Minnesbilder. 50 arbeten i skrapteknik med tillhörande text av Yngve Still

14. Skördearbete

Ännu långt in på 50-talet skördade man säden på många håll med lie och skära. Sedan bands kärvarna med ett knippe sädesstrån och ställdes att luta mot varandra till en skyl eller också satte man dem på stör. Skördearbetet behövde många flitiga människohänder och på landsbygden var det en regel att också barnen hjälpte till med arbetet.
     Oppe i Österbotten fanns inte skördetröskor ännu i slutet av 50-talet, men självavläggare och självbindare började bli allmänna. Dessa maskiner underlättade skördearbetet betydligt. Och barnen behövdes inte i jordbruket på samma sätt som tidigare.
     Men på de stora bördiga åkrarna på södra Finlands herrgårdar var skördetröskorna allmänna. Och efter hand började de användas allmänt av traktens jordbrukare. En ny tid hade grytt för vårt jordbruk. Skördarna blev större och skördearbetet lättare. Bondens levnadsvillkor förbättrades, men samtidigt uppstod en social klyfta mellan arbetare och jordbrukare. Många ansåg att bonden hade fått det alltför bra. Men denna avundsjuka mellan de olika yrkesgrupperna bådade inte gott för framtiden.

15. Potatisupptagning

Sedan potatisen kom till vårt land har vi inte haft någon större hungersnöd. Också under krigsåren på 40-talet var potatisen det baslivsmedel som nästan alltid fanns till hands. Då odlade man potatis till och med inne i Helsingfors.
     Redan under 40- och 50-talen fanns enkla potatisupptagningsmaskiner, som kastade upp potatisen på marken, men de fordrade mycket arbetskraft, för potatisen skulle plockas upp för hand. I våra dagar har vi stora potatisupptagningsmaskiner, som tar upp potatisen på ett löpande band, där potatisen sedan kan sorteras för att slutligen samlas i en stor behållare, varifrån den sedan kan kippas i lådor för att föras till stora kylda potatislager.
     Sådana stora maskiner och lager fordrar dyra investeringar. Och då potatisen hela tiden tycks bli allt billigare är det få som i våra dagar vågar satsa på detta. Men människan kan inte leva utan mat och antingen måste statsmakten mera understöda jordbruket eller också måste matpriserna kraftigt öka, om vi i framtiden skall kunna äta rena inhemska livsmedel.
     Men i potatistäppor landet över odlas potatisen fortfarande på gammalt traditionellt sätt.

16. Skogshuggare

Skogshuggarens arbete var tungt, men det gav starka armar och rygg. Och till skogen färdades man med skidor. Många av våra stora skidlöpare hade tränat sina muskler i skogsarbete.
     Som verktyg använde man såg och yxa. Motorsågar var inte vanliga ännu på 50-talet. De träd, som skulle bli stockar, kapade man vanligen i omkring 5 meter långa bitar. Det som skulle bli ved sågades i en meter långa bitar och klövs för att veden bättre skulle kunna torka. Sedan radades veden i fyrkantiga mått, en kubikmeter i varje.
     När motorsågen kom underlättades skogshuggarens arbete avsevärt. Men de första motorsågarna skakade fruktansvärt och många skogsarbetare fick obotliga skador på grund av detta.
     I våra dagar har vi hypermoderna avverkningsmaskiner, som är snabba och effektiva men tyvärr förstör undervegetationen i skogarna. Och då det samtidigt behövs allt mindre folk i skogarbetet bidrar allt detta till landsbygdens avfolkning. Vill vi att hela vårt land skall vara bebott måste vi åstadkomma en helt ny befolkningspolitik.

17. Skogskörslor

Stockarna, propsarna och veden kördes ut med häst. Den finska hästen var mycket lämpad för ändamålet. Den var stark, uthållig och härdig men ändock snabb. Dessutom gjorde den att skogsbruket blev miljövänligt genom att den inte åstadkom sådana skador som skogstraktorer eller moderna tiders avverkningsmaskiner.
     Det är inte otänkbart att man i den nya tidens ekologiska skogsbruk igen börjar använda hästen. Då skulle den finska hästen uppleva en renässans. Om det nu ännu finns finska hästar, som har de gamla goda egenskaperna kvar. Tyvärr har väl avelsarbetet också här den senaste tiden gått ut på att skapa framför allt hästar för travbanorna.

18. Hästar

Bilden är en minnesbild från ett tillfälle när vi fyra bröder tillsammans med vår far övernattade i ett gammalt militärtält på Frösöns sanddyner utanför Nykarleby. Tidpunkten för händelsen kan dateras till slutet av 40-talet. Mitt på natten överraskades vi av en flock hästar, som sprängde fram över sanddynerna. Hästarna rörde sig fritt i terrängen, en halvö, som dock var avgränsad från fastlandet genom ett stängsel.
     På sommaren lät man hästarna, främst unghästar, ströva omkring på egen hand, men till vintern langade man in dem. På samma sätt förfor man med kvigor (unga kor) och kalvar.
     Fåren kunde vara svåra att hålla innanför inhägnader och dem hade man ofta att beta på större eller mindre holmar, där de fick gå lösa hela sommaren. Man gick på hösten man ur huset för att langa in dem (fårskall). På Björkö i Vasa skärgård har denna sedvänja länge bevarats och blivit något av en folktradition.

19. Kyrkfärd

På vintern när man skulle åka till kyrkan tog man fram den fina kyrksläden. Och hästen försågs med bjällra. Det kunde vara kallt att sitta i kyrksläden. Därför var man insvept i fårskinnsfällar. Och kusken hade en fotsid fårskinnpäls och -mössa, som han kunde dra ner över öronen. Kyrkfärden blev ofta en kappkörningsfärd, då var och en ville visa, att han hade den bästa hästen.
     Men till vardags användes kyrksläden inte. Då åkte man med en betydligt enklare släde, som bestod av medar på vilka man monterat en fyrkantig låda. Där var det mycket varmare att sitta.
     Sedan hästen helt trängts undan av automobilen har möjligheterna att använda den i trafiken också starkt begränsats. Ännu när jag genomgick folkhögskolan i decenniumskiftet 1949—50 fick vi lära oss att köra skolans häst. Men den stora trafiken på våra vägar gör att de nu är så starkt sandade, saltade och plogade att det är omöjligt att köra på dem med släde. Dessutom gör den livliga trafiken att de utgör en fara