Till Nykarleby
fördes nykterhetsidén 1886. Den 11 april nämnda år höll
fru Andersson-Mejerhjelm på föranstaltande av nykterhetsföreningen
Blåbandet i Sverige ett föredrag i nykterhetsfrågan i seminariets
festsal för en talrik åhörarskara. Detta föredrag gav några
för saken varmt kännande personer impulsen till att även här
bilda en nykterhetsförening.
Den 18 april 1886 kl. 5 e. m. sammankallade
handlandeänkan Maria Kristina Lundqvist ett möte i seminariet, varvid
beslöts att bilda en nykterhetsförening. — En notis på fyra
rader i tidningen Österbottniska Posten omförmäler händelsen
utan att omnämna, vilka som utsagos till funktionärer eller annat som
möjligen hade varit av intresse för en senare tid. Det må här
påpekas, att protokollen från föreningens första tider ända
till år 1904 äro förkomna, varför de data, som anföras,
måste basera sig på mer eller mindre knapphändiga omnämnanden
i ortstidningen eller på muntliga berättelser av personer, som stått
arbetet nära. — Den ovan åberopade notisen lyder i all sin knapphet:
”För bildandet av en nykterhetsförening härstädes var
senaste söndag ett möte sammankallat; 12 personer tecknade sig vid tillfället
för Blåa bandet.” Emellertid synes här ett par fel ändock
haft rum att smyga sig in. I föreningen, vars namn blev Absoluta Nykterhetsföreningen
i Nykarleby, tecknade sig endast 11 personer denna dag, vilket framgår av
medlemsmatrikeln, som ännu finnes i behåll. Namnet säger också,
att det inte var någon blåbandsförening, som man möjligen
kunde få anledning tro av den anförda notisen, utan en ren nykterhetsförening.
Redaktören torde av bekvämlighetsskäl talat om blåa bandet.
Då
det kan äga sitt intresse, må vi uppräkna namnen på de 11
personer, som först tecknade sig som medlemmar i föreningen. De voro:
Maria Kristina Lundqvist, änkefru, Sofia Sund, fröken, Ida Lundqvist,
fröken, Anna Lundqvist, d:o, Aina Nyman, fru, Karl Nyman, urmakare, D. W.
Johansson, trädgårdsmästare, A. Anttil, seminarist, E. Eriksson,
d:o, Alfred Sundqvist, d:o och Jakob Bertell, skomakarlärling. Av dessa äro
så vitt vi kunnat finna endast systrarna Anna och Ida Lundqvist, den senare
nu fru Svedlin, vid liv. ( Fru Svedlin avled i Helsingfors den 13 jan. 1937.)
Arbetet
tog god fart genast från början. Möten höllos varannan söndag,
och redan under första verksamhetsåret är en sångkör
bildad, vilken bidrar till att göra programmet omväxlande vid föreningens
möten. Medlemsantalet ökas snabbt, och den 10 juni meddelas i en notis
i tidningen, att 70 personer äro anslutna till föreningen. Senare är
medlemssiffran uppe vid 160 för att åter nedgå, så att
på årsmötet 1877 omnämnes att medlemsantalet är 131.
Under
hösten utarbetades förslag till stadgar, och godkändes dessa med
smärre ändringar av Huvudbestyrelsen för Nykterhetens Vänner
i Helsingfors den 15 december 1886. Stadgarna äro undertecknade av A. A.
Granfelt och T. Forsell, ordföranden och sekreteraren i Nykterhetens Vänner
eller på finska Raittiuden ystävät, och föreningens namn
är, som redan omnämnts, Absoluta Nykterhetsföreningen i Nykarleby.
I § 2 av dess stadgar heter det, att inträde i föreningen
lämnas envar, som fyllt 16 år och avgiver löfte att med Guds hjälp
avhålla sig från begagnandet av alla slags rusgivande drycker såsom
njutningsmedel och som förbinder sig att ej bjuda, sälja eller tillverka
dylika drycker.
Därmed bör det vara klart, att föreningen
ända från början arbetat på absolutismens hållfasta
grund.
Föreningens första ordförande var urmakaren Karl Nyman,
som även ledde arbetet under följande år. Året 1887 var
ett sanningens år. Den snabba medlemstillväxten synes inte varit till
fromma för arbetet; många slöto sig till föreningen utan
att verkligen betänka, vad detta innebar. Den vackra idén hade lockat,
men när frestelsen kom, revs det goda utsädet bort, och fallet blev
oundvikligt.
Vid årsmötet 1888 skriver föreningens dåvarande
sekreterare, fröken Hulda Henrikson: ”Då nykterhetsföreningen
nu firar andra årsdagen av sin tillvaro, tränga sig ofrivilligt på
envar frågor sådana som dessa: 'Har föreningen under det gångna
året verkat något gott? Har föreningen kunnat verka något
till nykterhetens befrämjande, på den makt som benämnes allmänna
opinionen?' Den sista frågan kan utan tvekan besvaras jakande. Svar å
de första frågorna erhålles delvis av de uppgifter, vilka föreningens
matrikel lämnar, och vilka för den ytliga iakttagaren förefalla
mörka nog, i det antalet medlemmar minskats med icke mindre än 60.”
Av dessa 60 blevo 36 skilda för brott mot stadgarna och 11 anmälde om
sitt utträde. De övriga avgingo av andra orsaker. — ”Men”,
fortsätter sekreteraren, ”har föreningen sålunda förlorat
i antal, så har den åtminstone vunnit i stadga hos de få medlemmar
den nu äger; den har väl så att säga avtagit på bredden
men tilltagit på djupet.”
För första gången omnämnes
nu, vilka personer hela styrelsen eller direktionen, som den då kallades,
bestod av. Följande personer hörde till styrelsen: Urmakaren K. Nyman,
ordförande, fru Ida Svedlin, tidigare fröken Lundqvist, viceordförande,
rådhusvaktmästaren J. Grenman, kassör, fröken Hulda Henrikson,
senare fru Roos, sekreterare samt fröken S. Sund och skräddaren A. V.
Ahlstedt.
Om verksamheten det följande året, således 1888,
få vi noggranna upplysningar i nr 20 av tidningen Ö. P. för
den 16 maj, där ett utförligt. ”Utdrag ur årsberättelsen
öfver absoluta Nykterhetsföreningen i Nykarleby värksamhet 1888—1889
afgifven vid årsmötet den 12 maj, är infört.
I enlighet
med § 5 i föreningens stadgar ha föreningens angelägenheter
omhänderhafts af en direktion, bestående af 6 medlemmar. Funktionärerna
hafva varit: Urmakar K. Nyman, ordförande, fru Svedlin, viceordförande,
herr Grenman, kassör, fröken Henrikson, sekreterare samt herrar Ekroth
och Sundberg.
Föreningen har sökt värka genom nykterhetsskrifters
utspridande, genom möten och föredrag. Möten hafva hållits
en gång i månaden, turvis sön- och vardagar. I Juli förlidet
år anställde föreningen en talrikt besökt utfärd. Föredrag
hafva hållits af pastor Olander samt af herr Anders Svedberg å ett
allmänt témöte i seminariets gymnastiksal. För de öfriga
mötena har, såsom förut, folkskolans lokal välvilligt varit
upplåten. Alla föreningens möten hafva varit tillgängliga
för allmänheten, men hafva varit fåtaligt besökta.
Matrikeln
utvisar, att medlemsantalet under året varit i nedgående från
60 till 38 medlemmar.
Genom folkskoleföreståndaren Anders Svedbergs
död har Nykarleby nykterhetsförening, likasom hela nykterhetssaken,
förlorat en dess varma vän och förkämpe. Och förlusten
drabbar så mycket mera denna förening, som äger så få
vänner. — Till Kantor Nessler, för föreningens annonsers gratisinförande,
samt till de öfriga utom föreningen stående, hvilka visat intresse
för föreningen och dess sträfvanden, får föreningen
härmedelst frambära sin hjärtliga tacksägelse.”
På
detta årsmöte blev rådhusvaktmästaren och stadsfogden J.
Grenman utsedd att leda föreningen, men redan vid årsmötet den
26 maj 1890 utsågs församlingens kyrkoherde prosten W. Johansson till
ny ordförande och pastor G. Laurén till viceordförande. Från
denna tid och ända fram till år 1930, då pastor Olav Schalin
bortflyttade, står församlingens prästerskap vid ledningen, om
man frånser några kortare intervaller med andra personer som ledare
för arbetet. På årsmötet 1890 är medlemsantalet angivet
till endast 49, vilket likväl är 9 mera än föregående
år.
J. F. GRENMAN.
Redan 1889 försöker man aktivt inverka på
kommunalpolitiken i staden så tillvida, att ”Vänner av nykterhet,
ordning och frid” till medlemmar i stadsfullmäktige föreslogo lektor
A. Hellgren, apotekar Kl. Ekroos, stadsfogden J. Lingonblad och direktor Z. Schalin.
FREDRIK WILH. JOHANSSON
Ordförande 1890—94.
Kampen om stadskällaren.
Nykterhetstillståndet i staden
synes ha lämnat mycket att önska. Särskilt tycks livet på
den s. k. Stadskällaren ha upprört vissa kretsar i staden, och
utan tvivel ha vi att tacka nykterhetsföreningen härför. En polemik
i tidningen Österbottniska Posten vittnar vältaligt om de rådande
förhållandena. Det är församlingens kyrkoherde Wilhelm Johansson,
som tar till orda. I Ö. P. av den 5 dec. 1889 inför han följande
uttalande under rubriken Från allmänheten:
”Om plats i tidningen anhålles för följande:
Nykarleby
den 27 November.
Allmänt missnöje råder — och det med
rätta — öfver stadskällaren härstädes. För
ungdomen och drinkare är den en fördärfbringande frestelse till
dryckenskap och en fälla. Alla rättänkande människor måste
beklaga, att en sådan upplåtits. Den allmänna åsikten tycks
vara den, att den nu måste fördragas åtminstone den öfverenskomna
tiden af tvänne år. Men så illa må det dock ej vara beställdt,
om lag blott skipas! Må den ställas under allmänhetens kontroll.
För sådant ändamål vilja vi skildt påpeka bestämmelsen
i nu gällande brännvinsförordningens 23 §: ”Spritdryck
må ej utlämnas till den, som synbarligen är dryckesrörd,
ej häller till den, som icke uppnått femton år.” Huru hafver
dessa bestämmelser blifvit åtlydda? Det vedervärdiga och högljudda
skrålet af druckna personer, som därifrån höres i synnerhet
söndagsaftnarne, gör att man i mörkret, då man ej kan läsa
skyltens annars granna skrift, tror att stället är en vanlig krog af
värsta slag.
(Förf. hänvisar i
forts, till § 22 i samma förordning, vilken § möjliggör
för myndigheterna att på grund av missbruk inskränka, indraga
beviljad rättighet eller skilja innehavaren därifrån, och uppfordrar
stadens myndigheter att inskrida). Förf. påtalar vidare det lagstridiga
”salandet” och slutar:
Salarene borde
betänka, hvilket djevulsverk det är, att locka och tubba andra att i
bolag med dem köpa och dricka rusdrycker och hvilken förbannelse de
härigenom ådraga sig. ”Ve den människa genom hvilken förargelse
kommer! Må enhvar, som nitälskar emot det onda, ifra emot detta ofog
och anmäla öfverträdare till att få välförtjänt
straff. Vi erkänna att vår stadsfiskal nog beifrat denna fördärfbringande
osed såsom ock andra oordningar, men hvad kan han ensam uträtta emot
ett ondt, som blifvit sed, om han ej understödjes af andra.
Wilhelm
Johansson,
(Församlingens kyrkoherde.)”
Denna
ampra inlaga hade till närmaste följd, att stadens fruntimmer inlämnade
en petition i stadskällarfrågan. Vi ge åter ordet åt en
insändare som kallar sig Nykarlebybo i Ö. P. för den 19 dec.
”Till Redaktionen af Ö. P.
Till stadsfullmäktige
i Nykarleby har inlämnats en så lydande petition underskrifven af de
flesta bland stadens fruntimmer:
Då det icke torde vara herrar stadsfullmäktige
obekant, hvilka oordningar uppstått i staden genom utskänkning af rusdrycker
såväl å stadskällaren som vid hotellet (Marianelund [Skall
vara Marielund.]) i närheten af ångbåtsbryggan (Andra sjön),
få vi med behjärtande häråt hos herrar stadsfullmäktige
vördsammast anhålla, det stadsfullmäktige ville vidtaga följande
åtgärder:
(i sammandrag, 1:o anhålla hos magistraten att
utskänkning av berusande drycker förbjudes å stadskällaren;
2:o d:o å hotellet Marianelund; 3:o hos Guvernören anhålla att
för framtiden utskänkning icke beviljas Brunnsholmarna.)
Till
ovanstående må tilläggas följande: Nykarleby, Topelii födelse-
och hemstad, där ”kyrktuppen”, ”himmelsbacken”, Alön,
Fjäderholmarne och andra märkvärdigheter ännu hviska om barndomens
frid och oskuld, har ända till senaste tid, oafsedt ”litet gnabb ibland”
varit en stilla, älsklig ort, ett ”Betlehem”, åtminstone
relativt taget. Och öfver dess qvinnor, unga och gamla, för hvilka skalden,
närmast sjöng, har särskildt hvilat ett poetiskt skimmer af qvinnlighet
parad med raskhet.
Hvad föranleder då detta härskri? Bör
ej qvinnan tiga och lida? Ja visst, så länge hon kan.
Men då
värdshuslifvets förbannelse hotar att upplösa familjebanden och
att bereda ekonomiskt obestånd, då barnen få lida för fädernas
missgärning, och ungdomen lär att gå i de äldres spår,
då mannen för stundens nöje glömmer sin människoandel
och förnedrar sig under djuren, då, ja då är det qvinnans
plikt att tala, ej att klaga, nej att fordra!
Till undvikande af missförstånd
vilja vi säga, att ofvan skildrade lif ännu ingalunda blifvit allmän
sed å vår ort; endast början är gjord. Men Belials bäck
får ej blifva en syndaflod. Ehuru ringa och fattig, vill Nykarleby bevara
sitt jungfruliga rykte.
Herren, som ofta begagnar qvinnor såsom sitt
folks räddare, gifve framgång åt Nykarleby behjärtade qvinnors
sträfvanden och utrense all förargelse från sitt rike!
Att
hoppas är, att Nykarleby stads fullmäktige ”en corps”, dess
magistrat samt herr Guvernören behjärta och såsom sin egen antaga
sig den sak, som den välmenta och människovänliga petitionen åsyftar.
Det
är ej nu fråga om något totalförbud emot rusgifvande drycker,
ty i Nykarleby finnes på 1000 personer, utom de i petitionen nämnda
ställen, ett gästgifveri med utskänkningsrättigheter, 2:ne
cognaks- och flere ölförsäljningsställen samt 2:ne ölutskänkningsställen,
oberäknat flere vinförsäljningar jämte ett ölbryggeri
invid staden.
Nykarlebybo.”
Under rubriken Från allmänheten
skriver ytterligare märket —g i samma nummer emot sättet att genom
opinionsyttring ”öfva tryck” på vederbörande, ehuru
—g medger, att sträfvandet att minska rusdryckernas utminutering och
utskänkning är förtjänt af erkännande. —g riktar
sig emot formen och ”förutsättningar, som antagas för bevisade
fakta” och reserverar sig mot åtgärden som sådan. ”Väl
är det sant, att petitionens undertecknare tillhöra det täcka könet,
men därigenom hafva fullmäktige endast kommit från Scylla till
Carybdis: ett förtroendeuppdrag, hedradt med misstroendevotum af stadens
fruntimmer.”
I Ö. P. den 24 december
1889 ingår följande:
”Svar till
herr —g angående fruntimmerspetitionen.
Herr —g har trädt
inom skrankorna för att bryta en lans emot damerna i Nykarleby och för
ordning och rätt. På vanligt riddarmanér bugar han sig först
för de sköna och gör dem era komplimang för deras sträfvanden
för nykterhet i allmänhet, men för deras opinionsyttring emot kroglifvet
i Nykarleby ger han både dem och deras ombedde riddare, stadsfullmäktige,
en stöt öfver glatta laget, som dock råkar gå i luften,
och så läser han lagen så det ekar från både Scylla
och Carybdis. För litet skrämskott om obestyrkta beskyllningar och möjligen
oskyldig värdshusidkerska (Maria Laitinen hette hon (därav Marielund)
anm. Av J. L. Birck) behöfver just ingen dåna.
Herr —g
tyckes anse att lagen af den 16 juli 1886 är till bara för att skydda
värdshusvärdar för allmänheten och ingalunda allmänheten
för dem. Dock genomgås hela författningen af en alldeles motsatt
uppfattning, och är den tillkommen just till följd af opinionsyttringar,
och påtryckningar på vederbörande lagstiftare. Utom andra inskränkningar
i den fria brännvinsnäringsrätten lägger just denna lag i
kommunens händer all makt på detta område, ända till totalt
förbud för 2 år i sänder. Och om någon värdshusidkare
m. m. under denna tid missbrukar sin rättighet och låter upprepade
oordningar förefalla, så tillhör det magistraten i stad enligt
§ 22 att efter behörig anmälan (om laga beifran yttras ej
ett ord) och anställd undersökning (om rättegång namnes intet
i detta fall) helt simpelt inskränka eller indraga rättigheten eller
skilja innehafvaren därifrån. Intet kriminell ansvar är här
förelagdt. Således då magistraten blifvit uppmärksammad
på förefallna oordningar å ett värdshus, bör han anställa
undersökning och utan krus förfara så som § säger, då
personen i fråga ej mer kan anses lämplig att fortfarande förestå
rörelsen. Detta är ett helt och hållet extrajudicielt förfarande
för sådana förutsedda fall, som inträffat i Nykarleby.
Det
heter att lagen är som den läses, men den måste läsas och
förstås så, som lagstiftarene förstått densamma. — — —
Nykarlebybo.”
Att petitionärena hade
en viss framgång, därom förmäler följande notis:
”En petition af 36 fruntimmer om förbud att utskänka
rusdrycker på Stadskällaren, Marielund och Brunnsholmarne föredrogs
vid stadsfullmäktiges sammanträde den 23 ds. Petitionen, som tidigare
refererats i detta blad, skulle sändas till Magistraten till den kraft och
värkan en dylik remiss kunde medföra. Beslutet fattades med en rösts
öfvervikt. Minoriteten, som ansåg ärendet icke föranleda
till någon åtgärd, anmälde reservation mot beslutet.
Sedan
detta beslut fattats, beslöts ytterligare att petitionen skulle åtföljas
av fullmäktiges förord. Mot detta beslut, som afgjordes genom ordförandens
röst, anmälde minoriteten reservation.”
Av
magistratens i Nykarleby protokoll framgår, att petitionen behandlades den
10 februari 1890, men avslogs densamma under följande motivering: ”Som
dock handeln och utskänkningen af spritdrycker blifvit ordnad och faststäld
intill den 1 Juni 1891, ansåg magistraten sig icke kunna förnärvarande
tillgöra något i saken. Afs!!”
Den omtvistade stadskällaren
var inrymd i gården n:o 48 vid Ö. Esplanadgatan, nuvarande ägare
fröken Nyquist. [Topeliusesplanaden 13, tidigare Bergfeldt.] Stadskällaren
stängdes definitivt något år senare.
Brännvinsmedlen och nykterhetsföreningen.
En annan tvistefråga,
som tid efter annan dyker upp vid föreningens diskussioner är, huru
man skall förhålla sig till de från utskänkningsbolaget
erhållna vinstmedlen. Stadsfullmäktige erbjödo redan 1890 föreningen
200 mark av dessa medel, och beslöt man mottaga den erbjudna summan. Men
redan följande år tackade man nej, då med en rösts majoritet
beslöts att inte taga någon befattning med dessa penningar.
Följande
år mottages likväl vinstmedlen åter, men avförd från
dagordningen är frågan inte. Så t. ex. dryftades densamma
synnerligen livligt vid ett medlemsmöte den 3 mars 1907. Frågan kom
upp i samband med diskussion om upprätthållandet av föreningens
nykterhetsvärdshus, Marielund, vid Andra sjön. Diskussionen är
mycket utförligt refererad i protokollsboken och återges paragrafen
härom i sin helhet för att belysa, huru åsikterna i saken bröto
sig mot varandra:
”Flera talare ansågo, att det var orätt
att mottaga ett sådant bidrag och att föreningen härför fått
uppbära mycket klander av utomstående. Bl. andra var slaktaren A. Nyman
avgjort mot brännvinsmedlen och förklarade sig villig att med 50 mark
understöda föreningen, om det behövdes. Revisor Myntti framhöll,
att han vid granskningen av föreningens räkenskaper för fjolåret
kommit till den slutsats, att föreningen genom inkomsterna från nykterhetskaféet
i staden nog borde kunna reda sig utan de vanliga brännvinsmedlen. —
Även ordföranden Petrell uttalade sig mot dem. — Sekreteraren Birck
ansåg däremot att, emedan man icke absolut säkert kan lita på,
att kaféet skall kunna underhålla sig självt och hela föreningen,
så borde vår nykterhetsförening lika väl som nykterhetsföreningarna
i andra städer utan skrupler kunna mottaga bidrag av brännvinsmedlen,
som ju äro anslagna till välgörande ändamål. —
Seminaristen Davidsson var av ungefär samma åsikter.
Frågan
avgjordes med omröstning, som hade till resultat, att 18 röster gåvos
mot brännvinsmedlen och 15 röster för dem. Således var föreningens
beslut det, att ingen anhållan om bidrag av brännvinsmedlen detta år
skulle förekomma, utan föreningen skulle försöka reda sig
med egna medel.
Föreningen fick likväl utan anhållan även
detta år av de omtvistade medlen 200 mark, vilken summa användes för
kaférörelsen. Trots de betänkligheter man sålunda hyste
vid mottagandet av vinstmedlen, uppbar föreningen dock dessa med summor varierande
mellan 200 och 400 mark ända till 1915, då understödet indrogs.
Stadsfullmäktige
i Nykarleby stad beviljade i stället sagda år ur kommunala medel åt
föreningen 200 mark i understöd och följande år 400 mk. Staden
har även under en senare tid visat sin förståelse för det
arbete nykterhetsföreningen utfört, och ända sedan 1926 har ett
årligt understöd, stort 500 mark åtnjutits, vilket med tacksamhet
omnämnes. Innevarande år har Nykarleby landskommun första gången
beviljat föreningen penningunderstöd.
Efter förbudslagens upphävande har nykterhetsfolket åter ställts inför samma
fråga, och även nu ha betänkligheter uttalats, om man över
huvud skall befatta sig med alkoholbolagets vinstmedel. Den åsikten har
likväl utkristalliserat sig, att eftersom lagstiftarna med dessa medel velat
bättra något av det onda alkoholbruket medför, man även borde
använda sig av dem. Ty vår uppgift är ju att motarbeta alkoholens
skadeverkningar, och om med dessa medel några sår kunde läkas
och nya förebyggas, ha de ju uträttat något gott och lindrat likars
nöd.
Arbetssättet.
Verksamhetssättet
har under de gångna 50 åren under olika tider iklätt sig olika
former, men huvudvikten har dock alltid lagts på upplysningsverksamheten,
varvid det talade ordet givetvis intagit främsta platsen. Men redan den 15
januari 1891 öppnades i änkefru Maria Sundströms gård, en
läsesal för allmänheten, där ett flertal tidningar och tidskrifter
tillhandahöllos. Läsesalen öppenhölls söndagar och torsdagar
mellan kl. 5—9, och voro detta år 18 särskilda tidningar tillgängliga
för den läsande allmänheten. Samma år fick föreningen
egen samlingslokal, i det att kapten Sarlins gård på våren upphyrdes,
och årsmötet den 7 juni försiggick i den nya lokalen, dit även
läsesalen flyttats.
KARL VIKTOR PETRELL
Ordf. i 16 år från 1898.
Vasa läns
nordvästra nykterhetskrets förlade år 1904 sitt vandrande lånebibliotek
till föreningens läsesal, som öppenhölls varje söndag
kl. 12—1. Som första bibliotekarie antogs fröken Rosa Dyhr. Från
och med år 1906 bedrev föreningen i sin lokal kaférörelse
med fröken Hanna Kjellman som föreståndarinna. Samma år
öppnades även ett nykterhetsvärdshus för sommaren å
Marielund vid Andra sjön, vilket var en glädjande händelse i föreningens
arbete. Värdshuset upprätthölls även följande år,
ända tills Marielund försåldes av Nykarleby stad till segelsällskapet
Ägir.
Kaférörelsen bedrevs med olika föreståndarinnor
ända fram till 1917, tidtals även med resandehemsrörelse. Endast
under de första åren sköttes affären såsom föreningens,
sedan bedrevs den som föreståndarinnans egen, men uppbar hon hyresbidrag
av föreningen, vanligen 200 mark i året. Inventarierna voro föreningens
egendom och hade ett brandförsäkringsvärde av 1000 mark.
En
tillfällig domningsperiod synes ha inträtt i verksamheten åren
1894—1898, kanske beroende på att kyrkoherden Johansson det förstnämnda
året flyttade från orten. År 1898 tar kyrkoherden K. V.
Petrell hand om ledningen och ljuter nytt liv i arbetet. Han är ung och initiativrik
och framför allt besjälad av ett levande intresse för nykterhetssaken.
Han ser i spritbruket en social fara, en fara för hemmen och en fara för
det religiösa livet, vilket nogsamt framgår av de många föredrag
och tal han höll vid mötena. Den petrellska eran, som vi kunde kalla
den, betecknar utan tvivel föreningens glansperiod. Ordföranden håller
föredrag, tal, inleder diskussionsfrågor, arrangerar utfärder,
anordnar brevaftnar, deltar i ungdomens lekar o. s. v. Prosten Petrell
var ordförande till årsmötet 1915, då han bestämt avsade
sig återval på grund av ”överhopat arbete på annat
håll”. Undantag utgör likväl året 1911, då verkmästaren
Elis Johansson var ordförande.
1911 var ett jubileumsår. Föreningen
kunde nämligen då blicka tillbaka på ett 25-årigt arbete.
Den 21 maj begick föreningen sin 25-års fest på missionshuset.
Av protokollet från högtidsfesten framgår, att seminaristernas
hornkapell öppnade mötet, och prosten K. V. Petrell hälsade
välkommen i hjärtliga ordalag.
ANNA HENRIKSSON.
Fröken Anna Henrikson, själv en bland föreningens
första medlemmar, redogjorde därefter om de första 15 åren
av föreningens verksamhet och om dess uppkomst; många intressanta detaljer
framhöllos. — Lärare E. Johansson redogjorde för de senare
10 åren.
Denna 25-årsberättelse har tyvärr inte kunnat
anträffas, trots ivriga efterforskningar. De uppgifter, fröken Henrikson
vid detta tillfälle gav, hade varit av synnerligt stort intresse och värde
för en senare tid. Nu ha vi endast ett knapphändigt protokoll från
festen och ett kort referat i Ö. P. som minne av densamma.
Vid
jubileumsfesten talade också magister Johannes Klockars om sin Amerikaresa,
och de rön han gjort där beträffande nykterhetssaken.
Styrelsen
utgjordes detta år av verkmästaren Elis Johansson, ordf., slaktaren
A. Nyman, viceordf., handl. A. V. Mattsson (Löving), kassör, fröken
Aina Wiik, sekreterare och prosten K. V. Petrell, suppleanter: fröknar
Ida Källström och Maria Svanström samt herr Paul Skog.
Föreningen
vidtog också under denna tid åtgärder att få sprithanteringen
begränsad inom staden. Sålunda utverkades av guvernören tillstånd
att under marknadsdagarna hålla Nygårds bryggeri stängt. År
1904 beslöto stadsfullmäktige, att ingen utskänkning å gästgiveriet
under marknaderna skulle få ske åt andra än sådana personer,
som hade sitt kvarter å stället, ävensom åt ”ståndspersoner”.
Vid
mötet den 2/12 1906 kräver man, att de lantdagsmannakandidater, som
uppställas, skola tydligt uttala sig för införande av förbudslag.
Som bekant antog också lantdagen 1907 denna lag enhälligt och utan
votering, ehuru Hans Majestät kejsaren inte stadfäste densamma.
Den
15 dec. sistsagda år hölls nykterhetskretsens kvartalsmöte i Nykarleby,
och uttalades nödvändigheten av fortsatt vakenhet och ihärdigt
arbete för nykterhetssaken, ”oaktat lantdagens antagande av förbudslagen”.
Även i den spontana yttring till förmån för förbudstanken,
som 70,000 medborgare i vårt land 1898 gav uttryck åt genom den s. k.
rusdrycksstrejken, vilken var en protest mot lantdagens hållning, voro föreningens
medlemmar med. Förteckningen över deltagarna i densamma upptager 54
personer med prosten K. V. Petrell som första man och seminaristen K. V.
Åkerblom som sista tecknare.
Under denna tid verkade även en
syförening, vartill initiativet 1905 togs av frk. Ch. Rosenbladh, som även
ledde arbetet i början. Senare leddes detta av bl. a. fröknar Hanna
Kjellman och Maria Harald. De manliga medlemmarna voro även med på
symötena, varvid en del arbeten också förfärdigades av dessa.
Syföreningsauktionen den 1 dec. 1907, som måhända var den första
av en rad efterföljande, inbragte 215:15. Handl. Artur Mattsson, alias postiljon
Artur Löving, fungerade som mäklare. Syföreningen var därefter
i verksamhet till 1917. Sista året leddes arbetet av fröken Mili Granberg.
År
1905 tog fröken Dagmar Gyllenberg initiativ till bildandet av en stående
sångkör inom föreningen. (Den tidigare omnämnda upphörde
redan följande år 1887.) Kören ägde sedan bestånd med
något års intervall till 1917. Som körledare under olika år
må nämnas: Dagmar Gyllenberg, Gunnar Wikström, Rurik Kronqvist,
Elis Johansson, Viktor Ahlskog, m. fl.
[På baksidan är skrivet:”Nykarleby Nykterhetsförenings sångkör 1909–1910(?)”. Damen i mitten bakom bordet är Ida Källström (g. Birck).
Förstoring.
Solveig Nylund tillhandahöll.
(Inf. 2010-04-08.)]
Under Petrells tid hade föreningen
också lyckan att äga synnerligen driftiga och initiativrika styrelsemedlemmar,
särskilt må nämnas Johannes Schalin, Anna Henrikson, J. L.
Birck, Elis Johansson, Aina Wiik, Terese Boxström, C. J. Holländer,
John Falk och Anders Pass, vilka längre eller kortare tid fungerade som sekreterare.
Lärarinnan fröken Anna Henrikson, som var sekreterare under 14 år,
kallades till föreningens första hedersmedlem.
Prosten Petrell
efterträddes 1915 på ordförandeposten av fröken Terese Boxström,
som kvarstod, tills hon bortflyttade från orten i juni 1916, då viceordf.,
överlärare Hjalmar Björkvall ledde föreningens möten
till följande årsmöte. Affärsmannen A. V. Blomqvist
utsågs nu till ordförande.
Följande år ligger arbetet
nere. Finlands folk utkämpar sin dubbla befrielsekamp. Det är krig,
krig i eget land, och det ideella arbetet avstannar.
Först den 16 maj
1919 möter oss åter ett livstecken i protokollsboken, men denna gång
gällde det att, som man tänkte sig, slutlikvidera föreningens affärer.
I protokollet läses, att viceordföranden Karl Granberg genom annons
i ortstidningen låtit sammankalla föreningens medlemmar för att
besluta, huru man borde förfara med föreningens inventarier, som varit
inrymda å Nykterhetskaféet i fröken Nyqvists gård.
§
3 lyder: ”Då intresset för nykterhetsarbetet på orten är
mycket ringa, och anskaffandet av rum för föreningens inventarier vore
förknippat med rätt stora kostnader, beslöts enhälligt att
å dem anställa auktion lördagen den 18 maj. De influtna medlen
skulle insättas i bank av föreningens kassör, fröken Ingrid
Wiklund”. — Auktionen inbragte Fmk 1859:—.
År 1920
låg verksamheten åter helt och hållet nere.
V. WESTBERG.
Men den 30 januari 1921 sammankallade församlingens dåvarande
unge och handlingskraftige pastor, V. Westberg, ett allmänt möte i Nykarleby
samskola för att dryfta frågan om, huruvida nykterhetsarbetet på
orten borde återupptagas. Till ordf. vid mötet utsågs pastor
Westberg och till sekreterare seminaristen Ture Granqvist.
HUGO CASÉN.
Sekreterare 1922—.
Efter diskussion uttalade
sig mötet enhälligt för återupptagande av arbetet. Föreningens
funktionärer blevo pastor V. Westberg, ordf., lektor N. A. Fougstedt,
viceordf., seminaristen H. J. Häggkvist, sekreterare, seminaristen Ture
Granqvist, vicesekr., fröken Ingrid Wiklund, kassör samt till styrelseledamot
kontoristen Hugo Casén.
Ny medlemsförteckning uppgjordes, och
44 personer tecknade sig som medlemmar, bl. dem 27 seminarister; en lysande start.
Vid årsslutet hade föreningen 53 medlemmar.
Arbetet hade åter
nyhetens behag, och protokollen utvisa nogsamt, att det var med det största
intresse, man nu arbetade. Redan följande år förlorade föreningen
pastor Westberg som ordf. då han den 1 maj flyttade från orten. Viceordföranden
ledde nu verksamheten till årsmötet 1923.
OLAV SCHALIN
Ordf. 1923—30.
Då lektor Fougstedt inte ville
åtaga sig ordförandeposten, beslöts att genom hrr S. Wik och Hugo
Casén uppvakta församlingens nye pastor, Olav Schalin, för att
förmå honom att bli ledare för föreningen. Pastor Schalin
förklarade sig villig att mottaga det erbjudna uppdraget. I honom erhöll
föreningen åter en mycket intresserad och verksam ordförande.
Föreningen arbetade under Schalins ledning även mycket utåt. (Sådant
arbete hade också tidigare förekommit; så t. ex. startade
föreningen vid en utfärd till Vexala den 13 sept. 1912 en nykterhetsförening
därstädes, i vilken inskrevos 41 medlemmar.) Talrika möten höllos
i de olika byarna i Nykarleby landskommun, och försökte man ingjuta
liv i de små föreningarna i dessa byar, vilka föreningar tidtals
fört en tynande tillvaro. Pastor Schalin fattade även sitt ledarskap
inom nykterhetsföreningen såsom en sida av församlingsvården,
och förvisso har prästen här goda tillfällen att bedriva församlings-
och själavård. Från denna tid blev det nästan tradition,
att föreningen under den årligen återkommande nykterhetsveckan
utvecklar en nog så livlig verksamhet. Stundom har föreningen t. o. m.
stått som nummer 1 bland landets svenska nykterhetsföreningar, vad
antalet möten under veckan beträffar.
På våren 1930
flyttade pastor Schalin till Pargas, och därmed var också hans arbete
inom föreningen avslutat. Den 27 april hölls å Kyrkoby folkskola
en avskedsfest för den avgående ledaren, varvid han blev föremål
för en hjärtlig hyllning. Detta möte gav impulsen till att medlemssamkväm
åter oftare begynte hållas, vilket inte varit förhållandet
de närmast föregående åren. Man har härigenom velat
få en intimare kontakt till stånd mellan föreningens medlemmar.
Efter pastor Schalin har lärare Ture Granqvist varit föreningens ordförande.
Det
förtjänar måhända också att erinras om, att föreningen
vid Finlands Svenska Nykterhetsförbunds startande i Borgå den 5 juni
1905 övergick till detsamma, liksom alla svenska nykterhetsföreningar
i landet, från det tvåspråkiga förbundet Nykterhetens Vänner.
Föreningen inregistrerades i F. S. N. under namn av Nykarleby nykterhetsförening
som nr 9. — På grund av ändringar i föreningslagen inregistrerades
föreningen i föreningsregistret den 8 nov., 1935, då till föreningens
namn fogades r. f.
TURE GRANQVIST
Ordförande 1930—.
F. S. N. höll sin 29-årskongress
i Nykarleby å Kristliga folkhögskolan, den 16 och 17 juni 1935. Föreningen
var därvid värd och skilde sig med heder från den krävande
uppgiften.
Den 3 mars 1927 sammanslogos Forsby nykterhetsförening och
Nykarleby nykterhetsförening. Forsby nykterhetsförening hade då
25 medlemmar. Nykarleby nykterhetsförening uppdelades härefter i tre
kretsar, nämligen stadens, seminariets och Forsby-Kyrkoby krets med särskilda
kretsföreståndare. Forsby nykterhetsförening hade stiftats av
moderföreningen i Nykarleby och kallades en tid Forsby filialförening.
Ända sedan rekonstruktionen av föreningen 1921 har densamma ej haft
någon egen möteslokal, utan ha möten hållits i olika lokaler
i staden och omnejden.
Föreningens styrelse 1936.
[Stående från vänster:
Ragnar Dahlstedt, Axel Pensar, Anna Bredarholm, Hugo Casén och sittande
Ture Granqvist. Pehr Tonberg identifierade.] |
Nykarleby
nykterhetsförenings styrelse består för närvarande av följande
personer: lärar T. Granqvist, ordf., lärar R. Dahlstedt, viceordf.,
handl. Hugo Casén, sekr., handl. Axel Pensar, kassör och syster Anna
Bredarholm. Suppleanter i styrelsen äro lärarinnan Stella Ahlskog, fröken
Marta Löving och seminaristen Per Wik.
Kretsföreståndare
för seminariet är seminaristen J. Böling, för Forsby bonden
Verner Ström och för staden handelsbiträdet Yrjö Skog. Bufféföreståndarinna
är fru Hanna Westerlund.
Medlemsantalet är för närvarande
110.
Barnnykterhetsarbetet.
Denna ofullständiga
översikt vore alltför ofullständig, ifall inte något skulle
nämnas om föreningens barnnykterhetsarbete. Första gången
man i de tillgängliga protokollen erinras om ett sådant arbete är
den 2 september 1906, då det heter, att på anhållan av ungdomen
inom härvarande nykterhetsförening beslöts att anordna särskilda
möten för äldre och yngre, vardera en gång i månaden.
Dessutom beslöts att även hålla regelbundna möten för
barn, också en gång i månader, och till anordnare av dessa möten
utsågos fröknarna Ch. Rosenbladh, Aina Wiik och Anna Henrikson. Gossarna
och flickorna hade blåbandet som tecken på att de voro med i nykterhetshären.
Den nu 91-åriga fröken Netta Heikel var en tid livligt verksam i arbetet
bland barnen på orten. Från 1907 torde föreningen kallats Hoppets
här. Det var nämligen då fru Rosa Invenius blev F. S. N:s
första Hoppets härs ledarinna.
Från protokollen framgår
tyvärr inte något om fortsättningen på barnnykterhetsarbetet,
men synes det emellertid ha fortgått i någon form, åtminstone
inskärpte ordf. Petrell i ett föredrag den 15 dec. 1907 betydelsen av
detta arbete, då han talade över ämnet: Våra barn och nykterheten.
Följande år höll folkskolläraren Anders Bäck på
normalskolan en intressant nykterhetslektion för barn.
På mötet
den 8 oktober 1916 diskuterar man möjligheten att upprätthålla
Hoppets här, och heter det i protokollet: ”Tvivelsmål uttalades
dock om, huruvida verksamheten inom Hoppets här alls skulle kunna upptagas
å orten i höst, ty föreningen saknar lämplig lokal för
mötena. Normalskolans festsal, vari dessa tidigare hållits, kan på
grund av militärinkvartering ej användas härför, och annan
lämplig lokal har föreningens styrelse ej lyckats erhålla.”
Föreningens
barnnykterhetsarbete upphörde denna gång icke på grund av bristande
intresse utan såsom en av världskrigets följder. Efter rekonstruktionen
återupptogs denna arbetsgren den 23 okt. 1921, då vid ett möte
i samskolan ordf. Westberg inskärpte ”nödvändigheten av att
de unga, särskilt barnen fås med i arbetet för folknykterheten.
Endast genom att börja arbetet bland barnen kan man nå alla.”
Efter
talet följde en kort diskussion, vilken resulterade i, att en Hoppets härs
förening skulle bildas på orten. En kommitté, bestående
av lektorskan Ester Fougstedt,
fru Xenia Casén, herr Hugo Casén samt lärarkandidaterna Artur
Nylund och Ture Granqvist, fick i uppdrag att organisera den nya föreningen.
Sedan dess har en Hoppets här varit verksam i staden. Under de senare åren
ha lärarkandidaterna helt haft ledningen om hand och utfört detta arbete
med berömvärt intresse.
Tvenne andra Hoppets härar äro
även nu i arbete inom föreningens verksamhetsområde, nämligen
i Kyrkoby, stiftad den 7 nov. 1925 med lär. T. Granqvist och lär. Stella
Ahlskog som ledare samt i Forsby, återupplivad av lär. R. Dahlstedt
den 9 okt. 1933. Sammanlagt äro c:a 300 barn med i dessa föreningar.
Slutord.
Såsom
av denna berättelse i någon mån framgår, har Nykarleby
nykterhetsförening under de gångna 50 åren försökt
uträtta något gott till detta samhälles fromma. Vad av det som
utsatts fallit i god jord och vad på hälleberget, därom veta vi
intet, men ett veta vi: att det arbete, som utförts i kärlek, inte skall
bliva obelönat. Vad än det synliga resultatet varit, tror jag, att man
dock kan djärvas göra det påståendet, att Nykarleby nykterhetsförening
under sin 50-åriga livslängd utfört ett betydande kulturarbete
på denna ort. Vi kunna blott erinra om, att föreningen under en lång
följd av år var den enda sammanslutning här, som samlade unga
och gamla regelbundet till möten med lärorika, bildande program.
Under
hela föreningens tillvaro har samarbetet med det svenska folkskollärarseminariet
varit intimt. Föreningen har i dess lärare och elever haft ett gott
stöd, och många ha varit aktivt med både bland lärarna och
eleverna. Seminaristerna ha städse med beredvillighet ställt sin förmåga
till föreningens disposition. Programmet vid mötena har härigenom
blivit mera omväxlande och riktgivande. För de unga blivande lärarna
har säkert detta arbete även haft en oöverskådlig betydelse.
Många ha här mottagit väckande impulser till fortsatt arbete folknykterheten
till fromma i våra svenska bygder. Och många äro de lärare,
som sedan på sina verksamhetsorter stiftat nya föreningar och lett
desamma. Nykarleby nykterhetsförening har sålunda, tro vi, verkat mycket
som ej kan bokföras, men som ändå varit en frukt av dess arbete.
Bland
seminariets lärare har nuvarande direktorn N. A. Fougstedt varit längst
med i arbetet, och många äro de tal och föredrag han hållit
vid föreningens möten. Ett tiotal år har han varit viceordförande
i styrelsen, och när han på grund av sin strängt upptagna tid
avgick den 3 februari 1934 kallades han till hedersmedlem i föreningen. Direktor
Fougstedt hade då aktivt deltagit i nykterhetsarbetet i 36 år.
Jag
slutar denna översikt med att uttala föreningens vördsamma tack
till de många, ingen nämnd, men ej heller någon glömd, som
verkat och arbetat inom densamma för det höga mål som denna förening,
liksom alla våra nykterhetsföreningar strävar mot: ett nyktert,
sedligt starkt folk i vårt kära fosterland. Många av de verksamma
medlemmarna ha kanske tröttnat, andra ha trätt i stället och fortsatt
kampen väl vetande, att allt vårt arbete sist ändå är
endast ett styckeverk. Många ha gått in i det stora okända och
fått sluta sin möda och fått sin mödas lön. Men vi
tro, att det döda inte är dött, det förflutna är aldrig
förflutet, så sant som vi äro kött av fädernas kött
och ande av deras ande. |
