5.
Tisdag. Josephine Calamnius hemkom på Najaden från sin Franska resa.
— Jag såg henne ej än. — Red ut åt Lippjärfvi.
— Väntade Turdins — Morbror G. hade rest ut emot damerna. Jeana,
Blank och jag spatserade ut åt bron, narrades af några andra genomresande
vagnar. — Point de vue.
6 sept.
Onsdag. M i n n a m n s d ag. —
Blommor på caffebrickan som C:a skramlande bjöd der jag sof kl. ½
7. — Doftande Löfkojor. — Visite i staden. — OE. — Endast
Neuman och Federley gratulerade och följde mig hem på f. m. då
vi togo en klock. 11. —
E. m. Red
ut till vårt folk som 20 personer starkt skuro korn på Nyåkern.
Besåg med myndig min arbetet. Trakterade derefter med bränvin öfver
laget och lemnade sällskapet ganska belåtet. Red så söderut
åt Juthbacka, vände vid grind och så hem i sträckt galopp.
— Dröp af svett när jag steg af. Hemma fann jag mormor Wacklin
och vår gamla Anna Helena som begge gratulerade. Goda menniskor. —
Sednare i skumma qvällen till staden — visite hos Färg. Wahlberg.
Derefter slag omkring. Men point de vue. Flickorna Lindqvist voro i dag hos A. H.
Backman och fru Downer.
7. Thorsdag.
En högst treflig dag. — F. m. Promenad med bössa åt skogen.
Solen sken mycket varm. Ingen hare och ingen tjäder. Blott grönsiskor,
gulsparfvar, motaciller — dem ville jag ej skjuta. — Hvila i skuggan
af en väldig gran. — Vink af Lundmark, „kom ut i e. m.“
— Ja Gubevars! Turdins hemkommo kl. 2 e. m. — Träffade Hindrik
som hastigast. Hindrik hade haft mycket roligt. „Men hvad tycks? Jag såg
visst legioner med flickor, både i Vauxhalln och andra ställen i Stockholm
— men ingen så söt som Emelie Lindqvist.“ Klockan var omkr.
5 e. m. då vi från T:ns promenerade ut åt Juthbacka, då
lyckan så ville, att vi just vid bron uphunno flickorna Lt och T:a Mellberg,
gående — samma väg. Ainsi compagnie. B. courtoisie, c'est comique.
Et moi?
Hos Lk. befunno sig Isak Lindqvist och
Häggström. Men nu fingo flickorna arbete — nästan utan mellanskåf.
Först Hertziska Rondon, solarstycket, för 2 piano. — Var det fantasie?
var det partiskhet för de spelande? Jag vet ej. Men mig förekom det
som om tonernas vågor brusade skyhöga upp, så att de nådde
till andens spetsar, och anden försänkte sig deri och försmälte
tillsammans med dem i oändeligt flödande klarhet. Hertziska Rondon är
lik en gryende morgon — först en stilla glänsande rodnad, sedan
en stigande sol, än med en bländande åt alla sidor blixtsnabbt
strömmande glans, än med skyar, drifna af vinden, böljande och
vaggande i skiftande purpur och guld. Derföre hvilar ock öfver hela
stycket ett solsken, oändligen herrligt och ljuft att skåda. Derföre
är det ock lättare att förstå — ty sällan är
ett sinne så hårdt eller så beklämdt, att icke någon
stråle smyger sig in deri och breder sitt klara skimmer deröfver.
Men derefter spelte flickorna, Emelie och Thilda
Mellberg, sitt Adagio m. m. af Moscheles. — Det är ett stycke af
underbart djup och derföre svårt att förstå. — Jag
hade hört det engång förr, fäste mig då endast vid
det brillanta och ljuft harmoniska som öfverallt framblixtrar derur. —
Nu satte sig Lundmark brevid mig. „Det fägnar mig att musiken intresserar
er. Men var nu upmärksam och följ noga med, gif akt på de ställen
jag utmärker. Få se om det ej då skall synas i ett helt annat
ljus.“ — Och flickorna spelte, hänförande väl, samman
stämmande så noga, att det merändels var omöjligt att säga
hvilketdera pianot då spelte och liksom lopp framom det andra. Och när
jag då anansträngde öra och sinne att fasthålla det hela
i dess stigande utveckling, då förekom det mig som om en oändeligen
djup idée updykade derur, icke i solskensdrägt såsom i det förra
stycket, men såsom ett underbart Måndunkel, hvari var uplöst
allt jordens „We und Wonne“, bägge kämpande för försoning
och frid. Så fortgår genom hela stycket en kamp mellan detta „We
och detta Wonne“, som aldrig i ord kan uttryckas. När då den ena
af de kämpande krafterna blir öfverlägsen och likasom söker
att öfverrösta den andra, upkommer en tonstrid, en disharmonie som har
en djup och philosophisk betydelse. — Men småningom afmattas de stridande,
ett decrescendo vidtager, begge krafterna komma i en slags jemvigt, och ur denna
jemvigt framträder då i moll och piano en samklang af begges röster
i outsägligt ljufva och rörande toner. Och dessa toner, äro de
ej stämmor utgångna ur andens innersta djup, sörjande flygtingar
från den eviga harmoniens saliga källa, klagande andar som begära
sin frid och sitt himmelska hemland åter? Men icke är det i Moll som
harmoniens fulländning ligger — här är blott aningen, längtan,
icke vissheten, målet, icke segern, men den heliga törsten derefter.
Och derföre går genom hela Moscheles Adagio en mägtig men på
engång mild och förklarad ande som likasom pekar åt höjden
och säger melodiskt: „der är mitt eviga mål!“
Så
klarnade här en del af tonernas oändeligt rika och mångfaldiga
verld, väl såsom en aning blott, men en aning ovärderlig genom
sitt djup och sin skönhet. Och derföre är jag tacksam mot Lundmark
som först sade: märk! och mot de englabarnen som skönt, så
känsligt och uttrycksfullt utförde dessa stycken. Derföre sade
jag åt dem: „den bästa lön för er vackra musik vore
att ni finge höra er sjelfva spela den.“ — „Ja, sade Emmy,
vi höra nästan intet alls af hvad vi sjelfva spela — men jag skulle
så längta att höra någon annan spela detsamma för oss.“
Men Lundmark sade: „Tack, Emmy och Thilda. Det här Moscheleska stycket
ville jag höra när jag dör.“ — En annan gång sade
han: „vore ej musiken, så ville jag längesedan vara i grafven.“
Farbror Isak var stolt och lycklig, och det med
rätta. Flickorna sjelfva blyga och anspråkslösa, men också
de litet lyckliga — goda, snälla barn! — Men Häggström
var rolig att se, huru han, som annars aldrig bryr sig om musik, der man ej kan
vinna något dermed, här bemödade sig att synas som en stor beundrare
och amateur. „Jag är utomordentligt svag för musik, utomordentligt
svag, jag försäkrar Herr Rådman. Mamsell Emelie spelar då
alldeles obeskrifligt väl. Tullförvaltarn kan vara öfvertygad om
att ingen kan vara mera intresserad af musik än jag.“ Jag såg
väl, att Tullförvaltarn var litet Thomas, men i sitt goda och veka lynne
tycktes han nu sätta tro till en del af försäkringarne. —
Åt Emelie sade Hm: „Men tillstå nu M:lle Emelie, att ni spelar
obeskrifligt, gudomligt vackert. I ert ställe skulle jag vara stolt —
öfver en sådan musik.“ En smula ond öfver sådant tal,
sade jag då, något hastigt: „det torde vara bäst att icke
vara stolt öfver någonting“. Men Emmy rodnade, jag tror visst
icke hon misstyckte m i n a ord.
Så
promenerade vi hem, alla i sällskap vid halfmånans sken. Jag hade redan
frågat Emmy hvad hon skref så flitigt då och då. „Jag
skref bara opp några dagar ur Ephemererna för min dagbok.“ —
„Dagbok! Det är ju trefligt att vi sympathisera. Men jag försäkrar
att det skall vara dubbelt så roligt att skrifva Ephemerer hädanefter.“
„Nu godnatt! och måtte ni drömma
bara scherzando!“
Och måtte hela
ditt lif vara en vacker Rondo, vek som Moscheles's moll, och stark och skön
och glad som Hertz's Allegro och scherzando.
8.
Fredag. I sitt hjertas glädje sade gubben Lindqvist i går: „för
all del go' herrar, låt oss nu träffas snart, i morgon t. ex.
hos mig“. „Men, invände då Lundmark, ni har ju ert instrument
här, vi kunde så gerna träffas här och höra om våra
vackra stycken.“ — „Nej, sade Lt, till mig ska' ni komma.“
Och vi kommo nu i dag, enligt aftal, Lundmark, Häggström, Blank och
jag, kl. ½ 6. Gubben var mycket artig som alltid hos sig. Men ingen
skymt af fruntimmerna fingo vi se, vidare än en skymt af lilla Augusta. —
Blanken var en smula otålig, d:o jag, men jag lät mig icke märka.
Sednare kom Turdin dit. Thé bjöds och
thoddy dracks, kryddadt af Häggströms anekdoter, Turdins berättelser
om Petersburg, Lts och Lrks disputer om Svenskar och Ryssar, under det conversationen
mest vände sig kring militäriska ämnen.
Månne
Häggström speculerar på Emmy? — Tror knapt, efter han fjäsar
ouvert. Är åter en fint att blanda om sina kort — En stor politikus
till karl. Hem kl. öfver 9. —
9.
Lördag. Promenad med bössa. Träffade vid nya
kyrkogården Hindrik. — E. m. kl. 6 till Lybeck — hvarest
befunno sig Blank, Häggström, Dyhr, Backman m. fl. — Thé
och tobak. Stockholmska historietter af H. Backman. Var också fråga
om Jeana B:s berättelse om Dyhrns och Emelies promenade på Alörn
och E:s osanning. Dyhrn sökte rättfärdiga sig och henne. —
Jag är här mera böjd att tro Dyhrn. Löjligast var fru Benzelstjernas
ord: „voi fänin, om modren sku' se det här!“ — Men Hindrik
hade en annan gång märkt något dylikt angående en månskenspromenad
på bron. — Aj, aj, liebes Ding! Mais l'amour est aveugle. Jag tycker
förb. om flickan ändå — — — sade Hindrik.
— Point de vue.
10. Söndag.
Afhörde Neuman, toujours le même.
Förmiddagsvisite
hos Josephine Calamnius, som hade outtömliga berättelser om Frankrike
och Fécamp, der hon dröjt i 3 veckors tid och blifvit mycket artigt
bemött. — Hon hade läst ur minnet några verser ur Frithiof
och de hade funnit Svenskan låta alldeles utomordentligt väl. —
E. m. Mamma hos Lagermarcks, Promenader i sällskap
med Dyhr och Backman — men — point de vue — det är en besatt
otour. —
11. Måndag.
Jouerade på e. m. af visite af Tante Calamnius med M:lle dotter Josephine.
Äfven J. Lybeck några ögonblick, men vågade sig ej ner.
Beskrifning på Fécamp, moder och seder och menniskor. Monsieur Ferret.
Fru Snellman som medföljde hade en gång åderlåtits af Napoleons
gamla läkare som sade: „n'ayez pas peur, Madame! jamais je ne ferai
mal à une si belle dame.“
12.
Tisdag. NyCarleby befolkas småningom åter. I dag kommo Hammarins som
medförde underrättelse att Lithéns och Sophie äro i antågande.
E. m. Ephemerer. „Var så god och lemna
det här åt M:lle Emelie.“ A: Hos. Turdins, der Lundmark, Lindqvist,
Hammarin, Sjöberg m. fl. voro på thoddy. — Med Hindrik kort
visite på Kudnis. Der såg han Emelies Minnesbok — tecknade sitt
namn och ett ord till med blyertspenna i ett litet bortgömdt hörn. —
Ja, min gosse, håll ord. På min ära, om lilla Emmy blefve din
fru, skulle jag gratulera både dig och henne, tout sincèrement, ma
foi, det gjorde jag. Aber, liebes kind, du verzeihst mir ja des guten Wunsches
willen! Lundmark väckte fråga om den gouvernante, som man reqvirerat
från Stockholm, proponerade att hon skulle bo hos oss på Kudnis. —
Förslaget föreföll mig antageligt, men icke så Mamma, som
ej ville binda sig af främmande.
13.
Onsdag. Lundmark på Kudnis angående gouvernanten. Mamma antog ej anbudet
— Lrk vände sig sedan till Hammarins som också vägrade, hvarföre
hela den vackra planen blef till intet.
S. d. med Blank på kort afskedsvisite
hos Lindqvistens. Point de dames. „Åh, mente gubben, intet blir det
resa så snart, gör om visiten än en gång.“ — Hm!
S. d. kom Johanna Calamnius på briggen Enigheten
hem från Stockholm. — Hur går med vår resa? B. vill i morgon,
men det är litet hårdt att resa just när våra vänner
äro hvar minut att vänta. — E. m. Hos Turdins, der Mademoiselle
Åberg från Sthm, en mycket hygglig flicka, spelte præluder m. m.
för piano med beundransvärd fermeté, precision och styrka. —
Staccato och forte äro hennes starka sida, men derjemte har hon en ganska
god touche, och öfverträffar våra flickor i vissa partier.
14. Thorsdag. Beau temps. Knapt ännu stadde
i resebestyr, surprenerades vi angenämt af bröderna Staudinger och Elfving,
som veko in på resan åt H:fors! — Potz tausend! mina gubbar.
Blanken gör Justus sällskap, Calle S. stannar qvar ett par dagar och
följer mig. — Jag ger mitt Stipendium f—n, med respekt sagdt. —
Må göra. Bon! Du är en hedersgubbe, Carole frater! Bon! sade Blanken,
så slipper jag att höra dina klagovisor. Oui! Nu är lustigt att
lefva, mina vänner. — Hvart nu? på kort visite till Dyhrn. Vi
följas, Kudnis Lifgarde är åter 5 man starkt. „Men se, hvem
kommer der, svart som en korp — — —? Mirakel! det Ahllund
är! — På d—ng kärra, herr Rådman? he he he, helsade
Ahllund, jag skäms verkligen för herrarna, men“ — etcet. —
„Så är det, genmälte Justus, stundom herre och stundom dräng,
säger ordspråket.“ — Men Dyhrn var Liberal, vi drucko copiöst,
gammalt vin. Men hvart nu? Sansa sig, mina herrar! — Varm af vin och — — —?
Se! välkommen! — Bror är god och sitter ner. — Jaså,
minnesboken. Bed Mamsell Emelie komma ner. — — — —
— — — — Var så god och stig in —
sitt ner (vis à vis, tête à tête) — Jag hämtar
en liten grönpermad rymmare. — Jag tackar så mycket. — Äran
är min och nöjet med. — Tack för sednaste musiken, den gjorde
godt. Hvar har ni varit så osynlig? — Mest hemma, Mamma är sjuk.
—
Jag har
intet sett er i fönstret engång. Såg ni (fördömda ni!)
— Såg ni nyss hvem som gick förbi? — Nej. — Ja gissa
då. — Hur skall jag kunna gissa? Säg hvem det var. — Alls
inte, gissa blott, försök! — Jag kan intet. — Då säger
jag heller intet. — Jag kan helsa från prosten *) Jaså —
Jag var der i går; han spelte på sitt gamla klaver. — Åh!
— Men mera tycker jag om er musik. Hvarföre går han ej hos Tullförvaltarn?
— Jag vet inte alls. Kanske han är afundsjuk? (i parenthes, en stor
dumhet som jag efteråt ångrade, men stod ej att hjelpa) Aj så
ni talar!
När reser herrarna? — I
dag. — Åh, res inte! — Inte? — hvem skulle det intressera
om vi reste eller inte? — Jag vet inte, — oss alla. — Ni är
mycket god. Jag tror er ändå knapt. — Hvarföre så?
— Ingen har bett oss stanna. — Men om nu alla bad' — ? — Det
gör' visst intet alla, men om bara någon bad' — — Åh,
res inte!— — — Tackar oändeligen för artigheten
— Jag reser visst inte. —
*) I går
var jag med Blank på afsked hos Prosten, som då vi inträdde spelte
ett mycket svårt stycke och märkte oss intet. — Vi hörde
en god stund. Han las noter med otrolig fermeté. — Slutligen vände
han sig om, och var mycket artig mot oss.
V e r s i M
i n n e s b o k e n.
De sköna dagar njut då våren knoppas,
då lifvet leker än och hjertat hoppas!
I minnets spegel, i den
evigt klara,
låt äfven mig få vara.
N:by d. 31 Aug.
———
Men
Justus Staudinger, Elfving och Blank reste strax på e. m. Blanken sittande
på en mycket hög resning. — Calle S:r och jag följde till
Juthas, der vi med ett glas punsch önskade herrarna lycklig resa. —
Men Calle S. och jag vände åter om. — Flickorna Calamnius thé
hos oss. — Kl. 7, då det redan skymde, med Calle S:r till Juthbacka
enligt väderkorn som icke bedrog. Herskapet Turdin och M:lle Åberg
voro nu här, begge piano's höllo ännu hvarandra sällskap,
och våra solar- och lunarstycken klungo åter obeskrifligt harmoniska
och vackra under „Bånens“ händer. — En flägt kom
då emot fönstret som skakade. „Se, sade jag till E., till och
med fönsterna aplaudera åt er!“ — Men E. var litet mera tankfull
än vanligt — var det för Justus S:rs skull? hviskade en liten brummande
jalousiemygga. — Caroline Backman drog på samma sträng, vi satte
E. i pinligt förhör, men det var mig omöjligt att gissa. —
Visst slog mig samvetet för en viss sak, — men mycket möjligt är,
att den lilla betänkligheten alls icke rörde hvarken Justus eller mig.
Gubben I —, Lrk — M:lle Åberg spelte
sina preludier, och flygeln ljöd ovanligt kort och hård under hennes
starka, men likväl behagliga fingrar. Lundmark var mycket intresserad.
Fullmånspromenad, först följande
hem flickorna Lindqvist. Derefter åter escorterade Calle S:r och jag Juthbackaflickorna
hem. — „Jag hör Tullförvaltarns röst.“ — „Jag
ser på rösten, sade Olle Nötbom. — Ah, jag ber, sans comparaison,
var meningen.“
Borta är nu vår
sommarsol, vår varma dag, vår milda qväll. Det gröna bleknar,
det gula, gulnar mer, det ljusa skymmer, och skuggorna komma oftare igen. —
Det var en vacker qväll, en dunkel
natt, så lugn och varm ändock, full af blommors doft och lena flägtars
sus öfver gröna blad. — På jordens friska vall var friden
bäddad mellan valmostänglar — men öfver blåa himlars
hvalf flöt blida stjernors sken „så silfverhvitt“. —
Men dagen kommer, dess blick är matt, dess panna molnig och stormig. —
Se till, att alla blommor plockats. Jag fruktar frost, jag fruktar starka vindar
som bryta, härja.
Adieu! Im Schütze
Gottes, liebes kind! Herunter ist bald meine Sonne — meine helle Sonne der
Nacht, der Schatten Besiegerin. Fern leuchtender Sternen süsses Licht! —
Göttin des einsam wandernden Mondes, Selene, goldenes Auge des nachtlichen
Himmels, sanfte Bezauberin! Ich soll dich nimm er sehen so wie ich dich jüngst
gesehen habe. Durch Wolken werde ich dein sanftes Licht bewundern. Du ziehst dich
in der Höhe zurück, du fliehst fern hinweck, ich will auch fliehen wohin
die Winde treiben. Ich will den Staub küssen, — mein Wolken-Himmel,
mein Nebel-Glück hat der Erde Wind zerstreut. So ein zartes Gebäude
ist für die Erde nicht. Sie versteht den Himmel nicht, sie liebt den Staub,
das dunkle Kind seines dunklen Schosses. Warum nicht ich? Lebewohl! Lebewohl!
O mein zartes Blumelein, verlasse dich auf die Erde
nicht, baue nicht auf Nebelgrund — Treue ist ein wackrer Nebel — sie
weicht unter deinen Füssen. — Sey immer re in und hoch und gut, lass
nimmer deine Sterne im Staube stürtzen. Dann soll ich nimmer — horchst
du? — nimmer dein vergessen.
15. Fredag.
F. m. Omete med Staudinger. Vattnet var redan höstlikt och svart, strömmen
gick stark, och skum betäckte dess lugna yta. Derföre ville nu ingen
abbor nappa och ingen idpojke visa sin hvita sida. Med byte af några små
mörtar reste vi hem igen.
— E. m.
Mycket språng att skaffa oss ridhästar till i afton. Alla försök
misslyckades. I vår nöd mötte vi Hindrik Backman, som bjöd
oss in till A. H. Häggström, der vi smorde oss med sockerbröd
m. m.
Slutligen fingo vi oss ett par Rosinanter
— kl. ½ 9. a. redo vi ut, Calle S., och jag. Lundmark m. fl.
herrar stodo vid torget. — Det är rätt, sade han. Jag mins nog
i mina unga dar. Jag ville nu vara i Herr T:s ställe. — Tack, min hedersgubbe,
jag tycker om dig. — Nu, midt under den sena qvällens skuggor voro alla
andra skuggor som en rök försvunna. — Vi redo lustigt fram söderut
på vägen åt Wasa — än i galopp, än i traf, än
i sakta lunk. — Vi redo förbi Juthas in åt stora vägen genom
skogen. Det var så gladt mellan furorna — himlen var något molnig,
men luften mycket varm. Vi stego af och svalkade oss, under det hästarna
pustade. — „Arma kräk, äro visst hungriga.“ Vi återvända
till Juthas, be att få köpa bröd åt hästarne —
fanns ej annat än mjukt. — Redo ånyo söderut, sjöngo,
skrattade, berättade galna historier, men vid hvarje aflägset dån
af rullande hjul drogo vi tyglarne in och lyssnade med återhållen
anda. Vi väntade våra Stockholmare, men vergebens. Redo ända nära
Storsved 1 ½ mil från staden — hade ridit längre om
ej hästarna tröttnat. — En mycket rolig färd. Återvände
kl. ¾ till 12 om natten.
16.
Lördag. Bud har kommit, att våra väntade redan i Thorsdags träffats
i Wasa. Det är sannerligen derföre endast i afsigt att skaffa min gode
broder Calle någon ersättning för hans väntan, som jag i
dag antager Morbror G. Turdins bjudning att bevista den stora utskjutningen på
Oxkangar. — Calle och jag afreste således kl. 11 f. m., kommo
utan äfventyr till Oravais malm, lastageplatsen, funno stora båten
redan bortfaren, men kommo öfver i sällskap med en hop bondfolk, dem
nyfikenheten lockade till samma mål. — På Oxkangar holme funno
vi en myckenhet af stadens och Kimobruks herremän (Äfven Hedbergarne, W. Essen m. fl.) samt tusendetals
folk af alla åldrar och kön, dels varfstimmermän och deras familjer,
dels sjelfbjudna åskådare — kort middag, caffe, väntan,
musik af en bondgosse som var lam i båda benen. — Slutligen kl. 5 kilning,
första, andra gången — paus — en bondkäring var mycket
närgången med sitt såpämbare. — Turdin föste henne
unnan — „si han de!“ skrek käringen, och ett litet tumult
upstod. — Nu kilas åter, folket tränges, ställningar ramla,
folket viker, knack, knack, knack, knack, knack! från alla håll —
massan röres, den tunga kolossen glider ner med stigande fart, omedvetet
höjer sig ett tusenstämmigt hurrarop, och med ofantelig tyngd stupar
skeppets breda bringa ned uti vattenbädden, som vikande för våldet
lemnar en försvinnande grop och med krithvitt saltskum bestänker den
nydöpta E m e l i e s svarta, glänsande
sidor.
Denna utgång var den vackraste
och den lyckligaste man kan tänka sig. Allas belåtenhet, den omtalta
käringens undantagen, var ganska stor. Vi gratulerade Hindrik till „Emelies
utskjutning“, önskande att han i framtiden måtte kunna åstadkomma
något dylikt.
Sedan nu det förnämsta
så väl aflupit, återstod den ingalunda mindst vigtiga delen af
dagens högtidlighet, att dricka den nydöptas välgång. „Måtte
den nya Emelie ständigt vara så läns som mitt glas nu blir.“
Hindrik var ingen falsk värd — punschen flödade rikligen. Midt
under detta poculerande var det en som berättade, att han kl. 4 e. m.
hade mött de våra på vägen i Oravais. — Nu var svårt
att längre dröja. — De andra herrarna skulle stanna qvar. Calle
och jag tänkte resa, fingo ingen båt. — Rundtomkring var muntert
vivat, den manliga delen af gästerna ingenting mindre än nykter, den
qvinliga delen flängande om i dans med herrarna på gården, både
menuet och polska, den sednare icke mycket ceremoniös. — Jungfrurna
på stället deltogo häri, likaledes de mindre afsigkomna af de
unga drängarna. — En munter, en galen dans, der åskådaren,
medan en sakta vind blåste och de dansande svängde lustiga om, då
och då fick en skymt af vuer som icke voro ämnade för hvar mans
ögon. Men småningom uphörde flänget på gården,
och de ifrigaste drogo sig in i en stuga att fortsätta polskan. — Nu
var slagsmålens gyllene tider, örfilar smälde här och der,
äfven Turdin, patron, fick en, men den arme gifvaren blef derföre illa
nertvålad.
Mellan Pedersöre timmermännen
och Wöroiterna var en stark jalousi rådande, emedan desse sednare,
mest unga raska gossar, alltför närgånget courtiserat damerna
i Wöro och spelt hemfolket ur brädet. — Ett häftigt slagsmål
upstod nu med påkar och stenar — med möda förmådde
Wennerholm hejda de ifrigaste.
Ändtligen
souperades, caffe intogs, sällskapet skingrade sig dels en och en, dels två
och två i nattens försåtliga skuggor. Calle och jag sade vackert
adieu, och inskeppade oss med ett sällskap Oravaisare, större delen
mosiga. Styrmannen tumlade just vid stranden öfver relingen och krälade
lungvåt opp igen. Vi lade oss, insvepta i våra kappor, att sofva på
bottnen af båten, och hörde undertiden huru man gissade hvad vi kunde
vara för folk. „Int må hä full vara nå skälmar?“
sade en. — Nej, sade de andra. — Natten var lugn och klar, men ganska
kall. Styrmannen frös som en hund. — Lycklig landning vid lastageplatsen,
der vi gåfvo roddarne litet att styrka sig med i den nära krogen, och
reste så hemåt med H. Nyman till kusk. Denne körde som en galning,
efter mer än en lifsfara kommo vi välbehållna fram till Kudnis
kl. 4 om morgonen. — Här kunde jag ej afhålla mig att smyga in
i sängkammaren och med en hjertelig kyss h e l s a
v å r g o d a S o p h i e
v ä l k o m m e n. — Hon
hade föga förändrats till sitt yttre, mig fann hon förskräckligt
solbränd och brun. Kl. var väl 5 när jag insomnade.
17. Söndag. Om morgonen promenerade Sophie
och jag i trädgården, som ännu var grön. — Vår
lilla flicka är nu mycket gladare och hyggligare än förr, vår
lilla flicka är nu stor — vi skola få trefligt på Kudnis,
ma chère amie! — Svenska accenten i hennes mund låter ovan i
början. Presentation för Calle Staudinger. Visite af Styrman F. Alcenius.
Bjudning att vara fadder hos Synnerbergs. Kl. 12 med Sophie visite hos L i t h é n s
— Välkomna, små flickor, Rosa och Thilda. Det är mycket roligt
att ändå få träffa er. Välkommen min goa morbror, goa
moster. — Alla sig lika. Alla ändå litet mera pratsamma än
förr. Huru mycket att berätta!
S.
d. e. m. kl. 3 fadder hos Synnerbergs åt deras lilla
son Carl. Stod emot Josephine Calamnius, Albert Dyhr emot Sophie; bägge
togo vi ut vår rätt. — Kl. 5 var jag åter hem hos Calle
som emellertid tagit sig en blund. Promenad åt staden, inne hos Lithéns,
hos fruntimmerna som voro högst muntra och trefliga — beskrefvo Stockholm,
Upsala, ångfartyget, resan, sällskapet och herren vet icke allt hvad.
Men vi hörde och mådde mycket väl. — Toujours la même
— och lui même, ja nästan helt och hållet. — Sednare
kommo Mamma och Sophie hit från Synnerbergs. Här pratade vi allt till
kl. 10 — och skildes muntra åt. Calle var alls icke missbelåten.
„Det är en förb. söt flicka, den Thilda, ja, tamme f—n,
tycker jag inte det.“ — „Alldeles det, min gulle bror.“
18. Måndag. — F. m. med Calle Staudinger
visite hos Turdins, Lithéns der. — När reser herrarna? i dag.
— Verkeligen? — Ja visst, tror jag. — Promenade med fruntimmerna
åt prostegården. — Tout presque comme jadis. — Beskyddade
damerna för kor. — E. m. med Calle, visite hos Lithéns.
Man uptog och hopsatte nya förmaksmöbler; fruntimmerna criticerade dem.
— Två helt små soffor. Två platser. Thilda: „du är
mycket underlig, aldrig lika, nu så glad, fast du skall resa imorgon.“
— „Skall jag ej vara glad att ha träffat er innan jag far?“
— „Ja, men så var du ej förr.“ „Är det ej
bättre så här?“ — „Jag vet inte.“ — „Du
är rolig, söta T:a, hur mången gång fick jag ej förr
bannor för min alfvarsamhet? och nu för det jag är glad?“
— „Men man skall ej vara för mycket någondera.“ — — —
Tu vois bien, chère fille — les temps s'ont changes il y a une instincte
étonnante des filles qui les fait concevoir les plus fins changements des
hommes — oui, tu a raison, pauvre fille, bonne fille, fille toujours chère,
jamais n'oubliée par moi!
Lithéns
till Lundmarks — hemma — Sednare: Flickorna Lithén hos oss. —
Åto gässtrufvor — än om Stockholm än om resan; visade
mitt herbarium som innehöll blommor af: Thilda Lithén, Charlotte Staudinger,
Louis Kerrman, Caroline Backman, Justus S:r, Selene. — Om den sista upstod
bryderie. — Råkade i pinligt förhör — satte första
blomman främst. — T:a ville ej tro det — Rosa talte ständigt
om månblomman — T:a tog bort sin — fick med möda igen. —
Flickorna souperade hos oss. — Promenade tillsammans till staden. T:a: hvarföre?
och åter hvarföre? Fråga intet så, jag ljuger aldrig. —
19. Tisdag. F. m.
afskedsvisiter hos Turdins, Lithéns. m. m. — Skjutspenningar
af T:n. Arrangementerna snart i ordning med biträde af Mamma. Sedan en stadig
middag. Så: adieu min älskade Mamma, min snälla Sophie, min lilla
Fanny. Adieu Kudnis, nu är du grön ännu, snart gul och när
vi härnäst träffas, snöhvit. — Tack för alla glada
dagar denna sommar. — Väl ha dunkla skyar här och der förmörkat
en stund och en annan, men du har alltid varit grön och god och glad. Haf
derföre tack, mitt vackra glada hem!
Nu
bar det af, lyckligen genom staden, lyckligen förbi L:ns, der vi gåfvo
och emottogo en afskedsnick. — Lyckligen ända till kyrkan och bron,
men der hette det: ptrrroh! — Vi behöfde slantar och lakritz. —
„Spring, Janne, till Dyhrn“ — Janne sprang med en billet. —
Fins inte. Kors! slantar och lakritz, så oumbärliga saker! — Nej,
vi måste nödvändigt förse oss dermed. — Vi gå
till Dyhrn. — Sagdt och gjordt. Calle följde mycket villigt med —
hästen lemnades vid bron. — Men Dyhrn fick roligt. — Flickorna
kommo ut i Contoiret — obligerte oss in — hvad var att göra —
vi suto ner och pratade, drucko caffe, suto ytterligare en stund. — Nej!
nu adieu, små flickor. — Och i vår stora brådska glömde
vi qvar just slantarne; för hvars skull vi kommit. — Men Dyhrn följde
till Juthbacka kroken. —
Men till
Juthbacka rymde några ögonkast. — Nu är Hilda Winge der,
nu är Emmy L. der, nu spela de sin Hertziska Rondo! — Resa vi inte in,
sade Calle — Passe! du är rolig. — Ytterligare kort uppehåll
vid Forsbacka. —
A d i e u
N y C a r l e b y.
Två kära plantor
vårdades ömt i vår famn. Vid Kaup kysste de hvarandra alltför
förtroligt — den ena gaf upp ett klageligt ljud och öfversköljde
med sitt klara punschblod bror Calle aldeles. — Vi måste då genast
till vår tröst trycka dess tvillingssyster till våra läppar
— hvarefter vi fortsatte resan.
Mellan
Markola och Frändila är en mycket vacker skog; månan gick opp,
vi sjöngo med muntert mod. —
Nattqvarter
kl. 9 på Frändila — visite af obehörigt folk. —
Sannerligen är icke menniskan ett underligt
ting, tror jag Syrach säger. Un veritable Cameleont, ma foi, blanc et noir
— le moment regne, gouverne tout!
20.
Onsdag. Fortsättning utan äfventyr från Kauhava till Tulijoki
i Wirdois. Här var redan gästrummet uptaget, och vi fingo nöja
oss med en liten kall och lopphvimlande kammare. Sofvo ändå godt.
Tulijoki by i Wirdois.
21. Thorsdag.
Väcktes följande morgon af en röst: „Si! ja kund' just tro
dä sku vara Topiljus!“ åt hvilket Calle hade mycket roligt. —
Mjuka tjenare! det var Gustaf Lindqvist, och Carin låg i gästrummet.
De reste med egna hästar och hade dröjt 3 veckor på resan från
H:fors. Janne Levelius hade på framresan kolat af på Ilmoila gästgifvargård.
— Thorsdagen hunno vi fram till Huutjerfvi utan malheur, undant. ett litet
„et sat sattua“, hvarvid Calle fick ett vänskapligt slag på
tassarna. — Fångade en lysmask — Resonerade med en gubbe som räknade
ut, att det väl torde vara „nelje tuhatta tähtiset taivasa“
och storligen undrade hvad de kunde vara gjorda af för slag. „Kylle
sielä ole ihmisiä kans“, mente jag, — men gubben sade „voi!
voi! kukas tiät!“
22. Fredag.
Från Huutjerfvi framåt. — Marknad i Tavastehus — högst
löjliga vuer åt alla håll — ty Backi rike var stort bland
Hämäläiset. — Vidare med god fart. — Men 2 mil från
H:fors, midt under farten nedför en backe, föll högra hjulet och
rullade upp på en stor sten, under det kärran utan vidare malheur stadnade.
Que faire? skjutspojken var alnshög. Hjulringen bortfallen. — Men Calle
var händig, gjorde en ny af vidjor — efter mycket bråkande kommo
vi till Helsingeby, — hjulnafven brännande het smorde den ytterligare
dugtigt — kommo så piano den 23 September kl. 5 om morgonen till
H
e l s i n g f o r s |