Smedsgården i Socklot
– Datoriserad svinuppfödning
och museum med anor
Bengt Harald
På bilden här ser du, bästa Smedsättling, Smedsgården i Socklot med dess nuvarande förvaltare och ägare Lars Smeds i förgrunden. Gården är ett hårt knutet paket historia med ett innehåll som på olika sätt berör oss alla i släkten.
Förstoring. Kolorering: Peter Gullback.
En gård lever med och påverkas av dess beboare. Så har också de olika generationerna av människor som bott i gården präglat den utgående från de behov de haft.
Lars påpekar att också Smedsgården, vars äldsta del är uppförd i medlet av 1830-talet, genom åren ändrats och byggts om så att inte mycket återstår av det ursprungliga. Också en gammal gård skall vara en funktionell miljö för dem som lever och bor där och inte ett museum.
De nuvarande boarna på Smeds, Lars och Gun-Lis, har också, med iakttagande av den pietet som den gamla gården kräver, anpassat den till sin livsstil.
Om man tittar på exteriören på bilden är den del av huset som finns till vänster om det mörka foderbrädet tillbyggd så sent som 1989. Den tillbyggda delen rymmer bland annat gårdens kök. Orsaken till att man byggde i gården var att det var omöjligt att åstadkomma en funktionell lösning med den rumsindelning som fanns från tidigare. Delen till höger om det högra foderbrädet är tillbyggd så tidigt som 1904. Den delen innehåller sovrum. Mellan de båda foderbräderna finns den ursprungliga delen av gården från 1830-talet. Den delen rymmer bland annat gårdens storstuga.
– Var den gård fanns, där man bodde före 1830, kan man med säkerhet inte säga. En uppgift är, enligt min far Evert, att den skulle ha funnits endast ett femtiotal meter från den nuvarande platsen, säger Lars.
Automatiserad datautfodring
Inte bara hus som människor bor i förändras med tiden utan också de näringar som människor lever av. På Smeds är produktionsinriktningen i dag en helt annan än under fader Everts tid då korna utgjorde basen för jordbruket.
Under Lars' tid som husbonde är det slaktsvin som gällt. Han har hållit på med svin under mest hela sin tid som aktiv jordbrukare [öääääääääää´ 77777777777777777 yu666666666 – nu trampade katten Luna i klaveret] eller från 1966, för att vara exakt. När han berättar om sin svinuppfödning där vi sitter vid köksbordet upplever jag att det han inte vet om svin och just svinuppfödning är inte värt att veta.
Stora fodersilos och byggnader som krävs för svinproduktionen fyller en hel del utrymme på gårdstunet. Men så är det också en hel del svin som passerar det stora svinhuset, 700 per omgång.
I stort sett hela det smedska hemmanet jämte en del arrenderad jord producerar spannmål till föda åt slaktsvinen. Det utgör endast en åttondedel av det totala foderbehovet. En hel del spannmål köps också förutom avfall från olika industriprocesser i form av vassla och kornprotein.
Lars berättar att utfodringen sker helt automatiskt i form av så kallad datautfodring. Fyra gånger per dag portionerar utfodringsanläggningen uträknade mängder foder i form av en vällinglik blandning till varje box. Den nuvarande utfodringsanläggningen är sju år. Före det fanns en halvautomatisk anläggning och före det utfodrade man djuren manuellt från skottkärra.
Även om utfodringen sker helt automatiskt betyder inte det att djuren skulle behöva tillsyn. En gång om dagen kontrollerar han djuren för att förvissa sig om att allt står rätt till.
– Det här låter väldigt enkelt, men slaktsvinsuppfödning är nog mer problematisk än så, säger Lars. Djur och fodervolymer av den storlek som passerar svinhuset efterlämnar också ansenliga mängder gödsel. Miljökraven har blivit stränga och bland annat krävs lagringskapacitet för ett år för den flytande gödseln. Trots att det är fråga om ansenliga mängder blir man av med gödseln, som utgör god växtnäring på egna åkrar och på andras.
Smeds säger att det är svinhusets volym som bestämmer antalet smågrisar som kommer in och antalet slaktsvin som lämnar gården. Det har varit konstant under en relativt lång tid.
Smågrisarna köps utifrån – någon egen smågrisuppfödning har man inte på gården. I praktiken går det till så att ett företag samlar in smågrisarna från olika uppfödare i Österbotten, eftersom ingen uppfödare kan leverera de 700 smågrisar som behövs per gång. Problemet med den här formen av ”smågrisförsörjning” är att närapå samtliga sjukdomar, som för tillfället råkar finnas i uppfödarbesättningarna, också samlas i den omgång av djur som tas in.
– Lars säger att man hittills inte drabbats av någon katastrof, men faran ligger alltid på lur. Ett säkrare sätt skulle då vara att själv föda upp smågrisar.
Risker med EU
Under vårt samtal tangeras också frågan om EU och konsekvenserna av de öppna gränserna för slaktsvinsuppfödningen.
– Jag ser stora risker med EU, säger Lars. Alldeles i grannskapet härjar sjukdomar som är farliga för svinbesättningarna. Kommer de här sjukdomarna till landet sprids de ohjälpligt. Mest fruktad är svinpesten. Vi har ingen beredskap om den skulle slå till. Om något skulle inträffa får man ta ställning till det problemet när det drabbar, säger Lars.
Lars berättar att det efter anslutningen till EU varit ganska rörigt inom slaktsvinsuppfödningen. Som alla kunnat konstatera har priset på svinkött rasat kraftigt. För uppfödarna har raset varit större än för konsumenten, som köper sin köttbit över disk.
Svinuppfödarna får ett övergångsstöd som dock minskar efterhand. Ett nytt stöd är på kommande, men det hela är mycket flytande. Lars säger att det tack vare det här stödet är det möjligt att syssla med slaktsvinsuppfödning. Utan det här stödet skulle det med nuvarande priser inte finnas möjligheter att få uppfödningen att gå igenom ekonomiskt.
Trots att det just nu ser lite kaotiskt ut för näringen tror han att slaktsvinsuppfödningen har en framtid i Finland. Redan som förädlare av vasslan och kornproteinet är svinen en tillgång. Den här formen av industriavfall, som uppstår i stora mängder, skulle vara ett enormt miljöproblem om svinuppfödarna inte tog hand om det. En uppfattning om vilka mängder det är fråga om får man när Lars berättar att enbart gårdens svin sätter i sig 10 000 liter vassla och lika mycket protein per vecka.
Lars och sonen Sture, född 1970 och agrolog, delar arbetet på gården. Lars börjar närma sig den ålder då det blir aktuellt att lämna över i yngre händer. Även om man har ett scenario för framtiden för gården är inga strukturer än så länge klara, utan man fortsätter tillsvidare med den ansvarsfördelning som gällt.
Lars och Gun-Lis har också två döttrar, Kerstin som är född 1963 och är agronom samt Helena född 1966 och är sjukvårdare. De har familjer, Kerstin har ett barn och Helena har två barn.
Gårdsmuseum visar byhistoria
Vid sidan om det egentliga näringsfånget, svinuppfödningen, har familjen Smeds också ett stort intresse för gamla saker. Intresset har tagit synlig form i ett gårds- eller bymuseum, vad man nu vill kalla det.
En stor del av de gamla föremålen härstammar från den gamla släktgården där man varit känd för att inte i första hand kasta saker som blivit utslitna eller annars obehövliga.
– Av bybor har vi också fått en del saker berättar Lars vidare när han tillsammans med makan Gun-Lis förevisar gårdsmuseet. Byborna har gärna avstått från de gamla sakerna när de fått reda på att de kommer att tjäna ett gott syfte.
Lars och Gun-Lis vid en kastmaskin som härstammar från hennes hem. Kastmaskinen användes ännu i rätt sen tid för att rensa den tröskade säden.
Därtill har han kompletterat samlingen med föremål som han köpt eller fått som gåva utifrån. Ett gammalt tröskverk, exempelvis, införlivades med samlingen på så sätt att han fick syn på en tidningsannons om att ett tröskverk ges gratis till den som bara tar hand om det.
En idé med museet är att visa en bit av gårdens och byns historia samt under vilka förutsättningar människorna levde i en gången tid när jordbruk och fiske var viktiga näringsfång.
Tack vare att tidigare generationer som levt på gården inte i första hand kastat föremål och redskap som tjänat ut eller blivit överflödiga när de ersatts med nya, fanns det en hel del att ta fram i dagsljuset när Lars för några år sedan började bygga upp samlingarna i museet.
Lars säger anspråkslöst att det egentligen inte finns något märkvärdigt bland föremålen utan det är mest sådant som fanns på gården för användning i dagligt bruk. Det intressanta tycker han själv ligger i att föremålen är framtagna, utställda och på det sättet kan upplevas på ett fantasistimulerande sätt av alla som tar del av dem. Lars har varit mån om att ordna föremålen på ett luftigt och tilltalande sätt i olika avdelningar som bildar naturliga helheter.
För museet har han avdelat två våningar på sammanlagt 300 kvadratmeter i en gårdsbyggnad. I den nedre våningen har i huvudsak jordbruksredskap och andra tyngre saker fått plats. Träplogar för olika ändamål, harvar och körredskap. Den övre våningen har reserverats för möbler och husgeråd som ger en god uppfattning om vad som omgav människorna i det gamla bondesamhället och de villkor de levde under.
I samlingen finns också gamla plogredskap. Nere en rist som användes för att skära till plogtiltor med och upptill en enkel plog med vilken man därefter vände marken till tiltor.
Ett antal kvadratmeter i den övre våningen har reserverats för en rekonstruktion av nykarlebybon Josef Herlers villa Pelikanen som fanns på Nätön. Herler var på sin tid bokhandlare i staden och därutöver var han känd som skådespelare. Målningar på bräder som fanns som tak i Herlers villa är på ett autentiskt sätt placerade som tak också i den herlerska hörnan. Här finns vidare en del väggmålningar och möbler, bland annat en kommod med därtill hörande kärl av olika slag.
 Gun-Lis Smeds visar ett gammalt skåp med husgeråd från bokhandlare Josef Herlers villa.
Traktor med järnhjul
Till samlingen får också räknas en gammal Fordson traktor från 1924. Lars berättar att en liknande traktor i tiden också fanns på gården, men att den avyttrades i slutet av 1950-talet, något som harmat honom en hel del.
Traktorn som på den tiden rattades av fadern Evert var höst och vår i flitig användning både på egna och andras åkrar. Traktorn är försedd med järnhjul och något nöje att köra den på landsväg var det knappast. När Lars fick nys om traktorn tvekade han inte att köpa den.
– Så pass mycket nostalgi innebär det nog för mig, säger han.
En Fordson traktor från 1920-talets mitt ingår också i den smedska samlingen av gamla jordbruksredskap. För Lars representerar traktorn en hel del nostalgi eftersom hans far Evert i tiden ägde en liknande.
Bland jordbruksredskapen finns också en Wickströms petroleumdriven motor för tröskverk och andra maskiner som fanns vid seklets första decennier. Om motorn säger Lars att den representerar ett skede i den agrikulturella utvecklingen som man i Socklot hoppade över eftersom man från den ångdrivna lokomobilen direkt övergick till elmotorn som drivkälla.
Något museum av mer officiell karaktär med ordnade öppettider och sådant har Lars inte för avsikt att skapa. Men han säger att han gärna förevisar föremålen för intresserade.
En del människor, även grupper utifrån, har också varit och tittat på det han har att visa.
En vision Lars har för framtiden är att komplettera utställningen med gamla fotografier från Socklot.
|
