, mycket läckert och trevlig samvaro – vi kunde inte ha begärt mer. Vi hoppas verkligen att vi någon gång kan återbörda gästfriheten och göra något av det som Doris, Sanna och Cissi dukade fram. De hade även bakat en lingonkaka och till vår stora glädje fick vi ta det som blev över med oss. Tanken var att vi skulle ha kakan kvar ända till Helsingfors, men den blev uppäten redan innan vi var framme i Valkeakoski.

Följande morgon var det dags för en rundtur i Nykarleby, som inleddes med ett besök vid Sues mormors torp vid Andra sjön. Det regnade och myggorna var mycket aktiva. Huset hade brunnit ned men platsen fanns i alla fall kvar.

Jerry, Sue och Eric Lystad vid Andra sjön.

Väl tillbaka i staden handlade vi lite souvenirer i hemslöjdsaffären och fortsatte till gravgården. Där såg vi många av våra förfäders viloplatser, och även hjältegravarna. Kyrkan där Sues morföräldrar gifte sig, var nästa anhalt. Vi älskar kyrkor, i synnerhet de äldre. De är så imponerande och S:ta Birgitta kyrkan i Nykarleby är inget undantag.

Vidare såg vi Nykarleby museum, intressant eftersom Sues mormor, Johanna Finström, hade arbetat där i sin ungdom.

Lusthuset vid Kuddnäs, Zacharias Topelius barndomshem, var också en speciell upplevelse. Det blev en hel del promenerande och pratande och det blev aldrig brist på samtalsämnen. Smeds museum i Socklot gav oss en bra inblick om hur livet var förr i Nykarleby. Vi tyckte bomärkena var mycket intressanta.

På besök i Socklot på Smeds museum. Från vänster Eric Lystad, Lars Smeds, Sue och Jerry Lystad och Fredrik Liljeström.

Så var det dags för ett besök hos Hannes Liljeström. Även om han är till åren kommen har han fortfarande ett gott minne. Fast han inte kunde engelska och vi inte svenska, fick vi ändå bra kontakt och utbytte familjehistorier. Hannes hade träffat många av våra släktingar. Sista anhalten blev Café Panorama i vattentornet med utsikt över hela staden.

Det blev fler måltider och samtal. Vi pratade om arkeologi med Karin och Fredrik visade sin vykortssamling från Nykarleby. Vi märkte att det tisslades och tasslades och strax därefter fick vi ett foto med hela familjen. Det var svårt att ta avsked, för på bara några dagar hade vi blivit riktigt goda vänner. Vi blev hemförda mitt i natten – tror vi – för det är lätt att tappa tidsbegreppet i midnattssolens land.

*

Sue är Smedsättling genom sin mor Margaret, f. Finström, och sin mormor Johanna (Hanna), Helena f. Liljeström 1878 på Forsbacka i Nykarleby. Hanna gifte sig med Frans Wilhelm Finström, de emigrerade till Amerika i början av 1900-talet. Sue är också Smedsättling via sin morfar Frans Wilhelm och morfars mor Maria Sofia f. Boman 1826 i Nykarleby kyrkoby. Utredning i Smeds-bladet nr 22 och 24.

En minnesrik semester i Socklot

Ulrika, Ulf och Louise Palm

Först och främst vill jag tacka min släkt för en härlig semester med ett så varmt och väkomnande mottagande.

Det är 22 år sen jag, min man och våra pojkar, Martin och Anders, då 7 respektive 5 år, hälsade på släkten i Finland senast, l dag är pojkarna utflugna ur boet, men familjen har utökats med en flicka, Louise, 17 år, som brevväxlar med några nästkusiner (småkusiner/sysslingar, red. anm.) i Österbotten.

Min mamma Else, född Wik (som gick bort i april -98) härstammar från Socklot. Att återse mammas barndomsplats var mycket glädjefyllt med känslofyllda möten.

Hemma hos Ulla-Britt (min kusin) och Mikael Löv i Purmo. Från vänster Jonny Aspfors, Annika Löv, Ulrika Palm och dottern Louise, Jonas Löv, Ulla-Britt och Mikael. Längst framme Johan Löv. Förstoring.

Vår resa i somras blev verkligen upplevelserik. Vi träffade en stor del av släkten och vi besökte många platser i Socklot med omnejd, bland annat den fina träkyrkan i Nykarleby, anno 1709.

Vi åkte över de sju broarna i Larsmo, där vi av en händelse tog av på en avtagsväg och hamnade på en underbar plats. Vi for med en liten båt över vattnet och plötsligt var vi på Köpmanholmen, en härlig plats, där vi åt lunch. Vi träffade också ett trevligt par, Gunnar och Brita Wiklund, som vi började prata med. Det visade sig att jag var släkt med Brita – tänk vad världen är liten.

Ett besök i min kusin Benitas affär, Ateljé Viktoria, i Nykarleby, blev en trevlig träff. Många i min närmaste släkt har en konstnärlig ådra, har jag märkt.

Vi besökte även Smeds gårdsmuseum i Socklot. Där fanns många gamla saker från bygden, bland annat fotografier av min morfar Jakob Wik och hans bror, som var fiskare. Att se dessa fotografier var som att komma närmare sitt ursprung.

l Juthas, några kilometer utanför Nykarleby, såg vi von Döbelns minnesmonument. Vi har faktiskt en gata i vår hemstad Kristianstad, som fått sitt namn efter honom.

Vi besökte också Zacharias Topelius barndomshem, Kuddnäs, där vi fick en ingående guidning om hans liv, mycket intressant.

Min mormor och morfar, Annie och Jakob Wik, hedrade vi med en blomma på deras grav. Vi förundrades över vilka vackra gravstenar där fanns att beskåda.

Grisselören är en gudomlig plats. Där kunde vi njuta av sol och bad – även bastubad –och mycket god mat. Vi åt fisk av olika slag, vilket vi tyckte var helt underbart.

Även grannstaden Jakobstad fick ett besök av oss; vi shoppade och strövade runt i stan.

Louise och hennes nästkusiner Louise Palm och Julia och Ulrika Byggmästar vid badplatsen på Grisselören.

Den sista kvällen i Socklot, måndagen den 2 juli, hade vi grillafton. Då träffades många släktingar och vi hade en mycket trevlig stund tillsammans. Gamla som unga var med och åt, lekte och hade roligt. Samtidigt var det lite vemodigt för nu var semestern över och det var dags att åka tillbaka hem till Sverige. Men – när man väl är hemma känns det också bra, här har vi vårt hem och alla mina syskon och vänner.

Jag hoppas och tror att mina släktingar också kommer till Sverige och besöker oss. En del har varit här och alla som vill komma önskar vi varmt välkomna.

Ray Pörn disputerade inom
området tillämpad matematik

Ray Pörn disputerade fredagen den 29 september 2000 inom området tillämpad matematik vid matematiska institutionen vid Åbo Akademi. Titeln på avhandlingen var Blandad ickelinjär heltalsoptimering: Konvexifieringstekniker och algoritmutveckling (Mixed Integer Nonlinear Programming: Convexification Techniques and Algorithm Development). Opponent var professor Christodoulous Floudas från Princeton University, USA, och som kustos professor Tapio Westerlund från laboratoriet för anläggningsteknik vid Åbo Akademi. Forskningsarbetet utfördes som ett samarbetsprojekt mellan matematiska institutionen och laboratoriet för anläggningsteknik. Som handledare var professor Tapio Westerlund och professor Göran Högnäs vid matematiska institutionen.

Avhandlingen handlar om utveckling av olika tekniker för lösning av komplexa optimeringsproblem med ursprung inom process och produktionsindustrin. I den första delen av avhandlingen utvecklades och analyserades en så kallad snittplansmetod, benämnd aECP (Extended Cutting Plane), för lösning av stora optimeringsproblem.

Metodutvecklingen bestod dels av en generalisering av metoden för att den skall ”bita på” flera typer av problem och dels av förbättringar av metodens konvergensegenskaper för att öka snabbheten. I den andra delen av avhandlingen undersöktes olika omformningstekniker (konvexifiering) för icke-konvexa optimeringsproblem. Konvexa problem har ett unikt optimum vilket gör lösningsprocessen enkel och snabb. En mängd olika transformationer för omformning av icke-konvexa problem till konvexa identifierades och testades.

Ray Pörn arbetar för närvarande som överlärare i matematik och datateknik vid Svenska yrkeshögskolan, sektorn för teknik och kommunikation, i Vasa.

Ray Pörn är smedsare via sin mor Gun-Britt, f. Ekström 1936 och hennes far Verner Ekström f. 1902.

Familjenytt

Dödsfall

Åke Vilhelm Eriksson
1919–2000

Åke Vilhelm Eriksson avled den 18 november 2000 i sitt hem i Socklot efter några månaders sjukdom. Han blev 81 år gammal.

Sitt verksamma liv levde han som pälsdjursfarmare och fiskare, även jakten hörde till hans många intressen. Med sitt godmodiga lynne hade han många vänner bland fiskare, farmare och jaktkamrater.

Åke gifte sig 1944 med bonddottern Judit Smedslund från Karby, Pedersöre.

Han sörjes närmast av hustrun Judit och barnen Gunilla och Kurt med familjer.

Minnen med Åke

Nu sitter jag här så ensam i båten,
och minns våra färder på sjöar och hav.

Du som alltid var nöjd och belåten har lämnat allt.
Så är livets krav. Ingen kan tro hur det känns i sinnet
när din plats är tom.
Endast minnet finns kvar.

Vi som finns kvar måste leva på minnet
av din vänliga röst för vi får inget svar.

Att du Åke gick före kan vi ingenting åt.
För det är högre makter som styr våran båt.

Du fick leva ditt liv tills sista nätet var knutet,
Men vi traskar på och kanske mötas på slutet.

Matts Ingmar Nyberg
1938–2001

Matts Ingmar Nyberg, född den 9 juni 1938, dog den 25 mars 2001. Plötsligt och oväntat kom dödsbudet. Matts hade upphört med sin elfirma vid årsskiftet. Han hade helrenoverat firmans lokaler och överflyttat och magasinerat allt kvarvarande material och lyckats få lokalerna uthyrda. Nu skulle han få njuta av ett välförtjänt liv som pensionär. Då kom skördemannen.

Matts hade ända sedan barnsben tyckt om arbete och sysselsättning. Efter han utbildat sig till elmontör vid Centralyrkesskolan i Vasa fick han anställning på en elfirma. Den anställningen hade han tills han med några kamrater bildade Botnia elinstallation AB, som han sedermera övertog och de sista tjugo åren drev i egen regi och som kom att bli hans livsverk. Men Matts nöjde sig inte enbart med arbetet inom firman. Också under fritiden måste han vara i gång. Villan på Kankmoskatan blev hans älsklingstillhåll. Där byggde han ständigt till. Var det inte tilläggsutrymmen för familjen, så var det bryggor, broar och planteringar. För att vara ännu närmare sitt kära sommarställe uppförde han i början av 1990-talet ett egnahemshus i Petsmo för sig och hustrun Ingrid, som dog för tre år sedan.

Vi minns Matts som alltid var på gång med något, en arbetsmyra, som knappt hann dricka ur sitt kaffe, förrän han var i gång på nytt.

Vi minns Matts som den som i 7-års åldern inte gärna ville gå till skolan och sade till mamma: ”He blåser i dag – ja gaar int ti skolan na”.

Vi minns och saknar honom och hans smittande skratt.

Matts hörde till Smedsläkten genom såväl sin far Sten Gustav, som sin mor Ethel Maria och efterlämnar sonen Michael med hustru Carina och barnbarnen Christoffer och Michaela.

Helga Susanna Hägglund
1910–2001

Helga Susanna Hägglund avled den 27 september 2001. Hon föddes i Österby, Oravais, den 18 januari 1910 som andra i en syskonskara på 11.

Eftersom syskonskaran var stor och hennes mor hade svår astma, fick Helga redan i i unga år hjälpa till i hemmet.

Helga gifte sig 1935 med Jakob Hägglund från Pensala. De köpte sig ett hemman och idkade jordbruk och djurskötsel. I äktenskapet föddes tre flickor.

Helga drabbades hårt av sorg. Hennes man fick den lungsjukdom som inte var så ovanlig på den tiden. Han avled 1940 endast 28 år gammal. Följande år avled den yngsta dottern Lea endast 14 månader och 1944 den äldsta dottern Eivor, nio år. Båda flickorna hade smittats av hjärnhinneinflammation. Inom fem år hade Helga förlorat tre av sin familj, dessutom sin mor, Hilma, och en bror, Edvin, som stupade.

För Helga blev livet mörkt och svårt. Hon sålde hemmanet, som hennes föräldrar hade köpt, på auktion. Hennes far Anders hjälpte henne att få jord och en stuga invid sitt föräldrahem. Hon byggde fähus där hon kunde ha kor, grisar och höns, emellanåt även får, för att klara sig ekonomiskt.

År 1958 skrev Helga över egendomen på dottern och hennes man och började som spinnerska på Oravais fabrik, där hon stannade till sin pensionering.

Hon flyttade till Tallåsen där hon bodde så länge hon själv klarade av sina dagliga behov. För fyra år sedan flyttade hon till Aftonbo.

Helgas stora intresse var handarbete. Hon virkade, stickade och broderade och många är de handarbeten som hon gav bort till sina närmaste.

Hon läste dagligen böcker med kristet innehåll och han bad för sina anhöriga. Hennes önskan var att någon natt, stilla och fridfullt, få somna in. På morgonen den 27 september avled Helga på Aftonbo, 91 år gammal.

Helga sörjes närmast av dottern Bernes och maken Joel samt barnbarnen Trygve, Allan och Lenita med familjer.

Erik Björn Johannes Stubb
1989–2001

Erik Björn Johannes Stubb insomnade stilla i sitt hem i Vexala den 3 september 2001, efter en tapper kamp mot en övermäktig cancer. Han var född den 4 juni 1989 och sörjes närmast av mamma Tora (f. Fogel), pappa Björn och syskonen Anders och Ida.

Erik var en pojke med stor fantasi, klurig humor och ovanlig uttrycksförmåga. Hans främsta intresse var naturen och om den hade han goda kunskaper. Svampar var hans speciella vurm.

En alltför stor del av hans korta liv upptogs av sjukhusvistelser och läkarbesök. Redan vid 1 ½års ålder drabbades han av en svårartad leukemi, vilken tog lång tid att övervinna. Lillebrors benmärg räddade honom slutligen till livet den gången. Så följde år med dagis, skolgång och ett mera normalt pojkliv. Sjukdomen syntes övervunnen, men läkarkontrollerna fortsatte liksom behandlingarna av de sviter sjukdomen fört med sig. Så, i början av år 2000, upptäcktes en hjärntumör, som inte kunde kontrolleras trots smärtsamma operationer och cellgiftsbehandlingar.

Eriks begravning blev minnesvärd med mycket blommor och program och med stor uppslutning av, utom de egna, även skolkamrater, sjukvårdspersonal och vänner.

Håkan Johannes Heikius
1928–2001

Håkan Johannes Heikius avled den 5 oktober 2001 i sitt hem i Oravais 73 år gammal. Han var född den 21 augusti 1928 i Bertby, Vörå. Han var smedsare genom sin mor Edit, mormor Kajsa Greta Gåll tillhörde han släktgrenen Gåll i femte led.

Håkan gifte sig 1965 med Ingalill, f. Långskog. I äktenskapet föddes två barn. Håkan blev ensam i juni då Inga-Lill avled och barnen tidigare hade flyttat. Det blev för Håkan en stor sorg och ensamhet. Han var inte så stark efter att tidigare haft två slaganfall, men klarade sig ändock att bo ensam. Den här gången var det hjärtat som inte orkade mera.

Tidigt i barnaåren vaknade Håkans intresse för musiken. I 10 års åldern började han spela fiol men det var inte det rätta instrumentet utan bytte något år senare till dragspel. Han lärde sig spela och läsa noter på egen hand och uppsökte andra dragspelare som han kunde spela tillsammans med. Han tog kontakt med Paul Norrback, träffade Andrew Walter och Carl Jularbo. I början spelade han till och med på tåget mellan Vasa och Helsingfors. Småningom bildades en dansorkester med namnet Glory.

En tid arbetade han på Österbottens andelskassa (nu Andelsbanken) samtidigt som han tog pianolektioner hos Franz Haase i Vasa. I början av 1950-talet vistades han en tid i Sverige för att tjäna pengar och återvände med ett nytt dragspel. Han vann också en dragspelstävling i Helsingfors.

Han övergick till klassisk musik och sökte in till Sibeliusakademin och fick sin kantorsexamen 1964. Sin första kantorstjänst fick han i Oravais församling 1964 och där stannade han till sin pensionering 1995.

Håkans stora intresse var musiken. Han var ofta ute och spelade på olika sammankomster, för pensionärer och ensamma. De senaste åren tog han fram fiolen på nytt och spelade i en violinorkester.

Håkan hade också intresse för människor i sin omgivning. Han frågade alltid hur den och den mår, är någon sjuk i Bertby, eller hur har du det. Han talade gärna med äldre människor om gamla tider.

Håkan sörjes närmast av dottern Camilla med familj och sonen Fredrik samt syskon med familjer och många vänner.