Förord

När skolmyndigheterna ansåg, att det vore av intresse att få en historik av skolans tillkomst och utveckling, uppdrogs åt mig att sammanställa en sådan.

Då jag har bott på skolan i 60 år, har det varit angenämt och roligt att ännu en gång få uppleva skolmiljön bland forna lärare och elever och lika intressant har det varit att få lära känna byns många kulturkämpar, eldsjälar före själva skoltiden, vilka kämpat och stridit för vetande och bildning i min hemby.

Jag vill framföra ett uppriktigt tack till alla, som hjälpt mig med sakuppgifter och lånat gamla kort från tidigare skolår. Särskilt riktar jag ett varmt tack till skoldirektör Pehr Tonberg, som granskat materialet och skött om tryckningen.

Socklot skola i Nykarleby har verkat i 100 år 1983. Idag är det för oss en självklar sak, att vi har vår skola. Vi har ett skolväsende med en grundskola och många olika högre skolor, vilka hela tiden utvecklats enligt tidens krav för att kunna ge skolungdomen den tidsenliga utbildning och färdighet, som den behöver i dagens samhälle.

I denna historik kan man inte enbart behandla skolans 100 år. Man måste gå århundraden tillbaka, då folkbildningen småningom växte fram helt i avsaknad av skolor, TV, radio, bibliotek, böcker, tidningar, telefoner m. m. Under denna tid var det den muntliga traditionen, som var nyhets- och kulturbärare från släkter till släkter. Varje persons kunskapsframsteg och upplevelser, som fördes vidare till nya släkter i vår by, var steg i folkbildningens utveckling. Denna folkbildning utgjorde grunden, när folkskolan byggdes i vår by för 100 år sedan.

Helt kort vill denna historik omnämna: historiska fakta, kyrkans betydelse andligt och kulturellt, Socklot byarättsordning, enskilda personers insatser, vilka bidragit till att ge människorna i Socklot en första primär kunskap i läsning, skrivning och räkning.

Genom att allmän läroplikt infördes år 1921, blev skolans ställning i samhället starkare. Idag är grundskolan i samhället den största kulturella satsningen för vår framåtsträvande och duktiga ungdom.

Socklot by

När man reser norrut från Nykarleby långsefter den gamla landsvägen förbi gravgården, kan man på dess stengärde läsa: ”Nykarleby socken och Socklot byar 1831.” Med Socklot byar i minnet fortsätter vi resan 4 km och kommer till byn, Socklot.

Socklot by ligger mellan havskusten och den gamla kustlandsvägen. Byns skärgård ligger norrom Nykarleby älvmynningen. Tidigare var holmarna och skären talrikare än nu, för de flesta av dem har på grund av landhöjningen vuxit ihop med fastlandet. På samma sätt har det gått med fiskelägena, Grisselören och Nätören.

Socklot består av två byar kallade Storby och Lillby eller Storsocklot och Lillsocklot. Gårdarna i Lillsocklot ligger vid Socklotvikens sydöstra strand. På vikens västra strand ligger gårdarna i Storsocklot längs en lång bygata. I dag är den för Socklot by fordomdags så viktiga havsviken helt uttorkad och odlad.

Numera skiljer man vanligtvis inte byarna åt, utan man talar allmänt om Socklot by. Särskilt de uppväxande unga vill leva i en by.

Vår 100 åriga skola i dag är även gemensam för båda byarna. Likaså är bybutiken, ungdomsföreningshuset, bönehuset, olika föreningar och byabolag gemensamma.

Tidigare levde byns människor av jordbruk och fiske, men i dag livnär sig de flesta av pälsdjursnäringen.

De flesta impulserna kom från Pedersöre socken

Ända till år 1607 hörde Socklot till Pedersöre storsocken. När Socklot by låg på endast 15 km avstånd från Pedersöre, kan vi tänka oss, att socklotborna ganska ofta besökte sockenkyrkan. Till kyrkan färdades man promenerande längs kustvägen eller med båt sjövägen. Man lade till med sin båt vid kyrkostranden. Ett kyrkobesök var inte bara att övervara den katolska mässan, utan även att man träffade människor på kyrkbacken. Man kunde köpslå om medhavda varor och berätta större eller mindre nyheter. Mera vardagliga saker såsom hus- och båtbygge, föda och kläder talade man säkert om.

Det var därför ingen tillfällighet, att en namngiven socklotbo redan på 1400-talet var en kyrkans tjänare.

Enligt en gammal urkundsforskare i Västerås reste en man, Olof Nilsson, från Socklot by i Pedersöre till Närpes, där han blev förvaltare hos domprosten Fredrik Trast, vilken 1420 flyttade till Köping gård i Reso. Till Trasts frände Olof Nilsson utfärdades fullmaktsbrev år 1424. Nilsson är tydligen identisk med den Olof Nilsson, som Birgitta Magnusdotter Porse sedermera ihågkommit i sitt testamente. Birgitta Porse var en efterkommande släkting till heliga Birgitta. Eftersom Socklot by är en kustby, vaknade intresset för båtbygge och seglation mycket tidigt. Vi kan därför antaga, att socklotmän tog tjänst som sjömän på de fordellska segelfartyg, som lade ut från Pinnonäs hamn på seglats till landets huvudstad, Stockholm. Någon gång seglade de fordellska fartygen ännu längre ut i världen. Kan vi riktigt ana oss till, vad dessa sjömän upplevde på dessa segelfärder. Vilka spännande äventyr kunde de inte berätta om vid hemkomsten i sina gråa, små kojor i sin hemby.

Sedan kyrkan på 1500-talet övergått till den lutherska läran, blev kyrkobesöken för byborna av större betydelse. Det svenska språket gav prästens predikan ett betydelsefullare innehåll, särskilt sedan bibeln och andra kyrkliga böcker kunde läsas på folkets eget tungomål. Intresset för kyrkobesöken stimulerades och säkert utvecklades det svenska språket på ett annat sätt än tidigare i byarna även i Socklot.

En viktig sak var, att prästen också från predikstolen läste upp kungörelser på svenska, en officiell nyhetsförmedling till församlingsborna den tiden.

Socklot by överförs till Nykarleby församling 1607

Redan samma år var socklotborna med och uppförde en ny kyrka. Byn fick ett nytt andligt och kulturellt centrum. Sedan Nykarleby stad grundades 1620 kom Socklot by att tillhöra Nykarleby landskommun.

Ehuru Socklot by nu hörde till Nykarleby, fortsatte många bybor att resa in till Pedersöre och Jakobstad. Detta berikade människornas liv i byn i dubbelmått. Då Nykarleby stad sedan växte till en betydande sjöfarts- och handelsstad, kom givetvis staden att påverka och prägla livet i Socklot.

Ute i Europa utkämpades det svenska stormaktsväldets förödande krig. De fåtaliga soldater från byn, som återvände efter många års krigande, kunde berätta hemska krigsminnen. De kunde också berätta om främmande länders levnadsförhållanden och deras kultur.

Likadant var det med de män, som tjänstgjorde på fartygsvarven i Karlskrona. Hemkomna tog männen med sig sin erfarenhet i skeppsbyggandets nyaste metoder och kunde tillämpa dessa i sitt fredliga byggnadsarbete. På samma gång hämtade de med sig andra kulturella intryck, som berikade nejdens folkkonst, folkmusik, skulptur och husbyggnadskonst.

Under stora ofredens dagar seglade även socklotborna över till Västerbotten och bodde där. De tog intryck av mycket nytt, som de senare tog med sig vid återkomsten.

Socklot bykista

I mitten av 1700-talet blir Socklot byhistoria mera påtaglig. Den 20 februari 1742 utfärdades ett kungligt brev om att en by-Ordning skulle införas i byn.

I Socklot bykista har man funnit Socklot byrättsprotokoll från 1751—1761. I dessa protokoll kan man läsa, att by-Ordningen fungerade i byn. Alla bönder i byn samlades till byaråd. Under dessa byaråd fick bönderna vara med om någonting, som vi i dag skulle kalla vuxenutbildning.

Till först på byarådet, som hölls i tur och ordning i bondgårdarna, valdes en ordförande bland ledamöterna. Som skrivkunnig protokollsförare fungerade vanligtvis likvidationskommissarien, sockenskrivaren Gustav Wessman. Han var bosatt på Frost hemman i byn. Andra skrivkunniga var rådmännen Hans och Olof Aulin och Samuel Lithovius, vilka hade tillhandlat sig hemman på Ahlnäs och Tågs.

På dessa byaråd fick bönderna samlas till diskussioner kring sådant som berörde byagränser, vägar, broar, fiskevatten, kreatursbeten, skatter, böter och straff. Resultaten från dessa diskussioner upptecknades till byarättsprotokoll, vilka upplästes och godkändes. Sekreteraren skrev vanligen ledamöternas namn och vid gillande signerade bonden sin namnteckning med ett s. k. bomärke.

Socklot får bykarta år 1744

I Österbotten var lantmätare under medlet av 1700-talet sysselsatta med kartläggning. Socklot kartlades 1744, men den geometriska kartan har man ej funnit. En kartbeskrivning i avskrift finnes i bykistan.

En bykarta med beskrivning var för socklotborna den största tilldragelsen i byhistorien.

I kartbeskrivningen ingår bl. a. en förteckning över Socklot byns bondgårdar och deras ägare:

3/4 mantal skatte, 1/4 förmedlat 1647, bebor bonden Matts.

Kyrkobyggmästarna Riif på Ahlnäs

År 1777 den 21 augusti utfärdades flyttningsattest för Thomas Riif och hans familj till Nykarleby landskommun. Han köpte först Tågs hemman och sedan Ahlnäs. Sonen Jacob Riif den dåtida stora kyrkobyggmästaren, som byggde över ett 10-tal kyrkor i Finland och Sverige, bodde även i Socklot på Ahlnäs. Han ritade själv sina kyrkor och brevväxlade med de rikssvenska riksämbetsverken i kyrkofrågor. Han samlade kring sig skickliga kyrkobyggare, stenhuggare, timmermän, snidare, smeder m. m. Dessa kom från ett stort område. Naturligtvis var många kyrkobyggnadsarbetare från Socklot, emedan kyrkobyggmästaren själv bodde i byn. Många yrkesmän i kyrkobyggnadskonster flyttade också till byn.

I storstugan på Ahlnäs snidades många predikstolar och annan kyrkoinredning. Utanför stugan gjordes en övningsklocka för byns unga män, vilka fick göra sig skickade för klockringningen i Nykarleby kyrka.

Stenhuggeriet blev allmänt i byn. Under min barndom fanns det ett 20-tal välgjorda stenfähus. Många av dem står ännu kvar. Gårdarna i byn byggdes väl och dekorerades med utsnidade fönster, dörrar och farstukvistar.

Sedan Jacob Riif dog 1808 fortsatte hans byggmästare och yrkesmän. En Kantlin blev kontrollör vid kyrkobygget av Nikolaikyrkan i Helsingfors. En annan man vid namn Snåre byggde ett torn på kyrkan i Solf.

Det var som om Socklot by lyfts upp till en ny uppbyggnadsera genom kyrkobyggmästarna Riif och spår av deras arbete kan synas långt fram i tiden.

[Bidrag till studiet av släkten Rijfs kyrkobyggarverksamhet av William Wik.]

Kyrkans folkundervisning

Jag tror, att vi inte riktigt kan ana oss till den betydelse kyrkan med sina biskopar, präster och klockare inneburit för folkbildningen.

Det var påbjudet redan på 1200-talet, att präster, lärare och föräldrar skulle sörja för att barnen före sitt femtonde år skulle lära sig Fader vår och trosbekännelsen.

Samma undervisningsmetod förekom långt inpå 1500—1600-talet. Som handbok och lärokurs användes först en katekes av Olaus Petri och sedan Martin Luthers lilla katekes. Både gamla och unga skulle ur dessa böcker läsa efter prästen.

På 1590-talet stadgades, att skriftermål måste föregå nattvardsgång. Vid ett biskopsting samtidigt kunde dock konstateras, att resultaten var blygsamma.

Biskop Rothovius på 1650-talet hade en tredelad undervisningsmetod med repetition, förhör och straff. Mot de mest håglösa införde han förbud, som gällde nattvarden och äktenskapet.

Hitintills hade kunskapen gällt utantilläsning, men biskop Terserus började ivra för läskunnighet. Denna försökte han främja genom att sprida ABC-böcker, vilka han utdelade till församlingarna.

En annan biskop, Gegelius, arbetade mycket för folkundervisningen. Han riktade sig särskilt till de unga, vilka synes ha varit lättare att lära och mera mottagliga för kristendomskunskap.

Samma biskop påbjöd år 1675, att läsförhör skulle hållas i byarna. Vi kan antaga, att detta påbud även gällde Socklot by.

Prästen i Nykarleby utlyste, att läsförhör skulle förrättas i Socklot. Läsförhöret hölls i gårdarna turvis. Förrättningen inleddes med psalmsång ledd av klockaren och därpå följde bön, som hölls av kyrkoherden. Deltagarna uppropades och antecknades byahemmansvis.

Prästen förhörde innanläsningen och klockaren utantilläsningen. Vitsord skrevs ned både i kyrkoboken och på läsesedeln. Det utdelades som vitsord hela eller halva streck med eller utan punkt. Det blev med tiden en heder att vid läsförhöret kunna katekesen utantill.

Vid samtal med en 85-årig kvinna i byn påstod hon, att hon ännu kunde sin katekesläsning från ”pärm till pärm”.

Efter godkänt prov på ett läsförhör kunde ungdomen genomgå en skriftskola i kyrkoförsamlingen.

Åbo domkapitel hade redan år 1740 stadgat i ett cirkulär till prästerskapet att varje år hålla skriftskola i kyrkoförsamlingarna.

Skriftskolan slutade vanligen med att de unga för första gången fick del av nattvarden. Vidare berättigade skriftskolan till ingående av äktenskap och vanligtvis räknades de unga ha blivit fullvuxna och mogna att taga itu med livets arbetsuppgifter.

Byskollärare eller barnalärare

Erik olin

Under 1800-talet blev det allmänt att äldre läs- och skrivkunniga personer tog sig an barnen i byn för att lära dem läsa, skriva och räkna. Dessa kunniga och intresserade personer kallades byskollärare eller barnalärare. Många av dem verkade ännu inpå 1900-talet, till dess seminarieutbildade lärare anställdes och skolor byggdes.

Den främsta och mycket originella byskolläraren i Socklot hette Erik Olin. Hela sin livsgärning har han upptecknat i en skriftlig kvarlåtenskap, ur vilken skolrådet J. L. Birck tagit stoff till en uppsats kallad ”Erik Olin och hans byskola”. Innehållsförteckningen i denna bok upptar skolmästarens egenhändiga levnadsteckning; skol- och examenstal; egna religiösa textförklaringar; moraliserande betraktelser, tjocka och högintressanta minnes- och visböcker, innehållande både mästarens egna, hans elevers och f. d. elevers tidsmålande dikter av växlande form och värde. Till arkivalierna hör jämväl elevförteckningar, anteckningar och övningar i olika läroämnen att tjäna eleverna genom avskrivning; av läraren skrivna formulär till allehanda praktiska skrivelser, föreskriftshäften, sånghäfte, nothäfte, handskrivna skolhäften, m. m. Ytterligare må nämnas skolmästarens räkenskapsbok, innehållande hans penningeinkomster, resterande skolavgifter, recept på huskurer m. m. Tidsmålande är samlingen av brev från f. d. elever till sin avhållna lärare. Allvarstämning väcker sorgetavlorna över elever som dött. Skolmästarens tryckta böcker är ett 40-tal, men sannolikt har bokbeståndet varit större. — Här må nämnas 1734 års lag i originalupplaga, tryckt 1736, och Anders Fryxells märkliga Språklära med kort översikt av svenska språkets och litteraturens historia nionde uppl., Sthlm 1846.

Innanför pärmen på denna bok står skrivet: ”Tillhör Byskolmästaren Erik Olin. Denna bok är den första jag köpte till min lärdom för Skolan. Kofjoki den 24 september 1859”.

På bokpärmen står präntat: ”Eric Jakobsson Gertruds (Olin använde stundom i yngre år detta namnskick) ifrån Socklot by af Nykarleby socken”.

Redan av denna innehållsförteckning kan vi börja ana oss till, vilken ovanligt framsynt, mångkunnig, ihärdig och framför allt märklig begåvning denna Erik Olin var.

Erik Olin föddes den 27 augusti 1826 på Hintz hemman i Lillsocklot av fattiga föräldrar. Vid 1 års ålder förlorade den unge Erik sin far. Fattigåret 1831 nödgades änkan sälja hemmanet. Samma år härjade en farsot, som tog tre syskons liv och själv fick Eriks ögon skada för hela återstoden av hans liv. Modern med sin enda son Erik flyttade till Gertruds i Storsocklot, där hennes far ännu levde som bonde. Efter faderns död flyttade Erik med sin mor till Östensö i Pedersöre, där modern gifter om sig. Detta giftermål varade ej länge. Under en stadsresa till Jakobstad drunknade svärfadern på en insjöfjärd. Arvsföreningen efter svärfadern beslöt nu, att Erik inte mera fick bo med sin mor. Erik fick nu flytta till morbror Jakob Gertruds. Vid flyttningen till Socklot fick han bl. a. med sig en ABC-bok och en katekes. Hans mor sade vid avskedet: ”Glöm ej bort Guds ord.” Modern hade lärt Erik behjälpligt läsa i Östensö.

Någon boklig undervisning fick han ej i Socklot. Han säger själv, att genom flitigt betraktande av alla skrifter jag fick i mina händer och särdeles uppbördslängder, som kommo från sockenskrivaren till byalaget, underlättade mig att lära det stora och lilla alfabetet. Han säger vidare, att i avsaknad av all skrivmaterial kunde han vintertid, när det var ett tunt snölager på Storviken med en käpp i handen rista bokstäver i snön och sommartid rita i sanden vid sjöstranden. Långt senare skrev han, att han var den bästa eleven på klassen i denna fattigskola, som ingen annan ville gå i. Erik fick en griffeltavla och en griffel, när han var 12 år. Denna griffeltavla användes ofta och han trodde sig tycka, att hans sinne skulle vara mottagligt för lärdom i en skola.

Efter några år kom den kunskapstörstande ynglingen i skriftskola den 4—23 juli 1846. Han var då 17 år, och mottog djupa och bestående andliga intryck. Han kom med i den religiösa väckelsens själsstrider, innan han kom till själslig jämvikt och en evangelisk trosuppfattning.

Ännu som 30-årig arbetade han hos morbror Jakob, då några bönder kallade honom den 18 januari 1859 till barnalärare i Socklot.

Nu visade Olin, vilken lärartalang han var. I den nya skolan aktiverade han eleverna till eftertanke och att lära sig förstå det lästa. Eleven skulle kunna ge förståndssvar, vilket förnöjde föräldrarna. Vid elevernas dumma svar var åter föräldrarna missnöjda och förebrådde läraren. Föräldrar, som såg barnen skriva på tavlan, ansåg dem vara studenter och med tiden blivande herrskap.

Stor uppmuntran fick Olin av prästerna August och Henrik Heikel, vilka hade lagt märke till, att elever från Olins skola visade god läskunnighet och uppfattningsförmåga. Dessa präster ville också veta, vilken undervisningsmetod Olin hade i sin skola.

Efter 5 år tog Olin ledigt från sin skola och besökte Svedbergs skola i Munsala. Hösten 1864 lät han inskriva sig, 35 år gammal. Under 3 månader vistades han i Svedbergs skola och återvände därefter till sin skola i Socklot, där han fortsatte att utbilda sig på egen hand genom flitig läsning och skrivning.

Snart fick skolmästare Olin namn om sig att vara en mycket dugande lärare. Elever strömmade i stort antal till hans skolkurser. Eleverna betalade själva sin skolgång till läraren. År 1859 förtjänade Olin 7 rubel och det var stora penningar. Småningom blev Olins kunnighet ställd i församlingens tjänst genom protokollfört beslut vid ett sammanträde på Smeds hemman i Karby den 19 nov. 1869 av byamän från Socklot, Karby, Kovjoki och Markby byar. Nu började Olin 4—6 veckors skolkurser i alla dessa byar. Han arbetade året runt och skolkurser hölls även i Jungar, Åvist, Sundby, Lövö, Bennäs, Östensö, Katternö, Pedersöre, Forsby och i Purmo. I över 20 års tid arbetade nu skolmästaren med sin ambulerande skolhållning.

År 1874 kom prosten K. E. Stenbäck till Nykarleby församling. Han ivrade för folkupplysning. Han sammankallade socknens allmogemän till en sockenstämma, där sockenborna diskuterade grundläggande av skolor. Dessa män ville inte åtaga sig folkskolbyggande och saken fick bero tillsvidare på obestämd tid.

Efter denna motgång besökte prosten Stenbäck Olins skola och visade sin belåtenhet genom att i kyrkan år 1873 överräcka en bibel åt skolmästare Olin, som sade: ”Ingenting av allt annat har gjort mig rikare eller mera storsinnad.”

Ända till 1892 var Olins skola en viktig och ansedd uppfostringsfaktor att räkna med och elever behövde den ej sakna, fastän ett 70-tal privata skolor började arbeta. Därtill kan vi räkna med att hela 7 högre folkskolor grundades och bland dessa två högre folkskolor i Nykarleby socken, Socklot och Kovjoki år 1883. [Kovjoki år 1886.]

Huru frestande det än är, kan vi inte gå in på Olins intressanta och inspirerande undervisningsmetoder, vilka vid studie verkar moderna ännu i dag. Vidare kan vi inte förstå, huru skolmästaren klarade av alla praktiska saker: ständigt nya klassrum och elever, boningsrum, mat, kläder, förflyttningar och anskaffande av material. Allt detta förblir för oss en gåta.

Skolmästare Olin var inte bara lärare i klassen, utan han hade goda kontakter med skolelever, föräldrar och alla bybor.

Då våren kom, tågade skolmästaren i spetsen för sina elever försedda med skolans ringklocka sjungande genom byn. Kom man till en gård, där en aktad byaman bodde eller en gård, där någon av barnen hade sitt hem, stannade skaran och ringde med sina klockor. Gårdsfolket kom ut för att mottaga sångarnas hyllning. Sångerna, som barnen sjöng, hade skolmästaren själv författat.

Med särskilt intresse arbetade Olin för ett sedligt och nyktert liv. Sjungande tågade man med fanor genom byn för att höja intresset för nykterhet, som inte alltid var så god.

Skolstraffet kunde gå till på följande sätt: ”På lördagen sedan allt var avklarat i skolan, tågade skolmästaren och alla bestraffade till Viken, där bestraffningsmedlen symboliskt dränktes i en öppen vak eller vid fritt vatten slungades ut i sjön så långt man förmådde. Alltsammans skulle falla i glömskans sjö.”

Här följer utdrag ur ett tal till föräldrarna: ”Och nu vänder jag mig till Eder kära föräldrar och vänner, som ha kommit hit i dag tillika med dessa barn för att avhöra deras nu inhämtade kunskaper. Åt Eder lämnar jag dessa barn, bevisen dem den välgärning att Ni bedja Gud för dem anbefalla dem åt hans Andes ledning. Hvad är naturligare för barnen än att de betrakta sina föräldrars görande för det enda och rättaste af det de finna i verlden. Kära föräldrar, tilltala inte barnen med förbannelse, vrede och bitterhet, ty därigenom blir de icke alls bättre, utan de vänjas till hat, olydnad, vrede och förakt för allt som kunde vara dem nyttiga föreställningar. Kommen alltid ihåg Pauli ord: 'Reten icke edra barn till vrede, utan tala milda, vänliga, saktmodiga och kärleksfulla ord till Edra barn'.” osv.

I byn där han höll sin skola gav han råd och bistånd i praktiska angelägenheter. Han anlitades ibland vid bouppteckningar, arvsskiften, hemmanförsäljning, auktioner, m. m. Genom sin bibelkunskap blev han till vägledning och tröst i andligt avseende. Det blev en fruktbringande växelverkan mellan hem och skola, mellan lärare och föräldrar, som den fasta skolan och dess lärare aldrig kan uppnå.

I 32 ½ år ambulerade Erik Olin med sin byskola, tills han den 8 juli 1892 till följd av tilltagande sjuklighet, dåliga ögon, nödgades sluta sin verksamhet. Han har undervisat ungefär 3000 elever och han kände vanligen till sina elevers vidare levnadsöden och deras vidare utbildning och tjänstgöring i samhället vida omkring.

På sin ålderdom fick skolmästaren Erik Olin mottaga en stor utmärkelse. Statsrådet Z. Topelius hade i jan. 1895 stiftat och till Folkbildningssällskapet i Helsingfors överlämnat den s. k. 14 januarifonden och därvid bifogat 200 mk. En gåva à 100 mk, en ärepenning i guld utdelades åt Erik Olin i Socklot för arbete i den kristliga folkupplysningens tjänst.

Han levde sina sista år i Socklot by ofta vandrande djupt mediterande, pratande med byborna på vägen. En av hans allra sista utsagor lyder: ”Nog finns det nya läroanstalter snart i varje by och församling, men kanhända något av det gamla skulle passa eder i nya tider. Livet är människans skola, samvetet är hennes ris, det eviga livet är hennes mål. Det kan vara sista hälsningen till eder.”

Han avled den 29 maj 1897. Jordfästningen försiggick under stor anslutning i Nykarleby kyrka. Han är gravlagd på Nykarleby begravningsplats på den plats, där vinden susar som allra vackrast bland de stora björkarnas grenar och blad, ackompanjerade av tusen vackra fågelstämmor, medan solen om våren stiger grann upp i öster.

[Erik Olin och hans byskola av J. L. Birck.]

Lena Isaksdotter Snåre

En annan byskollärare är Lena Isaksdotter Snåre född den 30.8. 1853 på Snåre i Socklot. Hon är troligen den första lärare vårterminen 1883, som tillsammans med lärare Holländer handhade den provisoriska undervisningen. När hon den 22.3. 1885 anställdes i handarbete, stod det i protokollet, att hon tidigare meddelat undervisning i folkskolan.

Lärarinnan Viola Segerstam har i en bandupptagning för Anna Lisa Segerstam berättat bl.a. att Lena Snåre var syster till ”Simas-Fii”. Efter några års arbete som byskollärare sökte hon in till seminariet i Ekenäs.

Hon klarade inträdesprovet, men blev inte intagen till seminariet på grund av sitt kroppslyte, puckelrygg. Hon kallades allmänt i byn för ”Knylå-Leen”.

Ända till den 2.2. 1891 höll hon skolkurser i Socklot, då hon utflyttade till Kronoby. I 15 år verkade hon i Kronoby och vid sin återkomst till Socklot förde hon med sig nya mönster och färdigheter i handarbete, vilka utlärdes till kvinnorna i byn.

Den 29.9. 1906 flyttade hon tillbaka till Socklot. I kyrkboken omnämnes att småskollärarinnan Lena Blomqvist, född Snåre, inflyttat från Kronoby. Varför Lena och hennes syster Sofia antagit namnet Blomqvist har ej kunnat utredas.

Hon köpte åt sig en liten stuga vid Svarvas åbro, där hon levde endast två år. Hon dog den 18.8. 1908. Ett omdöme lever kvar i byn, att hon var en sträng, bestämd och arbetssam lärarinna.

Wilhelm Simonson Sigfrids

född 23.4. 1875 död 16.10. 1915, höll skolkurser i Socklot, Kovjoki och Markby på anmodan av prästerna i Nykarleby.

Elin Fagerlund

f. Forsström född den 12.3. 1894. Hon höll småskola i Smeds lillstuga. Hennes elever har berättat, att det var roligt i hennes skola. Hon var synnerligen bra att handha undervisningen med de små barnen i byn. Julfesten firades i Smeds storstuga, dit även julgubben (Löfholm och Martin Ahlnäs) infann sig till barnens stora fröjd. Elin Fagerlund var under senare år bosatt i Vasa och dog där den 26 februari 1983.

Alexandra Rundt

f. 1.8. 1874 och dog 15.3. 1956. Hon höll korta skolkurser i byn 1909 i flera bondgårdar. Hon bodde hos Johannes Wik.

Det finns sannolikt flera personer, som verkat som byskollärare, men tyvärr är de bortglömda. Skrifter och protokoll förtäljer inte något om deras uppoffrande arbete.

[Inf. 2008-12-07.]

Nationellt intresse för grundande av folkskolor i vårt land

Det första konkreta förslaget till ett nationellt folkbildningsarbete synes ha framlagts av tidningen Suometar år 1843.

År 1859 föreslog Fredrik Cygnaeus, att studenterna skulle utge en tidning för allmogen i Finland för att sålunda ge folket ökade kunskaper och möjligheter att hålla sig kunniga om utvecklingen.

Tidningen startade två år senare år 1861. Den fick namnet ”Folkvännen”. Några år inpå 1860-talet blev det den nyländska nationens främsta uppgift att höja den svenska befolkningens bildning.

Efter debatterna i ovannämnda tidning om inrättandet av folkskolor tillsattes en folkupplysningskommitté, vars arbete indirekt ledde till utfärdandet av Kejserliga kungörelsen av den 19 april 1858 angående grunderna för anordnandet av folkundervisningen i storfurstendömet Finland. Denna kungörelse förordar inrättande av fasta folkskolor vid sidan av redan existerande byaskolor och söndagsskolor.

Folkskolan kommer till Nykarleby landskommun

Under den tid, då Finlands folk beredde sig att med glädje och tacksamhet fira 25:te årsdagen av Alexander II uppstigande på tronen, väcktes för första gången en allvarlig tanke på att i Nykarleby landskommun inrätta fasta högre folkskolor.

Den yttre anledningen därtill var en skrivelse från höga vederbörande om firandet av kejsar Alexanders II:s 25 års jubileum som regent.

I kommunalstämmoprotokollet av den 22 februari 1880 heter det, att ordföranden pastor Johannes Bäck föredrog en till honom från Helsingfors kommen skrivelse, jämte thy åtföljande förslag angående lämpligaste sättet för firandet af Hans Majestät, Kejsaren Alexander II:s den 2 nuinstundande Mars infallande regeringsjubileum.

I anledning häraf och frångående det uti förenämnda skrivelse väckta förslaget, vilket vad denna kommun vidkommer, ej ansågs lämpligt, beslöto de närvarande af kommunens medlemmar enhälligt, att till uttryckande af sin tacksamhet för de mångfaldiga välgärningarna Hans Majestät låtit komma vårt folk och fosterland till del äfvensom sin glädje över, att hans dyrbara lif härtills blivit sparat, att inom fem år, räknade ifrån och med den 2 mars 1880 inrätta tvenne högre folkskolor, af hvilken den ena placeras t. ex. uti södra ändan av Forsby bleve gemensam för denna äfvensom Kyrkoby och Ytterjeppo byar, medan åter den andra uppförd någonstans norr om staden å plats, hvarom annangång beslutas, bleve gemensam för Socklot, Kovjoki och Markby byalag, kommande således landsförsamlingen att sönderfalla uti tvenne skilda skoldistrikt.

I övrigt beslöts att de redan befintliga och odisponerade äfvensom framledes församlingen årligen tillfallande brännvinsbränningens arrendemedel skulle efter framtiden skeende fördelning emellan bägge skoldistrikten, användas till bemälde folkskolors uppbyggande och iståndsättande, hvarjämte kommunalnämndens ledamöter borde förståndigas, att detta år före den 2 mars och sedermera under de följande 4 åren å sistsagda dag, var och en i sitt distrikt insamla och förteckna frivilliga bidrag för de beslutna folkskolorna, hvilka medel sedan förvaltas af kommunalnämndens ordförande, som äger för dem årligen redovisa.

Över detta beslut anfördes besvär, vilket framgår av kommunalstämmans beslut av den 27 mars 1880, då det beslöts, att frågorna om inrättande av de beslutna folkskolorna skulle lämnas beroende, tills dess beslutet vunnit laga kraft. Frågan om inrättandet av skolorna fördes dock vidare, och på kommunalstämman den 2 november 1880 företeddes en av lektor Gustaf Hedström uppgjord ritning till skolbyggnaden för de tre norra byarna, vilken ritning även av stämman blev godkänd.

Emellertid uppstod på denna stämma en längre diskussion, under hvars förlopp bonden Johan Vilhelm Marken inlämnade en av kronolänsmannen Fr. Forsén författad och av åtskilliga medlemmar af Kovjoki och Markby byar undertecknad skriftlig protest mot all folkskolbyggnad, men kunde intet avseende fästas vid denna skrift.

Kovjoki och Markby ledamöterna besvärade sig mot folkskolbyggandet av den anledningen att deras byar blivit förda till norra distriktet och avståndet mellan dessa byar var alltför stort.

På grund av att bonden Mickel Nikonen från Socklot by vid denna stämma föreslog, att en ny stämma skulle utlysas för att behandla frågan, huruvida inte kommunen i sin helhet ville gemensamt uppföra bägge skolorna och därtill använda de befintliga brännvinsskattemedlen utan fördelning per arvslott och mantal, lämnades frågan för denna gång beroende till nästa stämma, vilken hölls den 28 december 1880.

Då segrade Mickel Nikonens förslag med stor majoritet och stämman beslöt, att bägge skolorna skulle uppföras gemensamt med brännvinsskattemedlen och till lika belopp för varje skola.

Även platsfrågan för den norra folkskolan behandlades vid denna stämma. Mickel Nikonen meddelade stämman, att Socklot vid den s. k. Aspas åbro invid den allmänna landsvägen, erbjuder kostnadsfritt 20 kappland åkerjord för skolans behov, samt dessutom beslutit, att såframt skolan därstädes placeras på egen bekostnad lägga den grundval och uppföra dess stenfot. Ett likadant erbjudande gjordes av bonden Johan Johansson Lukus, vilken å kovjokibornas vägnar tillförsäkrade skolan cirka ett tunnland mark om skolan skulle uppföras i Kovjoki.

Lukus meddelade att kovjokiborna, såframt skolan bleve i Socklot placerad, skulle avsäga sig allt deltagande däri. Innan frågan om platsen slutligen skulle avgöras, anhöll Kovjoki byamän om uppskov till en annan stämma med platsfrågan. Stämman avslog dock detta med 387 röster mot 361 röster. Vid omröstning om skolans placering segrade Socklot med 411 röster mot Kovjoki, som erhöll 366 röster. I denna sega strid om platsen för norra folkskolan tyckes kommunens medlemmar allmänt ha deltagit, om man dömer av de avgivna rösternas antal.

I och med detta beslut var det avgjort, att en folkskola skulle byggas i Socklot. Kovjoki- och Markbyborna nöjde sig inte härmed, utan anförde besvär över beslutet. Först på stämman den 19 juni 1882 meddelade ordföranden, att Nykarleby landskommun erhållit utslag af H.K.M:ts nådiga resolution af den 16 sistlidne December med Socklot byalag som plats för folkskolan.

Enligt denna resolution förkastades sålunda Kovjoki och Markby byalags besvär. Härmed var motståndarna till skolan i Socklot inte nöjda utan ingick till Guvernören i Vasa län för utverkande av en ny kommunalstämma, vilken skulle behandla skolfrågan på nytt. Denna anhållan avslogs av Guvernören.

Den 20 november 1882 ålade kommunalstämman, medlemmarna av kommunen, som till kejserliga senaten skola hava ingivit besvär över guvernörens resolution, att inom trettio dagar efter det protokollet blivit justerat, till kommunalstyrelsen inkomma med diariebevis ifrån kejserliga senaten deröfver att besvär, ”därstädes” verkligen blivit anförda.

Vid denna stämma väckte Johan Lukus d.y. ett förslag, att Kovjoki och Markby byar skulle avskiljas till ett skilt skoldistrikt, men förslaget förkastades av en ny stämma, som hölls den 29 januari 1883, ehuru ordföranden Johannes Bäck mycket varmt förordade densamma. Men frågan upptogs redan den 29 mars 1883 av ordföranden. Till denna stämma var alla kommunens medlemmar uppbådade.

I protokollet heter det: ”Efter en mycket långvarig och ’högst liflig diskussion’ tillerkände äntligen kommunalstämman med 527 rösters pluralitet (i det att vid efter årets röstlängd anställd omröstning uti i hvilken äfven obesutna deltogo; 756 avgavs för och 228 röster emot förslaget) nämnda tvenne byars rättighet att bilda ett skilt folkskoldistrikt. ”

Därmed var också tvisten i skolfrågan bilagd och stämman kunde enhälligt besluta om en indelning av kommunen i tre folkskoldistrikt:

Socklot distrikt, till vilket hänfördes även Jeansborg, Kuddnäs och Frill hemman i Kyrkoby; Markby och Kovjoki distrikt samt Forsby distrikt.

Brännvinsarrendemedlen fördelades i framtiden även lika på varje distrikt efter mantalen. Så bilades tvisten i denna segslitna skolfråga, äntligen till allas fördel. Under hela den tid skolfrågan varit uppe satt som ordförande i kommunalstämman pastor Johannes Bäck, som med varmt intresse och med stor klarhet förde frågan till en lycklig lösning.

Den första, folkskolan i Socklot trol. 1886.

Socklot skola

Stämman utsåg samma dag en folkskoldirektion för Socklot distrikt. Till denna hörde som ordförande kyrkoherden W. Wallin, kapten C. O. Olsson, nämndeman M. Nikonen, sexman E. Ahlnäs, samt bönderna Jakob Harald och Johan Andersson Nybonde. När dessa direktionsmedlemmar var valda, överfördes alla folkskolärenden rörande Socklot från kommunalstämman till distriktets direktion.

Under ledning av den nyvalda direktionen vidtog Socklot skoldirektion omedelbart åtgärder för att bygga ett skolhus i byn. På distriktssammanträdet å Nikonen hemman den 14 maj 1883 beslöts enhälligt, att en folkskola, såframt förhållandena sådant tillåter, skulle i Socklot by uppföras.

Som tomt för skolan utsågs nu ½ tunnland jord å Ahlnäs hemman mittemot Nikola. Lön och naturaförmåner bestämdes åt läraren. Stenfoten skulle enligt beslut läggas redan hösten 1883. Under vintern 1883—84 släpades virke till platsen, så att byggnadsarbetet i tid skulle kunna påbörjas.

Till byggmästare valdes bonden Jakob Harald och till kassör kyrkoherden, direktionsordföranden W. Wallin. Den tidigare av lektor Hedström uppgjorda ritningen godkändes med mindre ändringar på sammanträdet den 30 september 1883. Skolsalen gjordes så stor, att den skulle rymma 60 elever, emedan man konstaterat att i distriktet fanns 100 i skolåldern varande barn.

Byggnadsarbetena gick raskt undan och själva skolhuset var färdigt på hösten 1884. Uthusbyggnaden finge enligt protokollen anstå till hösten 1885 med lärare Frostes medgivande.

Den 3 november 1884 företräddes räkenskaperna och ansvarsfrihet beviljades kassaförvaltaren. De kontanta utgifterna stego till Fmk 2.989. Det mesta byggnadsmaterialet hade distriktets medlemmar levererat gratis, liksom en hel del dagsverken.

Byggnadsskulden skulle inte uttaxeras utan tillsvidare balanseras och löpa med 4 % ränta. Skolhuset brädfordrades år 1897 och år 1905 uppfördes en s. k. bagarstuga på skoltomten.

Annons i Österbottniska. Posten nr 42/1884.

(Ur Österbottniska. Posten nr 43/1884)

Skolhållning, lärare och elever

Ehuru lokal för skolan uppfördes först till hösten 1884, vidtog dock Socklot folkskola med sin verksamhet vårterminen 1883. Inskrivningen försiggick den 18 januari och läsningen började den 21 januari i bonden Erik Sigfrids storstuga. Det står antecknat att denna skolstart var mera eller mindre provisorisk. Inskrivna var i början av terminen 36 elever och som lärare tjänstgjorde tidvis Nils August Holländer och troligen Lena Isaksdotter Snåre. Lärare Holländer handhade undervisningen till den 1 nov. 1884. Som lärare anställdes från den 1 nov. 1884 Matts Villiam Froste, som innehade denna tjänst till den 1 oktober 1915; alltså under 31 års tid.

Redan läsåret 1885—86 steg elevantalet till 86 elever. På våren 1886 dimitterades de första eleverna och dessa var: Johanna Wik, Albertina Harald, Johanna Smeds, Amanda Smeds, Sofia Nylund, Johanna Nylund, Amanda Nikola, Vilhelm Gertruds, Adolf Gertruds, Johannes Hemming, Karl Wik, Vilhelm Mickelä, Matts Rank, Johan Ahlnäs, Henrik Wik, Matts Ahlnäs och August Nikonen.

Många elever i lärare M.W. Frostes skola. [Förstoring.]

Det höga elevantalet, 86 elever, föranledde dåvarande direktionsordförande pastor J. F. Hellman, att för distriktsstämman den 30 september 1886 föreslå med hänvisning till gällande folkskolförordning att en biträdande lärarinna skulle anställas vid skolan. I protokollet härom heter det: ”Sedan härom diskuterats, stannade de närvarande enhälligt vid det beslut, att åtminstone tillsvidare låta denna sak anstå af orsak att medlemmarna i skoldistriktet, de äro alleredan mycket betungande genom de utgifter skolans iståndsättande och fortfarande underhåll kräfva och framledes kräfva, under närvarande, betryckta penningetider, ej se sig i stånd att kunna ikläda sig ytterligare utgifter, som anskaffande av en biträdande lärarinna komme att medföra!”

Dåvarande folkskolinspektören godkände inte heller att så många elever skulle undervisas av en lärare, varför distriktsmedlemmarna, på uppmaning av folkskolinspektören, blev kallade till ett nytt sammanträde för behandling av frågan. Ehuru inspektören uppgav, att staten kommer att betala det väsentligaste av lärarinnans avlöning och framhöll att elevantalet inte får överstiga 50 och att de övriga eleverna måste avvisas från skolan, vidblevo distriktsmedlemmarna sitt tidigare fattade beslut i frågan. Följden av detta var att en stor del elever måste sluta sin skolgång, huvudsakligen var det flickor, emedan man ansåg att gossarna hade större nytta av sin skolgång, om inte för annat så för att få kortare militärtjänstgöring.

Lärare Frostes sista elevkull 1914. [Förstoring.]

Med detta höga elevantal arbetade M. W. Froste hela sin lärartjänstgöring, tills han den 1 okt. 1915 avgick med pension.

Matts Froste var läraren, som kunde göra skolan intressant. Visserligen har det sagts att skoldagen kunde variera i fråga om tid. Mitt på dagen kunde eleverna gå hem för att äta. På eftermiddagen började undervisningen på nytt och slutade på kvällen kl 10 en del kvällar, när t. ex. slöjden var på programmet. Man bör även lägga märke till, att lärare Froste fick rätt av skolmyndigheterna på ett sammanträde den 16 okt. 1901, att han skulle få hålla fortsättningskurser i skolan på kvällarna med äldre elever och ungdomar.

Lärare Froste var också föreningsmänniska och kommunalman, föreningslivet, sången och musiken fick liv under hans tid. Redan år 1897 var Froste med sin sångartolva i Socklot till sångfesten i Åbo. Sockot ungdomsförening grundades och fick sitt eget hus ritat av läraren själv. I detta föreningshus försiggick en livlig verksamhet såsom teaterspel, gymnastik, idrott, stråkorkesterspel. Orkestern verkade långt fram i tiden och efter den fortsatte en hornorkester att spela på festerna i Socklot.

Lärare Frostes handstil ur dagboken. [Förstoring.]

Småskollärarinnor anställs och tvenne småskolor bygges i byn.

Det höga elevantalet i skolan under lärare Frostes tid avlastades något år 1910, när kyrkan anställde en småskollärarinna, som skulle ambulera mellan Socklot och Forsby byar. Vald till denna tjänst blev lärarinnan Nanny Ragnhild Andersson, gift Sundkvist.

Lärare Nanny Sundkvists småskolklass. [Förstoring.]

Denna småskola, utan egen lokal, arbetade i någon bondstuga eller som i Socklot i ungdomsföreningshusets serveringsrum. Lärarinnan fick själv också bo i detta hus. Det gällde för eleverna och lärarinnan att såga ved och elda, städa och skaffa nödigt skolmaterial för skolhållningen. En elev berättade, att när kölden blev för svår, fick eleverna springa sig varma och sedan fortsätta skolarbetet på nytt.

När skolterminen var till ända i Socklot, fick lärarinnan packa sina kappsäckar och flytta till Forsby, där det var samma förhållanden för småskolan.

Det verkar som om socklotborna inte var nöjda med en ambulerande småskola. I Lillsocklot hade eleverna dessutom en lång skolväg till ungdomsföreningshuset, som för övrigt av en del personer i byn ansågs som en olämplig skolplats.

På initiativ av bonden Vilhelm Harjulin sammankallades lillbyborna till ett möte för att diskutera skolfrågan. Protokoll från detta möte saknas, men enligt berättelse erbjöd bonden Vilhelm Harjulin en skoltomt på Hintzas backen, där byborna sedan byggde en liten småskola. Till arbetsledare utsågs Alfred Sundlin, som med hjälp av skickliga timmermän gjorde skolan färdig till hösten 1914. Kvinnorna i byn samlades till symöten och sparade ihop penningar för inköp av pulpeter, bord, bänkar och ett orgelharmonium, som ännu fungerar på skolan.

Lärarinnan flyttade in i lärarbostaden och på hösten vidtog skolarbetet.

Nu hade man trott att småskolfrågan var löst, men byborna i Storsocklot ville, att deras barn borde få gå i skola i Storsocklot på grund av lång väg till skolan i Lillsocklot. På grund härav var lärarinnan tvungen att ambulera på nytt mellan de båda byarna. En termin höll lärarinnan skola i Lillsocklot och den andra terminen i Storsocklot i den Lindströmska gården. Detta måtte ha varit en tung lärartjänstgöring. Sedan hon gifte sig med lärare John Sundkvist, tjänstgjorde hon inte längre.

Småskolan på Valln.

I hennes ställe valdes lärarinnan Judit Mårtens, gift Harjulin till småskolans lärare. Till dess Judit Mårtens kunde övertaga sin tjänst, var Sofia Frilund f. Harjulin t.f. lärarinna.

Med detta arrangemang mognade småningom tanken på en egen småskola i Storsocklot. Bonden Jakob Smeds samlade byborna kring ett beslut att en småskola skulle byggas på ”Walln''. Till byggmästare utsågs Axel Nylund. Byggnadsarbetet vidtog 1920 och till julen 1921 kunde skolan flytta in och fira julfest i den nya skolan.

Till lärarinna för denna skola valdes den 15 augusti 1921 Helga Cecilia Björklund, som kom att tjänstgöra på denna skola till 1937 då hon överflyttades till Forsby småskola. Denna överflyttning berodde på ett för litet elevantal för tvenne småskolor i Socklot.

Nu verkade under många år tre skolor i byn: Två småskolor, en i vardera byn samt högre folkskolan, vilken var gemensam för båda byarna.

[Inf. 2008-12-11.]