Nykarleby strax efter stora ofreden.

Axplock i statsarkivet.

För Österbottniska Posten av Hugo Svedberg.

Under tolfte Karls krigiska år, Stora ofredens tider, var Österbotten värst utsatt för fiendens härjningar i riket. Brända tomter, övergivna hemman med — som tingsprotokollen säga — »åkern i lindor, förfallna diken och gärdesgårdar samt skoggångna ängar var alltför vanligt och allmänt.« 1720-talet var återkomstens tid. Nedanstående rader från ett ting, torde ge en nulevande ortsbo några färgstarkare detaljer ur den tidens anlete. Endast i några små stavningsändringar skiljer sig avskriften från grundtexten.

»År 1722 den 15 februari och följande dagar hölls ordinarie häradsting i Nykarleby stad. Närvarande Befallningsmannen, Välbetrodde Reinholt Bullich och dessa ärliga män,

nämnden:

Mickel Runt, Simon Isaksson i Harioxen, Olof Mårtensson Kojonen, Mats Jakobsson i Ytterjepu, Måns Hansson i Ytterjepu, Mats Matsson i Socklot, Simon Matsson i Karby.

— — —

Borgmästaren i Nykarleby Högvälaktade Herr Joseph Klowensiin inlade ett memorial där uti han begärde:

1:o det Kyrkoby och Socklotborne må tillsägas att upprätta och vidmakthålla tvenne remmare, som det av gammalt och fredliga tider varit vane att vårda. Och förmantes bemälte [omtalade] byamän allvarsamt att i god tid samma remmare uppsätta och framgent bevaka så att genom deras försummelse dem sjöfarandom ingen skada ske må.

2:o Blev sockneallmogen befallt att enhälligt komma tillstädes och upptaga de undan fienden gömda samt nedsänkta kyrkklockorna när de därom tillsagde bliva.

3:o Undervistes allmogen att göra så stora tjärtunnor som Kungliga förordningen fordrar på det varken de eller Borgerskapet genom menmått på skada komma få.

4:o Befinnas hus och på somliga ställen stadsjutorne i rysstiden blivit uppfyllda med halm och boss varav fara för staden och kyrkan så mycket mera fruktas som fönsterhål och luckor stå öppna och eldgnistor lättare kunna inkomma samt de bosset antända. Varande ej ännu så många av Borgerskapet ej ännu hemkomne att de förmå av husen och gatorna bemälte skadeliga materie utföra. Ty anhåller Herr Borgmästaren att allmogen vid påfordran ville vara dem härutinnan behjälplig, vartill de anmantes, emedan icke allenast staden utan ock deras vackra kyrka lämnas i stor fara för eldsvåda såframt hus och gator ej behörigen rensade varda.

5:o Är Stora bron både till kistor och annat virke mycket förfallen och fruktas att hela bron vid nästa isgång medföljer. [Islossningarna kunde ibland vara våldsamma.] Fördenskull tillsades allmogen att nu med vinterföret framskaffa så mycket virke som några förståndiga bönder tillika med Herr Bor[g]mästare pröva till brons fullkomliga förbättring nödvändigt behöves. Behöves ock sedan isen lossnat så bygga och förbättra samma bro att igenom försummelse större omkostnad för dem och hinder för de resande förekomma må. Blivande jämväl Länsmannen tillsagd att hålla allmogen till samhällighet och lydnad i detta mål.

[När man läser att Stora bron hade det namnet redan i början på 1700-talet — hade trott att den nuvarande bron som stod färdig 1817 kalldes så — smärtar det ännu mer att namnet ändrades till Kyrkbron.]

6:o Är prästgården alldeles avbränd och förmantes allmogen att så länge föret påstår, framköra fyra stockar ifrån vart hemman samt några tiljor, näver och takved att prästgården så här som annorstädes med de nödiga hus må nästkommande vår bebygga.«

— — —

»Samtlige allmogen av Nykarleby socken andrager så muntligt som igenom en i Rätte inlagd skrift att alla deras ordinarie själasörjare vid fiendens infall i detta landet begivit sig på flykten och åtta års tid sig här ej höra låtit, varföre de blivit nödsakade att av fienden begära en präst och fingo en benämnd Petrus Uhlberg, som för dem under deras bedröveliga tillstånd under sju års tid såsom en rättsinnig lärare Guds rena ord flitigt predikat och de heliga sakramenten utdelt samt med ett ärbart skickeligt och ostraffligt leverne dem till en god eftersyn varit, hållandes alltid till godo det ringa som den fattiga allmogen till hans uppehälle kunnat hava att meddela. Och emedan de förmoda att Herr Kyrkoherden samt Kapellanen mag. Jesenhaus inom kort lära framkomma och ej annat veta än att den andra kapellanslägenheten är ledig, ty anhåller allmogen ganska träget att de kunde framgent få behålla bemälta Uhlberg till deras kaplan och själasörjare efter han så troget uti deras nöd dem med Guds ord tröstat och tillhandagått samt låtit sig efter deras enträgna böner övertalas och bliva kvar jämväl ock sedan Gud den allra högste fred förlänte, vilket dröjsmål de frukta honom till skada länder såframt han här icke försörjd bliver; vilket allt efter allmogens begäran således protokollerades och skall det Högvördiga Domkapitlet berättas.«

— I »Åbo Stifts Herdaminne« finnes ej Petrus Uhlberg upptagen bland Nykarleby sockens kapellaner under denna tid. I Haukipudas kapell är en Petrus Uhlberg kapellan 1703. Död 1736. —

Värt att observera är att bron över älven i staden i detta protokoll från 15 febr. 1722 , otvetydigt benämns ”Stora bron”! Detta som ett bevis att bron från början hetat ”Stora bron”. Det apokryfiska uttrycket Kyrkbron är ett journalistiskt bocksprång från tiden efter kommunsammanslagningen 1975.

”Återkomstens tid” den tid när flyktingarna från västra rikshalvan började återvända var inte mycket att se av det som varit den första staden, en något utbyggd by, nu brandruiner mestadels. Att kyrkan stod kvar har kanske att göra med att en aktning för heliga ting och symboler inte var totalt obekant för den ryska soldaten. Även det att ockupationsmakten tillsatte den för Åbo stifts lärde, obekante kaplanen Uhlberg. För kyrkliga åtgärder som dop, bröllop , begravningar, vilka gynnade ockupationsmakten att ha kontroll på inbyggarna och ekonomin, var kyrkan som fungerande institution betydelsefull.

Men i Haukipudas, knappt 20 km norr om Uleåborg, finns antecknad en Petrus Uhlberg år 1703. Hans dödsår var 1736. Det kan förhålla sig så att Uhlberg fick förpassning från Haukipudas kapell för att i Nykarleby, känsligt belägen på kusten och med goda förbindelser till moderlandet, behövde en effektiv övervakning i motsats till det avlägsna Haukipudas.

Munsala strax efter stora ofreden.

Axplock i statsarkivet.

För Österbottniska Posten av Hugo Svedberg.

När »Gud äntligen fred förlänte» Karl XII:s härjade rike, skulle också av Stora ofredens Österbotten bli bygd på nytt. Flyktingarna återkommo, den ena efter den andra. Många kommo dock aldrig igen. Den ena fann hemgårdens hus stå kvar, men förfallna efter 8—9-årig övergivenhet, den andra fann dem helt eller delvis brända. Boskapen var borta, allt var förfallet. Den mödosamt uppbrutna åkern behövde gräftan på nytt, diket ropade på yxan, vattnet saknade dragdike, bäckskvarnens hjul hade murknat. Kanske fann någon kvar i gömman kopparmynten, grytan och yxan, kanske fanns tjärkaggen kvar under storstenen. Men ofta var det ej så väl: snokande främlingar eller kvarstannande åboar hade ivrigt letat och tagit, vad de funnit i »Ingen-mansland». Det kunde hända, att en främling tagit gården i besittning. Kanske var han villig att stiga undan för den hemvändande husbonden, kanske hade överheten hunnit insyna honom till åbo på gården, och han vägrade gå. Tingsprotokollen från denna tid avspegla verklighetstroget tidens tvister och bekymmer. Några plock från tinget i Nykarleby den 10 oktober 1723 kunna belysa många dylika fall:

»Elias Matson ifrån Vexala uppvisar Befallningsmannens, Välbetrodde Reinholt Büllich, immission av 29 juni sistlidne, som tillåter honom antaga ett 1/2 mantal krono öde Holm i Vexala, vartill han cu om nödiga frihetsår anhåller. Härvid framkom förra åboens framledne Nils Mårtensons son Nils Nilson, som i denna sommar av flykten framkommit, begärer tillika med sin moder, hustru Malin Simonsdotter, och broder Johan Nilson få behålla samma hemman, som hans fader tillförne med berömlig flit byggt och bebott. Så hava ock dessa nu i höst uppbrutit och sått någon del av åkern. Däremot har Elias Matson, som ännu ej på hemmanet flyttat, därpå något arbete gjort, jämväl efter nämndens intygande i ryska tiden bebott ett annat hemman, varpå han ringa flit skall använt. I anseende vartill Generalmajorens och Landshövdingens, Högvälborne Baron Herr Reinholt Vilhelm von Essen, Nådiga behag Nils Nilsons begäran ödmjukast framställes.

*

»Änkorne hustru Sigrid och hustru Elisabet Grelsdöttrar ifrrån Munsala, som nyligen av flykten hemkommit, berätta att en främmande, Lars Pehrson, benämnd, från Viitasaari socken 1719 tillträtt 1/4 mantal krono Svarfvars i Munsala, som deras fader tillförne bebott och nu så mycket mera söka att tillträda som de till dess uppbrukande och vidmakthållande hava nödig arbetshjälp och därtill förskaffat sig några kreatur. Lars Pehrson svarar, att han av öde upptagit detta hemman som ock avbränt blivit, varpå han sedermera några hus uppsatt, samt en god del av åkern uppbrutit. I anseende vartill han den 19 okt. 1722 4 års frihet föreslagen blivit. Ty åstundar han vid hemmanet hävd bliva. Men emedan Rätten om kronohemmans beboende ej kan sig utlåta, ty haver hos Generalmajoren (o.s.v.) R. V. von Essen parterna därom vig i ödmjukhet att anmäla.»

Vid samma ting berättar Jakob Matson från Kantlax, att en Lars Anderson från Saarijärvi nyligen under hans flykt upptagit 3/4 mantal krono Räf, som hans fader och förfäder bebott. Lars Anderson, som tillträtt hemmanet sistlidna pingst och ringa arbete nedlagt, lovar avträda nästkommande vår.

Lars Anderson från Kantlax begär ersättning för arbete han nedlagt på bonden Josef Andersons hemman därstädes, som han bebott 1720, 1721 och 1722.

*

Till efterkrigstingen inströmmade böndernas ansökningar om skattefrihet för de närmaste åren (vanligen begärdes 4—7 år.) Det gällde för mången att med nästan tomma händer få hemmanet ur ödesmål. Envar framlägger för rätten sin ekonomiska ställning. De flesta ha hunnit skaffa sig några husdjur, men en och annan nyss hemkommen deklarerar fullständig brist. Enbart från byarna i Munsala inlämnas till tinget den 19 oktober 1722 över 50 ansökningar. Av dessa bönder äro över 30 i protokollet antecknade som nyligen från flykten hemkomna. Det var större delen av dessa byars bönder, som dessa år gingo till tings för att få skattefrihet. I tingsskrivarens protokoll äro ansökningarna tämligen trogna kopior av varandra. Knappt annat än en skiftande rikedom på boskap ger dem en smula variation. Två plock ur protokollet av den 19 okt. 1722 kunna gälla som prov på vad ansökningarna hade att meddela:

»Johan Larson ifrån Munsala by begär frihet på 1/4 mantal Svarfvar där hela både man- och fägården är avbränd och ringa hus sedan uppsatta. Av åkern ligger hälften i åkerlindor och det övriga i magert bruk med förfallna diken och gärdesgårdar samt skoggångna ängar. Under hemmanet finns knapp timmerskog men annan skog och mulbete till nödtorften, magert fiskevatten, 1/8 vattenkvarn. Bonden äger nu häst, l oxe, 4 kor, l ungnöt, 4 kalvar och 4 får samt behöver 4 års frihet, vilket dock Generalmajoren och Landshövdingen (o.s.v.) Reinholt Vilhelm von Essen ödmjukast underställes.»

»Mats Anderson ifrån Munsala by begär frihet på l mantal Back där husen merendels äro fördärvade, av åkern är allenast 24 kappland i bruk, det övriga i 8 års lindor med förfallna diken och gärdesgårdar samt skoggångna ängar. Under hemmanet finns skog och mulbete till nödtorften, knappt fiskevatten. Bonden är nyligen hemkommen ifrån flykten och äger ej flera kreatur än två kor samt behöver 7 års frihet, vilket dock Generalmajoren (o.s.v.) F. V. von Eisen ödmjukast underställes.»

Det är klart, att ödeläggelsen ej drabbat alla orter lika tungt. De allmänna pålagor, som de olika byarna av ålder undergått, kändes nu mångdubbelt tyngre, när armodet var de hemvändande nästan övermäktigt. De blevo tvungna ett vädja till samfälld hjälp ur förödelsen, och samkänslan visste säkert sin plikt nu mera än mången annan gång. Ett litet exempel, hämtat från sistnämnda ting också det:

»Samtlige munsalaboerne inlägga en skrift, förmälande att deras trenne utfallsdiken, tillsammans 1200 alnar långa, från landsvägen på Munsala ängar alldeles äro igengrodda, alla med skog uppfyllda, så att vattnet övergår ägorna och landsvägen och de resande med ganska stor möda framkomma kunna, varandes för Munsala byamän, som nu äro få och utarmade, omöjligt att utan kapellboernes tillhjälp diken upptaga och vägen försvarlig göra, vilket ock nogsamt bekant är. I anseende vartill samtliga kapellbor nu således frivilligt överenskommo att de — så snart tjälen näst kommande vår ur jorden är — skola öppna utfallsdiken, varefter Munsala-boerne såsom före detta skett skola hålla dem öppna och dessutom med dikande och påförande av sand hålla vägen vid makt, varöver brofogden Philip Granberg hand håller att den nu fördärvade vågen med allvar må förbättrad bliva.»

(Citaten här ovan äro något moderniserade.)

immission, åtgärd varigemom vederörande myndighet insätter någon i besittning av något (i allmänhet en fastighet), därigenom tillerkännande denne äganderätt eller en längre eller kortare tids besittningsrätt; särskilt dels om tillerkännande av värklig äganderätt eller ständig besittningsrätt, dels om införsel i gods eller inkomster på grund av skuld eller andra förpliktelser.