Pastorer
Nykarleby avskildes till ett eget pastorat 1607 under det Nie Carleby (enligt Jakobstads historia 1611). I den citerade minnesvärsen,
som allt till „Stora ofreden“ [1713—21] förvarades i stadens
kyrka, blev samtidigt „denna kyrckia ny“ först uppbyggd och dess första kyrkoherde Jacobus Sigfridi Borgoensis drev med nijt uppå
thetta arbete med flijt“. I förut redan delvis citerade minnesrim heter det vidare:
„Den förste pastor
loci månde han vara.
Omkostnad stor månde han ej spara.
Kyrkan, prästgården och storklockan skön
upprättade
han först. Gud give honom lön! —
Mycket kostade han av det han åtte (== ägde),
att hans efterkommande gott njuta måtte.
För sin lärdom och skickliga, höga förstånd
upphöjdes han till lantprost över Österbottna land.
Men nu är han av döden fullstött.
Själen fröjdar sig i Abrahams sköt.
Den andre pastor som fadren succederade,
Kyrkan förlängde och mycket förmerade,
var Johannes Jacobi Nicolaus försann
skickelig, vältalig och vällärd
man.
Fadrens upprättade verk med makt
förbättrade och upprätthöll han, ty gives honom tack.
Det lilla södertornet
han uppbygga lät
med egen bekostnad, som var man vet.
Den tredje pastorn i denna rad
följde brodern Jacobus i närmaste grad.
Faderns och broderns arbete fina
han lät utstoffera och med målning skina.
Stadsens och socknens hjälp ej sparas,
ty
månde fort med verket faras.
Den andra storklockan göts då,
efterkommande till åminnelse också.
Guds hus Han
prydde och lät stoffera
Gudi och sig självom till ära.
Den tredje klockan, om Gud vill,
skall ock innan kort komma härtill!“
—
[Hela dikten.]
Kyrkoherdar
Ovannämnde
Jacobus Sigfridi Borgoensis hade tidigare varit sacellan [komminister] i Pedersöre och dog 1625 såsom Nykarleby sockens och stads förste
kyrkoherde. Han efterträddes av äldste sonen Johannes Jacobi Nykarlus, prästvigd 1611 i Uppsala och tidigare kapellan under fadern. Honom
följde hans yngre bror Jacobus Jacobi Carlman år 1636, vilken tillades stor förtjänst om trivialskolans upprättande, varför
staden tilldelade honom skattefrihet för hela hans livstid för stadens hemman Forsbacka. Jacobus önskade gärna få sin son Knut,
sacellan sedan 1644, vald till sin efterträdare, men stadsborna hyste stor avvoghet emot denne. Prosten Carlman sökte då riksdagens bifall
ävensom domkapitlets, men fick avslag på båda hållen. Carlman vände sig nu med sin anhållan till greve Clas Tott, år
1653, som året förut förlänats med grevskapet Carleborg, men dog kort därpå, varefter herr Knut själv personligen uppvaktade
greven i Stockholm, dock fåfängt. Trivialskolans rektor Simon Caroli Anglenius samt konrektor Nicolaus Ringius aspirerade nämligen bägge
å kyrkoherdetjänsten. Anglenius var särskilt ledsen över den unge Knuts oförskämdhet att gå honom, rektorn i förväg,
förmenandes, „att det icke vari för mycket, om herr Knut härtill hade ännu gått i akademin och sett på pappret i stället
att rivalisera med mig, som redan satt med ämbete, då Knut ännu var en djekne pojke.“ Saken urartade småningom till en skandalprocess,
som en intressant småskrift behandlats av professor Carl von Bonssdorff i hans „Blad ur Nykarleby stads historia“.
Greve Tott reducerade
emellertid, såsnart han fått grevskapet i sin ägo, lärarpersonalen till endast 2, avsatte Anglenius och utnämnde rikssvensken
Ringius till rektor. Anglenius, som av greve Pär Brahe fått löfte om Ilmola pastorat, vilket av domkapitlet likväl tilldelades en annan,
anhöll då av greve Tott att i stället få Nykarleby. Men Tott, som tyckes särskilt protegerat [beskyddat, försvarat] Ringius,
svarade att han lovat detsamma åt Ringius. Anglenius skaffade sig då en rekommendation av 47 bofasta bönder i Nykarleby socken om sina
predikogåvor, lärdom och gudelighet, och att han „därtill är i bägge språken (svenska och finska) kunnig och välbegåvad“.
Nu reste emellertid herr Knut i sällskap med en Nykarleby bonde till domkapitlet och medtog, såsom det påstods, „olovandes och med
stöld“, socknens signet och avlät även en, såsom det också berättades, förfalskad skrivelse till greve Tott „från
gemene man i Nykarleby socken“, att „det vore en samvetssak att låta en främmande (= rikssvensk) undanstöta landsens egne barn
från någon lägenhet och dem i grund ruinera, helst i Nykarleby erfordras en med det finska språket bevand, ty det förutan kan
ingen kyrkoherde komma här till rätta! Stadsborna vilja nog ha Ringius, men bönderna stå fast vid herr Knut“. — Nykarleby
stadsbor anklagade nu herr Knut för lögn, stöld av signet och namnförfalskning. Borgmästare Bockmöller ålades därför
av greven, att härom anställa rannsakning likasom även om Anglenii skrivelse. Ingen a bönderna „erkände nu sitt bomärke“,
utan påstodo de att „den, som tagit dem, han haver stulit dem som ingen redlig man“. — Magistraten anhöll härpå hos
greven, att han måtte utnämna Ringius till kyrkoherde „men ingalunda varken Knut för dennes stackota [stecko är ett dialektalt
ord för kort] tjänster och stora ungdoms skull“, ej heller Anglenius för hans påstådda osedliga liv. Tott skrev nu ett mäkta
peremptoriskt [slutligt, avgörande] brev, att han utnämnt Ringius och „näpste“ tillika både magistraten och sin egen hauptman
Werne, att de i denna sak, liksom även häradshövding Nycarlus, „ej genast och med all kraft förhindrat böndernas uppeggande“.
Nu försiggick äntligen den 31 december 1653 kyrkoherdevalet på rådhuset i Nykarleby, varvid Ringius „under stort larm från
bönderna“ blev vald. Knut reste strax efter valet i sällskap med en bonde från Munsala till domkapitlet och överklagade valet,
varpå biskop Eskil Petreus förordnade prosten i Kronoby Jacob Brennerus att anställa nytt val, varvid 70 stadsbor och numera även 83
bönder röstade på Ringius och endast 27 bönder på Knut. Men dennes, moder, änkeprostinan Margareta, som även annars
tyckes ha varit ett riktigt „rivjärn“, och som egentligen torde uppäggat sonen, lyckades genom sina intriger uppskjuta Ringius utnämning
till år 1655. Ringius dog dock sist som kyrkoherde i Nykarleby 1680, sedan Anglenius tidigare avlidit. Herr Knut som dock ej kunde genom bristande
bevisning fällas för stöld och förfalskning, utnämndes i stället till fältpräst vid Österbottens
regemente och dog under kriget i Polen.
Under Ringius efterträdare Samuel Alanus inträffade stadens hemsökelse
av ryssarne, som här intågade 1714. Kyrkvärden, rådman Nils Brask skyndade att dessförinnan låta nedsänka de två
största kyrkklockorna i en båt i Karviken, 1 mil norr om staden (vid Karby), „därifrån de efter freden sedermera med Guds nåd
upptogs“. Den tredje kyrkklockan bortfördes av fienden mot tro och loven och trots den av staden genom handlanden Andersson till furst Galitzin
betalade brandskatten av tiotusen daler silvermynt. Kyrkskruden och kyrksilvret, främst den av grevinnan av Karleborg, fru Kristina Brahe skänkta,
dyrbara silverkannan, räddades likväl av kyrkoherden och rådman Brask samt borgmästaren Johan Falander, vilka jämte alla stadsborna
utom tio eller tolv hushåll flytt över till Sverige. Ryssarne släpade då på furst Galitzins befallning kapellanen Pär Uhlberg
från Ijo att sköta gudstjänsten och kyrkoherdeämbetet i Nykarleby.
[Läs mer:
Beslut
om att klockorna skulle bärgas i Nykarleby strax efter stora ofreden av Hugo Svedberg.
I Vinter- och
vårdagar ur Fältskärns berättelser berättar Z. Topelius om hur en kyrkklocka bärgas.
Ett
prestval på 1650-talet av Carl von Bonsdorff.]
Kyrkan
Den älsta kyrkan i Nykarleby, uppbyggd 1607, torde enligt traditionen och såsom förut nämnts, stått ett stycke norr om den nuvarande
Heikelska gårdstomten. År 1708 byggdes den nuvarande, sedan biskop Gezelius givit befallning om den gamla kyrkans försättande i bättre
skick. Man beslöt dock i stället, att bygga en ny efter en av asessor Elias Brenner uppgjord ritning, som
av borgmästaren Falander anskaffats. Sommaren 1708 upptimrades den nya kyrkan, som blev fullt färdig följande året och invigdes den
första advent 1708 av kontraktsprosten, magister Isak Falander. Den pryddes 1710 med sitt kyrktorn, vartill en kyrktupp av koppar beställdes från
Stockholm och förgylldes av kopparslagaren J. Petri; handlanden Ryss hade för dess inlösen förskotterat 350 daler kopparmynt. Klockstapeln
åter uppfördes 1703-1705.
Efter fredsslutet begynte stadsborna med all iver ånyo pryda sin kyrka, som brädbeslogs 1723, rödmålades
och förseddes med ett nytt torn. År 1753 blev den „med målning illuminerad“ och försågs med en ny altartavla, predikstol
och läktare, „till stadsbornas stora stolthet och förnöjelse“, varför det också heter i en samtida beskrivning: „och
kan Nykarleby kyrka, efter den förra även kallad Sancta Birgitta i anseende till sina sirater [prydnader, utsirning] med allt skäl passera
för den prydligaste i hela Österbotten“.
Av 1700-talets målningar finnas numera, sedan kyrkan i likhet med andra Herrans hus
vandaliserats efter senare tiders smak och väggarna övermålats, endast takmålningen med Ulrika Eleonoras och Fredrik I:tes krönta
namnschiffer i mitten. Den gamla altartavlan upphängdes ovanför sacristiedörren, sedan kyrkan år 1898 erhållit som gåva
av asessor O. Lindbohm och hans maka den av Aexandra Såltin målade vackra altartavlan, föreställande Kristi
förklaring.
Kyrkans gamla orgel av år 1786 [skall vara 1768] förfärdigad av byggmästar Anders Teliin i Gamlakarleby,
begagnades allt till år 1909, då den nya uppsattes av E. F. Walker C:o i Württemberg. Den har 19 stämmor, 2 manualer och pedal och
kostade 11,400 mk.
Utom de redan nämnda själaherdarna i det gamla Nykarleby, nylänningen, Borgåbon Jacobus Sigfridi Borgoensis
och hans 2 söner och efterträdare i ämbetet, Johannes Jacobi och Jacobus Jacobi Nycarlus, vilkas förtjänster om församlingen
och kyrkan tidigare relaterats, må omnämnas Samuel Alanus, kyrkans förste hävdatecknare eller rättare rimkrönikör, död
1742 vid 94 års ålder. — Hans föregångare var den även tidigare här omnämnde rikssvensken trivialskolerektorn
Ringius, om vars val så mycket clamamus [ståhej] hade uppstått i tiden, Alani efterträdare var Michael Jessenhaus, vilken omtalas
såsom en synnerligen dråpelig Herrens tjänare, död även han vid hög ålder, 80 år, samt Johan Remahl,
stamfader för en präst- och skollärarsläkt, som i generationer framåt bodde i staden och varom den s.k. „Rimalsbacken“
ännu erinrar, där en av dess medlemmar, pedagogen Remahl i tiden begick självmord. Den sista kyrkoherden under svenska tiden var prosten
Mathesius, en synnerligen älskvärd, nitisk, from och dugande själavårdare vilken, tyvärr, av den i Fänrik Ståls sägner
ofta ohistoriske Runeberg använts som modell för herr prosten i „Döbeln vid Juthas“. Enligt framlidne v. häradshövding
P. V. Lybecks meddelande åt mig, hade Zachris Topelius ofta plägat uttala sitt stora misshag över, att Runeberg utan all hemul [berättigande]
hugfästat på sätt som skett, „den hedersmannen“ Mathesii minne. —
I kyrkans förstuga bevaras, inmurade [infästade]
i väggarne, några gamla gravstenar över dess märkesmän, under äldre tider. Under kyrkgolvet vilar den i slaget
vid Napo by fallne hjältens, överste von Essens lik, vilket enligt en rapport från den svenske officern Colling le Clair (av d. 13 mars
1714) påfanns några dagar efter slaget „liggandes ibland sine regements döde, blott och naken, vilket lik jag borttog, köpte
kista och skickade till Nykarleby stad, där det bisattes i kyrkan“. — [Det är anledningen till att Odert Reinhold von Essens vapensköld finns i kyrkan.]
|
